Hur långt österut kom missionärerna?

MINDRE än 30 år efter Jesu död skrev aposteln Paulus att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himlen”. (Kolosserna 1:23) Hans uttalande ska inte tas bokstavligt, som om varje person som levde vid den tiden hade fått höra de goda nyheterna. Men det är ändå tydligt vad Paulus ville ha sagt: Kristna missionärer predikade intensivt i hela den då kända världen.

Men hur långt kom de? Bibeln visar att Paulus kunde segla med handelsfartyg så långt västerut som till Italien. Den här modige missionären ville också ta sig till Spanien. (Apostlagärningarna 27:1; 28:30, 31; Romarna 15:28)

Men hur var det i motsatt riktning? Hur långt kunde de tidiga kristna förkunnarna färdas österut? Vi vet inte med säkerhet, eftersom Bibeln inte nämner något om det. Men det är intressant att ta reda på hur långt handelslederna mellan Medelhavet och Orienten sträckte sig under det första århundradet v.t. De här förbindelserna gjorde att det fanns goda möjligheter att resa österut.

Arvet från Alexander

Alexander den stores erövringar tog honom genom Babylonien och Persien och ända bort till Punjab i norra Indien. Under hans fälttåg kunde grekerna utforska kuststräckan som löper från Eufrats mynning i Persiska viken ner till Indus utlopp i Arabiska havet.

Snart kunde grekerna skaffa sig kryddor och rökelse sjövägen från Indiska oceanen via Röda havet. Den här handeln kontrollerades först av indiska och arabiska köpmän. Men när egyptierna i det ptolemeiska riket förstod monsunvindarnas växlingar gav de sig också in i handeln på Indiska oceanen.

På Indiska oceanen blåser stadiga sydvästliga vindar mellan maj och september, och fartyg kunde segla från Röda havets mynning antingen utmed Arabiens södra kust eller direkt till södra Indien. Mellan november och mars byter vindarna riktning, och det underlättade resan tillbaka. Arabiska och indiska sjömän hade utnyttjat de här vindförhållandena i hundratals år. Deras skepp hade gått fram och tillbaka mellan Indien och Röda havet med kassia, kanel, nardus och peppar.

Sjövägen till Alexandria och Rom

När romarna började ta över besittningarna från Alexander den stores efterträdare blev Rom den främsta marknaden för dyrbara varor från Östern. Det var elfenben från Afrika, rökelse och myrra från Arabien, kryddor och ädelstenar från Indien och till och med siden från Kina. Den här typen av varor lossades i främst två hamnar i Röda havet utmed den egyptiska kusten, Berenike och Myos Hormos. Sedan tog karavaner vid och fraktade varorna till Koptos (nutida Qift) vid Nilen.

Från Koptos fraktades godset på Nilen, Egyptens pulsåder, till Alexandria, där det lastades på skepp som avgick till Italien och andra länder. Men man kunde också komma till Alexandria via en kanal som började i närheten av Suez och förband den norra delen av Röda havet med Nilen. Egypten och de egyptiska hamnarna var förhållandevis lätta att nå från de områden där Jesus predikade.

Enligt den grekiske geografen Strabon, som levde under det första århundradet, seglade 120 alexandrinska skepp från Myos Hormos varje år för att handla med Indien. En navigationshandbok från det första århundradet finns bevarad. Den skrevs förmodligen av en grekisktalande köpman till hjälp för hans kompanjoner. Vilka intressanta upplysningar kan vi få av den?

Handboken, med den latinska titeln Periplus Maris Erythraei, beskriver hur sjölederna sträckte sig tusentals kilometer söder om Egypten, ända bort till Zanzibar. Författaren beskriver hur förhållandena var österut, till exempel avstånd, ankringsplatser, handelscentrum och handelsvaror, samt beteendet hos olika folkslag utmed Arabiens södra kuststräcka, längs med Indiens västkust ner till Sri Lanka och sedan utmed hela Indiens östkust upp till Ganges. Bokens korrekta och levande beskrivningar leder till slutsatsen att författaren själv har besökt platserna.

Västerlänningar i Indien

I Indien kallades köpmän som kom västerifrån yavanas. Boken Periplus Maris Erythraei berättar att Muziris, nära Indiens sydspets, var en av de vanligaste destinationerna för köpmän från västerlandet under det första århundradet.a I tamilska dikter från de första århundradena v.t. nämns de här köpmännen många gånger. ”Yavanas vackra skepp kom med guld och återvände med peppar, och Muziris uppfylldes av ljud”, sägs det i en av dikterna. I en annan dikt uppmanas en prins över södra Indien att smaka på det doftande vinet som yavanas har tagit med sig. Varor från västerlandet som efterfrågades i Indien var bland annat glas, metall, tyger och korall.

Arkeologer har fått många bevis på att västerländska varor importerades till Indien. Vid utgrävningar i Arikamedu på Indiens sydöstkust har man funnit lämningar av romerska vinbägare och tallrikar med stämplar som visar att de tillverkades av keramiker som hörde hemma i Arezzo i Toscana i Italien. ”Det kittlar forskarfantasin att kunna plocka lerskärvor ur Bengaliska vikens alluvium och se att de bär namnen på hantverkare som hade sina brännugnar i utkanten av Arezzo”, säger en författare. Att det pågick handel mellan Medelhavsländerna och Indien bekräftas också av de mängder av romerska silver- och guldmynt som har påträffats i södra Indien. De flesta av de här mynten är daterade till det första århundradet v.t. och är präglade med bilder av de romerska kejsarna Augustus, Tiberius och Nero.

Möjligheten att romerska medborgare kan ha upprättat permanenta handelskolonier i södra Indien understöds av en antik karta. Den här kartan har blivit bevarad till våra dagar tack vare att en medeltida kopia av den fortfarande finns kvar. Den är känd som Peutingerska kartan (Tabula Peutingeriana) och anses föreställa den romerska världen under det första århundradet v.t. På kartan finns ett tempel åt Augustus markerat i Muziris. I en bok om Roms handelsförbindelser österut sägs det att ”en sådan byggnad skulle endast ha uppförts av undersåtar i det romerska riket, och troligtvis av romare som bodde i Muziris eller vistades där under längre perioder”. (Rome’s Eastern Trade: International Commerce and Imperial Policy, 31 BC–AD 305)

Romerska förteckningar nämner minst tre indiska beskickningar till Rom under Augustus regering från år 27 f.v.t. till år 14 v.t. ”Dessa beskickningar hade ett viktigt diplomatiskt uppdrag”, sägs det i en studie över ämnet. De skulle ta upp var affärer mellan olika länder kunde bedrivas, vad som kunde beskattas, var utlänningar kunde bo och liknande frågor.

Under det första århundradet v.t. var resor mellan Medelhavet och Indien alltså inte någon ovanlig företeelse. En kristen missionär som tog sig till norra delen av Röda havet borde inte haft några större problem att hitta ett fartyg med destination Indien.

Bortom Indien?

Hur tidigt i historien som köpmän och andra resenärer från Medelhavet färdades österut och hur långt de kom är svårt att avgöra. Men under det första århundradet reste förmodligen några resenärer från västerlandet ända till Thailand, Kambodja, Sumatra och Java.

I Hou Han-Shou, en förteckning över den senare delen av Handynastin, som sträckte sig från år 23 v.t. till 220 v.t., har tidpunkten för en sådan resa noterats. En beskickning utsänd av Andun, kungen över Da Qin, anlände till det kinesiska hovet 166 v.t. med gåvor till kejsaren. Det kinesiska namnet på romarriket var just Da Qin, och Andun tycks vara den kinesiska formen för Antoninus. Marcus Aurelius, den romerske kejsaren vid den tiden, hade det släktnamnet. Historiker antar att det här inte gällde någon officiell beskickning, utan mer ett försök av västerländska köpmän att få handla med siden direkt från Kina utan några mellanhänder.

Så för att återgå till frågan: Hur långt österut kom egentligen de kristna missionärerna under det första århundradet? Till Indien, eller ännu längre? Det är möjligt. Ett faktum är att det kristna budskapet hade fått en sådan spridning att aposteln Paulus kunde säga att det ”bär frukt och växer till i hela världen”. Det hade alltså nått till de mest avlägsna delarna av den då kända världen. (Kolosserna 1:6)

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 22]

Lyxkonsumtion

År 22 v.t. beklagade sig den romerske kejsaren Tiberius över sina landsmäns excesser. Han menade att deras omättliga aptit på lyxartiklar och de romerska kvinnornas förkärlek för smycken och ädelstenar var till skada för romarriket, eftersom ”främmande och fientliga nationer” tjänade på handeln och fick del av romarrikets välstånd. Också den romerske historikern Plinius den äldre (23–79 v.t.) kritiserade romarnas konsumtionsvanor. Han skrev: ”Även mycket lågt räknat får Indien, sererna och Arabiska halvön ett hundra miljoner sestertier från vårt rike varje år. Så gärna betalar vi för vår lyx och våra kvinnor.”b

[Fotnot]

[Bildkälla]

Museo della Civiltà Romana, Rom; Todd Bolen/Bible Places.com

[Ruta/Bild på sidan 23]

Var köpmän fick tag i sina varor

Jesus talade om ”en resande köpman som sökte efter fina pärlor”. (Matteus 13:45) Och i Uppenbarelseboken talas det om ”resande köpmän” som hade lager av dyrbara stenar, siden, doftande trä, elfenben, kanel och indisk krydda. (Uppenbarelseboken 18:11–13) För att få tag i sådana varor fick man söka sig till handelsvägarna öster om Palestina. Väldoftande träslag som sandelträ kom till exempel från Indien. Pärlor av god kvalitet kunde komma från Persiska viken, Röda havet och, enligt författaren till Periplus Maris Erythraei, från trakten kring Muziris och från Sri Lanka. De allra finaste, och därmed också de dyraste, pärlorna kom troligtvis från Indiska oceanen.

[Karta på sidorna 20, 21]

(För formaterad text, se publikationen)

Några av handelslederna mellan Rom och Asien under det första århundradet

Arezzo

Rom

MEDELHAVET

AFRIKA

Alexandria

EGYPTEN

Koptos

Nilen

Myos Hormos

Berenike

Zanzibar

Röda havet

Jerusalem

ARABIEN

Eufrat

BABYLONIEN

Persiska viken

PERSIEN

↓ Nordostlig monsun

↑ Sydvästlig monsun

Indus

PUNJAB

Ganges

Bengaliska viken

INDIEN

Arikamedu

Muziris

SRI LANKA

INDISKA OCEANEN

KINA

HAN-VÄLDET

THAILAND

KAMBODJA

VIETNAM

Sumatra

Java

[Bild på sidan 21]

Modell av romerskt lastfartyg

[Bildkälla]

Fartyg: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.