RESPEKT

Särskild uppmärksamhet, aktning eller vördnad eller särskilt erkännande som visas mot något eller – i synnerhet – mot någon på grund av dennes egenskaper, prestationer, ämbete, ställning eller myndighet. Att visa respekt är detsamma som att ”ära”. Flera olika ord på Bibelns grundspråk förmedlar tanken på att visa andra ära, respekt eller hälsosam fruktan. (Se FRUKTAN; ÄRA.)

För Jehova och hans representanter. Som Skaparen är Jehova Gud värdig att av alla sina förnuftsbegåvade skapelser få den största äran. (Upp 4:11) Att man visar honom en sådan ära innebär att man troget lyder honom av kärlek och av tacksamhet för allt han har gjort för en. (Mal 1:6; 1Jo 5:3) Det inbegriper också att man använder sina ”värdefulla ting” för att främja den sanna tillbedjan. (Ord 3:9)

Den som tar något som tillhör Skaparen visar bristande respekt för heliga ting. Det gjorde Hofni och Pinehas, översteprästen Elis söner. De lade beslag på det bästa av varje offergåva som bars fram till Jehova. Och genom att inte vidta bestämda åtgärder mot Hofni och Pinehas ärade Eli sina söner mer än han ärade Jehova. (1Sa 2:12–17, 27–29)

Medan människor ärar Jehova Gud genom att troget lyda honom och främja hans tillbedjan, ärar Gud människor genom att välsigna och belöna dem. (1Sa 2:30) Kung David, som tjänade Jehova troget och ville bygga ett tempel där den heliga förbundsarken kunde stå, blev således ärad eller belönad med ett förbund om ett kungadöme. (2Sa 7:1–16; 1Kr 17:1–14)

Som Jehovas talesmän förtjänade profeterna, särskilt Guds Son, Jesus Kristus, respekt. Men i stället för att få sådan respekt av israeliterna blev de hånade och misshandlade, och några blev rentav dödade. Israeliternas respektlöshet mot Jehovas representanter nådde sin kulmen när de dödade hans Son. På grund av detta lät Jehova de romerska härarna verkställa hans hämnd över det trolösa Jerusalem år 70. (Mt 21:33–44; Mk 12:1–9; Lu 20:9–16; jfr Joh 5:23.)

I den kristna församlingen. De som hade fått särskilda ansvarsuppgifter som lärare i den kristna församlingen förtjänade att deras medtroende stödde dem och samarbetade med dem. (Heb 13:7, 17) De var ”värda dubbel ära”, vilket inbegrep frivilligt materiellt stöd på grund av det hårda arbete de utförde till nytta för församlingen. (1Ti 5:17, 18; se ÄLDSTE.)

Alla kristna hade emellertid rätt att bli ärade av sina medtroende. Aposteln Paulus gav rådet: ”Ta ledningen i att bevisa varandra ära.” (Rom 12:10) Eftersom en kristen är mycket väl medveten om sina egna svagheter och ofullkomligheter, är det bara rätt att han sätter andra före sig själv, ärar dem och värderar dem högt för det trogna arbete de utför. (Flp 2:1–4) Änkor som behövde hjälp och var förtjänta av det ärades genom att församlingen gav dem materiellt stöd. (1Ti 5:3, 9, 10)

I familjen. En hustru bör visa djup respekt för sin man, eftersom han är familjens överhuvud. (Ef 5:33) Detta är i enlighet med den särskilda ställning som mannen har fått i Guds anordning. Det var mannen, inte kvinnan, som skapades först, och han är ”Guds avbild och härlighet”. (1Kor 11:7–9; 1Ti 2:11–13) Sara är ett framträdande exempel på en kvinna som hade djup respekt för sin man. Hennes respekt kom från hjärtat, för hon kallade honom ”herre”, inte bara när andra hörde på, utan ”inom sig”. (1Pe 3:1, 2, 5, 6; jfr 1Mo 18:12.)

De äkta männen å sin sida får förmaningen: ”Ni män skall på samma sätt leva tillsammans med dem [era hustrur] enligt kunskap, i det ni visar dem ära som ett svagare kärl, det kvinnliga, då ni ju också är arvingar tillsammans med dem till livets oförtjänta gåva.” (1Pe 3:7) Med anden smorda kristna äkta män skulle alltså komma ihåg att deras hustrur i egenskap av Kristi medarvingar var jämbördiga med dem (jfr Rom 8:17; Gal 3:28) och skulle behandlas på ett ärofullt sätt med tanke på att de hade mindre styrka än män.

Föräldrar representerar Gud i förhållandet till sina barn, och de är bemyndigade att fostra, tillrättavisa och vägleda dem. Föräldrar har därför rätt att få ära, eller respekt. (2Mo 20:12; Ef 6:1–3; Heb 12:9) Det betyder inte att barn bara skall vara lydiga mot sina föräldrar och visa aktning för dem, utan också att de kärleksfullt bör ta hand om sina föräldrar ifall detta skulle behövas senare i livet. (Jfr Mt 15:4–6.) Om någon i den kristna församlingen inte sörjde för en gammal och behövande far eller mor blev han betraktad som värre än en som var utan tro. (1Ti 5:8) Som aposteln Paulus påpekade för Timoteus var det inte församlingens ansvar att sörja för änkor som hade barn eller barnbarn som kunde ge dem materiell hjälp. (1Ti 5:4)

För härskare och andra. Personer som innehar höga ämbeten har också rätt att få ära, eller respekt. En kristen visar dem sådan respekt, inte för att uppnå fördelar, utan för att det är Guds vilja. En del av dessa personer kan vara korrumperade. (Jfr Lu 18:2–6; Apg 24:24–27.) Ändå skall man visa dem respekt på grund av den ansvarsfulla ställning de har i kraft av sitt ämbete. (Rom 13:1, 2, 7; 1Pe 2:13, 14) På liknande sätt skulle slavar anse sina ägare värda all ära och utföra sitt tilldelade arbete, så att de inte blev orsak till att Guds namn blev smädat. (1Ti 6:1)

När det krävdes av en kristen att han skulle ge skäl för sitt hopp, skulle han försvara det ”med mildhet och djup respekt [ordagr.: fruktan]”. Även om någon ställde frågor på ett förolämpande sätt, skulle han vara lugn och vänlig när han lade fram sina skäl och inte svara på ett irriterat, ilsket eller förargat sätt. Han skulle inte känna en förlamande fruktan för människor utan skulle visa djup respekt, dvs. hälsosam fruktan, som om han stod inför Jehova Gud och Herren Jesus Kristus. (1Pe 3:14, 15, not) Därigenom kunde den kristne efterlikna änglarna, som, fast de är större i styrka och makt, inte framför skymfliga anklagelser. (2Pe 2:11)