Fast förankrade genom hoppet och drivna av kärlek
”Nu består ... tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” — 1 KORINTHIERNA 13:13.
1. Vilken varning ger aposteln Paulus oss?
APOSTELN Paulus varnar oss och säger att vår tro likt ett fartyg kan lida skeppsbrott. Efter att ha nämnt ”tro och ett gott samvete” förklarar han att på grund av att några har skjutit detta ”åt sidan” har de ”lidit skeppsbrott i sin tro”. (1 Timoteus 1:19) Skeppen under det första århundradet var byggda av trä. Deras sjöduglighet var beroende av kvaliteten på virket och av yrkesskickligheten hos dem som hade byggt dem.
2. Varför måste vår tros fartyg vara väl byggt, och vad kräver detta av oss?
2 Det som skulle kunna kallas vår tros fartyg måste hållas flytande på mänsklighetens stormiga hav. (Jesaja 57:20; Uppenbarelseboken 17:15) Det måste således vara väl byggt, något som beror på oss själva. När det under det första århundradet stormade som värst för de kristna på det ”hav” som den judiska och romerska världen utgjorde, skrev Judas: ”Ni, älskade, genom att bygga upp er själva på er allraheligaste tro och be med helig ande, skall ni bevara er själva i Guds kärlek, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet med utsikt till evigt liv.” (Judas, vers 20, 21) Eftersom Judas också talade om att kämpa för den tro som hade blivit ”överlämnad åt de heliga”, kan uttrycket ”allraheligaste tro” åsyfta samtliga kristna läror, inbegripet de goda nyheterna om räddning. (Judas, vers 3) Kristus är grundvalen för den tron. Det krävs stark tro för att vi skall kunna hålla fast vid den sanna kristna tron.
Att rida ut ”sektskräckens” storm
3. Hur utnyttjar somliga ”sektskräcken”?
3 Det har på senare år, och utan tvivel under inflytande av ”denna tingens ordnings gud”, förekommit fruktansvärda massjälvmord, mord och terroristattacker, där slutna mystiska sekter har varit inblandade. (2 Korinthierna 4:4; Uppenbarelseboken 12:12) Många, inbegripet uppriktiga politiska ledare, har förståeligt nog velat skydda oskyldiga människor, i synnerhet minderåriga, mot sådana farliga sekter. Detta har skapat vad några kallar sektskräck, en skräck som har utnyttjats av ”denna tingens ordnings gud” för att väcka motstånd mot Jehovas folks arbete. I vissa länder har man satt i gång en kampanj som, enligt vad det påstås, är avsedd att skydda människor mot ”farliga sekter”, men som genom att man felaktigt påstår att Jehovas vittnen är en sådan farlig sekt också på ett försåtligt sätt riktar sig mot oss. Detta har gjort det svårt att vittna från hus till hus i vissa europeiska länder, och det har fått några som vi har studerat Bibeln med att inte längre vilja fortsätta, något som i sin tur har slagit ner modet på några av våra bröder.
4. Varför bör inte motstånd göra oss modfällda?
4 Men i stället för att göra oss modfällda bör motstånd stärka oss i vår övertygelse att vi utövar sann kristendom. (Matteus 5:11, 12) De första kristna anklagades för att vara en sekt som sysslade med omstörtande verksamhet, och de mötte ”motstånd överallt”. (Apostlagärningarna 24:5; 28:22, 1981) Men aposteln Petrus lugnade sina medtroende med orden: ”Ni älskade, var inte förbryllade över den eld som brinner ibland er och som drabbar er till en prövning, som om något märkvärdigt händer med er. Fortsätt tvärtom att glädja er, då ni ju har del i Kristi lidanden, för att ni måtte glädja er, ja vara jublande glada också under hans härlighets uppenbarelse.” (1 Petrus 4:12, 13) Och en medlem av den styrande kretsen under det första århundradet skrev: ”Håll det för idel glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika prövningar, då ni ju vet att den prövade äktheten hos er tro frambringar uthållighet. Men låt uthålligheten uträtta sitt verk fullständigt, för att ni må vara fullständiga och välbehållna i varje avseende och ingenting sakna.” (Jakob 1:2–4) Precis som stormvindar prövar sjödugligheten hos ett fartyg, kommer motståndets stormar att uppenbara eventuella svagheter i vår tros fartyg.
Vedermöda frambringar uthållighet
5. Hur kan vi bli övertygade om att vår tro är stabil under vedermöda?
5 Det är först sedan en kristen har ridit ut stormar av vedermöda som han kan vara övertygad om sin uthållighet och om att hans tro är stabil. Det är endast om vi är ”fullständiga och välbehållna i varje avseende och ingenting saknar”, inbegripet stark tro, som vår uthållighet kommer att ha ”uträttat sitt verk fullständigt”. Och Paulus skrev: ”[Vi anbefaller oss] på alla sätt ... som Guds tjänare: genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer, genom svårigheter.” — 2 Korinthierna 6:4.
6. Varför bör vi ”jubla under vedermödor”, och hur stärker detta vårt hopp?
6 De stormvindar av vedermöda som vi ibland kan få uppleva bör betraktas som tillfällen då vi får visa att vår tros fartyg är säkert och stabilt. Så här skrev Paulus till de kristna i Rom: ”Låt oss ... jubla under vedermödor, eftersom vi vet att vedermödan frambringar uthållighet; uthålligheten i sin tur ett beprövat tillstånd; det beprövade tillståndet i sin tur hopp, och hoppet medför ingen besvikelse.” (Romarna 5:3–5) Att vi står fasta under prövningar skänker oss Jehovas godkännande, något som i sin tur stärker vårt hopp.
Varför somliga lider skeppsbrott
7. a) Hur hade somliga, som Paulus ord visar, lidit andligt skeppsbrott? b) Hur har några i våra dagar avvikit från sanningen?
7 När Paulus varnade för att lida andligt ”skeppsbrott”, tänkte han på några som hade ”skjutit” sitt goda samvete ”åt sidan” och därigenom förlorat tron. (1 Timoteus 1:19) Bland dessa var Hymeneus och Alexander, som hade avfallit genom att avvika från sanningen och tala skymfligt. (1 Timoteus 1:20, fotnot i NW, studieutgåvan; 2 Timoteus 2:17, 18) Nutida avfällingar, som avviker från sanningen, slår verbalt ”den trogne och omdömesgille slaven”, ja, de biter faktiskt den hand som har gett dem andlig mat. Några liknar den ”onde slaven” genom att de underförstått säger: ”Min herre dröjer.” (Matteus 24:44–49; 2 Timoteus 4:14, 15) De förnekar att slutet för denna onda tingens ordning är nära och kritiserar den andligen vakna slavklassen för att den söker bevara en känsla av brådska bland Jehovas folk. (Jesaja 1:3) Sådana avfällingar lyckas med att ”kullkasta tron hos några” och förorsaka deras andliga skeppsbrott. — 2 Timoteus 2:18.
8. Vad har fått några att låta sin tros fartyg haverera eller borras i sank?
8 Andra överlämnade kristna har låtit sin tros fartyg haverera genom att de har skjutit åt sidan sitt samvete och har hängett sig åt den här världens ohämmade nöjesjakt och sexuella omoraliskhet. (2 Petrus 2:20–22) Åter andra borrar sin tros fartyg i sank därför att de tycker att den nya tingens ordnings hamn ännu inte verkar skymta vid horisonten. Då de inte kan räkna ut tidpunkten för vissa profetiors uppfyllelse, skjuter de upp ”Jehovas dag” i sitt sinne och överger den sanna tillbedjan. (2 Petrus 3:10–13; 1 Petrus 1:9) De är snart tillbaka i den nuvarande tingens ordnings mörka, upprörda vatten. (Jesaja 17:12, 13; 57:20) Några som har upphört att komma tillsammans med den kristna församlingen tror fortfarande att den utövar den sanna religionen. Men de saknar av allt att döma det tålamod och uthärdande som krävs för att vänta på den nya värld som Jehova Gud har lovat. Paradiset har inte kommit tillräckligt fort för dem.
9. Vad gör några överlämnade kristna, och vad bör detta få oss att begrunda?
9 I vissa delar av världen verkar det som om en del överlämnade kristna har revat seglen på sin tros fartyg. Det flyter fortfarande, men det går inte längre framåt i full tro, utan det glider fram i maklig takt. Några som lockats av hoppet om ett ”paradis snart” var inställda på att inte spara sig någon möda för att nå det. De predikade nitiskt och var regelbundet med vid alla möten och sammankomster. Men nu, när de tycker att förverkligandet av deras förhoppningar är längre bort än de hade förväntat, är de inte längre villiga att anstränga sig lika mycket. Detta märks i minskad predikoverksamhet och mötesnärvaro och i att man gärna missar delar av programmet vid sammankomster. Andra ägnar mer tid åt avkoppling och åt att skaffa sig materiellt välstånd. Dessa fakta leder oss till att begrunda vad som bör vara drivkraften i vårt liv som överlämnade vittnen åt Jehova. Är det hoppet om ett ”paradis snart” som skall få oss att vara nitiska i hans tjänst?
Hoppet jämförs med ett ankare
10, 11. Vid vad liknade Paulus vårt hopp, och varför var detta en bra jämförelse?
10 Efter det att aposteln Paulus påpekat att Jehova hade gett ett löfte om att välsignelser skulle komma genom Abraham, sade han: ”Gud ... trädde ... emellan med en ed, för att vi som har sökt den säkra tillflykten, genom två oföränderliga ting [Guds ord och hans ed] i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, skulle ha en stark uppmuntran att gripa tag om det hopp som ligger framför oss. Detta hopp har vi såsom ett själens ankare, både säkert och fast.” (Hebréerna 6:17–19; 1 Moseboken 22:16–18) Smorda kristna har hoppet om odödligt liv i himlen, men flertalet av Jehovas nutida tjänare har det underbara hoppet att få leva för evigt i ett paradis på jorden. (Lukas 23:43) Utan ett sådant hopp kan man inte ha någon tro.
11 Ett ankare är en stark säkerhetsanordning som är absolut nödvändig för att hålla en båt på plats och hindra den från att driva i väg. En sjöfarare skulle aldrig lämna en hamn utan ett ankare. Paulus hade lidit skeppsbrott flera gånger, och han visste därför av erfarenhet att en båts ankare kunde rädda sjöfarares liv. (Apostlagärningarna 27:29, 39, 40; 2 Korinthierna 11:25) Fartygen under det första århundradet hade ingen motor med vilken kaptenen kunde manövrera fartyget åt det håll dit han ville. Förutom krigsfartyg som drevs med åror var fartygen i huvudsak beroende av vinden. Om ett fartyg riskerade att drivas mot klippor, var den enda utvägen för kaptenen att kasta ankar och rida ut stormen och hoppas att ankaret inte skulle förlora sitt grepp på havsbottnen. Paulus jämförde därför en kristens hopp vid ”ett själens ankare, både säkert och fast”. (Hebréerna 6:19) När vi utsätts för motståndets stormar eller upplever andra prövningar, är vårt underbara hopp som ett ankare eller en stabiliserande faktor, så att vår tros fartyg inte driver i väg in på tvivlets farliga grund eller in mot avfällighetens farliga klippor. — Hebréerna 2:1; Judas, vers 8–13.
12. Hur kan vi undgå att dra oss bort från Jehova?
12 Paulus varnade de kristna hebréerna, de judekristna: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig bort från den levande Guden.” (Hebréerna 3:12) Det grekiska uttryck som återges med ”dra sig bort” betyder ordagrant ”stå (ställa sig) på avstånd (borta från)”, dvs. avfalla. Men vi kan undgå att lida ett så totalt skeppsbrott. Genom tro och hopp kan vi hålla fast vid Jehova även under de värsta stormar av provsättning. (5 Moseboken 4:4; 30:19, 20) Vår tro kommer inte att vara lik ett skepp som kastas av och an av avfällingars lärdomsvindar. (Efesierna 4:13, 14) Och med hoppet som vårt ankare kommer vi att kunna rida ut stormarna i livet som Jehovas tjänare.
Drivna av kärlek och helig ande
13, 14. a) Varför räcker det inte med vårt hopps ankare? b) Vad bör det vara för kraft som driver oss att ägna Jehova helig tjänst, och varför det?
13 Om det enda som driver en kristen att tjäna Jehova är hoppet att få leva för evigt i ett paradis på jorden, kommer han inte att gå framåt mot den nya ordningen. Han måste till sin tro och till den stabiliserande faktor i livet som hoppets ankare utgör också foga drivkraften kärlek. Paulus underströk detta med orden: ”Nu består ... tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” — 1 Korinthierna 13:13.
14 Det som bör driva oss att ägna Jehova helig tjänst bör vara vår innerliga kärlek till honom som svar på hans oändligt stora kärlek till oss. Aposteln Johannes skrev: ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, eftersom Gud är kärlek. Av detta har Guds kärlek gjorts uppenbar i vårt fall, därför att Gud har sänt ut sin enfödde Son i världen för att vi skulle få liv genom honom. Vad oss beträffar, så älskar vi, därför att han först har älskat oss.” (1 Johannes 4:8, 9, 19) Vår tacksamhet mot Jehova bör få oss att inte i första hand vara intresserade av att vinna räddning för egen del, utan av att få bevittna helgandet av hans heliga namn och hävdandet av hans rättfärdiga suveränitet.
15. Vilket samband har vår kärlek till Jehova med frågan om hans suveränitet?
15 Jehova vill att vi skall tjäna honom därför att vi älskar honom — inte bara för paradisets skull. I det bibliska uppslagsverket Insight on the Scripturesa heter det: ”Det är till ära för Jehova att hans suveränitet och hans skapelsers stöd av den i första hand är grundade på kärlek. Han önskar endast dem som undersåtar som älskar hans suveräna herradöme på grund av hans fina egenskaper, däribland rättfärdighet, och som föredrar hans herradöme framför något annat. (1Ko 2:9) I stället för att söka vara oberoende väljer de att tjäna under hans suveräna herradöme, och detta gör de på grund av sin kunskap om hans kärlek, rättfärdighet och vishet, som de förstår är långt överlägsen deras egen kärlek, rättfärdighet och vishet. (Ps 84:10, 11)” — Band 2, sidan 275.
16. Hur är kärlek till Jesus en drivkraft i vårt liv?
16 Som kristna visar vi också kärlek till Jesus som svar på hans kärlek till oss. Paulus argumenterade: ”Den kärlek Kristus har tvingar oss, eftersom detta är vad vi har dömt: att en har dött för alla; så har de då alla dött; och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan för honom som dog för dem och blev uppväckt.” (2 Korinthierna 5:14, 15) Kristus är själva den grundval på vilken vårt andliga liv, vår tro och vårt hopp har byggts. Vår kärlek till Kristus Jesus stärker vårt hopp och gör vår tro stabil, i synnerhet i tider av stormiga prövningar. — 1 Korinthierna 3:11; Kolosserna 1:23; 2:6, 7.
17. Vilken dynamisk kraft ger Jehova oss, och hur visas vikten av den i Apostlagärningarna 1:8 och Efesierna 3:16?
17 Kärleken till Gud och till hans Son är den främsta drivkraften i vårt liv som kristna, men Jehova ger oss också sin heliga ande eller verksamma kraft som driver oss och stärker oss att gå framåt i hans tjänst. De hebreiska och grekiska ord som återges med ”ande” åsyftar egentligen luftens dynamiska rörelse, till exempel vinden. Segelfartyg liknande dem som Paulus gick ombord på var beroende av vindens osynliga kraft för att komma till sin destinationsort. På liknande sätt behöver vi, förutom kärlek, det stöd som Jehova Guds osynliga verksamma kraft ger oss för att vår tros fartyg skall driva oss framåt i hans tjänst. — Apostlagärningarna 1:8; Efesierna 3:16.
Framåt mot vårt mål!
18. Hur kan vi uthärda framtida trosprov?
18 Vår tro och kärlek kan komma att prövas hårt innan vi når den nya tingens ordning. Men Jehova har gett oss ett ankare som är ”både säkert och fast”, nämligen vårt underbara hopp. (Hebréerna 6:19; Romarna 15:4, 13) När vi möter motstånd eller andra prövningar kan vi hålla ut, om vi är fast förankrade genom vårt hopp. Må vi, när en storm bedarrat och innan en annan bryter ut, vara fast beslutna att stärka vårt hopp och vår tro.
19. Hur kan vi se till att vår tros fartyg håller kursen och når Guds nya världs hamn?
19 Innan Paulus nämnde ”själens ankare”, hade han sagt: ”Vi önskar att var och en av er skall visa samma flit [”brådska”, ”skyndsamhet”, fotnot i NW, studieutgåvan], så att ni kan ha hoppets fulla visshet ända till slutet, för att ni inte skall bli tröga utan vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena.” (Hebréerna 6:11, 12) Må vi, drivna av kärlek till Jehova och till hans Son och styrkta av helig ande, se till att vår tros fartyg håller kursen tills vi når Guds utlovade nya världs hamn.
[Fotnoter]
a Utgivet av Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.
Som repetition
◻ Vilken varning angående vår tro gav Paulus oss?
◻ Hur har somliga lidit andligt skeppsbrott, och hur saktar andra farten?
◻ Vilken gudaktig egenskap behövs tillsammans med vår tro?
◻ Hur kan vi nå Guds utlovade nya världs hamn?
[Bild på sidan 16]
Vår tros fartyg måste vara väl byggt för att kunna tåla livets stormar
[Bild på sidan 17]
Vår tro kan lida skeppsbrott
[Bild på sidan 18]
Hoppet är ett ankare för vårt liv som kristna