ARABIEN

Arabiska halvön ligger i den sydvästligaste delen av den asiatiska kontinenten. Den avgränsas i öster av Persiska viken och Omanviken, i söder av Arabiska havet och Adenviken och i väster av Röda havet, medan den i norr gränsar till den bördiga halvmånen, dvs. Mesopotamien, Syrien och Israel. Omgivet av vatten på tre sidor är Arabien nästan som en stor ö och kallas därför av sina invånare Jazirat al-‛arab, ”Arabernas ö”.

Med en yta på omkring 2 600 000 km², vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av Europas yta, är Arabien världens största halvö. Den västra kusten är omkring 2 900 km lång, och på det bredaste stället är halvön omkring 1 900 km.

Halvön består av ett klippigt högland som sluttar från kustbergen i väster och ner mot Persiska viken i öster. En bergstopp i det sydvästra hörnet når en höjd av mer än 3 600 m. I södra delen av halvön ligger Rub al-Khali, eller ”den tomma fjärdedelen”, jordens största sammanhängande sandöken. Norr om centralplatån, Najd, ligger den mindre Nafudöknen, som övergår i Syriska öknen.

Mindre vattendrag förekommer vid halvöns ytterkanter och på den höga centralplatån (Najd), men de är inte särskilt många och bara vattenförande under vissa delar av året. Job, som tydligtvis levde i det område som i dag är Syriska öknen, beskriver hur sådana ”vinterbäckar” torkar bort. (Job 6:15–20)

Även om stora delar av detta vidsträckta högland har ett utpräglat torrt klimat, är regnmängden i den västliga bergskedjan, på centralplatån och längs sydkusten tillräcklig för att en stor befolkning skall kunna leva här. I de här områdena och kring de större oaserna kan fellaherna, dvs. jordbrukarna, odla hirs, vete, korn och majs, och här växer också dadelpalmer (2Mo 15:27) och fikonträd. Akacior, som utsöndrar den kådiga vätskan gummi arabicum, och andra aromatiska träd och växter hade i forntiden stor betydelse för den arabiska ekonomin. I dag överskuggas deras betydelse av det svarta guldet – råoljan. (1Mo 2:12)

På grund av den allmänna vattenbristen är djurlivet naturligtvis begränsat, men precis som på Bibelns tid finns det får, getter, kameler, vildåsnor, schakaler, falkar och örnar i området. (Hes 27:21; 2Kr 17:11; Dom 6:5; Job 39:5–8, 26, 27; Jes 60:7; 34:13) Lejonet, vildoxen och strutsen lever däremot inte här längre. (Job 38:39, 40; 39:9–18) Den arabiska hästen är än i dag känd för sin skönhet och styrka. (Jfr Job 39:19–25.)

Arabiska stammar. Många av de släkter som räknas upp i 1 Moseboken, kapitel 10, och som levde efter den stora översvämningen bosatte sig med tiden i Arabien. I den semitiska grenen blev Joktan far till överhuvudena för 13 arabiska stammar, och tre av Arams avkomlingar, Us, Geter och Mas, tycks ha slagit sig ner i norra Arabien och i Syriska öknen. (1Mo 10:23, 26–29) Ismaeliterna, som bodde i tält, höll till i ett område som sträckte sig från Sinaihalvön, tvärs över norra Arabien och ända till Assyrien. (1Mo 25:13–18) Midjaniterna bodde huvudsakligen i nordvästra delen av Arabien, strax öster om Aqabaviken. (1Mo 25:4) Esaus avkomlingar slog sig ner i Edoms bergstrakt sydöst om Döda havet. (1Mo 36:8, 9, 40–43) När det gäller den hamitiska grenen tycks det som om flera avkomlingar av Kush, däribland Havila, Sabta, Raema, Saba och Dedan (Raemas söner) och Sabteka, huvudsakligen var bosatta i södra delen av Arabiska halvön. (1Mo 10:7)

Gamla assyriska och babyloniska inskrifter nämner också flera arabiska stammar. Salmanassar III tar med ”Gindibu, araben”, i en förteckning. I Tiglat-Pileser III:s inskrifter omtalas två arabiska drottningar vid namn Zabibe och Samsi. Sargon II nämner ”Samsi, drottning av Arabien, (och) Itamar, sabén”. I andra kilskriftstexter nämns sabaiter, nabaiter, qidriter, idibailiter, masaiter och temaiter. (Jfr 1Mo 25:3, 13–15.)

Omnämnanden i Bibeln. Hadramawt, ett av de fyra stora kungarikena i forntidens Sydarabien, förknippas vanligtvis med Hasarmavet i 1 Moseboken 10:26. Centrum i riket var Wadi Hadramawt, en lång dal som löper parallellt med Arabiens sydkust, och huvudstaden var Shabwa. Andra platser i Arabien som nämns i Bibeln är Dedan, Tema, Duma och Bus. (Jes 21:11–14; Jer 25:23, 24)

När Abraham begav sig från kaldéernas Ur till landet Kanaan, färdades han längs randen av Arabien. När han senare blev tvungen att resa ner till Egypten, och även på tillbakavägen, kan han ha passerat igenom en del av Arabien, förutsatt att han korsade norra delen av Sinaihalvön i stället för att ta vägen längs Medelhavskusten. (1Mo 12:10; 13:1) Dramat i Jobs bok utspelar sig i landet Us i norra Arabien (Job 1:1), och de sabéer som rövade boskap från Job, ”den störste av alla orientaler”, tillhörde en arabisk stam som kan ha härstammat från Joktan. (Job 1:3, 15; 1Mo 10:26–28) Det verkar också som om Jobs tre ”tröstare” och Elihu kom från arabiska områden. (Job 2:11; 32:2) Mose tillbringade 40 år i Arabien när han bodde hos midjaniten Jetro. (2Mo 2:15–3:1; Apg 7:29, 30) Nästa händelse av större vikt som ägde rum i Arabien var när lagförbundet ingicks vid berget Sinai i södra delen av Sinaihalvön, där den befriade israelitiska nationen var församlad. (2Mo 19:1, 2) Aposteln Paulus skrev därför omkring 1 500 år senare att detta hände vid ”Sinai, ett berg i Arabien”. (Gal 4:25)

Med tanke på nuvarande klimatförhållanden i Arabien kan det verka näst intill omöjligt att israeliterna, som kan ha uppgått till tre miljoner, kunde leva i vildmarken i 40 år. (2Mo 12:37, 38) Den viktigaste faktorn var naturligtvis att Jehova försåg dem med mat och vatten genom underverk. (5Mo 8:2–4; 4Mo 20:7, 8) Men även om förhållandena uppenbarligen var svåra och det var ont om vatten, som den bibliska berättelsen tydligt visar (4Mo 20:4, 5), finns det orsak att tro att vattentillgången i Arabien då, för omkring 3 500 år sedan, var något större än vad den är nu. Områdets många djupa wadier, eller dalar, har en gång varit flodbäddar och vittnar om att det längre tillbaka har fallit så mycket regn att det har kunnat bildas floder. Att vissa djurarter försvunnit kan delvis bero på att vattentillgången minskat. Men på det hela taget var Arabien likadant då som nu: torrt land eller stäpp.

Under domartiden kom horder av kamelridande midjaniter, amalekiter och ”österlänningar” från Arabien för att plundra Israels land. (Dom 6:1–6) Sådana raider, eller överraskande anfall, har alltid varit det vanligaste sättet att föra krig på i Arabien. (2Kr 22:1) Kamelen, som troligtvis blev tämjd i Arabien, användes som last- och riddjur redan på Abrahams tid. (1Mo 24:1–4, 10, 61, 64) Eftersom kamelen var betydligt bättre lämpad än åsnan för långa färder genom öknen, anser man att tämjandet av kamelen ledde till något av en ekonomisk revolution för Arabien och bidrog till att de så kallade kryddrikena växte fram i Sydarabien.

Kamelkaravaner från de bördigare områdena i söder slingrade sig fram längs ökenvägarna parallellt med Röda havet, från oas till oas och från källa till källa, tills de nådde Sinaihalvön. Där kunde de svänga av mot Egypten eller fortsätta upp till Palestina eller Damaskus. Förutom högt skattade kryddor och väldoftande hartser, som virak och myrra (Jes 60:6), kunde de föra med sig guld och algumträ från Ofir (1Ku 9:28; 10:11) och dyrbara stenar, som drottningen av Saba gjorde när hon besökte kung Salomo. (1Ku 10:1–10, 15; 2Kr 9:1–9, 14) De kunde också ha med sig pärlor, eftersom det finns gott om pärlmusslor i Persiska viken. Och eftersom det bara är ett omkring 32 km smalt sund som skiljer Arabiens sydvästra hörn från Afrika, kunde det också finnas produkter från Etiopien (2Kr 21:16), exempelvis elfenben och ebenholts, bland dessa resande handelsmäns varor. (Hes 27:15)

Den babyloniske kungen Nabonid, far till Belsassar som regerade i Babylon när staden föll (539 f.v.t.), tillbringade tio år i oasstaden Tayma (Tema) i norra delen av den arabiska centralplatån. (Se TEMA nr 2.)

På 400-talet f.v.t. var Palestina utsatt för en betydande arabisk påverkan, något som framgår av hänvisningarna till ”araben Gesem” i Nehemja 2:19 och 6:1–7.

Omkring 115 f.v.t. tog det himyariska riket, med huvudstaden Zafar (som vissa menar är identisk med Sefar i 1 Moseboken 10:30), herraväldet över Sydarabien. I norr hade nabatéerna (som möjligen härstammade från Nebajot [1Mo 25:13]) makten från och med 300-talet f.v.t. Deras huvudstad var Petra, som låg i en klippdal i Edom. Med tiden omfattade deras rike hela södra delen av Negev och sträckte sig in i Moab och området öster om Jordan. Under några år i det första århundradet f.v.t. och sedan återigen i det första århundradet v.t. härskade de över Damaskus. En av deras kungar, Aretas IV (ca 9 f.v.t.–40 v.t.), är omnämnd i 2 Korinthierna 11:32 i samband med Paulus flykt från Damaskus, som skildras i Apostlagärningarna 9:23–25. Herodes Antipas gifte sig med dottern till Aretas IV, men skilde sig från henne för att gifta sig med Herodias. (Mk 6:17; se ARETAS.)

Paulus berättar att han efter sin omvändelse gav sig ”i väg till Arabien” men ”vände tillbaka till Damaskus igen”. (Gal 1:17) Den här resan kanske förde honom in i den närliggande Syriska öknen, men uttrycket lämnar också rum för att den kan ha gått till vilken som helst del av Arabiska halvön.

Under det första århundradet f.v.t. började Palmyra nordöst om Damaskus utvecklas till ett arabiskt centrum och överträffade med tiden Petra som handelsstad. År 270 v.t. hade Palmyras här under drottning Zenobia intagit Egypten, och Palmyra blev en allvarlig rival till Rom men besegrades år 272.

Språk. De arabiska folkens språk hör till den sydsemitiska gruppen och har genomgått färre förändringar än övriga semitiska språk. Studiet av arabiskan har därför lett till större förståelse av många ord och uttryck i det forntida hebreiska språket i Bibeln.