Du kan finna tröst i tider av betryck
HUR bör vi betrakta känslor av betryck? Om vi är överlämnade åt Jehova, bör vi då betrakta dem som märkliga på grund av vårt underbara hopp och våra andliga tillgångar? Betyder sådana känslor att vi är andligen opassande för Guds tjänst?
”Elia var en människa med känslor lika våra”, skrev lärjungen Jakob. (Jakob 5:17) Trots att Gud använde Elia på ett extraordinärt sätt, kände sig även denne trogne profet betryckt. ”Det är nog”, utropade Elia vid ett tillfälle. ”Ta nu mitt liv, Herre [Jehova], ty jag är inte förmer än mina fäder.” (1 Kungaboken 19:4) Den ostrafflighetsbevarande mannen Job, den trogna kvinnan Hanna och andra av Jehovas lojala tjänare upplevde betryck. Även den gudaktige psalmisten David bad: ”Mitt hjärtas trångmål har mångfaldigats; o för mig ut ur mina påfrestningar.” — Psalm 25:17, NW.
Att Jehova gör bruk av människor i sin tjänst gör dem inte fullständigt bekymmerslösa. De har fortfarande mänskliga skröpligheter och känslor och känner sig kanske nedstämda när de blir prövade. (Apostlagärningarna 14:15) Guds tjänare har likväl bättre hjälp än andra till att ta itu med känslomässig påfrestning. Låt oss se närmare på några bibliska exempel för att se vad som hjälpte vissa människor att övervinna sin nedstämdhet och sina känslor av betryck.
Betryckt apostel får tröst
Aposteln Paulus visste vad det betydde att vara betryckt. ”Ja”, sade han, ”när vi kom till Macedonien, fick vårt kött ingen lindring, ... det var stridigheter utanför, fruktan innanför. Likväl har Gud, som tröstar de nedslagna, tröstat oss genom Titus’ närvaro.” (2 Korintierna 7:5, 6) Paulus’ missmod vållades av att flera situationer som vållade nedstämdhet inträffade samtidigt. Det var ”stridigheter utanför” — svår förföljelse som satte livet i fara. (Jämför 2 Korintierna 1:8.) Dessutom var det ”fruktan innanför” i form av bekymmer för församlingarna, till exempel den i Korint.
Några månader tidigare hade Paulus skrivit sitt första brev till de kristna i Korint. I det hade han fördömt flera mycket dåliga förhållanden i församlingen, och tydligen var han bekymrad över hur korintierna skulle reagera på hans brev. Paulus blev emellertid tröstad när Titus kom från Korint med en gynnsam rapport om deras gensvar. På samma sätt kan Jehova använda en av sina nutida tjänare till att bringa oss goda nyheter och lindra vårt betryck.
Hur man bör betrakta förordnanden från Gud
Somliga kristna känner visst betryck i samband med sin tjänst. En del av Jehovas tjänare har tyckt att det uppdrag Gud gett dem varit alltför krävande att fullgöra. Mose, till exempel, tyckte inte att han dög som Guds representant i samband med israeliterna i Egypten. Bland annat sade han att han inte var någon vältalare. (2 Moseboken 3:11; 4:10) Men genom att förtrösta på Gud och ha Aron som sitt språkrör började han fullgöra sitt uppdrag.
Med tiden upphörde Mose att vara beroende av Aron. På liknande vis finner en del den kristna tjänsten svår i början, men de får övning och blir dugliga evangelieförkunnare. Många unga vittnen för Jehova har således växt upp och blivit heltidspredikare som pionjärer och missionärer. Det är trösterikt att veta att man alltid kan lita på att Jehova gör de kristna förkunnarna kvalificerade och ger dem kraft att fullgöra det uppdrag de fått av Gud. — Sakarja 4:6; 2 Korintierna 2:14—17; Filipperna 4:13.
Tröst när man sörjer över vad man försummat
Vi kan vara bedrövade därför att vi sörjer över att vi inte har gjort mer i Guds tjänst. En broder som hade varit overksam i flera år började ta del i tjänsten på fältet igen. Kort därefter blev han allvarligt sjuk och ständigt sängliggande. Den modfällde brodern sade: ”Förut, när jag kunde ha varit verksam, drog jag mig undan ansvar. Nu, när jag vill vara verksam, kan jag det inte.”
Skulle det inte vara förståndigt av oss att göra vårt bästa nu i stället för att slösa känslomässig energi på vad som hände i det flydda? Jesu köttsliga halvbröder Jakob och Judas blev inte troende förrän efter Jesu död och uppståndelse. Om de sörjde något över detta, hindrade det dem inte från att vara Guds tjänare och till och med bibelskribenter.
Försumma aldrig bönen
När Guds tjänare drabbas av missmod, bör de be innerligt. Ja, Skriften innehåller faktiskt många böner som framburits i tider av betryck. (1 Samuelsboken 1:4—20; Psalm 42:9) En del kan tänka: ”Jag är så nere att jag inte ens kan be.” Varför då inte tänka på Jona? Medan han befann sig i fiskens buk, sade han: ”När min själ försmäktade i mig, då tänkte jag på Herren [Jehova], och min bön kom till dig, i ditt heliga tempel. ... Jag vill offra åt dig, med högljudd tacksägelse, vad jag har lovat vill jag infria. Frälsningen är hos Herren [Jehova]!” (Jona 2:5—10) Jona bad, och Gud tröstade och räddade honom.
Fastän en syster i Sverige hade varit pionjär i många år, kände hon sig plötsligt nedstämd och förbrukad trots en framgångsrik tjänst. Hon nämnde sin modfälldhet i bön till Jehova. Några dagar senare ringde en broder vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Han frågade om hon kunde hjälpa till där någon dag i veckan i samband med utbyggnaden av Betel. Den här systern sade senare: ”Den goda atmosfären vid Betel och att få se utvidgningsarbetet där och ta del i det gav mig den extra kraft jag behövde.”
Om vi är missmodiga, är det bra att komma ihåg att bön är ett sätt att bekämpa missmod. (Kolosserna 4:2) Till svar på våra böner öppnar Jehova kanske en dörr som leder till större verksamhet i hans tjänst eller välsignar kanske vår ämbetsutövning med ökad produktivitet. (1 Korintierna 16:8, 9) ”Jehovas välsignelse” är i varje fall ”den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill”. (Ordspråksboken 10:22, NW) Detta kommer med säkerhet att lätta på vår sinnesstämning.
Betryckt genom tvivel?
Ibland kanske en Jehovas tjänare får tvivel. Om det skulle hända oss, bör vi inte omedelbart dra slutsatsen att vi har förlorat Guds ynnest. Jesus förkastade inte aposteln Tomas för att han tvivlade på ögonvittnens rapporter om hans Herres uppståndelse. I stället hjälpte Jesus kärleksfullt Tomas att komma över sina tvivel. Och hur hänförd blev inte Tomas när han insåg att Jesus levde! — Johannes 20:24—29.
Genom att lära ut falska läror, knota och så vidare vållade ”ogudaktiga människor”, som hade smugit sig in i den kristna församlingen i det första århundradet, att några drabbades av nedstämmande tvivel. Därför skrev lärjungen Judas: ”Fortsätt ... att visa barmhärtighet mot några som tvivlar; rädda dem genom att rycka dem ur elden.” (Judas, vers 3, 4, 16, 22, 23) För att få fortsätta att ta emot Guds kärleksfulla omtanke måste Judas’ medtillbedjare, särskilt församlingens äldste, visa barmhärtighet mot tvivlare som var berättigade till sådan. (Jakob 2:13) Deras eviga liv stod på spel, för de hotades av den eviga tillintetgörelsens ”eld”. (Jämför Matteus 18:8, 9; 25:31—33, 41—46.) Och vilken glädje blir det inte när hjälp vänligt ges åt medtroende som tvivlar och de blir starka andligen!
Om svåra prövningar får oss att tvivla på att Gud är med oss, behöver vi vara uttryckliga i våra böner. Under sådana omständigheter må vi fortsätta att be Jehova om vishet. Han ger frikostigt utan att förebrå oss för att vi brister i vishet och ber om sådan. Vi måste ”fortsätta att be i tro, och inte alls tvivla”, för en som tvivlar är ”lik en havets våg, som drivs av vinden och blåses omkring” i alla riktningar. Sådana människor får ingenting från Gud, därför att de är obeslutsamma, ostadiga på alla sina vägar. (Jakob 1:5—8) Låt oss därför ha tro på att Jehova kommer att hjälpa oss att betrakta våra prövningar rätt och uthärda dem. Vi kan få vår uppmärksamhet riktad på skriftställen genom medtroende eller under bibelstudium. Gud kan manövrera händelserna så att vi kan få hjälp att inse vad vi bör göra. Änglar har kanske del i att vägleda oss, eller kanske vi får vägledning genom helig ande. (Hebréerna 1:14) Huvudsaken är att vi ber om vishet med full förtröstan på vår kärleksrike Gud. — Ordspråksboken 3:5, 6.
Kom ihåg att Jehova ger tröst
Paulus förlitade sig med en bedjande inställning på Jehova och kände honom som källan till tröst. Aposteln skrev: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda, så att vi skall kunna trösta dem som är i allt slags vedermöda, genom den tröst med vilken vi själva nu tröstas av Gud.” — 2 Korintierna 1:3, 4.
All trösts Gud är medveten om det betryck hans tjänare får uppleva och vill ge dem lindring. I fallet med Paulus’ bekymmer för korintierna kom lindringen genom hans kristne kamrat Titus. Detta är ett sätt på vilket vi kan bli tröstade i våra dagar. När vi är betryckta, bör vi därför undvika att isolera oss. (Ordspråksboken 18:1, NW) Att vi har umgänge med medkristna är ett av de sätt på vilka Gud tröstar oss. Vi kanske tänker: ”Jag är så modfälld att jag inte orkar vara tillsammans med mina kristna vänner.” Men vi bör bekämpa sådana känslor och inte beröva oss den tröst som medtroende kan ge.
Ge inte upp!
Somliga av oss har kanske inte upplevt ett sådant svårt prov att vi har drabbats av djup nedstämdhet. Men försvagande sjukdom, en äktenskapspartners död eller någon annan mycket prövande situation skulle kunna göra oss betryckta. Om detta skulle hända, bör vi inte dra den slutsatsen att vi måste vara andligen sjuka. En nedstämd människa kan vara väl kvalificerad för Guds tjänst och till och med kunna hjälpa andra andligen. Paulus uppmanade bröderna att ”tala tröstande till de nedstämda själarna” och inte misstänka att de hade gjort något orätt och var andligen sjuka. (1 Tessalonikerna 5:14) Även om nedstämdhet ibland förbinds med överträdelse och skuld, är det inte så med dem som tjänar Gud av ett rent hjärta. Jehova godtar deras tillbedjan, även om den känts mycket tung. Han älskar dem och kommer till deras bistånd med behövlig hjälp och tröst. — Psalm 121:1—3.
De som utgjorde kvarlevan av det andliga Israel var ytterst betryckta av prövningar år 1918. (Jämför Galaterna 6:16.) Deras predikoorganisation var så gott som förintad, en del av dem var med orätt fängslade, och många av deras tidigare medförbundna blev illojala, avfälliga motståndare. De trogna smorda förstod dessutom inte varför Gud tillät att allt detta hände. Under någon tid sådde de säd med tårar, men de gav inte upp. De fortsatte att tjäna Jehova och rannsakade också sig själva. Vad blev resultatet? De kom åter med högt fröjderop, bärande sina kärvar. (Psalm 126:5, 6) De smorda inser nu att Gud tillät sådana prövningar för att rena dem för det internationella skördeverk som förestod.
Om vi skulle bli betryckta därför att vi ansätts av olika prövningar, kan vi ha nytta av den smorda kvarlevans erfarenhet. Må vi, i stället för att ge upp, fortsätta att göra det som är rätt, även om vi gråter medan vi gör det. Med tiden kommer det att bli en utväg ur våra prövningar, och vi skall komma åter med högt fröjderop. Ja, vi kommer att få känna glädje — en frukt av Guds heliga ande — för att vi har uthärdat våra prövningar. För oss kommer Jehova verkligen att visa sig vara ”all trösts Gud”.