HAGAR

[Hạgar]

Saras egyptiska tjänarinna; senare Abrahams bihustru och mor till Ismael. Medan Abraham (Abram) befann sig i Egypten på grund av en hungersnöd i Kanaans land fick han tjänare och tjänarinnor, och det är möjligt att Hagar blev Saras tjänarinna vid den tiden. (1Mo 12:10, 16)

Eftersom Sara (Saraj) var ofruktsam, begärde hon att Abraham skulle ha sexuellt umgänge med Hagar, och hon gav henne åt Abraham som hustru åt honom. Men när Hagar blev havande började hon förakta sin matmor i så hög grad att Sara klagade för sin man. ”Då sade Abram till Saraj: ’Se! Din tjänarinna är i din hand. Gör med henne det som är gott i dina ögon.’ Då började Saraj förödmjuka henne, så hon rymde från henne.” (1Mo 16:1–6) Vid källan på vägen till Shur fann Jehovas ängel Hagar och uppmanade henne att vända tillbaka till sin matmor och ödmjuka sig under hennes hand. Dessutom fick hon veta att Jehova skulle göra hennes avkomma mycket talrik och att den son som hon skulle föda skulle få namnet Ismael. Abraham var 86 år då Ismael föddes. (1Mo 16:7–16)

Flera år längre fram, när Isak var omkring 5 år, ordnade Abraham ”en stor festmåltid den dag då Isak blev avvand”. Vid det här tillfället lade Sara märke till att Hagars son Ismael, som nu var omkring 19 år, ”skämtade hånfullt” med Isak. Detta var inte någon oskyldig lek barn emellan. Enligt vad man kan förstå av den följande versen i skildringen kan det ha varit fråga om att Ismael hånade Isak i förbindelse med arvsrätten. Här visade Ismael de första tecknen på den fientlighet som Jehovas ängel hade förutsagt att han skulle visa. (1Mo 16:12) Det är tydligt att Sara kände oro för sin son Isaks framtid, och hon bad Abraham driva ut Hagar och hennes son. Detta misshagade Abraham, men på Jehovas befallning gjorde han det som hans hustru begärde. Tidigt nästa morgon gav han Hagar bröd och en skinnlägel med vatten och sände bort henne och hennes son. (1Mo 21:8–14)

Hagar irrade omkring i Beershebas vildmark. ”Till sist tog vattnet slut ..., och hon kastade barnet under en av buskarna.” Att Ismael kallas ”barnet” är inte en anakronism, för det hebreiska ordet jẹledh, som här återges med ”barnet”, betyder också ”ung man”, och det är så det översätts i 1 Moseboken 4:23. Beträffande detta att Ismael blev kastad ”under en av buskarna”, fastän det var förutsagt att han skulle bli ”en zebralik människa”, kan det tänkas att han inte var så stark under tonåren. (1Mo 16:12) Därför kan han ha gett upp först, så att hans mor måste stödja honom. Det är inte otänkbart att hon kunde göra det, för på den tiden var kvinnor, särskilt slavkvinnor, vana att bära tunga bördor i det dagliga livet. Det tycks som om Hagar också gav upp så småningom, så att hon inte längre kunde stödja honom, utan måste lämna honom i förvar, kanske ganska abrupt, under närmaste skyddande buske. Hagar själv satte sig ”på ungefär ett bågskotts avstånd” (ett vanligt hebreiskt uttryck för att visa det vanliga avståndet från bågskyttarna till måltavlorna) från sin son. (1Mo 21:14–16)

Guds ängel ropade sedan till Hagar och sade att hon inte skulle vara rädd och att Ismael skulle göras till en stor nation. Gud öppnade så hennes ögon så att hon fick syn på en brunn med vatten, och hon gick dit och fyllde skinnlägeln med vatten och gav sin son att dricka. ”Gud fortsatte att vara med pojken”, och med tiden blev han en bågskytt och ”bosatte sig i Parans vildmark”. Hagar skaffade en hustru åt honom från Egypten. (1Mo 21:17–21)

Enligt aposteln Paulus var Hagar en gestalt i ett symboliskt drama där hon representerade det köttsliga Israels nation, som var knuten till Jehova genom lagförbundet, ett förbund som var instiftat vid berget Sinai, det förbund som födde ”barn till slaveri”. På grund av folkets syndfulla tillstånd kunde nationen inte hålla villkoren i detta förbund. Under det här förbundet blev israeliterna inte ett fritt folk, utan blev domfällda som syndare som förtjänade att dö; de var alltså slavar. (Joh 8:34; Rom 8:1–3) Jerusalem på Paulus tid svarade mot Hagar, för huvudstaden Jerusalem, som representerade det köttsliga Israel, var i slaveri med sina barn. Av anden pånyttfödda kristna är emellertid barn till ”Jerusalem där ovan”, Guds symboliska kvinna. I likhet med den fria kvinnan Sara har detta Jerusalem aldrig varit i slaveri. Men precis som Isak blev förföljd av Ismael, blev också barnen till ”Jerusalem där ovan”, vilka har gjorts fria av Sonen, förföljda av det förslavade Jerusalems barn. Hagar och hennes son blev emellertid utdrivna, och det motsvarades av att Jehova förkastade det köttsliga Israel som sin nation. (Gal 4:21–31; se också Joh 8:31–40.)