DÖDEN

Upphörandet av alla livsfunktioner och därför motsatsen till livet. (5Mo 30:15, 19) I Bibeln används på grundspråken samma ord för ”död” och ”dö” om människor, djur och växter. (Pre 3:19; 9:5; Joh 12:24; Jud 12; Upp 16:3) Men när det gäller människor och djur påvisar Bibeln blodets vitala funktion som livsuppehållande faktor genom att förklara att ”köttets själ är i blodet”. (3Mo 17:11, 14; 1Mo 4:8–11; 9:3, 4) Om både människor och djur sägs det att de ”förgås”, vilket innebär att de så att säga andas ut ”livets andedräkt” (hebr.: nishmạth chajjịm) så att den inte längre är verksam i deras näsborrar. (1Mo 7:21, 22; jfr 1Mo 2:7.) Bibeln visar också att människor och djur dör när livets ande, dvs. livets verksamma kraft (hebr.: rụach chajjịm), lämnar kroppen. (1Mo 6:17, not; 7:15, 22; Pre 3:19; se ANDE.)

Vad är döden från Bibelns ståndpunkt sett?

Det är intressant att lägga märke till samstämmigheten mellan det som sägs i Bibeln och det som vetenskapen känner till om dödsprocessen. När till exempel en människas hjärta slutar slå upphör blodet att föra ut näring och syre (som upptagits genom andningen) till kroppens miljarder celler. Men i The World Book Encyclopedia (1987, bd 5, sid. 52b) sägs det: ”En person vars hjärta och lungor slutat fungera kan anses vara kliniskt död, men den biologiska döden behöver ännu inte ha inträtt. Kroppens enskilda celler fortsätter att leva i flera minuter. Personen kan återupplivas om hjärtat och lungorna börjar arbeta igen och förser cellerna med det syre de behöver. Efter omkring tre minuter börjar hjärncellerna – som är mest känsliga för syrebrist – dö. Kort därefter är möjligheterna till återupplivning förbi, och personen är död. Efter hand dör också de övriga kroppscellerna. De sista som dör är ben-, hår- och hudcellerna, som kan fortsätta att växa i flera timmar.” Så även om andningen och blodet är viktiga för uppehållandet av den verksamma livskraften (rụach chajjịm) i kroppens celler, är det också tydligt att dödens inträde som det beskrivs i Bibeln inte endast beror på att andningen upphör eller att hjärtat slutar slå, utan på att livskraften, eller anden, försvinner från kroppens celler. (Ps 104:29; 146:4; Pre 8:8)

Varför människor dör. Det första stället i Bibeln där döden nämns är 1 Moseboken 2:16, 17, där Gud befaller den första människan att inte äta av trädet för kunskap om gott och ont. Överträdelse av den befallningen skulle medföra döden. (Se NV, not.) Men uppenbarligen fanns döden redan som en naturlig process bland djuren, eftersom de utelämnas helt i Bibelns berättelse om hur döden kom att drabba människorna. (Jfr 2Pe 2:12.) Guds mänsklige son, Adam, kunde därför förstå allvaret i Guds varning om dödsstraff för olydnad. När Adam var olydig mot sin Skapare medförde det döden för honom. (1Mo 3:19; Jak 1:14, 15) Sedan spred sig synden och därmed döden till alla människor. (Rom 5:12; 6:23)

Vissa bibelställen anförs ibland som förmenta bevis för att döden var menad som ett naturligt slut för människorna, precis som för djuren – till exempel uttalandet om att människans livstid är sjuttio eller åttio år (Ps 90:10) och apostelns ord om att ”det är människornas lott att dö en gång för alla och därefter dömas” (Heb 9:27). Men alla sådana bibelställen är skrivna efter det att döden hade kommit över människorna, och de gäller ofullkomliga, syndiga människor. Den anmärkningsvärt höga ålder som människor före den stora översvämningen uppnådde måste ses som ett vittnesbörd om en fantastisk potential hos människokroppen som långt överträffar den man finner hos djur till och med under de mest ideala förhållanden. (1Mo 5:1–31) Som redan visats förknippar Bibeln tydligt dödens inträde bland människorna med Adams synd.

Mänskligheten som helhet, som är fjärmad från Gud genom synden, sägs vara fången i ”slaveriet under förgängelsen”. (Rom 8:21) Detta slaveri beror på att synden verkar i människornas kroppar och frambringar sin fördärvande frukt, och alla som inte är lydiga mot Gud är underställda syndens herravälde som dess slavar ”med död till följd”. (Rom 6:12, 16, 19–21) Satan sägs ha ”medel att förorsaka död”. (Heb 2:14, 15) Han kallas ”en människomördare” (Joh 8:44), inte nödvändigtvis för att han direkt dödar människor, utan för att han dödar genom att bedra och förleda till synd, locka och egga till överträdelser som leder till fördärv och död (2Kor 11:3) och dessutom ingjuter mordiska tankar i människors sinne och hjärta (Joh 8:40–44, 59; 13:2; jfr Jak 3:14–16; 4:1, 2). Döden framställs därför inte som människans vän utan som hennes ”fiende”. (1Kor 15:26) Det är vanligen bara människor med extrema eller olidliga smärtor som sägs önska sig döden. (Job 3:21, 22; 7:15; Upp 9:6)

De dödas tillstånd. Bibeln förklarar att de döda ”vet ingenting alls” och att dödstillståndet kännetecknas av total overksamhet. (Pre 9:5, 10; Ps 146:4) När man dör läggs man i ”dödens stoft” (Ps 22:15), bland ”dem som är kraftlösa i döden” (Ord 2:18; Jes 26:14). I döden är det ingen som nämner Gud eller lovprisar honom. (Ps 6:5; Jes 38:18, 19) I både de hebreiska och de grekiska skrifterna liknas döden vid sömn, en passande jämförelse, inte bara med tanke på de dödas omedvetna tillstånd, utan också på grund av hoppet om ett uppvaknande därifrån genom uppståndelsen. (Ps 13:3; Joh 11:11–14) Den uppståndne Jesus omtalas som ”förstlingen av dem som har somnat in i döden”. (1Kor 15:20, 21; se HADES; SHEOL.)

Medan de forntida egyptierna och andra hedniska folk – särskilt de grekiska filosoferna – hade en stark tro på människosjälens odödlighet talar både de hebreiska skrifterna och de kristna grekiska skrifterna om att själen (hebr.: nẹfesh; grek.: psykhẹ̄) dör (Dom 16:30; Hes 18:4, 20; Upp 16:3), att den behöver befrias från döden (Jos 2:13; Ps 33:19; 56:13; 116:8; Jak 5:20) och att den, som i den messianska profetian om Jesus Kristus, utgjuts ”till döden” (Jes 53:12; jfr Mt 26:38). Profeten Hesekiel fördömde dem som såg genom fingrarna med att man lät ”döda de själar som inte borde dö” och ”bevara vid liv de själar som inte borde leva”. (Hes 13:19; se SJÄL.)

I The Interpreter’s Bible sägs det således i en kommentar till 1 Samuelsboken 25:29: ”Föreställningen att människan består av kropp och själ som skils åt vid döden är inte hebreisk utan grekisk.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1953, bd II, sid. 1015) Edmond Jacob, professor i Gamla testamentet vid universitetet i Strasbourg, påpekar att eftersom människans liv i de hebreiska skrifterna är direkt förknippat med själen (hebr.: nẹfesh) ”är det naturligt att döden ibland framställs som om denna nefesh försvinner (1Mo 35:18; 1Ku 17:21; Jer 15:9; Jon 4:3). Att nefesh ’går ut’ måste ses som ett bildligt uttryck, för den fortsätter inte att existera oberoende av kroppen utan dör med den (4Mo 31:19; Dom 16:30; Hes 13:19). Det finns ingen bibeltext som ger stöd åt påståendet att ’själen’ skils från kroppen i dödsögonblicket.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 1, sid. 802)

Friköpande från dödens fördömelse. I Psalm 68:20 sägs det: ”Jehova, den suveräne Herren, är den som har utvägarna från döden.” Genom att offra sitt mänskliga liv blev Kristus Jesus Guds ”främste förmedlare” av liv och räddning (Apg 3:15; Heb 2:10), och genom honom är avlägsnandet av döden garanterat (2Ti 1:10). Genom att lida döden smakade Jesus ”döden för varje människa” och tillhandahöll ”en motsvarande lösen för alla”. (Heb 2:9; 1Ti 2:6) Genom hans ”enda rättfärdiggörelseverk” blev det möjligt att upphäva den dödens fördömelse som synden medför, så att människor av alla slag kan förklaras ”rättfärdiga för liv”. (Rom 5:15, 16, 18, 19; Heb 9:27, 28; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG; LÖSEN, FRIKÖPANDE.) Därför kunde det sägas om Jesu sanna efterföljare att de hade ”gått över från döden till livet”. (Joh 5:24) Men de som inte lyder Sonen och som inte utövar kärlek ”förblir i döden” och under Guds fördömelse. (1Jo 3:14; Joh 3:36) De som vill bli fria från fördömelse och fria från ”syndens och dödens lag” måste låta sig ledas av Guds ande och frambringa dess frukt, för det ”att man håller sinnet inriktat på [det syndiga] köttet betyder nämligen död”. (Rom 8:1–6; Kol 1:21–23)

Jesus liknade den levnadsväg som skulle sluta med hans offerdöd och uppståndelse vid ett dop. (Mk 10:38, 39; Lu 12:50; jfr Ef 4:9, 10.) Aposteln Paulus visade att Jesu smorda efterföljare skulle genomgå ett liknande dop till död, varefter de skulle uppväckas till himmelsk härlighet. (Rom 6:3–5; Flp 3:10, 11) När Paulus uttryckte sin ivriga önskan att nå det himmelska livet visade han att det inte var döden som sådan som de av anden pånyttfödda kristna önskade sig, inte heller att ligga ”nakna” i döden, utan det att ”klä på” sig en himmelsk kropp för att få sitt ”hem hos Herren”. (2Kor 5:1–8; jfr 2Pe 1:13–15.) Under tiden är döden ”verksam” i dem, medan de genom sin tjänst förmedlar ett livets budskap till dem de betjänar. (2Kor 4:10–14; Ord 18:21; se DOP [Dop till Kristus Jesus och till hans död].)

Bland dem som får nytta av denna tjänst är den stora skara som har utsikten att få överleva den stora vedermödan och få evigt liv på en paradisisk jord. På grund av deras tro på Jesu offers syndförsonande värde uppnår också de en ren ställning inför Gud. (1Jo 2:2; Upp 7:9, 14)

Jesus säger om sig själv att han har ”nycklarna till döden och till Hades” (Upp 1:18), och han använder dessa till att befria dem som hålls fångna av döden (Joh 5:28, 29; Upp 20:13). Att Jehova Gud befriade Jesus från Hades ger ”alla en garanti” för att det skall komma en framtida domens och räkenskapens dag, och det ger en försäkran om att de som befinner sig i Hades skall få uppstå. (Apg 17:31; 1Kor 15:20, 21) Om dem som ärver Guds kungarike och uppnår odödlighet sägs det att de vid sin uppståndelse segrar över döden, så att dödens ”udd” övervinns. (1Kor 15:50, 54–56; jfr Hos 13:14; Upp 20:6.)

Döden utplånas. I Jesaja 25:8 ges det profetiska löftet att Gud ”skall uppsluka döden för alltid, och den suveräne Herren Jehova skall torka tårarna från alla ansikten”. Den udd som förorsakar död är synden (1Kor 15:56), och därför har alla som är underlagda synden och ofullkomligheten döden verksam i sin kropp (Rom 7:13, 23, 24). För att döden skall kunna avlägsnas måste därför det som orsakar död också avlägsnas: synden. När den lydiga mänskligheten har befriats från de sista spåren av synden kommer dödens herravälde att vara avskaffat och döden själv tillintetgjord. Detta kommer att ske under Kristi regering. (1Kor 15:24–26) Då skall döden, som kom över mänskligheten genom Adams överträdelse, ”inte finnas mer”. (Rom 5:12; Upp 21:3, 4) Utplånandet av döden liknas bildligt vid att den kastas i en ”eldsjö”. (Upp 20:14; se ELDSJÖN.)

Den andra döden. Om ”eldsjön”, som döden, Hades, ”vilddjuret”, ”den falske profeten”, Satan, hans demoner och de som håller i med att utöva ondska på jorden kastas i, sägs det att den betyder ”den andra döden”. (Upp 20:10, 14, 15; 21:8; Mt 25:41) Ursprungligen var döden en följd av Adams överträdelse och fördes genom honom vidare till alla människor. ”Den andra döden” måste därför vara något annat än denna nedärvda död. Det framgår tydligt av de ovan nämnda bibelställena att det inte ges någon befrielse från ”den andra döden”. Situationen för dem som lider ”den andra döden” motsvarar det slutresultat som det varnas för i sådana bibelställen som Hebréerna 6:4–8; 10:26, 27 och Matteus 12:32. De som vinner ”livets krona” och har del i ”den första uppståndelsen” kan däremot inte skadas av den andra döden. (Upp 2:10, 11) Dessa, som skall regera tillsammans med Kristus, får odödlighet och oförgänglighet. Den andra döden har därför ingen ”myndighet” över dem. (1Kor 15:50–54; Upp 20:6; jfr Joh 8:51.)

Bildspråk. Döden personifieras som en ”kung” som har härskat över mänskligheten sedan Adams tid (Rom 5:14) tillsammans med synden (Rom 6:12). De som är underlagda dessa kungars herravälde sägs därför lyda under deras ”lag”. (Rom 8:2) I och med att Kristus kom till jorden och tillhandahöll lösenoffret började den oförtjänta omtanken utöva ett överordnat kungavälde över dem som tar emot Guds gåva, vilket kommer att ”föra till evigt liv”. (Rom 5:15–17, 21)

De som inte bryr sig om Guds avsikter kanske försöker sluta sitt eget förbund med ”Döden”, men detta kommer att misslyckas. (Jes 28:15, 18) Döden framställs som en ryttare som följer i krigens och hungersnödens spår och skördar mängder av offer bland jordens invånare. (Upp 6:8; jfr Jer 9:21, 22.)

De som är andligt sjuka eller nödställda sägs närma sig ”dödens portar” (Ps 107:17–20; jfr Job 38:17; Ps 9:13), och de som går in genom dessa ”portar” kommer in i det bildliga ”huset där alla levande möts” (Job 30:23; jfr 2Sa 12:21–23), in i dess ”innersta kamrar” (Ord 7:27) med plats för så många att det aldrig blir fullt (Hab 2:5). De som går ner i Sheol är som får som vallas av döden. (Ps 49:14)

”Dödens våndor”. I Apostlagärningarna 2:24 säger aposteln Petrus att Jesus löstes från ”dödens våndor, eftersom det inte var möjligt att han skulle förbli fasthållen av döden”. Det grekiska ord (ōdịn) som här återges med ”våndor” används på andra ställen i betydelsen födslovåndor (1Th 5:3) men kan också betyda lidande, smärta, olycka eller nöd i allmänhet (Mt 24:8). De som utarbetade den grekiska Septuaginta använde dessutom detta ord för att återge det hebreiska ordet chẹvel på ställen där den uppenbara betydelsen är ”rep”. (2Sa 22:6; Ps 18:4, 5) Ett besläktat hebreiskt ord betyder ”födslovåndor”, vilket har fått några bibelkommentatorer och lexikografer att dra slutsatsen att det grekiska ord (ōdịn) som Lukas använder i Apostlagärningarna 2:24 också hade denna dubbla betydelse, åtminstone i den grekiska som apostlarna talade och som användes på den hellenistiska tiden. Några bibelöversättningar återger därför uttrycket i denna vers med ”dödens band”. (Me, not; NC; Segond; Ostervald) På flera ställen framställs döden som utrustad med snaror (Ord 13:14; 14:27) och rep som den använder för att fånga in en person som är i fara och dra ner honom till ”Sheols fasor” (Ps 116:3). Trots att andra bibelställen, som redan behandlats, visar att det inte finns något medvetande i döden och Jesus helt uppenbart inte led någon bokstavlig smärta när han var död, framställs döden ändå som en bitter och plågsam upplevelse. (1Sa 15:32; Ps 55:4; Pre 7:26) Detta beror inte enbart på den smärta som vanligtvis föregår den (Ps 73:4, 5), utan också på grund av att den med sitt förlamande grepp gör all verksamhet omöjlig och helt berövar en människa friheten. Det kan därför vara i denna mening som Jesu uppståndelse löste honom från ”dödens våndor” och befriade honom ur dess plågsamma grepp.

Förändring av det andliga tillståndet. Dödstillståndet används som en bild av det andligt döda tillstånd som världen i allmänhet befinner sig i, och därför kunde Jesus säga: ”Låt de döda begrava sina döda”, och Paulus kunde säga att en kvinna som lever för sinnlig njutning är ”död, fastän hon lever”. (Lu 9:60; 1Ti 5:6; Ef 2:1) Eftersom den fysiska döden löser en människa från alla skulder och förpliktelser som hon har varit bunden av fram till dess (Rom 6:7), liknas också det att en kristen blir befriad från synden (Rom 6:2, 11) och från den mosaiska lagens fördömelse (Rom 7:2–6) vid en död på så sätt att vederbörande då har ”dött” i förhållande till sin tidigare situation och sina tidigare förpliktelser. Den som bildligt talat dör på detta sätt lever naturligtvis vidare i fysiskt avseende och är nu fri att följa Kristus som slav åt rättfärdigheten. (Rom 6:18–20; Gal 5:1)

Att döden används som en bild av en förändring av en människas tillstånd kastar ljus över vissa profetiska syner, till exempel den i Hesekiels bok där Guds landsflyktiga folk i Babylon liknas vid förtorkade ben och vid döda, begravda människor. (Hes 37:1–12) De skulle ”bli levande” igen och åter få bosätta sig på sin egen jord. (Hes 37:13, 14) Liknande illustrationer används i Uppenbarelseboken 11:3, 7–12 och i Lukas 16:19–31.