Abraham och Sara – Du kan efterlikna deras tro!
HAN kallas ”far till alla som har tro”. (Romarna 4:11) Hans älskade hustru var också en person med tro. (Hebréerna 11:11) Det handlar om den gudfruktige patriarken Abraham och hans hustru, Sara. Varför var de så fina exempel i fråga om tro? Vilka var några av de prövningar som de fick utstå? Hur kan vi dra nytta av deras erfarenheter?
Abraham visade tro när Jehova befallde honom att lämna sitt hem. Jehova sade: ”Gå ut ur ditt land och från dina släktingar och från din fars hus till det land som jag skall visa dig.” (1 Moseboken 12:1) Den trogne patriarken lydde, som Bibeln visar: ”I tro lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till en plats som han skulle få i arv; och han drog ut, fastän han inte visste vart han var på väg.” (Hebréerna 11:8) Tänk på vad en sådan omställning innebar.
Abraham bodde i Ur, som låg i vad som nu är södra Irak. Ur var ett blomstrande handelscentrum i Mesopotamien, och man gjorde affärer med länderna kring Persiska viken och troligen också med de folk som bodde i området kring Indusdalen. Sir Leonard Woolley, som ledde utgrävningarna av Ur, uppger att de flesta husen på Abrahams tid var byggda av tegel och hade putsade och vitkalkade väggar. Ett av husen, där en rik invånare i staden bodde, hade två våningar och en tegellagd mittgård. Bottenvåningen hyste tjänstefolk och gäster. Runt innergården löpte ett trägalleri i höjd med första våningen, vilket gav tillträde till de rum som var reserverade för familjen. De här bostäderna var med sina mellan 10 och 20 rum ”förhållandevis rymliga och erbjöd plats för ett hyggligt, bekvämt och för österländsk standard luxuöst liv”, enligt Woolley. De var ”i hög grad en civiliserad befolknings hem och motsvarade de krav som ett högt utvecklat stadsliv ställde”. Om det var ett sådant hem som Abraham och Sara lämnade för att i stället bo i tält, gjorde de stora uppoffringar för att lyda Jehova.
När Abraham och hans familj flyttade kom de först till Haran, en stad i norra Mesopotamien, och sedan till Kanaan. Avståndet var ungefär 160 mil – en avsevärd sträcka för ett äldre par! Abraham var 75 och Sara 65 år när de lämnade Haran. (1 Moseboken 12:4)
Hur kan Sara ha reagerat när Abraham berättade för henne att de skulle lämna Ur? Hon kanske bekymrade sig över att behöva lämna ett tryggt och bekvämt hem, att flytta till ett främmande land där människorna kanske var fientligt inställda och att få lov att nöja sig med en lägre levnadsstandard. Hur som helst var Sara undergiven. Hon tänkte på Abraham som sin ”herre”. (1 Petrus 3:5, 6) En del forskare menar att detta visar att Sara ”hade för vana att uppträda respektfullt mot honom”, det var så hon ”verkligen tänkte och kände”. Men framför allt litade Sara på Jehova. Hon är ett fint exempel för kristna gifta kvinnor när det gäller undergivenhet och tro.
Vi behöver inte lämna vårt hem för att lyda Gud, även om en del heltidsförkunnare faktiskt har lämnat sitt hemland för att kunna predika de goda nyheterna i ett annat land. Oavsett var vi tjänar Gud, kommer han att sörja för våra behov så länge som vi sätter andliga intressen främst i livet. (Matteus 6:25–33)
Varken Sara eller Abraham ångrade det beslut de hade fattat. ”Om de nu verkligen hade fortsatt att påminna sig det som de hade dragit ut ifrån, skulle de ha haft tillfälle att vända tillbaka”, säger aposteln Paulus. Men de återvände inte. De var övertygade om att Jehova ”belönar dem som uppriktigt söker honom”, och de utövade tro på hans löften. Vi måste också göra det om vi skall kunna fortsätta att tjäna Jehova helhjärtat. (Hebréerna 11:6, 15, 16)
Andliga och materiella rikedomar
När Abraham hade kommit till Kanaan, sade Gud till honom: ”Åt din avkomma skall jag ge detta land.” Abraham byggde då ett altare åt Jehova och anropade ”Jehovas namn”. (1 Moseboken 12:7, 8) Jehova gjorde Abraham rik, och han hade många människor i sitt läger. Med tanke på att han en gång kunde båda upp 318 övade män, slavar, som var födda i hans hus, menar somliga att ”hans läger måste ha bestått av gott och väl tusen personer”. Hur det än var med den saken betraktade man honom som ”en Guds hövding”. (1 Moseboken 13:2; 14:14; 23:6)
Abraham tog ledningen när det gällde tillbedjan och lärde dem som tillhörde hans hushåll att ”hålla sig till Jehovas väg genom att utöva rättfärdighet och rätt”. (1 Moseboken 18:19) Kristna familjeöverhuvuden i vår tid kan bli uppmuntrade av att se hur Abraham framgångsrikt lärde alla i sitt hushåll att förtrösta på Jehova och handla rättfärdigt. Det är därför inte förvånande att Saras egyptiska tjänarinna Hagar, Abrahams äldste tjänare och patriarkens son Isak förtröstade på Jehova Gud. (1 Moseboken 16:5, 13; 24:10–14; 25:21)
Abraham sökte friden
Olika händelser i Abrahams liv visar att han hade en gudaktig personlighet. I stället för att låta ett gräl fortsätta mellan sina herdar och sin brorson Lots herdar föreslog han att de skulle skiljas åt och lät den yngre Lot välja vilket område han ville flytta till. Abraham var en fredsstiftare. (1 Moseboken 13:5–13)
Om vi, för att bevara friden, någon gång måste välja mellan att hålla på våra egna rättigheter och att göra eftergifter, kan vi tänka på att Jehova inte lät Abraham bli lidande därför att denne tog hänsyn till Lot. Tvärtom lovade Gud att Abraham och hans avkomma skulle få hela landet, så långt Abraham kunde se. (1 Moseboken 13:14–17) ”Lyckliga är de som stiftar fred”, sade Jesus, ”eftersom de skall kallas ’Guds söner’.” (Matteus 5:9)
Vem skulle bli Abrahams arvinge?
Trots löftena om en avkomma förblev Sara ofruktsam. Abraham lade fram saken inför Gud. Skulle hans tjänare Elieser ärva allt han ägde? Nej, för Jehova sade: ”Den mannen skall inte ärva dig, utan en som utgår från ditt eget inre skall ärva dig.” (1 Moseboken 15:1–4)
Men Abraham och Sara fick inget barn, och Sara som då var 75 år började misströsta. Därför sade hon till Abraham: ”Jehova har tillslutit mig, så att jag inte kan föda barn. Jag ber dig, ha umgänge med min tjänarinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” Abraham tog då Hagar till bihustru och hade umgänge med henne, och hon blev havande. Så snart Hagar märkte att hon var med barn började hon förakta sin matmor. Sara beklagade sig bittert för Abraham och förödmjukade sin tjänarinna Hagar, så att hon rymde sin väg. (1 Moseboken 16:1–6)
Abraham och Sara handlade i god tro när de följde det allmänt accepterade handlingssättet på den tiden. Men det var inte på det sättet som Jehova skulle frambringa en avkomma åt Abraham. Också i vår kultur kan det förekomma en del seder och bruk som anses riktiga under vissa omständigheter, men det behöver inte betyda att de har Jehovas godkännande. Han kanske ser helt annorlunda på saken. Vi måste därför söka Guds vägledning och be att han visar oss hur han vill att vi skall handla. (Psalm 25:4, 5; 143:8, 10)
Ingenting är ”för svårt för Jehova”
Så småningom födde Hagar en son, Ismael, åt Abraham. Men Ismael var inte den utlovade avkomman. Sara skulle själv föda arvingen trots sin höga ålder. (1 Moseboken 17:15, 16)
När Gud uttryckligen sade att Sara skulle ge sin man en son ”föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: ’Skall ett barn födas åt en man som är hundra år gammal, och skall Sara, ja, skall en kvinna som är nittio år gammal föda barn?’” (1 Moseboken 17:17) När en ängel upprepade budskapet vid ett tillfälle då Sara var inom hörhåll, fick det henne att ”skratta ... inom sig”. Men ingenting är ”för svårt för Jehova”. Vi kan lita på att Gud kan göra allt han vill. (1 Moseboken 18:12–14)
”Genom tron fick ... Sara själv kraft att bli havande med en avkomma, till och med då hon var förbi åldersgränsen, eftersom hon höll honom för trofast som hade gett löftet.” (Hebréerna 11:11) Efter en tid födde Sara sonen Isak, vars namn betyder ”skratt”.
Full tillit till Guds löften
Jehova visade att det var Isak som var den efterlängtade arvingen. (1 Moseboken 21:12) Abraham måste därför ha blivit mycket bestört när Gud bad honom att offra sin son. Men Abraham hade goda skäl att fullständigt lita på Gud. Skulle inte Jehova kunna uppväcka Isak från de döda? (Hebréerna 11:17–19) Hade inte Gud redan visat sin makt genom att mirakulöst återuppliva Abrahams och Saras fortplantningsförmågor så att Isak kunde födas? Abraham var övertygad om att Gud kunde uppfylla sina löften och var därför redo att lyda. Nu blev Abraham visserligen hindrad från att döda sin son, men hans roll i det här sammanhanget hjälper oss att förstå hur svårt det måste ha varit för Jehova Gud, som ”gav sin enfödde Son för att var och en som utövar tro på honom inte skall bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. (Johannes 3:16; 1 Moseboken 22:1–14; Matteus 20:28)
Abrahams tro på Gud gjorde att han tydligt förstod att arvingen till Jehovas löften inte kunde gifta sig med en kanaaneisk kvinna som tillbad falska gudar. Hur skulle en gudfruktig förälder kunna samtycka till att hans barn gifte sig med någon som inte tjänade Jehova? Därför sökte Abraham efter en lämplig hustru åt Isak bland sina släktingar i Mesopotamien, mer än 80 mil bort. Gud välsignade hans ansträngningar genom att visa att han hade valt Rebecka till att bli Isaks hustru och en anmoder till Messias. Ja, Jehova ”välsignade Abraham i allt”. (1 Moseboken 24:1–67; Matteus 1:1, 2)
Alla nationer välsignade
Abraham och Sara var fina föredömen i fråga om att uthärda prövningar och utöva tro på Guds löften. Uppfyllelsen av de här löftena har att göra med mänsklighetens utsikter till evigt liv, för Jehova försäkrade Abraham: ”Genom din avkomma skall alla jordens nationer välsigna sig därför att du har lyssnat till min röst.” (1 Moseboken 22:18)
Abraham och Sara var naturligtvis ofullkomliga precis som vi är. Men när de förstod vad som var Guds vilja lydde de genast – oavsett kostnaden. Abraham omtalas därför i Bibeln som ”Jehovas vän” och Sara som en av ”de heliga kvinnorna, som hoppades på Gud”. (Jakob 2:23; 1 Petrus 3:5) Om vi försöker efterlikna Abrahams och Saras tro kan vi också få en dyrbar, förtrolig vänskap med Gud. Jehovas dyrbara löften till Abraham kan bli till nytta för oss också. (1 Moseboken 17:7)
[Bild på sidan 26]
Abraham och Sara hade tro, och därför välsignade Jehova dem med en son på deras ålderdom
[Bild på sidan 28]
Abrahams exempel hjälper oss att förstå vad det innebar för Jehova att låta sin enfödde Son dö