ARBETE, GÄRNING, VERK

Verksamhet som kräver viss fysisk eller mental ansträngning i syfte att uppnå resultat; produkt av verksamhet. Arbete och möda lovordas i Bibeln. (Pre 5:18) Att kunna äta och dricka och ”njuta av det som är gott för all sin möda” är en gåva från Gud, och Gud vill att människan ”gläder sig över det hon uträttar”. (Pre 3:13, 22) Människan började arbeta redan före syndafallet, för Jehova gav det fullkomliga syndfria människoparet en arbetsuppgift då han befallde dem att lägga jorden under sig. (1Mo 1:28) Efter syndafallet blev deras arbete emellertid fruktlöst. (1Mo 3:19; jfr Rom 8:20, 21.)

Under den mosaiska lagen infördes bestämda tider då man skulle vila från arbetet. Israeliterna fick inte arbeta på veckosabbaten. (2Mo 20:8–11) De fick inte heller utföra något som helst ”mödosamt arbete” när det var en helig sammankomst. (3Mo 23:6–8, 21, 24, 25, 34–36)

Se också LEJD ARBETARE; PLIKTMÄSSIG TJÄNST; TVÅNGSARBETE.

Jehova och hans Son arbetar. Jehova är en verksam Gud, och hans verk innefattar skapandet av himlen, jorden, djuren och människan. (1Mo 1:1; 2:1–3; Job 14:15; Ps 8:3–8; 19:1; 104:24; 139:14) Man bör erkänna storheten i Jehovas verk, lovprisa och tacka honom för dem. (Ps 92:5; 107:15; 145:4–10; 150:2) Guds gärningar sker i trofasthet och är ojämförliga; hans verk har utförts med vishet och är ”sanning och rätt”. (Ps 33:4; 86:8; 104:24; 111:7)

Jehova gjorde ett ”storverk” när han befriade israeliterna från slaveriet i Egypten och gav dem möjlighet att ta Kanaans land i besittning. (Dom 2:7) Ibland omfattar Guds verk också verkställandet av hans domar. (Jer 50:25) Genom Jesaja förutsades det att Jehova skulle ”resa sig”, så att han kunde ”utföra sitt verk – hans verk är ovanligt”. (Jes 28:21) Jehova utförde ett sådant ovanligt verk år 607 f.v.t. och även år 70 v.t. när han tillät att Jerusalem och dess tempel ödelades. (Hab 1:5–9; Apg 13:38–41; se MAKT, KRAFT, KRAFTGÄRNINGAR.)

I Ordspråksboken framställs den personifierade visheten som ”en mästerlig arbetare” vid Jehovas sida i arbetet med att skapa. (Ord 8:12, 22–31; jfr Joh 1:1–3.) När Guds vise Son, Jesus Kristus, var på jorden som människa arbetade han outtröttligt, och han visade att Jehova fortfarande arbetade, även om det fysiska skaparverket i förbindelse med jorden var avslutat. Jesus sade: ”Min Fader arbetar ännu i denna stund, och även jag arbetar.” (Joh 5:17) För Jesus var det lika närande, tillfredsställande och styrkande som mat att utföra det arbete som Jehova hade gett honom. (Joh 4:34; 5:36) Han gjorde sina gärningar i sin Faders namn; gärningarna var från hans Fader och visade att han var ”i gemenskap med Fadern”. (Joh 10:25, 32, 37, 38; 14:10, 11; 15:24; Apg 2:22) Jesus fullbordade det verk som Gud hade gett honom att utföra på jorden. (Joh 17:4)

Jesus Kristus sade: ”Den som utövar tro på mig, också denne skall göra de gärningar som jag gör; och gärningar större än dessa skall han göra, eftersom jag nu går min väg till Fadern.” (Joh 14:12) Jesus menade uppenbarligen inte att hans efterföljare skulle göra större underverk än han, för det sägs inget i Bibeln om att någon av dem gjorde underverk som var större än det som Jesus utförde då han uppväckte Lasarus, som hade varit död i fyra dagar. (Joh 11:38–44) Men eftersom Jesus skulle stiga upp till sin Fader och hans efterföljare skulle få den heliga anden, så att de kunde vara vittnen om honom ”både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del” (Apg 1:8), skulle de arbeta i ett större område och under längre tid än Jesus och i detta avseende göra större gärningar än han hade gjort.

Arbete är nödvändigt. Jesus Kristus sade att ”arbetaren är värd sin lön”, och han visade därigenom att de som arbetade för att främja andliga intressen inte skulle sakna livets nödtorft. (Lu 10:7) Men som aposteln Paulus framhöll för thessalonikerna förtjänar den som är lat och ovillig att arbeta inte heller att få äta på andras bekostnad. Han bör lära sig att arbeta med sina händer, så att han kan sörja för sina behov. (1Th 4:11; 2Th 3:10, 12) På samma sätt bör ”den som stjäl inte stjäla mer utan i stället arbeta hårt”. (Ef 4:28)

Guds tjänare bör utföra arbete av god kvalitet. Oavsett vilket arbete en Jehovas tjänare utför bör han ha sitt förhållande till Gud i tankarna och göra allt av hela sin själ, ”som för Jehova och inte för människor”. (Kol 3:23) Detta kräver flit (Ord 10:4; 13:4; 18:9), ärlighet och trohet. När man visar sådana egenskaper blir Gud ärad, vilket framgår av den förmaning som ges till kristna slavar: ”Slavar skall underordna sig sina ägare i allt och behaga dem väl, inte säga emot, inte begå stöld, utan visa god trohet i fullt mått, så att de i alla avseenden kan vara en prydnad för vår Räddares, Guds, lära.” (Tit 2:9, 10; Ef 6:5–8; Heb 13:18)

Rätt syn på det man förvärvar. De kristna bör inte vara överdrivet bekymrade för sina materiella behov, utan i en tacksam anda lita på att Gud skall välsigna deras arbete. Jesus gav sina efterföljare rådet att söka Guds kungarike först. (Mt 6:11, 25–33) Han förmanade dem också: ”Arbeta inte för den mat som är förgänglig, utan för den mat som består och ger evigt liv.” (Joh 6:27) Guds tjänare är därför visa och värderar de viktiga andliga rikedomarna mycket högre än de pengar och materiella medel de förvärvar som ett resultat av sitt arbete. De använder också sådana materiella tillgångar till att främja andliga intressen och gör sig på så sätt till vänner med Gud och Kristus. (Pre 7:12; Lu 12:15–21; 16:9)

Undvik orätta gärningar. Jehova avgör vilka gärningar som är lämpliga och vilka gärningar som är olämpliga. Han ”skall föra fram varje slags gärning till domen, varje dold gärning, för att se om den är god eller ond”. (Pre 12:13, 14) Gud kommer också att behandla var och en efter hans gärning. (Ps 62:12) Detta och framför allt kärlek till Jehova Gud är goda skäl till att undvika orätta gärningar och till att utföra gärningar som behagar honom. (1Jo 5:3; Ps 34:14; 97:10; Am 5:14, 15)

För att få Guds ynnest måste de kristna undvika ”köttets gärningar”, som bland annat innefattar otukt, tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism, fientligheter, vredesutbrott och dryckesorgier. Sådana handlingar skulle hindra en person från att få ärva Guds kungarike, och de ingår uppenbarligen i ”de ofruktbara gärningar som hör mörkret till”, gärningar som inte för något gott med sig. (Gal 5:19–21; Ef 5:3–14; 1Pe 4:3; jfr Joh 3:20, 21.)

Rätta gärningar. Man måste förtrösta på Jehova Gud för att ens arbete skall ha framgång. (Ps 127:1; Ord 16:3) Gud stöder och styrker dem som anstränger sig för att göra hans vilja. (2Kor 4:7; Flp 4:13) Mycket av det som människor mödar sig med är tomhet (Pre 2:10, 11), men arbete som har med den sanna tillbedjan att göra utförs inte förgäves. De kristna hebréerna fick denna försäkran: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn genom att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem.” (Heb 6:10) Detta innefattade tydligen materiell hjälp och andra goda gärningar till nytta för dem som led nöd eller utsattes för lidande och förföljelse. (Jfr Ef 4:28; Flp 4:14–19; 1Ti 6:17, 18; Jak 1:27.) Arbetet med att göra lärjungar är också värdefullt. (Mt 28:19, 20; 1Kor 3:9–15) Män kan dessutom tjäna som tillsyningsmän i en kristen församling och undervisa sina medtroende, ”ett utmärkt arbete”. (1Th 5:12, 13; 1Ti 3:1; 5:17)

Tro och gärningar. Ingen blev förklarad rättfärdig genom att utföra gärningar som var föreskrivna i den mosaiska lagen, till exempel sådant som gällde offer, rening och omskärelse. (Rom 3:20; 4:1–10; Gal 3:2) Men ändå säger lärjungen Jakob, som inte talar om sådana laggärningar, att ”en människa skall förklaras rättfärdig på grund av gärningar och inte bara på grund av tro”. (Jak 2:24) Tron måste alltså omsättas i handling, visas genom gärningar. (Jfr Mt 7:21–27; Ef 2:8–10; Jak 1:27; 2:14–17; 4:4.) Abraham utförde gärningar som vittnade om hans tro, bland annat genom att han var villig att offra Isak. Även Rahab visade sin tro genom gärningar när hon gömde de israelitiska spejarna. (Heb 11:17–19; Jak 2:21–25)