UPPENBARELSEBOKEN

En uppenbarelse till Johannes. I de flesta översättningar är det den sista boken i Bibeln; den skrevs dock inte sist. Den kallas även Apokalypsen.

Vem som skrev boken, och var och när den skrevs. Aposteln Johannes anger att han är bokens skribent och att den skrevs på ön Patmos, dit han hade förvisats för att han hade förkunnat Guds ord och vittnat om Jesus Kristus. (Upp 1:1, 9) Boken skrevs möjligen omkring år 96.

Stil och placering. Boken är skriven i form av ett brev och behandlar en rad syner som kommer i en bestämd ordning som leder fram till den syn som utgör höjdpunkten. Boken är en mycket passande avslutning på hela Bibeln.

Talet sju tycks spela en viktig roll i boken. Sju sigill bryts, sju trumpeter ljuder och sju hemsökelser töms ut. Det talas om sju lampställ, sju stjärnor, sju åskdunder och många andra ting som är sju till antalet, uppenbarligen för att talet sju här står för fullständighet och boken behandlar fullbordandet av Guds heliga hemlighet. (Upp 10:7; se HELIG HEMLIGHET.)

Författare och kommunikationskanal. Jehova Gud, den Allsmäktige, är bokens författare, och som kommunikationskanal använde han Jesus Kristus, som framställde upplysningarna för Johannes med hjälp av sin ängel. (Upp 1:1) Guds ande skildras som sjufaldig, dvs. verksam i full utsträckning för att överföra denna uppenbarelse, som Johannes blev befalld att skriva ner. (1:4, 11)

Bokens syfte. En del av det Johannes fick se i synen kan verka skrämmande, t.ex. vilddjuren, veropen och hemsökelserna. Men boken skrevs inte för att inge skräck utan för att trösta och uppmuntra dem som läser den i tro. Den kan leda till välsignelser för läsaren. Skribenten säger själv i bokens inledning: ”Lycklig [”Välsignad”, Da] är den som läser upp och lyckliga är de som hör orden i denna profetia och som iakttar det som står skrivet i den.” (Upp 1:3) Johannes säger också att syftet med boken är att visa Guds slavar ”vad som inom kort måste ske”. (1:1, 2)

Vittnar om Jesus. I Uppenbarelseboken 19:10 säger ängeln till Johannes: ”Att vittna om Jesus är ju anden i profetian.” Avsikten och syftet med alla profetior är alltså att peka fram emot Jesus Kristus. Detta betyder inte att Jehova Gud blir förbigången eller ignorerad. Tidigare i vers 10 hade ängeln sagt till Johannes, som föll ner inför honom: ”Tillbe Gud.” Och aposteln Paulus hade sagt att Gud upphöjde Kristus ”till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över alla andra namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. Att man upphöjer Jesus Kristus och lär sig mer om honom leder därför till att man får större kunskap om Gud och hans avsikter, och därmed ger man Gud den främsta äran. (Flp 2:9–11; se PROFETIA.)

Profetiorna vittnar om Jesus eftersom det är genom honom Gud genomför sina avsikter – att helga sitt namn, ta bort ondskan och välsigna mänskligheten. ”I honom [Kristus] är alla vishetens och kunskapens skatter omsorgsfullt fördolda.” (Kol 2:3) Han är den utlovade avkomman, den som den heliga hemligheten blir uppenbarad genom. Ända sedan Gud började handla med människor efter Adams uppror har han sett till att Kristus har blivit förutsagd och förebildad och att människor har letts till Guds rike med hans Son som kung. (1Mo 3:15; 22:18; Gal 3:16; 2Sa 7:12–16; Ps 2:6–12; 110:1–7; Hes 21:27; Apg 2:29, 36; 3:19–26; 1Ti 3:16)

Vad handlar Uppenbarelseboken om i korthet?

I det inledande kapitlet i Bibelns sista bok presenteras han som är över allting, upphovsmannen till budskapet i uppenbarelsen, Jehova Gud, den Allsmäktige, ”Alfa och Omega”. Kapitlet innehåller också en syn av kommunikationskanalen, Jesus Kristus, och visar att han var död men nu lever och har stor makt i himlen. Därefter riktas uppmärksamheten på dem som är delaktiga med honom i hans vedermöda och i kungariket. Att Kristus är intresserad av dem och visar kärleksfull omtanke mot dem framgår av hans budskap till de sju församlingarnas ”änglar”. (Upp 1–3)

Johannes blir sedan genom andens inspiration förd till himlen för att han skall få se ”vad som måste ske”. Han får se en syn av Guds tron och det som omger den, och han beskriver härligheten och upphöjdheten hos den som sitter på tronen i fullkomlig frid och jämvikt. (Upp 4)

Den ärofulla ställning som ”Lammet”, Jesus Kristus, har beskrivs som den näst högsta i universum, och han är endast underordnad Jehova Gud. Han är den ende i himlen och på jorden som är kvalificerad att närma sig Gud för att öppna skriftrullen med uppenbarelsen av Guds avsikter. Uppmärksamheten riktas på en krigarkung (tydligtvis också Jesus) som rider ut ”segrande och för att göra sin seger fullständig”. Därefter följer en skildring av hur jorden, särskilt Guds fiender, påverkas av att denne kung börjar sin ritt, och det visas också att Gud tänker hämnas sitt folks blod på sina fiender. (Upp 5, 6)

Hur Gud betraktar dem av sina jordiska tjänare som han har utvalt till att ha del i det himmelska kungariket visas av att han håller tillbaka tillintetgörelsen tills dessa har försetts med sigill på sin panna. Hela antalet av dessa som förses med sigill uppges vara 144 000. Sedan framträder andra som inte blir försedda med sigill men som blir Guds tjänare och undgår tillintetgörelsen under ”den stora vedermödan”, och deras antal är obegränsat. Det berättas både om Guds domar över olika grupper av hans fiender på jorden och om det krig dessa fiender utkämpar mot hans folk. Detta leder fram till de försök som ärkefienden, dvs. draken, Satan, Djävulen, gör för att hindra Guds avsikt att frambringa den ”son, en gosse, som skall vara herde över alla nationerna med en stav av järn”. Därefter framträder några vilddjur som symboliserar redskap som denne ärkefiende använder för att föra krig mot de övriga av kvinnans avkomma och förhindra att arbetet med att förse dem med sigill blir slutfört. (Upp 7–13; se DJUR, SYMBOLISKA.)

Alla de här försöken av Satan misslyckas fullständigt. De 144 000 står segrande tillsammans med Lammet på Sions berg. De har Faderns namn och Lammets namn skrivna på sina pannor, och de sjunger liksom en ny sång inför dem som är i himlen. När dessa och en ”stor skara” av jordiska medarbetare har bärgats vid ”jordens skörd”, är tiden inne för ”jordens vinstock” att bli trampad i vinpressen. (Upp 14)

Guds slutgiltiga domar beskrivs nu med hjälp av ett annat bildspråk. Sju änglar får ta emot sju skålar med Guds förbittring. Änglarna går ut för att utföra detta avslutande arbete. Uppmärksamheten riktas på en av de främsta fienderna till Gud och Kristi ”brud”, nämligen ”det stora Babylon, modern till skökorna”, ”den stora stad som har kungavälde över jordens kungar”. Hennes samarbete med det sjuhövdade vilddjuret bryter samman när vilddjuret vänder sig mot henne, äter hennes kött och bränner upp henne i eld. De som har tjänat på samarbetet med henne känner stor sorg, men i himlen gläder man sig. (Upp 15–18)

Som ”modern till skökorna” gör det stora Babylon naturligtvis allt för att försöka förleda Kristi ”brud” till att vara otrogen mot sin blivande äkta man (2Kor 11:2, 3; Ef 5:25–27) och därigenom göra även henne till en sköka. I himlen är glädjen därför mycket stor över att det stora Babylon inte har lyckats fördärva bruden. Den stora skökan är nu borta, och bruden har segrat och gjort sig redo för sin blivande man. Tiden är därför inne för Lammets bröllop. Alla som är inbjudna till bröllopet gläder sig. Nu när den stora skökan inte längre finns som en rival till den rena tillbedjan börjar en ny epok i Jehovas styre. (Upp 19:1–10)

Men domen över Guds övriga fiender har ännu inte blivit verkställd. Brudgummen rider ut för att fullborda sin seger och befria jorden från alla fiender, både politiska och andra. Tillintetgörelsen är fullständig. Till sist, när Djävulen har fått se alla sina representanter och redskap bli besegrade, blir han själv bunden och förblir så under hela Kristi tusenåriga regering. För ögonblicket nämns inget mer om detta tusenårsrike, utan synen fortsätter med att beskriva en dom som sker efter slutet på de tusen åren; Djävulen släpps lös för en liten tid och blir sedan fullständigt tillintetgjord tillsammans med alla som sluter sig till honom i hans angrepp mot ”de heligas läger och den älskade staden”. (Upp 19:11–20:10)

Synen återvänder nu till det som händer under de tusen åren, och den skildrar uppståndelsen och domen under det styre som utövas av Kristus och hans brud, det nya Jerusalem. Johannes beskriver den här himmelska ”stadens” skönhet och storhet och de läkande, livgivande välsignelser staden ger mänskligheten. (Upp 20:11–22:5)

Till sist säger Jehova Gud att han ”kommer snabbt” för att ge var och en lön efter hans gärningar. Som ”det trogna och sanna vittnet” avger Jesus vittnesbörd om att den heliga hemligheten i förbindelse med kungariket är fullbordad, och han säger: ”Jag är Davids rot och ättling och den glänsande morgonstjärnan.” Han är Davids evige arvinge, den som för evigt har del i förbundet om kungariket och den som är förutsagd i 4 Moseboken 24:17. Därför har Satan, vilddjuret och det stora Babylon trots alla sina försök (Upp 12:1–10; 17:3–14) inte kunnat hindra denna ”stjärna” från att gå upp från Davids hus och ta den himmelska tronen i besittning för evigt. (Upp 22:6–16)

Anden, dvs. Guds verksamma kraft, tillsammans med ”bruden” inbjuder alla som hör att fritt ta av livets vatten. Jesus avslutar uppenbarelsen med att varna alla för att tillfoga eller ta bort ord i profetian och med att berätta att han snart kommer. Johannes svarar: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” (Upp 22:17–21)

Uppenbarelseboken är av stor betydelse, eftersom den ger Guds folk andlig styrka och insikt. Den framhåller att Gud är intresserad av sitt folks församlingar och att Jesus Kristus, som den rätte herden, visar dem djup och kärleksfull omsorg. Jesus vet exakt vilket tillstånd de befinner sig i och vad som måste göras. Detta framgår i synnerhet av de tre första kapitlen i boken.

Några menar att innehållet i Uppenbarelseboken är så symboliskt att man inte kan förstå det eller att det inte har något praktiskt värde. Men Jehova Gud vill att hans tjänare skall förstå hans ord, och han har låtit Bibeln bli nedtecknad för att de skall förstå den och få vägledning av den. Nyckeln till att förstå Uppenbarelseboken är samma nyckel som behövs för att förstå andra delar av Bibeln. Aposteln Paulus hänvisar till den nyckeln. Efter att ha förklarat att Gud uppenbarar dold vishet genom sin ande säger han: ”Och detta talar vi om, inte med ord inlärda av mänsklig vishet, utan med ord inlärda av ande, i det att vi förbinder andliga ämnen med andliga ord.” (1Kor 2:8–13) Om man undersöker Bibeln (och i vissa fall seder och bruk på Bibelns tid) träffar man på många av de bilder och symboler som används i Uppenbarelseboken. Och genom att jämföra dessa bibelställen kan man ofta få klart för sig vad symbolerna i Uppenbarelseboken betyder. Man måste dock tänka på att ett ord eller uttryck kan avse eller symbolisera olika ting beroende på sammanhanget.

[Ruta på sidan 1168]

HUVUDPUNKTER I UPPENBARELSEBOKEN

Ett avslöjande av hur Gud ser på vissa förhållanden och dessutom en förhandsglimt av vad han skall tillåta hända och vad han skall åstadkomma genom Kristus under ”Herrens dag”

En rad syner nedtecknade av aposteln Johannes omkring 96 v.t.

Den förhärligade Kristus ger sina medarvingar till kungariket kärleksfulla råd (1:1–3:22)

Församlingen i Efesos har visat uthållighet men har övergett sin första kärlek

Den andligt rika Smyrnaförsamlingen uppmuntras att förbli trogen under vedermödor

Församlingen i Pergamon har hållit fast vid Kristi namn under förföljelse men har tolererat sekterism

Församlingen i Thyatira har ökat sin verksamhet, men den har tolererat Isebelliknande inflytande

Sardesförsamlingen är andligt död; den måste vakna upp

Församlingen i Filadelfia, som har hållit Kristi ord, uppmanas att hålla fast vid vad den har

Laodikeiaförsamlingen är ljum; den bör köpa av Kristus det den behöver för att bli andligt frisk

En syn av Jehovas himmelska närvaro (4:1–5:14)

Jehova ses i vördnadsbjudande prakt på sin tron och är omgiven av 24 äldste och fyra levande skapelser; i handen håller han en skriftrulle som är förseglad med sju sigill

Lammet förklaras värdigt att ta skriftrullen och öppna den

Lammet bryter skriftrullens sex första sigill (6:1–17)

När Lammet bryter det första sigillet får en ryttare på en vit häst en krona, och han rider ut segrande och för att göra sin seger fullständig

När de tre nästa sigillen bryts rider ytterligare tre ryttare ut; de för med sig krig, hungersnöd och död på jorden

Det femte sigillet bryts; de som har lidit martyrdöden för Kristi skull ropar på att deras blod skall bli hämnat; var och en av dem får en lång vit dräkt

När det sjätte sigillet bryts inträffar en stor jordbävning som inleder Guds och Lammets vredes dag

Jordens fyra vindar hålls tillbaka (7:1–17)

Johannes får höra att de fyra vindarna skall hållas tillbaka tills Guds slavar har försetts med sigill; antalet av dem som förses med sigill är 144 000

Därefter ser Johannes en stor, oräknelig skara ur alla nationer; detta är de som kommer ut ur den stora vedermödan

Det sjunde sigillet bryts (8:1–11:14)

Det uppstår tystnad i en halv timme; eld från altaret slungas ner till jorden; sju änglar gör sig redo att blåsa i trumpeter

De fyra första trumpetstötarna inleder hemsökelser över jorden, havet, färskvattenkällorna och över solen, månen och stjärnorna

Den femte trumpeten framkallar en gräshoppsplåga, och den sjätte utlöser ett angrepp från ett skräckinjagande rytteri

Johannes äter upp en liten skriftrulle och får veta att han på nytt måste profetera

Han mäter helgedomen; två vittnen profeterar i säckväv, blir dödade och får liv igen

Den sjunde trumpeten: kungariket föds (11:15–12:17)

Den sjunde trumpeten ljuder, och det kungörs att kungaväldet tillhör Jehova och hans Smorde

En kvinna i himlen föder en gosse

Draken försöker sluka barnet; krig bryter ut i himlen; Mikael kastar ner draken och hans änglar till jorden

Draken för krig mot dem som är kvar av kvinnans avkomma

Vilddjuret som stiger upp ur havet (13:1–18)

Ett vilddjur med sju huvuden och tio horn kommer upp ur havet

Draken ger vilddjuret dess myndighet, och ett vilddjur med två horn likt ett lamm gör en bild åt det; många tvingas att tillbe vilddjuret och ta emot dess märke

Jehovas trogna tjänare i verksamhet (14:1–20)

De 144 000 på Sions berg sjunger en ny sång

Änglar flyger i midhimlen och förkunnar viktiga budskap

Någon lik en människoson skördar jordens skörd

Jordens vinstock trampas i Guds vinpress, och det flyter mycket blod

Från sin himmelska helgedom befaller Jehova sju änglar att tömma ut sju skålar med hans förbittring (15:1–16:21)

De sex första skålarna töms över jorden, havet, färskvattenkällorna, solen, vilddjurets tron och Eufrat

Guds tjänare måste hålla sig vakna medan demonisk propaganda församlar jordens kungar till Har-Magedon

Den sjunde skålen töms över luften med förödande händelser till följd

Syner av det stora Babylons slut (17:1–18:24)

Det stora Babylon, som är berusat av de heligas blod, sitter på ett scharlakansrött vilddjur som har sju huvuden och tio horn; de tio hornen vänder sig mot henne och gör henne utblottad

Hennes fall kungörs; Guds folk måste gå ut från henne

Hennes slutliga tillintetgörelse sörjs av många på jorden

Lammets bröllop (19:1–10)

Röster i himlen lovprisar Jah på grund av Babylons tillintetgörelse

I en dundrande lovsång kungörs Lammets bröllop

Kungarnas Kung segrar över nationerna (19:11–21)

Guds Ord drar ut i krig mot nationerna; vilddjuret och den falske profeten slungas i eldsjön; alla Guds fiender dödas; fåglarna äter deras kött

Satan kastas i avgrunden; Kristus härskar i 1 000 år (20:1–21:8)

Satan kastas i avgrunden för 1 000 år

Jesus och hans medregenter dömer i 1 000 år varefter Satan släpps lös; han går ut för att vilseleda människorna igen, men till sist blir han och alla som följer honom tillintetgjorda

Alla som är i döden, Hades och havet uppstår och blir dömda av honom som sitter på den stora vita tronen; döden och Hades kastas i eldsjön

Johannes ser en ny himmel och en ny jord

Det nya Jerusalem (21:9–22:21)

Det strålande nya Jerusalem kommer ner från himlen och lyser upp nationerna; en flod med livets vatten flyter genom staden, och på båda sidor av floden står träd som ger läkedom

Sist i Uppenbarelseboken finns några avslutande budskap från Jehova och Jesus; anden och bruden inbjuder alla som törstar att fritt ta av livets vatten