Bli en ordinerad förkunnare på Guds sätt!
EN BESÖKARE skulle förmodligen ha blivit förbryllad — kanske till och med förvirrad — av vad han hörde. Det hände vid en av Jehovas vittnens sammankomster. Ett tal hölls till en skara människor som var redo att bli döpta. Överraskande nog sade talaren till dessa dopkandidater: ”Att du är med här i denna grupp av dopkandidater visar din önskan att bli en ordinerad förkunnare av Guds rike.”
”Hur kan det förhålla sig så?” skulle en besökare kanske ha frågat. ”Är inte dopet avsett för sådana som nyligen kommit i kontakt med kristendomen — och för spädbarn? Tar det inte flera år av omfattande övning och utbildning att bli en ordinerad förkunnare?” Kanske du skulle resonera på liknande vis. Men vad som verkligen sägs i bibeln om dop och ordination skulle kunna förvåna dig.
Innan man blir döpt
Dopet är, först och främst, inte avsett för människor som nätt och jämnt är förtrogna med det kristna budskapet. I Apostlagärningarna 8:12 i bibeln visas det att människor som under det första århundradet blev döpta var sådana som ”trodde”. I Matteus 28:19 visas det också att man först måste bli en ”lärjunge” innan man blir döpt. Och hur blir man en troende, en ”lärjunge” (en undervisad)? Genom ett noggrant studium av bibeln! På det viset inhämtar en människa exakt kunskap om Jesus och Jehova Gud. (Johannes 17:3) Först sedan den som studerar har inhämtat denna kunskap befinner han sig i en sådan ställning att han kan överväga att bli döpt. Under det första århundradet gav stadgade kristna sådan undervisning åt nyomvända. — Apostlagärningarna 8:31, 35, 36.
I Jehovas vittnens församlingar i våra dagar finns det liknande anordningar för att intresserade skall få ett fritt bibelstudium i hem. En person som har ett mottagligt hjärta kommer att steg för steg uppskatta vad han får lära sig. Han kommer att vilja dela med sig av sin nyvunna övertygelse till andra. (Romarna 10:8—10) Han börjar regelbundet vara med vid kristna möten, där han tillägnar sig ännu mer biblisk undervisning. (Hebréerna 10:24, 25) Och sedan den nye troende gjort detta några veckor eller månader, utvecklar han en önskan att följa det bibliska rådet i Romarna 12:1: ”Följaktligen bönfaller jag er, bröder, vid Guds medömkan, att framställa era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst.”
Enbart kunskap gör en emellertid inte kvalificerad för att överlämna sig på detta vis. Man måste också ändra sinne och vända om. (Apostlagärningarna 3:19) Varför är det så? Helt enkelt därför att en del har haft en omoralisk livsstil innan de lärde känna Guds normer. Andra har varit helt uppslukade av själviska strävanden. Men för att kunna framställa sig ”heligt, ... välbehagligt” för Gud måste de visa ånger för sådana handlingar i det flydda. De måste vara ångerfulla över att de har använt sitt liv, sin kraft och sina förmågor till oskriftenliga strävanden. Sådan ånger måste också åtföljas av lämplig handling, om de verkligen skall vända om, det vill säga förändra sin livskurs.
För att ytterligare hjälpa den nye troende ordnar kristna äldste så att de kan sammanträffa med honom och använda tid till att gå igenom några av bibelns grundläggande läropunkter. Genom detta förvissar sig de äldste om att den blivande kristne har skaffat sig exakt kunskap om Guds uppsåt. Och genomgången visar sig givetvis också mycket nyttig för den studerande. Om så behövs kan vissa saker, som han inte har förstått rätt, klarläggas.
Dop hålls vanligtvis i förbindelse med Jehovas vittnens sammankomster. Vid sådana tillfällen hålls ett klarläggande tal till dopkandidaterna. De blir påminda om att dopet inte är en fråga om att sluta sig till en ny religion. Jesus sade: ”Om någon vill följa mig, må han då förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” — Matteus 16:24.
Kandidaterna blir vidare påminda om dopets djupa innebörd. Texten i 1 Petrus 3:21 blir ofta läst: ”Det som svarar mot detta frälsar nu också er, nämligen dop, (inte bortläggandet av köttets orenhet, utan den till Gud framställda begäran om ett gott samvete,) genom Jesu Kristi uppståndelse.” Här jämför Petrus dopet med Noas erfarenhet, när han fördes genom flodens vatten. Medan dessa vattenmassor visade sig vara dödsbringande för jordens onda befolkning, visade de sig vara livsfrälsande för Noa, när de i trygghet bar honom i arken. På liknande vis ”frälsar” dopet de kristna från den onda världen. När någon på grundval av sin tro på gagnet av Jesu Kristi död och uppståndelse blir döpt, förs en sådan person i en bemärkelse in i ett räddat tillstånd inför Gud. Han betraktas inte längre som varande en del av den onda generation som är dömd till tillintetgörelse. — Se Apostlagärningarna 2:40.
Dopet är därför inte ett steg som man bör ta i samband med att ens känslor blivit upphetsade, vilket ofta sker vid religiösa väckelsemöten. Vad som betonar detta är att innan de nya lärjungarna verkligen blir nedsänkta i vatten, ställer den Ordets förkunnare som presiderar vid dopet två inträngande frågor till dem. Deras jakande svar är en ”offentlig bekännelse” av deras tro på lösen och av att de oreserverat har överlämnat sig själva åt Jehova. (Romarna 10:9, 10) Nu är de färdiga för vattendopet.
Ordinerade som Guds rikes förkunnare
Fullständig nedsänkning i vatten är en passande symbol av deras överlämnande åt Gud. Medan de befinner sig under vattnet är det som om de hade dött i förhållande till sin tidigare livskurs. När de kommer upp ur vattnet är det som om de nu lever för att följa en självuppoffrande kurs i Guds tjänst. — Jämför Romarna 6:2—4.
Hur passar då förordnandet in på deras dophandling? Lägg märke till vad som sägs i M’Clintock och Strongs Cyclopædia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature (1877), band VII, sidan 411: ”Ordination betecknar att en person förordnas eller utnämns till ett förkunnarämbete, vare sig detta sker i samband med några ceremonier eller ej.” (Kursiverat av oss) Detta är ett erkännande av att det inte behövs någon påkostad ceremoni eller ett ordinationscertifikat för att någon skall bli en kristen förkunnare.
Men lär bibeln detta? Tänk på Jesus Kristus. Det är höjt över allt tvivel att han var Guds förnämste tjänare. Men hade han någon påkostad ordinationsceremoni innan han började sitt predikoverk? Hade han ett certifikat som identifierade honom som en förkunnare? Tvärtom. Det var efter det att Jesus helt enkelt hade blivit döpt i vatten som Gud gav uttryck åt sitt godkännande av honom som sin Son och ordinerade honom som sin tjänare. — Markus 1:9—11; Lukas 4:18—21.
Hur förhöll det sig med de kristna under det första århundradet? Det finns inte någon redogörelse för någon prålig ordination av dessa första kristna förkunnare. I redogörelsen i Apostlagärningarna berättas det gång på gång om att det skedde enkla dop av troende. Detta följdes av att de nitiskt tog del i den offentliga förkunnartjänsten. — Se Apostlagärningarna 2:41—47; 8:36—39; 22:14—16.
Vilket bevis hade sådana förkunnare på sin ordination? Paulus säger i 2 Korintierna 3:1—3: ”Börjar vi nu åter anbefalla oss själva? Eller behöver vi kanske, i likhet med somliga, anbefallningsbrev till er eller från er? Ni själva är vårt brev, som är inskrivet i våra hjärtan och som är känt och blir läst av alla människor. Ty det är uppenbart att ni är ett brev från Kristus, skrivet av oss såsom tjänare, ett som inte är inskrivet med bläck utan med en levande Guds ande, inte på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan.” Guds andes verkan på dessa undervisades hjärtan frambringade en ny kristen personlighet, som kunde läsas av alla iakttagare. Detta var ett tillräckligt vittnesbörd om att Gud verkligen hade förordnat dem som hade del i att undervisa dessa nya lärjungar.
Hur man anstränger sig i tjänsten
En förkunnare i våra dagar blir likaledes igenkänd genom sina gärningar. Han är nitisk i att anstränga sig kraftigt i tjänsten. (Lukas 13:24) Han betraktar sin tjänst som ett storslaget privilegium från Gud. Han tar den inte som något självklart. — 1 Timoteus 1:12—16.
Att förkunna om Guds rike är sådana tjänares förnämsta åliggande. Alla andra strävanden måste begränsas, så att de helt kan fullgöra sin tjänst. (2 Timoteus 4:2, 5) De måste naturligtvis sörja för sina egna såväl som för sina familjemedlemmars fysiska behov. Men de är nöjda med det som ”när och skyler”. De låter inte personliga strävanden eller personliga önskningar dra dem bort från tjänsten. (1 Timoteus 5:8; 6:7, 8; Filipperna 2:20—22) De skaffar sig visshet i fråga om de ”viktigare tingen”. (Filipperna 1:10) De vinnlägger sig om att hålla Jesu Kristi förträffliga föredöme framför sig, hans vars liv rörde sig kring förkunnandet av Guds rike. — Lukas 4:43; Johannes 18:36, 37.
Men den som blir döpt som en ordinerad förkunnare befinner sig ändå bara i de första stadierna av sin tjänst åt Gud. Det är sant att han har skaffat sig kunskap om Kristus Jesus och Jehova Gud. Han har också gjort många förändringar i sitt liv, så att hans kristna tjänst inte kan klandras. (2 Korintierna 6:3) Den nydöpte kristne måste fortfarande växa till i fråga om mycket. Hans dop, som betecknar hans ordination, är bara ett viktigt vägmärke i fråga om hans tillväxt som kristen. (Filipperna 3:16) Varje ordinerad förkunnare måste därför fortsätta att bygga upp sitt hjärtas uppskattning av andliga ting. Han behöver planera sin tid för personligt studium. Han bör dra fördel av alla föranstaltningar för att församlingen skall kunna komma tillsammans. Han bör arbeta på att förbättra sina böners kvalitet, så att det leder till ett närmare personligt förhållande till Gud. — Lukas 6:45; 1 Tessalonikerna 5:11; 1 Petrus 4:7.
Vi hoppas att dessa skriftenliga tankar har hjälpt dig att förstå varför en universitetsexamen inte är ett krav på dem som önskar bli Guds tjänare. Mer än tre miljoner Jehovas vittnen tjänar troget Gud som hans förkunnare och kungör de sanningar som finns nedtecknade i hans ord. Varför inte låta någon av dem bistå dig i att skaffa dig kunskap i bibeln?
[Bild på sidan 29]
Enligt bibeln blir en kristen tjänare förordnad vid sitt dop