NYCKEL

Ett redskap som används till att låsa eller låsa upp dörrar och portar. I Bibeln används ordet ”nyckel” både i bokstavlig och i bildlig betydelse.

På Bibelns tid var nyckeln ofta en platt träbit med ett antal spetsar som motsvarade hålen i en regel på insidan av dörren. Man vred inte om nyckeln, utan sköt tillbaka bommen eller regeln med nyckelns hjälp. Nyckeln bars ofta i bältet eller fästes vid något annat och bars över skuldran. (Jes 22:22)

Man har funnit egyptiska nycklar som består av en rak ca 13 cm lång brons- eller järnstav med tre eller flera spetsar i änden. Även romarna använde metallnycklar, däribland sådana som skulle vridas om i låsen. I Palestina har man funnit nycklar av brons.

Den moabitiske kungen Eglon kunde låsa dörren till sin takkammare med en nyckel. (Dom 3:15–17, 20–25) Efter landsflykten fick vissa leviter i uppgift att utföra vakttjänst i templet, och ”de hade ansvaret för nyckeln, ja för att öppna morgon efter morgon”. (1Kr 9:26, 27)

Bildspråk. Ordet ”nyckel” används i Bibeln som en symbol för makt, myndighet och herradöme. När Eljakim fick en ansvarsfull och ärofull ställning lades ”nyckeln till Davids hus” på hans skuldra. (Jes 22:20–22) I Mellanöstern har det även i nyare tid varit ett tecken på inflytande och betydelse att bära en stor nyckel på skuldran. I forna tider kunde kungens rådgivare, som blivit anförtrodd nycklarna, ha tillsynen över de kungliga gemaken och vara den som bestämde vem som skulle bli antagen i kungens tjänst. I budskapet till ängeln för församlingen i Filadelfia sägs det att den upphöjde Jesus Kristus har ”Davids nyckel” och att han ”öppnar så att ingen skall stänga och stänger så att ingen öppnar”. (Upp 3:7, 8) Som arvinge till det förbund som ingicks med David om ett kungarike har Jesus Kristus blivit anförtrodd att leda trons hushåll och vara överhuvud för det andliga Israel. (Lu 1:32, 33) I kraft av sin myndighet, bildligt framställd genom ”Davids nyckel”, kan han öppna och stänga symboliska dörrar, dvs. dörrar till möjligheter och privilegier. (Jfr 1Kor 16:9; 2Kor 2:12, 13.)

Hur använde Petrus ”himlarnas kungarikes nycklar” som hade anförtrotts åt honom?

Jesus sade till Petrus: ”Jag skall ge dig himlarnas kungarikes nycklar, och vad du än måtte binda på jorden kommer att vara något som har blivit bundet i himlarna, och vad du än måtte lösa på jorden kommer att vara något som har blivit löst i himlarna.” (Mt 16:19) Vad dessa nycklar står för måste naturligtvis avgöras i ljuset av andra bibelställen. Jesus talade också om en nyckel när han sade följande till de lagkunniga religiösa ledarna: ”Ni har tagit bort kunskapens nyckel; själva har ni inte kommit in, och dem som var på väg in har ni hindrat!” (Lu 11:52) En jämförelse mellan det här bibelstället och Matteus 23:13 visar att Jesus här talade om att komma in i ”himlarnas kungarike”. Att Jesus använde ordet ”nyckel” när han talade med Petrus visade således att Petrus skulle få privilegiet att sätta i gång ett undervisningsarbete som skulle öppna speciella möjligheter i förbindelse med himlarnas kungarike.

Till skillnad från dåtidens hycklande religiösa ledare använde Petrus den kunskap han hade fått från Gud till att hjälpa andra att komma in i ”himlarnas kungarike”, och han gjorde detta särskilt vid tre tillfällen. Ett tillfälle var på pingstdagen år 33, då Petrus under inspiration uppenbarade för en folkskara som samlats att Jehova Gud hade uppväckt Jesus och upphöjt honom till sin högra sida i himlen och att Jesus i denna kungliga ställning hade utgjutit helig ande över sina församlade lärjungar. Omkring 3 000 judar (och proselyter) som hade fått del av denna kunskap följde Petrus uppmaning: ”Ändra sinne, och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” Att de tog detta steg öppnade möjligheten för dem att i framtiden få tillhöra ”himlarnas kungarike”. Senare följde andra judar deras exempel. (Apg 2:1–41)

Vid ett annat tillfälle sändes Petrus och Johannes till samarierna, som inte hade fått den heliga anden trots att de hade blivit döpta. De två apostlarna ”bad för dem” och ”lade ... sina händer på dem”, och de fick helig ande. (Apg 8:14–17)

Det tredje tillfället då Petrus på ett särskilt sätt användes till att öppna möjligheten för några att kunna bli arvingar till Guds kungarike var när han blev sänd hem till icke-juden Cornelius, en officer vid Italiska truppstyrkan. Efter en uppenbarelse från Gud insåg Petrus att Gud inte gör skillnad på judar och icke-judar, och han förklarade att också folk av nationerna nu togs emot av Gud, om de fruktade Gud och gjorde det som var rättfärdigt. Medan Petrus förmedlade denna kunskap till sina icke-judiska åhörare fick dessa den heliga andens gåva från himlen, och de började mirakulöst tala med tungor. Därefter blev de döpta och blev de första icke-judarna bland dem som i framtiden skulle få tillhöra ”himlarnas kungarike”. Dörren som öppnade möjligheten för icke-judiska troende att bli medlemmar av den kristna församlingen hade alltså låsts upp, och den förblev sedan öppen. (Apg 10:1–48; 15:7–9)

Det är grammatiskt korrekt att återge Matteus 16:19 på följande sätt: ”Vad du än måtte binda på jorden kommer att vara något som har [el.: redan har] blivit bundet i himlarna, och vad du än måtte lösa på jorden kommer att vara något som har [el.: redan har] blivit löst i himlarna.” Charles B. Williams översättning lyder här: ”Vad du än förbjuder på jorden skall vara något som redan är förbjudet i himlen, och vad du än tillåter på jorden skall vara något som redan är tillåtet i himlen.” Robert Youngs ordagranna översättning lyder: ”Vad du än måtte binda på jorden skall ha blivit bundet i himlen, och vad du än måtte lösa på jorden skall ha blivit löst i himlen.” Eftersom det framgår av andra bibelställen att Jesus efter sin uppståndelse fortsatte att vara den kristna församlingens enda sanna huvud, kan hans löfte till Petrus inte betyda att Petrus skulle diktera för himlen vad som skulle lösas och inte lösas. Det betyder däremot att Petrus användes som himlens redskap till att lösa, eller öppna, något som hade beslutats om i himlen. (1Kor 11:3; Ef 4:15, 16; 5:23; Kol 2:8–10)

”Avgrundens nyckel”. I Uppenbarelseboken 9:1–11 beskrivs en syn där ”en stjärna” från himlen får ”nyckeln till avgrundens brunn” och öppnar den brunnen och släpper ut en svärm gräshoppor, vars kung är ”avgrundens ängel”. Eftersom avgrunden, enligt Romarna 10:6, 7, uppenbarligen omfattar – men inte är begränsad till – Hades, tycks ”nyckeln till avgrundens brunn” innefatta ”nycklarna till döden och till Hades” som den uppståndne Jesus Kristus har, enligt Uppenbarelseboken 1:18. Dessa ”nycklar” är utan tvivel en symbol för Jesu myndighet att befria personer från en fångenskap som bara Gud eller hans bemyndigade representant kan befria från. ”Nycklarna” innefattar därför myndigheten att uppväcka människor från den bokstavliga döden – befria dem från graven – och dessutom myndigheten att frigöra personer från ett bildligt dödsliknande tillstånd. (Joh 5:24–29; jfr Upp 11:3–12; se DÖDEN [Förändring av det andliga tillståndet].) Sista gången ”avgrundens nyckel” nämns är i Uppenbarelseboken 20:1–7, där det i en syn beskrivs hur en ängel som har denna nyckel kastar Satan i avgrunden, stänger igen den och förseglar den över honom för tusen år. Vid slutet av den perioden släpps Satan lös ur sitt ”fängelse”, tydligtvis genom att den symboliska nyckeln används ännu en gång. (Se AVGRUND.)