UMGÄNGE

Aposteln Paulus använde det grekiska substantivet homilịa när han varnade de kristna för faran med dåligt ”umgänge”. (1Kor 15:33) Detta ord är besläktat med verbet homilẹō, som betyder ”samtala”. (Apg 20:11) Det betecknar umgänge eller gemenskap med andra, vanligtvis i form av samtal, men ibland betecknar det också sexuellt umgänge. I den grekiska Septuaginta används det här ordet för att återge det hebreiska ordet för ”övertalande” i Ordspråksboken 7:21 och för att återge ordet för ”äktenskapsrätt” i 2 Moseboken 21:10.

De som önskar Guds godkännande väljer vänner som jagar efter rättfärdighet och sanning. (2Ti 2:22) De slutar dessutom upp med att ”umgås med [ordagr.: ”uppblanda sig med”]” medlemmar av församlingen som lever på ett sätt som medfört att deras oordentliga uppförande har blivit offentligt påtalat i församlingen. Även om de fortsätter att visa sådana personer kärlek, gör de klart att de inte godkänner deras oordentliga uppförande. (2Th 3:6–15) Det kan inte förnekas att dåligt umgänge får skadliga konsekvenser, medan gott umgänge kan vara till verklig hjälp så att man fortsätter att vandra i enlighet med Guds vishet. Ett inspirerat ordspråk lyder: ”Den som vandrar med de visa blir vis, men den som umgås med de enfaldiga går det illa.” (Ord 13:20; jfr Ord 22:24, 25; 28:7; 29:3.) Det hebreiska ordet ra‛ạh, som i Ordspråksboken 13:20 återges med ”umgås med”, återges också med ”vara i sällskap med”, och det är besläktat med det hebreiska ordet rẹa‛, som betyder ”vän”, ”kamrat”, ”nästa”. (Dom 14:20; 1Mo 38:12; 3Mo 19:18; Ps 15:3; Sak 3:8)

Det finns många bibliska exempel som visar att det verkligen är skadligt med ett osunt umgänge. Jakobs dotter Dina var oförståndig och valde kanaaneiska flickor som sitt umgänge, något som ledde till att hon blev kränkt av Sikem, som var son till en hiveisk hövding. (1Mo 34:1, 2) Davids son Amnon lyssnade till ett dåligt råd som han fick av sin vän Jehonadab och våldtog sin egen halvsyster Tamar. Därigenom ådrog han sig hennes helbror Absaloms hat, och Absalom såg sedan till att han blev mördad. (2Sa 13:3–29) I strid med Jehovas bud började israeliterna umgås med kanaanéerna – de knöt släktskapsband med dem och omfattade deras fördärvade form av tillbedjan. Detta fick till följd att de förlorade Jehovas ynnest, och han gav dem i deras fienders hand. (5Mo 7:3, 4; Dom 3:5–8) Även Salomo vände sig bort från Jehovas tillbedjan när han hade tagit sig hustrur som tillbad falska gudar. (Neh 13:26) Det var inflytandet från den baalsdyrkande Isebel som fick Ahab att handla värre än alla kungar i Israel före honom. (1Ku 21:25) Nära umgänge med Ahabs kungahus höll på att kosta den gudfruktige kung Jehosafat livet, och det släktskapsband som han hade knutit med Ahab ledde senare till att Davids kungahus nästan utplånades. (2Kr 18:1–3, 29–31; 22:10, 11)

De sanna kristna utgör som helhet en enda ”brödraskara” (grek.: adelfọtēs), ett brödraskap, även om denna brödraskara består av små grupper (församlingar) och fysiskt isolerade personer. (1Pe 2:17; 5:9) För att kunna förbli en del av detta brödraskap måste de sanna kristna undvika allt umgänge med personer från de egna leden som börjar främja falska läror som vållar splittring. (Rom 16:17, 18) Den kristne aposteln Johannes skrev till sina medtroende att de aldrig i sina hem skulle ta emot någon som förde med sig en falsk lära, eftersom det skulle kunna ge honom tillfälle att främja sin förvrängda, fördärvade lära. Att hälsa på en sådan person skulle vara ett uttryck för att man i viss mån godkände ”hans onda gärningar” och blev delaktig i dem. (2Jo 10, 11) Det fanns överväldigande bevis till stöd för läran om de dödas uppståndelse, men aposteln Paulus visste att det skulle vara skadligt för tron att umgås med sådana som hade förkastat denna kristna lära. Det var därför han skrev: ”Bli inte vilseledda. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” (1Kor 15:12–22, 33; se AVFALL, AVFÄLLIGHET.)