BARMHÄRTIGHET

Ett uttryck för vänlig omtanke och medlidande som medför lindring för dem som är i nöd; innerlig medkänsla; ibland även det att mildra en dom eller efterskänka ett straff.

Ordet barmhärtighet är ofta en översättning av det hebreiska rachamịm och det grekiska ẹleos (verb: eleẹō). En närmare granskning av dessa ord och deras användning är till hjälp för att få fram alla betydelsenyanser. Det hebreiska verbet rachạm har enligt en definition betydelsen ”glöda, vara varm av ömma känslor; ... vara medkännande”. (A Hebrew and Chaldee Lexicon, utgiven av B. Davies, 1957, sid. 590) Lexikografen Gesenius säger: ”Grundtanken tycks vara att vårda, att lindra och att ha en mild och vänlig sinnesstämning.” (A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, översatt till engelska av E. Robinson, 1836, sid. 939) Ordet är nära besläktat med det hebreiska ordet för ”livmoder” och kan också beteckna en människas ”inre” eller hennes ”inälvor”, som ofta påverkas av sådana starka känslor som varm och öm medkänsla eller medlidande. (Jfr Jes 63:15, 16; Jer 31:20.)

I Bibeln används rachạm bara en gång om en människas känslor för Gud, nämligen när psalmisten säger: ”Jag är dig tillgiven [form av rachạm], Jehova, min styrka.” (Ps 18:1) När det gäller känslor människor emellan visade Josef den här egenskapen när ”hans innersta känslor [form av rachamịm]” för sin bror väcktes och han brast i tårar. (1Mo 43:29, 30; jfr 1Ku 3:25, 26.) När människor stod inför risken att bli hårt eller hänsynslöst behandlade av fiender (1Ku 8:50; Jer 42:10–12) eller av myndighetspersoner (1Mo 43:14; Neh 1:11; Dan 1:9), var deras starka önskan och bön att bli behandlade med medlidande och barmhärtighet, det vill säga bli behandlade milt, skonsamt eller hänsynsfullt. (Jfr Jes 13:17, 18.)

Jehovas barmhärtighet. De ovan nämnda hebreiska orden används för det mesta i förbindelse med Jehovas omsorg om sitt förbundsfolk. Guds medlidande (rachạm) med detta folk liknas vid det medlidande som en mor känner för sitt barn, som hon har burit i sitt moderliv, och vid den barmhärtighet som en far visar mot sina söner. (Jes 49:15; Ps 103:13) Eftersom israeliterna gång på gång vek av från Jehovas rättfärdiga normer och hamnade i svårigheter, var de ofta i särskilt behov av barmhärtig hjälp. När de visade rätt hjärteinställning och vände om till Jehova, var han beredd att glömma sin vrede och visa dem barmhärtighet, ynnest och välvilja. (5Mo 13:17; 30:3; Ps 102:13; Jes 54:7–10; 60:10) Att han sände sin Son till jorden och lät honom födas i Israel var ett vittnesbörd om att judarna skulle få uppleva en ”dagbräckning” när det gällde Guds medkänsla och barmhärtighet. (Lu 1:50–58, 72–78)

Det grekiska ordet ẹleos har ungefär samma betydelse som det hebreiska rachamịm. I Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words heter det: ”ELEOS (ἔλεος) ’är det yttre tecknet på medlidande; det förutsätter att mottagaren har ett behov och att givaren har de resurser som krävs för att täcka det behovet’.” Det motsvarande verbet (eleẹō) betyder i allmänhet ”att hysa medkänsla med någon som befinner sig i en svår situation, i synnerhet medkänsla som kommer till uttryck i handling”. (1981, bd 3, sid. 60, 61) Blinda, demonbesatta, spetälska och föräldrar med sjuka barn var således sådana som väckte ẹleos – barmhärtighet eller medlidande uttryckt i handling. (Mt 9:27; 15:22; 17:15; Mk 5:18, 19; Lu 17:12, 13) När några ropade till Jesus: ”Var barmhärtig mot oss”, botade han dem genom ett underverk. Han gjorde det inte på ett rutinmässigt eller likgiltigt sätt, utan därför att han var ”gripen av medlidande”. (Mt 20:31, 34) Evangelieskribenten använder här en form av verbet splagkhnịzomai, som är besläktat med splạgkhna, vilket ordagrant betyder ”inälvor”. (Apg 1:18) Det här verbet uttrycker känslan medlidande, medan ẹleos betecknar det aktiva uttrycket för detta medlidande, alltså en barmhärtig handling.

Handlar inte bara om dom och straff. Ibland kanske ordet ”barmhärtig” för tanken till att man på grund av medlidande eller medkänsla skonar någon i förbindelse med straff. I ett sådant sammanhang blir ordet synonymt med nåd, som när en domare ”låter nåd gå före rätt” och dömer mildare än lagen kräver. Eftersom Guds sätt att visa barmhärtighet alltid är i harmoni med hans andra egenskaper och rättfärdiga normer, däribland hans rättvisa och sannfärdighet (Ps 40:11; Hos 2:19), och eftersom alla människor har ärvt synd och förtjänar syndens lön, döden (Rom 5:12; jfr Ps 130:3, 4; Dan 9:18; Tit 3:5), kommer Guds barmhärtighet naturligtvis ofta till uttryck genom att han förlåter överträdelser, mildrar en dom eller efterskänker ett straff (Ps 51:1, 2; 103:3, 4; Dan 9:9; Mik 7:18, 19). Men som det framgår av det som nämnts här ovan är bruket av de hebreiska och de grekiska orden (rachamịm; ẹleos) inte begränsat till tillfällen då det handlar om att förlåta eller låta bli att bestraffa. Förlåtelsen av synder är inte i sig själv den barmhärtighet som normalt beskrivs med dessa ord, utan förlåtelsen öppnar vägen för barmhärtigheten. När Gud visar barmhärtighet förbigår han naturligtvis inte sina fullkomliga normer för rättvisa. Därför har han sörjt för lösenoffret genom sin Son, Jesus Kristus, och har på så sätt gjort det möjligt att förlåta synder utan att rättvisan kränks. (Rom 3:25, 26)

Barmhärtighet innebär alltså inte bara att låta bli att göra något, till exempel bestraffa, utan tar sig oftare uttryck i handling, till exempel konkreta handlingar av hänsynsfullhet eller medkänsla som skänker lindring åt dem som är i nöd och behöver barmhärtighet.

Detta blir väl belyst i Jesu liknelse om en samarier som såg en resenär ligga vid vägkanten, misshandlad och bestulen på allt. Han visade sig vara en ”nästa” för den här mannen, eftersom han gripen av medlidande ”handlade barmhärtigt mot honom”, behandlade hans sår och tog hand om honom. (Lu 10:29–37) Det hade ingenting med förlåtelse av synder eller med någon rättssak att göra.

Bibeln visar alltså att Jehova Guds barmhärtighet inte bara är en egenskap som kommer till uttryck när någon ”står inför rätta” därför att han har begått en synd. Det är tvärtom ett karakteristiskt drag i Guds personlighet – det är hans normala sätt att reagera för behövande, en sida av hans kärlek. (2Kor 1:3; 1Jo 4:8) Han är inte som nationernas hårda, känslolösa gudar. I stället är Jehova ”nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull omtanke. Jehova är god mot alla, och hans barmhärtighet vilar över alla hans verk.” (Ps 145:8, 9; jfr Ps 25:8; 104:14, 15, 20–28; Mt 5:45–48; Apg 14:15–17.) Han är ”rik på barmhärtighet”, och den vishet som kommer från honom är ”full av barmhärtighet”. (Ef 2:4; Jak 3:17) Jesus, som uppenbarade hurdan hans Fader är (Joh 1:18), visade samma egenskap i sin personlighet, sitt tal och sina handlingar. När människorna kom för att höra på honom, och till och med innan han såg deras reaktion på vad han skulle säga, ”greps [han] av medlidande [form av splagkhnịzomai] med dem” därför att ”de var skinnade och skuffade hit och dit som får utan herde”. (Mk 6:34; Mt 9:36; jfr Mt 14:14; 15:32.)

Mänsklighetens behov. Det är tydligt att människornas största och djupast liggande brist är synden, som de alla har ärvt från den första människan, Adam. Alla är således i ett ömkligt tillstånd, i stor nöd. Jehova Gud har visat barmhärtighet mot mänskligheten som helhet genom att tillhandahålla det medel som kan befria var och en från den här allvarliga bristen och dess konsekvenser, sjukdom och död. (Mt 20:28; Tit 3:4–7; 1Jo 2:2) På grund av att Gud är barmhärtig är han tålmodig, ”eftersom han inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2Pe 3:9) Jehova har en innerlig önskan att göra gott mot alla och att visa barmhärtighet. (Jfr Jes 30:18, 19.) Han ”finner inte behag i den ondskefulles död”, och ”det är inte av hjärtat han vållar människors söner nöd eller bedrövar dem”, så som det sägs i förbindelse med ödeläggelsen av Juda och Jerusalem. (Hes 33:11; Klag 3:31–33) Det är när någon är hårdhjärtad och envis och vägrar att ta emot hans nåd och barmhärtighet som han blir tvungen att handla annorlunda och måste ”stänga till om sin barmhärtighet”, så att den inte når fram. (Ps 77:9; Jer 13:10, 14; Jes 13:9; Rom 2:4–11)

Får inte tas för given. Även om Jehova visar stor barmhärtighet mot dem som närmar sig honom i uppriktighet, kommer han på inga villkor att frita dem från straff som inte ångrar sig och som därför verkligen förtjänar att bestraffas. (2Mo 34:6, 7) Man kan inte ta Guds barmhärtighet för given; man kan inte synda helt ostraffat eller undgå de naturliga konsekvenserna av ett orätt handlingssätt. (Gal 6:7, 8; jfr 4Mo 12:1–3, 9–15; 2Sa 12:9–14.) Jehova kan i barmhärtighet visa tålamod och ge människor möjligheten att rätta till det orätta. Även om han visar sitt ogillande, överger han dem inte fullständigt utan fortsätter barmhärtigt att ge dem viss hjälp och vägledning. (Jfr Neh 9:18, 19, 27–31.) Men om de inte tar emot hjälpen finns det gränser för hans tålamod, och för sitt namns skull slutar han då upp att visa barmhärtighet och ingriper mot dem. (Jes 9:17; 63:7–10; Jer 16:5–13, 21; jfr Lu 13:6–9.)

Styrs inte av människors normer. Det kommer inte an på människor att avgöra vilka normer eller kriterier Gud skall gå efter när han visar barmhärtighet. Från sin himmelska boning har han en ojämförlig överblick, och i harmoni med sina egna goda avsikter, sin förmåga att se långt in i framtiden och läsa människors hjärtan visar han ”barmhärtighet mot den som ... [han] vill visa barmhärtighet mot”. (2Mo 33:19; Rom 9:15–18; jfr 2Ku 13:23; Mt 20:12–15.) I det elfte kapitlet i Romarbrevet behandlar aposteln Paulus den ojämförliga vishet och barmhärtighet Gud visade när han gav icke-judar möjligheten att komma in i det himmelska kungariket. De stod utanför Israels nation och hade därför inte fått röna de välsignelser som var förknippade med att stå i ett förbundsförhållande till Gud, och de hade inte levt i lydnad för Gud. (Jfr Rom 9:24–26; Hos 2:23.) Paulus förklarar att det var israeliterna som först fick möjligheten, men de flesta av dem var olydiga. Detta öppnade vägen för icke-judar att bli en del av det utlovade kungariket av präster och den heliga nationen. (2Mo 19:5, 6) Paulus drar slutsatsen: ”Gud har nämligen spärrat in dem alla tillsammans [judar och icke-judar] i ett tillstånd av olydnad, för att han skulle kunna visa barmhärtighet mot dem alla.” Genom Kristi lösenoffer kunde den adamitiska synden, som verkar i alla människor, avlägsnas från alla som utövade tro (icke-judar inbegripna), och genom hans död på tortyrpålen kunde även lagens förbannelse avlägsnas från dem som var underställda den (dvs. judarna), så att möjligheten att få barmhärtighet öppnades för alla. Aposteln utbrister: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outrannsakliga är inte hans domar och outforskliga hans vägar!” (Rom 11:30–33; Joh 3:16; Kol 2:13, 14; Gal 3:13)

Nödvändigt att söka Guds barmhärtighet. De som önskar få del av Guds barmhärtighet måste söka honom och visa att de har rätt inställning i hjärtat genom att överge sina orätta vägar och sina onda tankar (Jes 55:6, 7); de måste känna tillbörlig fruktan för honom och visa uppskattning av hans rättfärdiga bud (Ps 103:13; 119:77, 156, 157; Lu 1:50). Om de skulle vika av från den rättfärdiga väg de har följt får de inte försöka dölja detta, utan de måste bekänna det och visa äkta ånger och uppriktig bedrövelse. (Ps 51:1, 17; Ord 28:13) En annan förutsättning är att de själva är barmhärtiga. Jesus sade: ”Lyckliga är de barmhärtiga, eftersom det skall visas dem barmhärtighet.” (Mt 5:7)

Människors barmhärtighet. Fariséerna visade ingen barmhärtighet mot andra, och Jesus förebrådde dem med orden: ”Gå och lär er vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’” (Mt 9:10–13; 12:1–7; jfr Hos 6:6.) Han nämnde barmhärtighet bland det som var ”viktigare i lagen”. (Mt 23:23) Som redan nämnts kan egenskapen barmhärtighet omfatta att man mildrar en dom eller ett straff – något som fariséerna kunde ha haft möjlighet till, kanske som medlemmar av Sanhedrin – men den är inte begränsad till enbart det. I grund och botten handlar det om att i gärning visa medkänsla eller medlidande, dvs. barmhärtighetsgärningar. (Jfr 5Mo 15:7–11.)

Barmhärtighet kan bland annat komma till uttryck genom att man är frikostig med materiella gåvor. Men för att en sådan gåva skall ha något värde i Guds ögon måste det finnas ett gott motiv bakom, inte bara en kall beräkning av vad man själv får mest nytta av i längden. (Mt 6:1–4) Det fanns materiella ting med bland de många ”barmhärtighetsgåvor [form av eleēmosỵnē]” som Dorkas gav (Apg 9:36, 39), och det gällde utan tvivel också de barmhärtighetsgåvor som Cornelius lämnade, vilka tillsammans med hans böner ledde till att Gud kom ihåg honom (Apg 10:2, 4, 31). Jesus sade att fariséerna kom till korta därför att de underlät att ge ”som barmhärtighetsgåvor det som är inuti”. (Lu 11:41) Äkta barmhärtighet kommer alltså från hjärtat.

Jesus och hans lärjungar var framför allt kända för att de barmhärtigt gav andliga gåvor av långt större värde än materiella ting. (Jfr Joh 6:35; Apg 3:1–8.) Medlemmar i den kristna församlingen, i synnerhet de som fungerar som ”herdar” (1Pe 5:1, 2), måste utveckla egenskapen barmhärtighet. I både materiellt och andligt avseende måste de visa barmhärtighet ”med glädje”, inte motvilligt. (Rom 12:8) Det skulle kunna hända att någon i församlingen blir svag i tron och andligt sjuk och kanske till och med börjar ge uttryck åt tvivel. Eftersom han då är i fara att dö andligen, uppmanas de andra i församlingen att fortsätta att visa honom barmhärtighet för att hjälpa honom att undgå tillintetgörelse. Samtidigt som de kristna fortsätter att visa barmhärtighet mot medtroende som har begått orätta handlingar är de försiktiga så att de inte själva frestas. De förvissar sig om att de inte bara älskar det som är rätt utan också hatar det som är ont. Deras barmhärtighet innebär således inte att de överser med det som är orätt. (Jud 22, 23; jfr 1Jo 5:16, 17; se BARMHÄRTIGHETSGÅVOR.)

Barmhärtigheten triumferar över domen. Lärjungen Jakob skrev: ”Domen skall vara obarmhärtig mot den som inte visar barmhärtighet. Barmhärtigheten triumferar över domen.” (Jak 2:13) Sammanhanget visar att Jakob här vidareutvecklade tankar som han tagit upp tidigare i sitt brev, tankar om att sann tillbedjan bland annat innebär att man barmhärtigt tar hand om nödställda och inte favoriserar de rika framför de fattiga. (Jak 1:27; 2:1–9) Hans efterföljande ord stöder också detta, eftersom de handlar om behovet av att visa omsorg om den broder som är ”naken och inte har mat nog för dagen”. (Jak 2:14–17) Uttalandet stämmer således överens med Jesu ord om att de som är barmhärtiga skulle bli föremål för barmhärtighet. (Mt 5:7; jfr Mt 6:12; 18:32–35.) De som har varit barmhärtiga och visat medkänsla och gett hjälp åt nödlidande kommer att få röna Guds barmhärtighet när de döms av honom, och deras barmhärtighet skall således i själva verket triumfera över den ogynnsamma dom som annars kunde ha avkunnats mot dem. Som ordspråket säger: ”Den som visar den ringe ynnest lånar åt Jehova, och hans sätt att behandla andra skall Han återgälda honom.” (Ord 19:17) Den tanke som Jakob lägger fram bekräftas av många andra bibelställen. (Jfr Job 31:16–23, 32; Ps 37:21, 26; 112:5; Ord 14:21; 17:5; 21:13; 28:27; 2Ti 1:16, 18; Heb 13:16.)

Guds barmhärtige överstepräst. Hebréerbrevet förklarar varför Jesus, som är den överstepräst som står högt över alla präster i Arons släktlinje, måste bli människa och därefter lida och dö: ”Därför måste han i alla avseenden bli lik sina ’bröder’, för att han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst för det som hör Gud till, för att frambära ett försoningsoffer för folkets synder.” Eftersom han led när han sattes på prov, ”kan han komma dem till hjälp som nu sätts på prov”. (Heb 2:17, 18) På grundval av berättelsen om Jesu liv, vad han sade och gjorde, kan de som vänder sig till Gud genom Jesus göra det i full tillit. ”Ty vi har inte en överstepräst som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd. Låt oss därför med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid.” (Heb 4:15, 16)

Jesu offer var ett uttryck för en storslagen barmhärtighet och kärlek. Även sedan han hade blivit upphöjd till överstepräst i himlen gav han uttryck åt sin barmhärtighet, till exempel mot Paulus (Saul), som han visade barmhärtighet därför att denne hade handlat i okunnighet. Paulus säger: ”Men skälet till att barmhärtighet visades mig var att Kristus Jesus med hjälp av mig som det främsta fallet kunde bevisa allt sitt tålamod som ett exempel för dem som skall komma att utöva tro på honom till evigt liv.” (1Ti 1:13–16) Liksom israeliterna många gånger fick erfara Jehovas barmhärtighet när han räddade dem från deras fiender, befriade dem från deras förtryckare och välsignade dem med ett tillstånd av fred och framgång, kan de kristna också hoppas på att bli föremål för barmhärtighet genom hans Son. Judas skriver: ”Bevara er själva i Guds kärlek, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet med utsikt till evigt liv.” (Jud 21) Guds stora barmhärtighet genom Kristus uppmuntrar sanna kristna att inte ge upp i sin tjänst utan osjälviskt fortsätta i den. (2Kor 4:1, 2)

Barmhärtighet mot djur. I Ordspråksboken 12:10 heter det: ”Den rättfärdige vårdar sig om sitt husdjurs själ, men de ondskefullas barmhärtighetsgärningar är grymhet.” Den rättfärdige vet vilka behov hans djur har och tänker på att fylla dem, men dessa behov väcker inte någon barmhärtighet hos den ondskefulle. Enligt den här själviska och känslokalla världens sätt att se saken styrs djurens behandling bara av vilken ekonomisk förtjänst man kan få. Det som en ondskefull människa skulle kunna betrakta som tillräcklig omsorg kan i själva verket vara en grym behandling. (Jfr kontrasten i 1Mo 33:12–14.) Den rättfärdiges omsorg om sina djur är en återspegling av Guds egen omvårdnad av dem som en del av hans skaparverk. (Jfr 2Mo 20:10; 5Mo 25:4; 22:4, 6, 7; 11:15; Ps 104:14, 27; Jon 4:11.)

Barmhärtighet och omtanke. Andra ord som är nära förknippade med rachamịm och ẹleos och som ofta förekommer i samma sammanhang är det hebreiska ordet chẹsedh (Ps 25:6; 69:16; Jer 16:5; Klag 3:22) och det grekiska khạris (1Ti 1:2; Heb 4:16; 2Jo 3), som betyder ”kärleksfull omtanke (lojal kärlek)” respektive ”oförtjänt omtanke”. Chẹsedh skiljer sig från rachamịm i det avseendet att det betonar hängivenheten eller den lojala tillgivenheten för föremålet för omtanken, medan rachamịm lägger tonvikten på den varma medkänslan. På liknande sätt består skillnaden mellan khạris och ẹleos i att khạris uttrycker tanken på en fri och oförtjänt gåva och således betonar givarens storsinthet och frikostighet, medan ẹleos lägger vikten vid den barmhärtighet som gör att man försöker avhjälpa den nödlidandes behov. Gud visade alltså sin Son khạris (oförtjänt omtanke) när han ”gav honom i sin ynnest [ekharịsato] det namn som är över alla andra namn”. (Flp 2:9) Den här omtanken motiverades inte av medkänsla utan av kärleksfull givmildhet. (Se KÄRLEKSFULL OMTANKE; OFÖRTJÄNT OMTANKE.)