Bibelbok nr 60 — 1 Petrus

Skribent: Petrus

Platsen där den skrevs: Babylon

Boken fullbordad: omkr. 62—64 v.t.

1. Varför blev de kristna utsatta för prövningar, och varför kom Petrus’ första brev i läglig tid?

ALLTEFTERSOM de första kristna vitt och brett förkunnade Guds dygder eller förträffliga egenskaper, hade Rikets verk framgång och tillväxte överallt i romarriket. Det uppstod emellertid en del missuppfattningar beträffande den här nitiska gruppen. Deras religion hade utgått från Jerusalem och tagit sin början bland judar, och somliga förväxlade de kristna med de politiskt sinnade judiska fanatikerna, som var förbittrade över det romerska oket och ständigt var en källa till bekymmer för de lokala ståthållarna. Vidare var de kristna annorlunda genom att de vägrade att offra åt kejsaren och att ta del i den tidens hedniska religiösa ceremonier. Man talade emot dem, och de fick genomgå många prövningar på grund av sin tro. Petrus skrev sitt första brev vid rätt tidpunkt och med ett förutseende som vittnar om att han skrev under gudomlig inspiration. I detta brev uppmuntrade han de kristna att stå fasta och gav dem vägledning om hur de skulle förhålla sig under det styre som utövades av Nero, som då var kejsare. Detta brev visade sig komma mycket lägligt med tanke på den storm av förföljelse som bröt lös nästan omedelbart därefter.

2. Vad visar att Petrus har skrivit det brev som bär hans namn, och till vilka är det riktat?

² Att Petrus har skrivit brevet slås fast i de inledande orden. Dessutom citerar Irenaeus, Klemens av Alexandria, Origenes och Tertullianus allesammans från detta brev och omtalar Petrus som den som har skrivit det.a Första Petrusbrevets äkthet är lika väldokumenterad som de övriga inspirerade brevens äkthet. Eusebios berättar att de äldste i kyrkan ofta använde brevet; det rådde inget tvivel om dess äkthet på hans tid (omkr. 260—342 v.t.). Ignatios, Hermas och Barnabas, som levde i början av 100-talet, hänvisar alla till det.b Första Petrusbrevet är helt och fullt i samklang med de övriga inspirerade Skrifterna, och det innehåller ett kraftfullt budskap till judiska och icke-judiska kristna som bor som ”tillfälliga inbyggare som är kringspridda i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asia och Bithynien” — områden i Mindre Asien. — 1 Petr. 1:1.

3. Vilka upplysningar har vi om tidpunkten då Första Petrusbrevet skrevs?

³ När skrevs brevet? Tonen i det visar att de kristna fick utstå prövningar antingen från hedningars eller från oomvända judars sida men att Neros organiserade förföljelse, som bröt ut år 64 v.t., ännu inte hade börjat. Det är tydligt att Petrus skrev brevet strax dessförinnan, troligen mellan åren 62 och 64 v.t. Att Markus ännu var kvar hos Petrus stöder den slutsatsen. Under Paulus’ första fångenskap i Rom (omkr. 59—61 v.t.) var Markus hos Paulus men stod i begrepp att resa till Mindre Asien, och när Paulus för andra gången satt fängslad (omkr. 65 v.t.), skulle Markus på nytt sluta sig till Paulus i Rom. (1 Petr. 5:13; Kol. 4:10; 2 Tim. 4:11) Under mellantiden kan han ha haft tillfälle att vara hos Petrus i Babylon.

4, 5. a) Vad vederlägger påståendet att Petrus skrev sitt första brev från Rom? b) Vad talar för att han skrev brevet från det bokstavliga Babylon?

⁴ Var skrevs Petrus’ första brev? Bibelkommentatorer är överens om att brevet är äkta och kanoniskt och att det är Petrus som har skrivit det, och de är också eniga om den ungefärliga tidpunkten då det skrevs, men när det gäller var det skrevs går meningarna isär. Enligt Petrus’ egen utsago skrev han sitt första brev medan han var i Babylon. (1 Petr. 5:13) Men somliga hävdar att han skrev från Rom och att ”Babylon” var ett täcknamn för Rom. Vittnesbörden stöder emellertid inte en sådan uppfattning. I Bibeln finns det inte något som helst stöd för att Babylon skulle ha avseende på Rom. Eftersom Petrus riktade sitt brev till dem som bodde i det bokstavliga Pontos, Galatien, Kappadokien, Asia och Bithynien, är det logiskt att dra slutsatsen att han också menade det bokstavliga Babylon när han använde det namnet. (1:1) Det fanns goda skäl för Petrus att vara i Babylon. Han hade blivit betrodd med ”de goda nyheterna ... för de omskurna”, och i Babylon fanns det en stor judisk befolkning. (Gal. 2:7—9) I förbindelse med den babyloniska Talmuds tillblivelse talas det i Encyclopaedia Judaica om judaismens ”stora akademier i Babylon” efter den vanliga tideräkningens början.c

⁵ De inspirerade Skrifterna, som inbegriper de två brev som Petrus skrev, nämner ingenting om att Petrus begav sig till Rom. Paulus talar om att han själv har varit i Rom, men han säger inget om att Petrus skulle ha varit där. I sitt brev till romarna nämner Paulus 35 namn och sänder hälsningar till 26 namngivna personer, men han nämner inte Petrus. Varför inte? Helt enkelt därför att Petrus inte var där vid den tiden! (Rom. 16:3—15) Det ”Babylon”, varifrån Petrus skrev sitt första brev, var uppenbarligen det bokstavliga Babylon vid floden Eufrat i Mesopotamien.

BREVETS INNEHÅLL

6. Vilket hopp skriver Petrus om, och på vilken grundval är ”en ny födelse” till ett sådant hopp möjlig?

⁶ En ny födelse till ett levande hopp genom Kristus (1:1—25). I inledningen riktar Petrus sina läsares uppmärksamhet på ”en ny födelse till ett levande hopp” och på det aldrig förbleknande arv som är förvarat åt dem i himlarna. Detta är i överensstämmelse med Guds barmhärtighet genom Jesu Kristi uppståndelse. Därför kan de ”utvalda” fröjda sig mycket, även om de blir bedrövade genom olika prövningar, för att den prövade äktheten hos deras tro ”må befinnas vara orsak till pris och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse”. De forntida profeterna, ja, till och med änglarna, har flitigt forskat med avseende på denna räddning. De ”utvalda” bör därför göra sitt sinne berett till arbete, sätta sitt hopp till denna oförtjänta omtanke och vara heliga i allt sitt uppförande. Är inte detta bara tillbörligt i betraktande av att de har blivit befriade, inte med förgängliga ting, utan ”med dyrbart blod, såsom med blodet av ett oklanderligt och fläckfritt lamm, ja Kristi blod”? De har fått sig givet ”en ny födelse” genom den levande och bestående Gudens, Jehovas, ord, som består för evigt och som har blivit förkunnat för dem som goda nyheter. — 1:1, 3, 7, 19, 23.

7. a) Som vad blir de kristna uppbyggda, och i vilket syfte? b) Hur bör de uppföra sig som tillfälliga inbyggare?

⁷ Om att bevara ett gott uppförande bland nationerna (2:1—3:22). Som levande stenar blir de kristna uppbyggda som ett andligt hus, och de frambär andliga offer som är godtagbara för Gud genom Jesus Kristus, grundhörnstenen som blev en sten att snava på för de olydiga. De som utövar tro har blivit ”ett kungligt prästerskap, en helig nation”, för att de ”vitt och brett skall förkunna hans dygder”, hans som har kallat dem ”ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. Som tillfälliga inbyggare bland nationerna skall de avhålla sig från köttsliga begär och bevara ett gott uppförande. De skall underordna sig ”allting av människor skapat”, vare sig det rör sig om en kung eller hans ståthållare. Ja, de skall ”ära människor av alla slag, älska hela brödraskaran, frukta Gud, bevisa kungen ära”. Likaså bör tjänare underordna sig sina ägare och hålla modet uppe när de får lida orättvist, och på så sätt kan de bevara ett gott samvete. Också Kristus fann sig i att bli förolämpad och få utstå lidande, fast han var utan synd, och han efterlämnade därigenom ”en förebild”, så att de kristna kunde följa tätt i hans fotspår. — 2:9, 13, 17, 21.

8. a) Vilken sund förmaning ges åt hustrur och äkta män? b) Vad är nödvändigt för att man skall få ett gott samvete inför Gud?

⁸ Hustrur bör också underordna sig, för genom ett kyskt uppförande förbundet med djup respekt kan till och med icke troende äkta män vinnas utan ett ord. Deras prydnad skall inte vara något utvärtes. I likhet med den lydiga Sara skall de lägga större vikt vid ”hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden från den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon”. Äkta män skall ära sina hustrur som ”ett svagare kärl” och som ”arvingar med dem till livets oförtjänta ynnest”. Alla kristna bör visa broderlig kärlek. ”Den som vill älska livet ... , han skall vända sig bort från det som är ont och göra det som är gott; han skall söka friden och jaga efter den. Ty Jehovas ögon vilar på de rättfärdiga.” I stället för att frukta människor bör de kristna alltid vara redo att försvara sitt hopp. Det är bättre att lida för att man gör det som är gott, om det är Guds vilja, än att lida för att man gör det som är ont. ”Kristus själv dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga, för att han skulle föra er till Gud, i det han blev dödad i köttet men blev gjord levande i anden.” Noas tro, som kom till uttryck genom att han byggde arken, ledde till att han själv och hans familj blev bevarade vid liv. De som på grund av tro på den uppståndne Kristus överlämnar sig åt Gud, blir döpta som en symbol av denna tro och fortsätter att göra Guds vilja blir på motsvarande sätt räddade och får ett gott samvete av Gud. — 3:4, 7, 10—12, 18.

9. Vilket sinnelag bör de kristna ha? Trots vad?

⁹ Om att glädja sig över att göra Guds vilja som en kristen trots lidanden (4:1—5:14). De kristna bör ha samma sinnelag som Kristus och leva endast för att göra Guds vilja och inte längre nationernas vilja, även om nationerna skymfar dem, därför att de inte längre löper tillsammans med dem ”till samma utsvävningarnas dypöl”. Eftersom slutet på allt har närmat sig, bör de vara sunda i sinnet, angelägna om att be, ha intensiv kärlek till varandra och göra allt så att Gud kan bli förhärligad. De bör inte bli förbryllade över de eldprov de måste gå igenom, utan de bör glädja sig över att ha del i Kristi lidanden. Ingen må emellertid lida som ogärningsman. Eftersom domen börjar med Guds hus, bör ”de som lider i överensstämmelse med Guds vilja hålla i med att anbefalla sina själar åt en trofast Skapare, medan de fortsätter att göra gott”. — 4:4, 19.

10. Vilket råd ges åt äldste och åt yngre män, och med vilken kraftfull försäkran slutar Första Petrusbrevet?

¹⁰ De äldste skall villigt, ja med iver, vara herdar för Guds hjord. Om de är exempel för hjorden, skall de, när överherden görs uppenbar, få ta emot härlighetens krona eller segerkrans som aldrig vissnar. De yngre männen skall underordna sig de äldre, och alla bör vara anspråkslösa i sinnet, ”eftersom Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka”. De skall stå fasta i tron och vara på sin vakt mot Djävulen, som går omkring som ”ett rytande lejon”. Petrus avslutar sina förmaningar med ytterligare en kraftfull försäkran: ”Men sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i gemenskap med Kristus, själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka. Honom tillhör makten för evigt. Amen.” — 5:5, 8, 10, 11.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

11. Hur bygger Petrus vidare på Jesu och Paulus’ råd, när han ger anvisningar åt tillsyningsmän?

¹¹ Petrus’ första brev innehåller sund vägledning för tillsyningsmän. Petrus bygger vidare på Jesu egna råd i Johannes 21:15—17 och på Paulus’ råd i Apostlagärningarna 20:25—35 och visar att tillsyningsmannens arbete är ett herdearbete och att det skall utföras osjälviskt, villigt och med iver. Tillsyningsmannen är en underherde, som i sin tjänst är underordnad ”överherden”, Jesus Kristus, och är ansvarig inför honom för Guds hjord, vars intressen han måste tillvarata som ett föredöme för den och i all ödmjukhet. — 5:2—4.

12. a) I vilken utsträckning måste kristna underordna sig styresmän och slavägare? b) Vilka förmaningar ger Petrus angående hustruns underordnande och den äkta mannens ledarskap? c) Vilken kristen egenskap betonas hela brevet igenom?

¹² Många andra områden där de kristna måste underordna sig berörs i Petrus’ brev, och utmärkt vägledning ges. I Första Petrus 2:13—17 ges det råd om hur de kristna bör underordna sig de styrande, till exempel kungar och ståthållare. Det måste emellertid röra sig om ett relativt underordnande, ett underordnande som man visar för Herrens skull och som är förbundet med att ”frukta Gud”, vars slavar de kristna är. Hustjänarna förmanas att underordna sig sina ägare och att hålla modet uppe om de måste lida ”för samvetets skull inför Gud”. Det ges också en ovärderlig förmaning åt hustrur, som uppmanas att underordna sig sina äkta män, också dem som inte är troende, eftersom ett sådant kyskt och respektfullt uppförande är ”av stort värde i Guds ögon” och till och med kan leda till att icke troende män vinns för sanningen. Petrus använder Saras trogna underordnande under Abraham som ett exempel för att ge eftertryck åt denna sak. (1 Petr. 2:17—20; 3:1—6; 1 Mos. 18:12) De äkta männen bör i sin tur utöva sitt ledarskap med tillbörlig hänsyn till sin hustru som ”ett svagare kärl”. I förbindelse med ämnet underordnande ger Petrus också denna förmaning: ”På samma sätt, ni yngre män, underordna er de äldre männen.” Därefter understryker han nödvändigheten av att visa ödmjukhet eller anspråkslöshet i sinnet, en kristen egenskap som betonas hela hans brev igenom. — 1 Petr. 3:7—9; 5:5—7; 2:21—25.

13. a) Hur klargör Petrus i sitt brev vad som är Guds uppsåt med att kalla den kristna församlingen? b) Vilket glädjefyllt arv pekar Petrus fram emot, och vilka uppnår det?

¹³ Vid en tid då glödheta prövningar och förföljelser började flamma upp igen gav Petrus styrkande uppmuntran, och hans brev är i sanning till ovärderlig hjälp för alla som står inför sådana prövningar i våra dagar. Lägg märke till att han använder de hebreiska skrifterna, när han citerar Jehovas ord: ”Ni skall vara heliga, därför att jag är helig.” (1 Petr. 1:16; 3 Mos. 11:44) I ett senare avsnitt, som är rikt på hänvisningar till andra av de inspirerade Skrifterna, visar han hur den kristna församlingen är uppbyggd på Kristi grundval som ett andligt hus av levande stenar. Och i vilket syfte? Petrus svarar: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom, för att ni vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” (1 Petr. 2:4—10; Jes. 28:16; Ps. 118:22; Jes. 8:14; 2 Mos. 19:5, 6; Jes. 43:21; Hos. 1:10; 2:23) Det är för detta ”kungliga prästerskap” — det allmänna prästadöme som består av hela Guds heliga nation — som Petrus framhåller det löfte som är förbundet med Guds kungarike, nämligen löftet om ”ett oförgängligt och obesudlat och aldrig förbleknande arv”, ”härlighetens krona [segerkrans, 1917] som aldrig vissnar” och evig ”härlighet i gemenskap med Kristus”. De som tillhör denna nation blir således i hög grad uppmuntrade att fortsätta att glädja sig, så att de kan glädja sig, ”ja vara jublande glada också under hans härlighets uppenbarelse”. — 1 Petr. 1:4; 5:4, 10; 4:13.

[Fotnoter]