Visste du?

Varför säger man ”amen” efter en bön?

Ordet ”amen” är både på svenska och på grekiska en transkribering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det ske så”, ”sannerligen”, ”säkert”. Vanligtvis uttalas det unisont av dem som lyssnat till en bön, ed, välsignelse eller förbannelse. När man säger amen visar man att man instämmer i de tankar och känslor som kommit fram i bönen. Enligt ett uppslagsverk ”anger ordet att det som sagts är säkert och visst, sannfärdigt, tillförlitligt och fritt från tvivel”. På Bibelns tid innebar ett ”amen” också att personen i fråga rättsligt förpliktade sig att hålla en ed eller ett förbund och var villig att ta konsekvenserna av det. (5 Moseboken 27:15–26)

När Jesus predikade och undervisade inledde han ibland sina uttalanden med ordet ”amen”. Han underströk på så sätt att det han skulle säga var fullständigt tillförlitligt. I de här uttalandena återges det grekiska ordet amẹ̄n med ”i sanning” eller ”sannerligen”. (Matteus 5:18; 6:2, 5; Bibel 2000) När det förekommer två gånger efter varandra, som det alltid gör i Johannesevangeliet, återges det med ”sannerligen, sannerligen”. (Johannes 1:51) Jesu sätt att använda amen sägs vara unikt i den religiösa litteraturen.

I de kristna grekiska skrifterna används ”Amen” som en titel på Jesus som visar att han är ”det trogna och sanna vittnet”. (Uppenbarelseboken 3:14)

Vad var urim och tummim?

Det verkar som om urim och tummim användes i det forntida Israel för att ta reda på vad Jehovas vilja var i frågor som gällde nationen och dess ledare. Det var översteprästen som hade hand om de här föremålen, och han förvarade dem i domsbröststyckets ficka. (2 Moseboken 28:15, 16, 30) Bibeln ger inte någon beskrivning av de här föremålen och talar inte exakt om hur de användes, men vissa ställen i Bibeln tycks antyda att de användes som lotter som kunde ge ett ”ja” eller ett ”nej” som svar på en fråga, men det kunde också hända att de inte gav något svar alls från Gud.

Ett exempel på hur de användes är när David bad Ebjatar bära fram vad som av allt att döma var översteprästens efod, som innehöll urim och tummim. David ställde två frågor till Jehova: ”Kommer Saul att dra ner hit [till Kegila]?” och: ”Kommer Kegilas jordägare att utlämna mig i hans hand?” Svaret blev ja på båda frågorna, och det gjorde att David kunde fatta rätta beslut. (1 Samuelsboken 23:6–12)

Tidigare hade kung Saul använt urim och tummim för att ta reda på om det var folket eller han och Jonatan som hade syndat och därefter om skulden låg hos honom eller hans son. (1 Samuelsboken 14:40–42) När Saul senare förlorade Guds godkännande gav Gud honom inte längre vägledning, ”varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeterna”. (1 Samuelsboken 28:6)

Enligt judisk tradition slutade urim och tummim att användas när Jehovas tempel förstördes år 607 f.v.t.

[Bild på sidan 27]

”Amen”, Uppenbarelseboken 3:14. Codex Alexandrinus, 400-talet v.t.