PROFETIA

Ett inspirerat budskap; en uppenbarelse eller kungörelse av Guds vilja och avsikt. En profetia kan vara inspirerad moralisk vägledning, ett tillkännagivande av en befallning eller dom från Gud eller ett uttalande om något som skall hända i framtiden. Även om förutsägelse är kännetecknande för Bibelns profetior, är det inte den grundläggande betydelsen av den hebreiska och den grekiska verbroten (hebr.: navạ’; grek.: profēteuō). (Se PROFET.)

Grundordens betydelse kan illustreras med några exempel: När Hesekiel i en syn blev tillsagd att ”profetera för vinden” uttalade han helt enkelt Guds befallning till vinden. (Hes 37:9, 10) När några som var med vid förhöret av Jesus höljde över honom, slog honom och sade: ”Profetera för oss, du Kristus. Vem var det som slog till dig?” uppmanade de inte Jesus att göra en förutsägelse. De ville att han med hjälp av en uppenbarelse från Gud skulle peka ut vem som hade slagit honom. (Mt 26:67, 68; Lu 22:63, 64) Den samariska kvinnan vid brunnen förstod att Jesus var ”en profet” därför att han berättade sådant om hennes bakgrund som han inte kunde ha känt till utom genom gudomlig uppenbarelse. (Joh 4:17–19; jfr Lu 7:39.) Sådana bibliska avsnitt som Jesu bergspredikan och hans fördömande av de skriftlärda och fariséerna (Mt 23:1–36) kan också med rätta kallas profetior, eftersom de var inspirerade uttalanden om Guds syn på saker och ting, precis som de uttalanden som gjordes av Jesaja, Jeremia och andra forntida profeter. (Jfr Jes 65:13–16 och Lu 6:20–25.)

Naturligtvis finns det också många exempel på förutsägelser i Bibeln. Några av de första finns i 1 Moseboken 3:14–19; 9:24–27; 27:27–40; 49:1–28 och 5 Moseboken 18:15–19.

Källan till alla sanna profetior är Jehova Gud. Han förmedlar profetiorna genom sin heliga ande eller i några fall genom himmelska budbärare, änglar, som är ledda av anden. (2Pe 1:20, 21; Heb 2:1, 2) De hebreiska profetiorna börjar ofta med uttrycket: ”Hör Jehovas ord” (Jes 1:10; Jer 2:4), och med ”ord” avses ofta ett inspirerat budskap, en profetia (Jes 44:26; Jer 21:1; Hes 33:30–33; jfr Jes 24:3).

I vilken bemärkelse är detta ”att vittna om Jesus ... anden i profetian”?

I en av aposteln Johannes syner sade en ängel: ”Att vittna om Jesus är ju anden i profetian.” (Upp 19:10) Aposteln Paulus kallar Kristus ”Guds heliga hemlighet” och säger: ”I honom är alla vishetens och kunskapens skatter omsorgsfullt fördolda.” (Kol 2:2, 3) Detta är fallet därför att Jehova Gud har tilldelat sin Son nyckelrollen i förverkligandet av hans storslagna avsikt, dvs. att hans namn skall bli helgat och att jorden och alla som bor på den skall återställas till sin rätta plats i hans anordning. Detta skall Gud göra genom en ”förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. (Ef 1:9, 10; jfr 1Kor 15:24, 25.) Eftersom förverkligandet av Guds stora avsikt är oskiljaktigt förbundet med Jesus (jfr Kol 1:19, 20), har alla profetior, alla inspirerade budskap som Gud har gett genom sina tjänare, pekat fram emot hans Son. Hela ”anden” i profetian (profeterandets hela syfte, mål och mening) var alltså, som Uppenbarelseboken 19:10 säger, att vittna om Jesus, den som Jehova skulle göra till ”vägen och sanningen och livet”. (Joh 14:6) Detta gäller inte bara de profetior som uttalades innan Jesus kom till jorden utan även senare profetior. (Apg 2:16–36)

Redan vid upproret i Eden började Jehova ”vittna om Jesus” genom att uttala profetian om den ”avkomma” som till sist skulle krossa huvudet på ormen, Guds store motståndare. (1Mo 3:15) Det abrahamitiska förbundet pekade profetiskt fram emot denna avkomma, att den skulle välsigna alla jordens släkter och besegra den store motståndaren och dennes ”avkomma”. (1Mo 22:16–18; jfr Gal 3:16.) Det blev förutsagt att den utlovade avkomman, som kallades Silo (som betyder ”han vilkens det (den) är”, ”han som det (den) tillhör”), skulle framträda i Judas stam. (1Mo 49:10) Med hjälp av Israels nation uppenbarade Jehova att han hade för avsikt att frambringa ”ett kungarike av präster och en helig nation”. (2Mo 19:6; jfr 1Pe 2:9, 10.) Och lagen till Israel med dess offer och prästerskap pekade fram emot det offer Guds Son frambar och hans tjänst som kung och präst (med underpräster) i himlen under hans tusenåriga styre. (Heb 9:23, 24; 10:1; Upp 5:9, 10; 20:6) Följaktligen blev lagen en ”uppfostrare” som ledde till Kristus. (Gal 3:23, 24)

Paulus säger angående några händelser i Israels historia: ”Det som hände dem tjänar som exempel [el.: ”i ett förebildligt syfte”], och det skrevs ner till varning för oss [Kristi Jesu efterföljare], över vilka slutet på tingens ordningar har kommit.” (1Kor 10:11) David, nationens främste kung, blev en profetisk bild av Guds Son, och Guds förbund med David om ett evigt kungarike gick i arv till Jesus Kristus. (Jes 9:6, 7; Hes 34:23, 24; Lu 1:32; Apg 13:32–37; Upp 22:16) De krig som trogna kungar utkämpade (vanligen på uppmaning av Guds profeter och med deras vägledning) och de segrar som Gud gav dem var en bild av det krig Guds Son skall utkämpa mot sitt kungarikes fiender och den seger han skall vinna över alla Satans styrkor – en seger som innebär befrielse för Guds folk. (Ps 110:1–5; Mik 5:2–6; Apg 4:24–28; Upp 16:14, 16; 19:11–21)

Många av profetiorna under kungatiden beskriver det herravälde som skall utövas av Guds Smorde (Messias eller Kristus) och de välsignelser det skall medföra. Andra messianska profetior pekade fram emot att denne Guds tjänare skulle bli förföljd och få lida. (Jfr Jes 11:1–10; 53:1–12; Apg 8:29–35.) Som aposteln Petrus säger försökte forntidens profeter själva ”ständigt utröna vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem hänvisade till beträffande Kristus [Messias], när den på förhand vittnade om lidandena avsedda för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa”. De fick veta att detta skulle få sin uppfyllelse i framtiden, efter deras död. (1Pe 1:10–12; jfr Dan 9:24–27; 12:1–10.)

Eftersom alla dessa profetior förverkligas i Kristus Jesus och därigenom bekräftas som sanna, kan det sägas att ”sanningen kom till genom Jesus Kristus”. ”Ty oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ genom honom.” (Joh 1:17; 2Kor 1:20; jfr Lu 18:31; 24:25, 26, 44–46.) Petrus kunde med rätta säga att ”om honom [Jesus] vittnar alla profeterna”. (Apg 3:20–24; 10:43; jfr Apg 28:23.)

Profetiornas syfte och tiden för uppfyllelsen. Oavsett om profetiorna bestod av förutsägelser eller helt enkelt av inspirerad vägledning och tillrättavisning, var de till nytta både för dem som först fick höra dem och för dem i senare generationer som skulle sätta tro till Guds löften. För dem som ursprungligen hörde profetiorna utgjorde de en försäkran om att Gud under årens eller århundradenas lopp inte hade ändrat sin avsikt utan höll fast vid de villkor och löften som var knutna till hans förbund. (Jfr Ps 77:5–9; Jes 44:21; 49:14–16; Jer 50:5.) Exempelvis innehöll Daniels profetia upplysningar som var ovärderliga under tiden från det att de sista delarna av de hebreiska skrifterna skrevs ner till dess att Messias framträdde. Förutsägelserna av världshändelserna – däribland de på varandra följande världsväldenas uppgång och fall – gav de judar som levde i århundraden av persiskt, grekiskt och romerskt herravälde (och senare de kristna) en försäkran om att Guds förmåga att se in i framtiden inte var bristfällig, att Gud hade förutsett även deras tid och att det fortfarande var säkert att hans suveräna avsikt skulle förverkligas. Profetian hjälpte dem att inte sätta sin tro och förhoppning till några av de flyktiga världsväldena med deras kortvariga makt, och den satte dem i stånd att följa en vis kurs i livet. (Jfr Dan 8:20–26; 11:1–20.)

Att uppriktiga människor med egna ögon fick se många profetior uppfyllas övertygade dem om att Gud har makten att förverkliga sin avsikt trots allt motstånd. Att Gud – och bara han – kunde förutsäga sådana händelser och låta dem inträffa var ett bevis för att han är den ende sanne Guden. (Jes 41:21–26; 46:9–11) Dessa profetior hjälpte dem också att lära känna Gud bättre och gav dem en klarare förståelse av hans vilja och de moralnormer han handlar och dömer efter, så att de kunde rätta sitt liv efter dem. (Jes 1:18–20; 55:8–11)

Många profetior fick sin första tillämpning eller uppfyllelse på de människor som levde när de uttalades. Många av dessa profetior förkunnade Guds dom över det köttsliga Israel och kringliggande nationer och förutsade Israels och Judas fall och senare återställelse. Men det betyder inte att de saknade värde för senare generationer, exempelvis för den kristna församlingen i det första århundradet och i vår tid. Aposteln Paulus sade: ”Ty allt som skrivits förr, det har skrivits till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna skall ha hopp.” (Rom 15:4) Eftersom Gud aldrig förändrar sina avsikter eller sina moralnormer (Mal 3:6; Heb 6:17, 18), åskådliggjorde hans handlande med Israel vad han skulle göra när liknande förhållanden uppstod i framtiden. Jesus och hans lärjungar kunde därför med full rätt citera profetiska uttalanden som uppfyllts flera hundra år tidigare och tillämpa dem även på sin egen tid. (Mt 15:7, 8; Apg 28:25–27) Andra profetior var tydliga förutsägelser, och några av dem gällde särskilt och uteslutande Jesu jordiska tjänst och händelser därefter. (Jes 53; Dan 9:24–27) Med dessa profetior som grund kunde de som levde när Jesus framträdde förstå att han var Messias och förvissa sig om att han var bemyndigad av Gud och frambar Guds budskap. (Se MESSIAS.)

När Jesus hade lämnat jorden utgjorde de hebreiska skrifterna med sina profetior tillsammans med Jesu läror en viktig grund som hjälpte lärjungarna att förstå de händelser som sedan ägde rum och betrakta dem i rätt sammanhang. Detta gav tyngd åt deras förkunnande och undervisning, och det hjälpte dem att ha tillförsikt och mod när de mötte motstånd. (Apg 2:14–36; 3:12–26; 4:7–12, 24–30; 7:48–50; 13:40, 41, 47) I de tidigare inspirerade uppenbarelserna fann de mycket vägledning i moraliska frågor som de kunde använda till ”undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. (2Ti 3:16, 17; Rom 9:6–33; 1Kor 9:8–10; 10:1–22) Petrus, som hade fått profetiorna bekräftade genom synen av Jesu förvandling, sade: ”Följaktligen har vi det profetiska ordet mer befäst; och ni gör väl i att vara uppmärksamma på det – som på en lampa som lyser på en mörk plats.” (2Pe 1:16–19; Mt 16:28–17:9) De förkristna profetiorna kompletterade på så sätt Jesu läror och var det medel Gud använde för att vägleda den kristna församlingen när viktiga beslut skulle fattas, exempelvis i samband med icke-judiska kristna. (Apg 15:12–21; Rom 15:7–12)

Profetiorna tjänade också som varningar och visade när det var nödvändigt att handla snabbt. Ett kraftfullt exempel på detta är Jesu varning om den förestående ödeläggelsen av Jerusalem och om den situation som skulle vara signalen för hans efterföljare att fly från staden till en säker plats. (Lu 19:41–44; 21:7–21) Liknande profetiska varningar gäller tiden för Kristi närvaro. (Jfr Mt 24:36–42.)

När den heliga anden utgöts på pingstdagen fick de kristna mirakulösa gåvor, exempelvis förmågan att profetera och att tala språk de inte hade lärt sig. I några fall (men inte nödvändigtvis alla) åtföljdes den profetiska gåvan av förmågan att göra förutsägelser – som de Agabos framförde (Apg 11:27, 28; 21:8–11) – vilket gjorde det möjligt för den kristna församlingen eller enskilda kristna att förbereda sig för vissa nödsituationer eller prövningar. Apostlarnas och lärjungarnas kanoniska brev innehöll också inspirerade förutsägelser. De varnade för det kommande avfallet, gav upplysningar om hur det skulle komma till uttryck och varnade för Guds dom och det framtida verkställandet av den. De uppenbarade också lärofrågor man tidigare inte hade förstått och fördjupade och förklarade de sanningar man redan kände till. (Apg 20:29, 30; 1Kor 15:22–28, 51–57; 1Th 4:15–18; 2Th 2:3–12; 1Ti 4:1–3; 2Ti 3:1–13; 4:3, 4; jfr Jud 17–21.) Uppenbarelseboken är full av profetiska upplysningar som utgör en varning och gör det möjligt för människor att tyda ”tidernas tecken” (Mt 16:3) och handla snabbt. (Upp 1:1–3; 6:1–17; 12:7–17; 13:11–18; 17:1–12; 18:1–8)

Paulus visar emellertid i sitt första brev till korinthierna att de mirakulösa gåvorna, däribland gåvan att framföra inspirerade profetior, skulle tas bort. (1Kor 13:2, 8–10) Av allt att döma vidarebefordrades inte dessa gåvor efter apostlarnas död, och till sist försvann de från den kristna församlingen eftersom de hade tjänat sitt syfte. Vid den tiden var Bibelns kanon fullständig.

Jesu liknelser påminde till sin form om några av de tidigare profeternas allegoriska uttalanden. (Jfr Hes 17:1–18; 19:1–14; Mt 7:24–27; 21:33–44.) Nästan alla hade en tillämpning på den tiden. Några innehöll i första hand moralprinciper. (Mt 18:21–35; Lu 18:9–14) Andra innehöll tidsaspekter som visade att de sträckte sig fram till Jesu närvaro och ”avslutningen på tingens ordning”. (Mt 13:24–30, 36–43; 25:1–46)

Flera uppfyllelser. Det sätt varpå Jesus och lärjungarna använde profetior visar att en förutsägelse kan ha mer än en uppfyllelse. Paulus hänvisade till Habackuks profetia, som ursprungligen uppfylldes när babylonierna ödelade Juda, och tillämpade den på sin egen tid. (Hab 1:5, 6; Apg 13:40, 41) Jesus visade att den generation som levde då skulle få se uppfyllelsen av Daniels profetia om ”vämjeligheten som vållar ödeläggelse”; men Daniels profetia förbinder också denna ”vämjelighet” med ”ändens tid”. (Dan 9:27; 11:31–35; Mt 24:15, 16) Att Mikael ”träder fram” betyder enligt Bibelns vittnesbörd att Jesus Kristus går till handling som kung, till nytta för dem som tjänar Jehova. (Dan 12:1; se MIKAEL nr 1.) I sin egen profetia om avslutningen på tingens ordning nämnde Jesus likaså att han skulle komma som kung i Guds rike, vilket inte ägde rum i det första århundradet. (Mt 24:29, 30; Lu 21:25–32) Detta tyder på en dubbel uppfyllelse. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia sägs det angående tvåfaldiga uppfyllelser av profetior: ”Denna syn på profetiornas uppfyllelse tycks vara en förutsättning för att man skall kunna förklara Herrens förutsägelse på berget, som anspelar både på Jerusalems fall och på avslutningen på den kristna ordningen.” (1894, bd VIII, sid. 635)

Former av profetior. Förutom direkta uttalanden genom sina profeter (ibland kombinerade med symboliska handlingar [1Ku 11:29–31] eller framställda som allegorier) har Jehova också använt andra former av profetior. Han använde profetiska gestalter som fick förebilda Messias. Förutom David, som redan nämnts, var några av dessa prästen och kungen Melkisedek (Heb 7:15–17) och profeten Mose (Apg 3:20–22). Det bör dock sägas att inte allt som dessa profetiska gestalter gjorde eller upplevde skall betraktas som en profetisk bild. De tre dygn Jona var i den stora fiskens buk förebildade den tid Jesus var i Sheol; men det fanns annat hos Jona, bland annat hans ovillighet att ta emot sitt uppdrag, som inte var en bild av något i Guds Sons liv. Jesus omtalade sig själv som ”något mer än Salomo”, eftersom hans vishet och den frid som skall råda under hans styre kan jämföras med, men överträffar, Salomos vishet och friden under hans välde. Jesus överträdde emellertid inte Guds lagar som Salomo gjorde. (Mt 12:39–42)

Gud använde också profetiska dramer. Förhållanden och händelser som enskilda personer eller nationer upplevde fick tjäna som en bild av framtida händelser som hade med förverkligandet av Jehovas avsikter att göra. Paulus talar om ett sådant ”symboliskt drama” som inbegrep Abrahams två söner med Sara och slavinnan Hagar. Han visar att de båda kvinnorna ”betyder” två förbund. De var inte personligen en bild av dessa förbund, men i det profetiska dramat motsvarade de symboliska kvinnor som frambringade barn under förbunden. Hagar motsvarade det jordiska Jerusalem, som inte tog emot den befriare lagförbundet pekade fram emot utan höll fast vid lagen även efter det att Gud hade tagit bort den. Det jordiska Jerusalem och dess barn var således i slaveri under lagen. Sara, den fria kvinnan, motsvarade däremot ”Jerusalem där ovan”, den hustrulika himmelska delen av Guds organisation, som frambringar söner i enlighet med det som var förutsagt i det abrahamitiska förbundet. (Gal 4:21–31; jfr Joh 8:31–36.) Den stora översvämningen på Noas tid och de förhållanden som rådde före den pekade fram emot förhållandena under Kristi närvaro och det slutliga resultatet för dem som förkastar Guds väg. (Mt 24:36–39; jfr 1Kor 10:1–11.)

Platser användes profetiskt. Staden Jerusalem på Sions berg användes ibland som en bild av den himmelska organisation som är ”moder” till de med anden smorda kristna. (Gal 4:26) ”Det nya Jerusalem” symboliserade Kristi himmelska ”brud”, som består av den förhärligade kristna församlingens medlemmar. (Upp 21:2, 9–14; jfr Ef 5:23–27, 32, 33; Upp 14:1–4.) Men på grund av invånarnas allmänna trolöshet kunde Jerusalem också användas som ett negativt exempel. (Gal 4:25; jfr Hes 16:1–3, 8–15; se JERUSALEM [Stadens betydelse].) Andra platser som helt uppenbart används i profetisk betydelse är Sodom, Egypten, Megiddo, Babylon och Hinnoms dal (Gehenna). (Upp 11:8; 16:16; 18:2; Mt 23:33)

Ett profetiskt mönster finner man i fallet med tältboningen, dess inventarier och tjänsten vid den. Aposteln visar att tältboningens utrustning och de funktioner och offer som hörde samman med den var en mönsterbild av himmelska verkligheter, ”en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. (Heb 8:5; 9:23, 24)

Hur man prövar profetior och deras uttolkning. Eftersom det finns falska profeter, varnade Johannes de kristna för att tro varje ”inspirerat uttalande” (vilket en profetia i grund och botten är). Han uppmanade dem i stället att ”pröva de inspirerade uttalandena för att se om de kommer från Gud”. (1Jo 4:1) Johannes framhåller en läropunkt som kan användas för att avgöra om ett inspirerat uttalande är från Gud, nämligen att Kristus har kommit i köttet. Han menar naturligtvis inte att detta är det enda kriteriet, utan nämner det tydligen därför att det var aktuellt och kanske en stor stridsfråga då. (1Jo 4:2, 3) Ett nödvändigt kriterium är att en profetia eller uttydningen av en profetia är i harmoni med Guds uppenbarade ord och vilja (5Mo 13:1–5; 18:20–22), inte bara delvis utan helt och hållet. (Se PROFET [Sanna och falska profeter].) Några i den kristna församlingen under det första århundradet fick gåvan att kunna ”urskilja inspirerade uttalanden” (1Kor 12:10), så att man kunde förvissa sig om profetiornas äkthet. Även om den förmågan upphörde tillsammans med de andra mirakulösa gåvorna, är det rimligt att tro att Gud skulle fortsätta att se till att man genom församlingen, särskilt i den förutsagda ”ändens tid”, fick en riktig förståelse av profetiorna, inte mirakulöst utan genom att man flitigt granskade dem och studerade dem och jämförde dem med rådande förhållanden och händelser som inträffade. (Jfr Dan 12:4, 9, 10; Mt 24:15, 16; 1Kor 2:12–14; 1Jo 4:6; se ÖVERSÄTTNING, UTTYDNING.)