ELAM

[Ẹlam]

1. En av Sems fem söner, som alla blev stamfäder till ”släkter, enligt deras språk, i deras länder, enligt deras nationer”. (1Mo 10:22, 31; 1Kr 1:17) Elams söner nämns inte vid namn; hans namn blev dock benämningen på både ett folk och ett område sydöst om Mesopotamien.

Historiskt sett är Elam namnet på ett område i det som nu är provinsen Khuzestan i sydvästra Iran. Det omfattade den fruktbara slätten på östsidan av nedre Tigrisdalen, som vattnas av floderna Karun och Karkheh, och sträckte sig tydligen in i de bergsområden som gränsar till denna slätt i norr och öster, även om dessa två gränser är svåra att definiera. Ett område som kallades Anshan antas ha legat i de här bergsområdena, och det nämns i inskrifter som ett område som redan tidigt var en del av Elam. Eftersom Elam låg i den allra östligaste delen av den bördiga halvmånen, var detta ett gränsområde där en huvudsakligen semitisk befolkning levde tätt inpå eller införlivades med folkgrupper som härstammade från Noas andra söner, i synnerhet från Jafet.

Landet Elam kallades Elamtu av assyrierna och babylonierna och Elymais av de klassiska grekiska författarna, som ibland även använde benämningen ”Susiana” efter staden Susa, som tydligen var Elams huvudstad en gång i tiden. Under det persiska riket var Susa en kungastad. (Neh 1:1; Est 1:2) Staden låg vid handelsvägar som ledde både mot sydöst och upp till det iranska höglandet. Assyriska och babyloniska härskare invaderade Elam gång på gång för att försöka få herravälde över de här handelsvägarna.

Språk. Uppslagsverk uppger i allmänhet att befolkningen i Elam inte var semitisk och att det endast är av politiska och geografiska skäl som Elam står uppförd under Sem i Första Moseboken. Denna uppfattning har sin grund i påståendet att elamiternas språk inte var semitiskt. Men undersökningar har visat att de äldsta inskrifter man har funnit i det geografiska område som kallas Elam ”bara är listor på lertavlor där föremål har avbildats med deras antal angivna vid sidan om med hjälp av ett enkelt system av streck, cirklar och halvcirklar. ... Deras innehåll var vid den tiden av rent ekonomisk och administrativ art.” (Semitic Writing, G. R. Driver, London 1976, sid. 2, 3) Dessa inskrifter kan kallas ”elamitiska” enbart i den meningen att de hittades i området Elam.

Uppfattningen att elamiterna inte hörde till de semitiska folkslagen grundar sig därför främst på senare kilskriftstexter, som anses härröra från det andra årtusendet f.v.t., och på Behistuninskriften (från 500-talet f.v.t.), som innehåller parallella texter på fornpersiska, akkadiska och ”elamitiska”. De kilskriftstexter som tillskrivs elamiterna sägs vara skrivna på ett agglutinerande språk (ett språk där böjning sker genom att ändelser tillfogas utan att ordstammarna förändras, till skillnad från ett flekterande språk). Filologer har inte lyckats förbinda detta ”elamitiska” språk med något annat känt språk.

När man utvärderar dessa upplysningar bör man komma ihåg att det geografiska område där Elams avkomlingar till sist bosatte sig kan ha varit bebott av andra folkslag innan eller samtidigt som elamiterna bodde där, precis som de tidiga icke-semitiska sumererna bodde i Babylonien. I Encyclopædia Britannica (1959, bd 8, sid. 118) sägs det: ”Hela landet [Elam] var bebott av olika stammar som till största delen talade agglutinerande dialekter, men de västliga områdena var bebodda av semiter.” (Kursiverat av oss; KARTA och TABELL, bd 1, sid. 329)

De kilskriftstexter som man funnit i det tidigare elamitiska området kan inte ses som avgörande bevis för att de ursprungliga elamiterna inte var semiter. Det finns många exempel i historien på att folkslag har börjat använda ett annat språk på grund av att främmande makter har haft herraväldet över dem eller trängt in i deras land. Det finns också exempel på att folkslag i forna tider har använt ett annat språk än sitt eget som handels- och diplomatspråk. Arameiskan blev just på det sättet ett språk som många folkslag använde som ett internationellt hjälpspråk. ”Hettiterna” i Karatepe gjorde tvåspråkiga inskrifter (uppenbarligen på 700-talet f.v.t.) med ”hettitiska” hieroglyfer och fornfeniciska skrivtecken. I den persiska kungastaden Persepolis har man funnit 30 000 lertavlor från den persiske kungen Darius I:s tid, de flesta skrivna på det språk som kallas ”elamitiska”, och ändå skulle ingen vilja kalla Persepolis för en elamitisk stad.

Något som ytterligare visar att förteckningen över folkslag i 1 Moseboken, kapitel 10, inte bör betraktas som bara en geografisk uppställning utan som ett släktregister är de fynd som man har gjort av skulpturer uthuggna åt elamitiska kungar och som arkeologer daterar till Sargon I:s tid (han anses ha regerat under senare hälften av 2000-talet f.v.t.). De här skulpturerna är inte bara typiskt akkadiska (dvs. semitiska, assyrisk-babyloniska) till formen, utan de är också försedda med inskrifter på akkadiska. (The Illustrated Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1980, bd 1, sid. 433)

Historia. Första gången Elam omtalas i Bibeln som ett land eller en nation är på Abrahams tid (2018–1843 f.v.t.), då Kedorlaomer, ”kung i Elam”, ryckte fram tillsammans med allierade kungar mot en kanaaneisk sammanslutning av kungar i Dödahavsområdet. (1Mo 14:1–3) Kedorlaomer var anförare för de framryckande kungarna, och det var han som hade haft herravälde över de kanaaneiska kungar som nu blev straffade. (1Mo 14:4–17) Att företa ett sådant fälttåg, som innebar att man kanske allt som allt fick marschera 320 mil, var inte alls ovanligt för mesopotamiska kungar ens på den tiden. Profanhistorien bekräftar att elamiterna hade herraväldet i det mesopotamiska området under en period under första hälften av det andra årtusendet f.v.t. En elamitisk ämbetsman vid namn Kudur-Mabuk intog den framträdande staden Larsa (vid Eufrat, norr om Ur) och insatte sin son Warad-Sin som kung där. Det är värt att lägga märke till att namnen Warad-Sin och Rim-Sin (Warad-Sins bror och efterträdare som kung) är semitiska namn, vilket ytterligare bekräftar att det fanns semitiska inslag i Elam.

Det elamitiska styret över Babylonien bröts av Hammurabi, och först under senare hälften av det andra årtusendet f.v.t. lyckades Elam besegra Babylon och återta styret under några hundra år. Man tror att det var under den här perioden som den berömda stelen med Hammurabis lag fördes från Babylonien till Susa, där arkeologer i modern tid hittade den.

Under Nebukadnessar I (inte den Nebukadnessar som flera hundra år senare ödelade Jerusalem) fick Elam återigen en underordnad ställning. Men landet fortsatte att delta flitigt i maktkampen mellan Assyrien och Babylon ända tills de assyriska kungarna Sanherib och Assurbanipal (Asenappar) besegrade elamiterna och tvångsförflyttade en del av dem till ”Samarias städer”. (Esr 4:8–10) Israelitiska fångar blev på motsvarande sätt förda i landsflykt till Elam. (Jes 11:11) De assyriska kungarnas inskrifter beskriver livfullt hur Elam kuvades.

Efter det assyriska världsväldets fall tycks Elam ha kommit under jafetitiskt (indoeuropeiskt) herravälde. Mederna och perserna antas ha kommit till det iranska höglandet flera hundra år tidigare, och under Kyaxares kämpade mederna tillsammans med babylonierna för att få makten över den assyriska huvudstaden Nineve. Orden i Daniel 8:2 tyder på att Elam därefter blev en babylonisk provins. Vilka de omedelbara följderna av det assyriska sammanbrottet än blev för Elam lyckades perserna uppenbarligen erövra området Anshan från elamiterna. De persiska kungarna Teispes, Cyrus I, Kambyses och Cyrus II hade nämligen alla titeln ”kung av Anshan”. Somliga ser denna erövring av Anshan som en uppfyllelse av Jeremias profetia om Elam (Jer 49:34–39), men de flesta kännare menar att Teispes erövrade Anshan många år innan profetian uttalades omkring 617 f.v.t.

Profeten Jesaja förutsade att det skulle finnas elamitiska bågskyttar bland dem som angrep Juda och Jerusalem. (Jes 22:4–6) Det var också förutsagt att Elam tillsammans med Medien skulle skövla Babylon (539 f.v.t.). (Jes 21:2) Vid den tiden styrdes Medien av den persiske kungen Cyrus II, ”kung av Anshan”. Elamiterna var alltså med om att befria israeliterna ur fångenskapen. Men eftersom de vid flera tillfällen hade allierat sig med Guds folks fiender, skulle de tillsammans med andra nationer när tiden var inne tvingas dricka ur Guds vredes bägare och fara ner i Sheol. (Jer 25:17, 25–29; Hes 32:24)

På pingstdagen år 33 fanns det elamiter bland de tusentals människor som hörde lärjungarna tala på olika språk, också på det språk som då talades i Elam. (Apg 2:8, 9) Men som nation och folk har de sedan dess upphört att existera, precis som det var förutsagt i Jeremia 49:34–39.

2. En levitisk portvaktare under Davids styre. Han var son till Meselemja av koraiternas släkt. (1Kr 25:1; 26:1–3)

3. Son till Sasak och överhuvud för ett fädernehus i Benjamins stam. (1Kr 8:24, 25, 28)

4. Förfader till en israelitisk släkt av vilken 1 254 återvände från Babylon tillsammans med Serubbabel (Esr 2:1, 2, 7; Neh 7:12) och en grupp på 71 män som senare följde med Esra (Esr 8:7). Några av denne Elams avkomlingar var bland dem som gick med på att sända bort sina utländska hustrur (Esr 10:19, 26), och en representant för släkten var med om att med sigill bekräfta det förbund som ingicks på Nehemjas tid. (Neh 10:1, 14)

5. En som kallas ”den andre Elam”. Även han var överhuvud för en släkt av vilken 1 254 följde med Serubbabel till Juda. (Esr 2:31; Neh 7:34)

6. En levit som var med när Nehemja invigde Jerusalems mur. (Neh 12:27, 42)