Hon var värdefull i Guds ögon

SARA behövde en paus från arbetet. Hon sträckte på ryggen och vände blicken mot horisonten. Tjänarna arbetade flitigt vidare. Det var Sara som gett dem deras uppgifter, men hon drog också själv ett strå till stacken. Tankarna vandrade i väg medan hon masserade bort värken i händerna. Hon hade just lagat en reva i en av tältdukarna som länge ramat in deras hem. Det grova gethårstyget, som bleknat efter år av väder och vind, fick henne att tänka på hur länge de levt som nomader. Eftermiddagen flög förbi, och snart målade den sjunkande solen allt i guld. På morgonen hade Sara vinkat av Abraham.a Nu tittade hon förväntansfullt åt det håll han gått, och på ett krön inte långt därifrån skymtade hon hans välbekanta silhuett. Hennes vackra ansikte sprack upp i ett stort leende.

Tio år tidigare hade Abraham lett sitt stora hushåll över floden Eufrat och in i Kanaans land. Det hade varit en resa rakt ut i det okända, men Sara hade stöttat sin man från första stund eftersom hon visste att Gud gett honom ett speciellt löfte. Gud hade sagt att Abraham skulle bli far till en särskilt gynnad avkomma och en utvald nation. Men skulle Sara få ha en roll i det här? Hon hade aldrig kunnat få barn, och nu var hon 75 år. Hon kan mycket väl ha funderat över hur Jehova skulle uppfylla sitt löfte medan hon fortfarande var Abrahams fru. Det hade inte varit konstigt om hon kände sig orolig – eller rentav otålig.

Ibland kanske vi också funderar över när Guds löften ska gå i uppfyllelse. Det kan vara svårt att ha tålamod, speciellt om man väntar på något man verkligen längtar efter. Så vad kan vi lära oss av Saras oerhört starka tro?

Familjen hade nyligen återvänt från Egypten. (1 Moseboken 13:1–4) De var nu lägrade öster om Betel, eller Lus, som kanaanéerna kallade det. Från den höga bergsplatån kunde Sara se stora delar av det land som Gud lovat åt Abrahams barn. Hon såg kanaaneiska byar och vägar som slingrade sig bort mot fjärran land, men inget liknade hennes hemstad. Hon hade vuxit upp i den mesopotamiska staden Ur som låg nästan 200 mil bort. I den livliga och välutvecklade staden hade hon lämnat sin släkt och ett lättillgängligt utbud av mat och andra varor. Sara hade haft ett vackert hem med rejäla väggar och tak, och det kanske till och med hade funnits rinnande vatten i huset. Ville Sara tillbaka? Föreställer vi oss att hon längtade hem och vemodigt tittade mot öster? I så fall känner vi inte Sara.

Omkring 2 000 år senare skrev aposteln Paulus så här om Abrahams och Saras tro: ”Om de nu verkligen hade fortsatt att påminna sig det som de hade dragit ut ifrån, skulle de ha haft tillfälle att vända tillbaka.” (Hebréerna 11:8, 11, 15) Varken Abraham eller Sara gick och tänkte på det som hade varit. Om de hade gjort det hade de kunnat besluta sig för att återvända hem. Då hade de gått miste om de underbara välsignelser Jehova ville ge dem, och ingen i dag hade förmodligen vetat vilka de var. Men de visade tro och blev historiska förebilder som berört miljontals människor.

Sara blickade inte bakåt, utan framåt. Och hon fortsatte att vara ett stöd för Abraham. Hon hjälpte till att packa ihop, flytta hjordarna och sätta upp lägret – om och om igen. Situationen kan ha blivit ännu mer påfrestande när Jehova upprepade sitt löfte till Abraham, för inte heller den gången sa han ett ord om Sara. (1 Moseboken 13:14–17; 15:5–7)

Till slut bestämde hon sig för att prata med Abraham om en plan som tagit form i hennes huvud. Det var förmodligen med blandade känslor hon sa: ”Nu vill jag be dig! Jehova har tillslutit mig, så att jag inte kan föda barn.” Sedan bad hon honom att i stället skaffa barn med hennes tjänsteflicka Hagar. Tänk så hemskt det måste ha känts att be sin man om något sådant. I dag kanske det låter som ett märkligt önskemål, men på den tiden var det inte ovanligt att en man tog sig en bihustru för att kunna få en arvinge.b Sara kanske tänkte att det här var enda sättet för Jehova att ge Abraham barn, som sedan kunde bli en stor nation. Oavsett hur hon resonerade var hon inställd på att det fick kosta vad det kosta ville. Hur reagerade Abraham? I Bibeln står det att han lyssnade på henne. (1 Moseboken 16:1–3)

Det var inte Jehova som gav Sara den här idén. Men hon var bara människa. Hon trodde att Gud låg bakom hennes problem och kunde inte föreställa sig att han hade en annan lösning. Saras lösning skulle innebära sorg och problem för henne, men samtidigt visade hon att hon var otroligt självuppoffrande. Hennes osjälviskhet står i skarp kontrast till den inställning vi ser hos många i dag som sätter sina egna önskningar före allt annat. Vi kan efterlikna Saras tro om vi är beredda att låta Guds vilja gå före vår egen.

Hagar väntade snart Abrahams barn. Det här kanske steg Hagar åt huvudet, för uppenbarligen började hon se ner på sin matmor. Det måste ha känts fruktansvärt för Sara, som inte kunde få barn. Men med Abrahams tillåtelse och Guds stöd tog hon tag i situationen och gav Hagar någon form av tillrättavisning. Hagar födde så småningom en son som fick namnet Ismael. (1 Moseboken 16:4–9, 16) Åren gick, och Sara hade blivit 89 och Abraham 99 nästa gång Jehova gav dem ett budskap. Och det var verkligen ett glädjebesked!

Jehova lovade på nytt att han skulle ge sin vän Abraham en talrik avkomma. Gud ändrade också hans namn från Abram till Abraham, som betyder ”far till en mängd”. Och den här gången visade Jehova vilken roll Sara skulle ha i sammanhanget. Han ändrade hennes namn från Saraj, som kan ha betytt ”stridbar”, till Sara – det namn som vi är mer bekanta med. Sara betyder ”furstinna”. Jehova förklarade varför han gav henne det här hedrande namnet: ”Jag skall välsigna henne och även ge dig en son genom henne; och jag skall välsigna henne, och hon skall bli till nationer; kungar över folk skall komma från henne.” (1 Moseboken 17:5, 15, 16)

Jehovas löfte om en avkomma som skulle välsigna alla nationer skulle uppfyllas genom Saras son! Jehova sa att pojken skulle heta Isak, som betyder ”skratt”. När Abraham fick höra att Jehova skulle välsigna Sara och ge henne en son, föll han ”ner på sitt ansikte och skrattade”. (1 Moseboken 17:17) Han blev både chockad och överlycklig på samma gång. (Romarna 4:19, 20)

Kort därefter kom tre främmande män till Abrahams tält. Det var när det var som varmast på dagen, men det äldre paret skyndade sig genast att välkomna gästerna. Abraham sa till Sara: ”Skynda dig! Ta tre seamått fint mjöl, knåda degen och gör runda kakor.” På den tiden var det ett stort projekt att bjuda någon på mat. Men Abraham lämnade inte allt jobb till sin fru, utan skyndade sig att slakta en ungtjur och göra i ordning mer mat och dryck. (1 Moseboken 18:1–8) De här männen var i själva verket änglar! Aposteln Paulus kan ha tänkt på den här händelsen när han skrev: ”Glöm inte gästfriheten, för genom den har några utan att veta om det haft änglar till gäster.” (Hebréerna 13:2) Skulle du kunna ta efter Abrahams och Saras fina exempel och vara gästfri?

En av änglarna upprepade Guds löfte om att ge Sara en son. När ängeln sa det här var Sara inne i tältet, men hon hörde vad han sa. Bara tanken på att föda barn i hennes ålder var så absurd att hon skrattade för sig själv och tänkte: ”Skall jag verkligen känna lust sedan jag har blivit utsliten och min herre dessutom är gammal?” Då vände sig ängeln till Sara och frågade: ”Är någonting för svårt för Jehova?” Det här kändes säkert pinsamt, och Sara slog ifrån sig: ”Jag skrattade inte!” Det är bara att konstatera att den reaktionen var väldigt mänsklig. Ängeln svarade: ”Jo, visst skrattade du.” (1 Moseboken 18:9–15)

Ska man tolka Saras skratt som att hon hade fått svag tro? Nej. Bibeln säger: ”Genom tron fick också Sara själv kraft att bli havande med en avkomma, till och med då hon var förbi åldersgränsen, eftersom hon höll honom för trofast som hade gett löftet.” (Hebréerna 11:11) Sara kände Jehova, och hon visste att inget kunde hindra honom från att hålla vad han lovat. Vem skulle inte vilja ha en lika stark tro som Sara hade? Det kan vi få om vi läser Guds ord och därigenom lär känna honom bättre. Då kommer vi att inse att Sara gjorde helt rätt som litade på Jehova. Han är lojal och står alltid vid sitt ord. Och ibland kan hans löften uppfyllas på ett så oväntat sätt att vi i ren förvåning brister ut i skratt.

Sara var 90 år när hon äntligen fick uppleva det hon längtat efter hela sitt vuxna liv. Hon och hennes älskade man fick en liten son. Abraham, som nu var 100 år gammal, gav pojken namnet Isak, eller ”Skratt”, precis som Gud hade sagt. Föreställ dig Saras trötta men lyckliga leende när hon sa: ”Gud har berett mig ett skratt: var och en som får höra om det kommer att skratta.” (1 Moseboken 21:6) Isak var inget mindre än ett mirakel från Jehova, och Sara skulle hålla sin son kär resten av sitt liv. Men det här medförde också ett stort ansvar.

Isak blev avvand när han var fem år, och då höll familjen en fest för honom. Men allt stod inte rätt till. Sara lade märke till ett oroande beteendemönster. Ismael, Hagars 19-årige son, hånade Isak. Det här var inte bara oskyldigt syskongnabb. Aposteln Paulus sa senare att Ismael förföljde Isak. Sara tog det här för vad det var – ett allvarligt hot mot Isak. Hon visste att han inte bara var hennes son; han skulle ha en avgörande roll i att Guds vilja skulle ske. Så hon tog mod till sig. Hon gick till Abraham och bad honom att skicka bort Hagar och Ismael. (1 Moseboken 21:8–10; Galaterna 4:22, 23, 29)

Hur reagerade Abraham? Vi läser: ”Detta misshagade Abraham mycket för hans sons skull.” Han hade såklart varma känslor för Ismael. Men Jehova såg situationens allvar och ingrep. Skildringen fortsätter: ”Då sade Gud till Abraham: ’Låt inte något som Sara säger till dig om pojken och om din slavinna misshaga dig. Lyssna till hennes röst, för det är genom Isak som det som skall kallas din avkomma skall komma.’” Jehova lovade att han skulle se till att Hagar och hennes son klarade sig. Och då gav Abraham med sig. (1 Moseboken 21:11–14)

Sara var en sann livskamrat till Abraham, och de två kompletterade varandra. Sara sa inte bara sådant som hennes man ville höra, utan hon tog också upp problem med honom. Hon visste att det kunde skydda familjen och påverka deras framtid. Men hennes öppenhet ska inte misstolkas som respektlöshet. Aposteln Petrus, som också var gift, sa att hon var ett fint exempel på en fru som var respektfull mot sin man. (1 Korinthierna 9:5; 1 Petrus 3:5, 6) Hon hade snarare visat bristande respekt för Abraham om hon inte hade vågat ta upp problem som kunde skada både honom och resten av familjen. Sara älskade Abraham och berättade sådant han faktiskt behövde höra.

Många gifta kvinnor sätter värde på Saras exempel. Med henne som förebild kan man lära sig att kommunicera öppet och respektfullt med sin partner. Vi kan såklart inte förvänta att Jehova ska be vår partner att lyssna på oss, som han gjorde i Saras fall. Men vi kan lära oss mycket av hur Sara visade tro, kärlek och tålamod.

Jehova kallade Sara ”Furstinna”, men hon förväntade aldrig att bli kungligt behandlad. Det är inte svårt att förstå varför Abraham sörjde och grät över henne när hon somnade in 127 år gammal.c (1 Moseboken 23:1, 2) Han saknade verkligen sin älskade livskamrat. Sara var värdefull i Guds ögon, och även han saknar henne. Han kommer att ge henne liv igen när jorden har blivit en underbar plats att leva på. En evig och lycklig framtid väntar Sara och alla som efterliknar hennes tro. (Johannes 5:28, 29)