JAKOB

[Jạkob] Betyder ”en som griper tag i hälen”, ”en som tränger undan”.

1. Son till Isak och Rebecka. Tvillingbror till Esau (Jakob var den yngre av de två). Isak och Rebecka hade varit gifta i 20 år innan dessa tvillingar, deras enda barn, föddes 1858 f.v.t., då Isak var 60 år. Alldeles som det hade varit för Abraham blev alltså Isaks böner om en avkomling besvarade först sedan hans tålamod och hans tro på Guds löften hade satts på prov fullt ut. (1Mo 25:20, 21, 26; Rom 9:7–10)

När Rebecka under sitt havandeskap blev oroad på grund av att sönerna i hennes inre kämpade med varandra, förklarade Jehova att de skulle bli två nationer som skulle bekämpa varandra. Jehova sade också att den äldre skulle tjäna den yngre, något som var i strid med rådande sedvänjor. När de föddes höll Jakob, som var den andre i ordningen, Esau i hälen och fick därför namnet Jakob, som betyder ”en som griper tag i hälen”. (1Mo 25:22–26) Jehova visade på så sätt sin förmåga till inblick i oföddas arvsanlag och sitt förutvetande och sin rätt att på förhand utvälja vem han vill för sina syften, vilket dock inte betyder att han förutbestämmer hur det till slut skall gå för enskilda människor. (Rom 9:10–12; Hos 12:3)

I kontrast till sin fars älsklingsson Esau, som var en rastlös jägare som strövade omkring i vildmarken, beskrivs Jakob som ”en klanderfri [hebr.: tam] man som bodde i tält”, en som levde ett stilla liv som herde och samvetsgrant skötte det som hörde till hemmet, en som var särskilt älskad av sin mor. (1Mo 25:27, 28) Det hebreiska ordet tam används på andra ställen för att beskriva dem som är godkända av Gud. Det heter till exempel att ”blodtörstiga människor hatar den klanderfrie”, men Jehova försäkrar att ”den klanderfrie ... mannens framtid skall vara fridfull”. (Ord 29:10; Ps 37:37) Den ostrafflige Job ”var klanderfri [hebr.: tam] och rättrådig”. (Job 1:1, 8; 2:3)

Fick förstfödslorätten och välsignelsen. Under sin uppväxt hade Jakob rika möjligheter att höra om Guds edsvurna förbund inte bara av sin far, utan också av sin farfar Abraham, som dog först 1843 f.v.t., när Jakob var 15 år. (1Mo 22:15–18) Jakob förstod vilket privilegium det var att få medverka i uppfyllelsen av sådana löften från Gud. Till sist fick han möjlighet att på lagligt sätt av sin bror köpa förstfödslorätten och allt vad som följde med den. (5Mo 21:15–17) Detta skedde en dag då Esau utmattad kom in från markerna och kände doften av den välsmakande maträtt som hans bror hade tillagat. ”Fort”, utropade Esau, ”ge mig en munfull, är du snäll, av det röda – det röda där, för jag är trött!” Jakob svarade: ”Sälj först din förstfödslorätt till mig!” Esau ”föraktade ... förstfödslorätten”, så affären gjordes snabbt upp och bekräftades med en högtidlig ed. (1Mo 25:29–34; Heb 12:16) Jehova hade goda skäl att säga: ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.” (Rom 9:13; Mal 1:2, 3)

Var det rätt av Jakob att ge sig ut för att vara Esau?

När Isak var gammal och trodde att han snart skulle dö, skickade han i väg Esau för att jaga villebråd och sade: ”Låt mig äta, så att min själ kan välsigna dig innan jag dör.” Men Rebecka hörde vad de sade och skickade kvickt i väg Jakob för att hämta två getkillingar så att hon kunde göra i ordning en välsmakande rätt åt Isak, och hon sade till Jakob: ”Sedan skall du bära in den till din far, och han skall äta den, så att han kan välsigna dig före sin död.” Hon satte också skinnen av getkillingarna på Jakobs händer och hals för att få Isak att, när han kände på Jakob, dra slutsatsen att han var Esau. När Jakob kom in till sin far med maten frågade denne honom: ”Vem är du, min son?” Och Jakob svarade: ”Jag är Esau, din förstfödde.” Juridiskt sett hade Jakob, något som han var väl medveten om, rätt att uppträda som Esau, Isaks förstfödde. Isak kände på Jakob för att förvissa sig om att det verkligen var Esau, och han sade: ”Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer.” Allt gick emellertid som det skulle, och i skildringen förklaras det att Isak välsignade Jakob. (1Mo 27:1–29) Hade Rebecka och Jakob handlat rätt?

Det kan inte råda något tvivel om att Jakob hade rätt till välsignelsen. Innan tvillingarna föddes hade Jehova sagt till Rebecka: ”Den äldre skall tjäna den yngre.” (1Mo 25:23) Längre fram sålde Esau sin förstfödslorätt till Jakob för bara en skål med en linsrätt, och detta stämde helt överens med den benägenhet som Jehova redan hade förutsett och som gjorde att han älskade Jakob mer än Esau. (1Mo 25:29–34)

Bibeln säger ingenting om i vilken mån Isak kände till dessa indikationer om vem som skulle få välsignelsen. Exakt varför Rebecka och Jakob handlade som de gjorde vet vi inte, bortsett från att de båda visste att välsignelsen tillhörde Jakob. Jakob hade inte med onda avsikter förställt sig för att få någonting som inte tillhörde honom. Bibeln fördömer inte det Rebecka och Jakob gjorde. Resultatet blev att Jakob fick den välsignelse som med rätta tillhörde honom. Isak insåg uppenbarligen att Jehovas vilja hade skett. Kort efter denna händelse sände Isak i väg Jakob till Haran för att finna en hustru, och han välsignade då Jakob ännu en gång och sade uttryckligen: ”Gud den Allsmäktige ... skall ge åt dig Abrahams välsignelse.” (1Mo 28:3, 4; jfr Heb 11:20.) Vi kan alltså dra slutsatsen att det som skedde var vad Jehova hade avsett. Bibeln förklarar också tydligt vad vi bör lära oss av den här skildringen och talar om att vi noga skall se till ”att det inte finns någon otuktig eller någon som inte sätter värde på heliga ting, såsom Esau, som i utbyte mot ett enda mål mat gav bort sina rättigheter som förstfödd”. (Heb 12:16)

Jakob flyttar till Paddan-Aram. (KARTA, bd 1, sid. 529) Jakob var 77 år när han lämnade Beersheba för att bege sig till sina förfäders land, ett land där han bodde de följande 20 åren av sitt liv. (1Mo 28:10; 31:38) Efter att ha vandrat ungefär 100 km mot nordnordöst stannade han i Lus (Betel) i Judas bergstrakt för att övernatta och använde en sten som huvudkudde. I en dröm såg han en stege (eller en trappa) som nådde upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner på den. Vid den övre änden kunde han se Jehova och höra honom bekräfta det förbund som ingåtts med Abraham och Isak. (1Mo 28:11–13; 1Kr 16:16, 17)

I detta förbund lovade Jehova att han skulle vaka över Jakob och bevara honom och inte lämna honom förrän det land som han låg på hade blivit hans och hans avkomma hade blivit talrik som stoftkornen på jorden. Dessutom lovade Jehova: ”Genom dig och genom din avkomma skall alla jordens släkter välsigna sig.” (1Mo 28:13–15) När Jakob fullt ut insåg vad han hade varit med om och hur viktigt det var utropade han: ”Vilken fruktan denna plats inger! Detta är inget mindre än Guds hus.” Han ändrade därför platsens namn från Lus till Betel, som betyder ”Guds hus”, och reste en stod och smorde den som ett vittne om dessa viktiga händelser. I tacksamhet för Guds löfte om stöd lovade Jakob också att han helt visst skulle ge Jehova en tiondel av allt han fick. (1Mo 28:16–22)

Jakob fortsatte sin färd och träffade till slut sin kusin Rakel i närheten av Haran och blev av hennes far Laban, Jakobs morbror, inbjuden att bo hos dem. Jakob blev förälskad i Rakel och kom överens med hennes far om att arbeta i sju år för honom för att få henne till hustru. Jakobs kärlek till Rakel var så stor att de här åren för honom tycktes ”som några få dagar”. Men på bröllopsdagen blev han lurad och fick i stället Rakels äldre syster Lea, och Laban förklarade: ”Det är inte vanligt ... att ge bort den yngsta före den förstfödda.” Sedan man firat detta bröllop i en vecka, gav så Laban också Rakel åt Jakob till hustru på villkor att Jakob skulle arbeta ytterligare sju år som betalning för henne. Laban gav också Lea och Rakel var sin tjänarinna, Silpa respektive Bilha. (1Mo 29:1–29; Hos 12:12)

Med Jakobs familj som grund började Jehova bygga en stor nation. Lea födde åt Jakob fyra söner i följd: Ruben, Simeon, Levi och Juda. Då Rakel såg att hon förblev ofruktsam, gav hon sin slavinna Bilha åt Jakob, och genom henne fick hon två söner: Dan och Naftali. Under den här perioden förblev Lea ofruktsam. Därför gav också hon sin slavinna Silpa åt Jakob och fick genom henne två söner, nämligen Gad och Aser. Lea började sedan föda barn igen och födde först Isaskar, därefter Sebulon och sedan en dotter, Dina. Till slut blev också Rakel havande och födde Josef. På så sätt blev Jakob på den relativt korta tiden sju år välsignad med många barn. (1Mo 29:30–30:24)

Jakob blir rik innan han lämnar Haran. Då Jakob hade arbetat de avtalade 14 åren för att få sina hustrur, var han ivrig att återvända till sitt hemland. Men Laban, som såg hur Jehova hade välsignat honom på grund av Jakob, ville att han skulle fortsätta att vara herde för hans hjordar; Jakob fick till och med fastställa sin egen lön. I den här delen av världen är fåren och getterna i allmänhet enfärgade – fåren är vita och getterna svarta. Jakob bad därför om att få bara de får och getter som hade onormala färger eller färgteckningar – alla mörkbruna får och alla getter med något vitt på. ”Det är utmärkt!” svarade Laban. Och för att lönen skulle bli så låg som möjligt avskilde han, enligt Jakobs förslag, ur hjordarna alla strimmiga, spräckliga och brokiga getter och varje mörkbrunt djur bland ungbaggarna, och dessa gav han åt sina egna söner för att de skulle sköta dem, och han lade ett avstånd av tre dagsresor mellan dem och Jakob för att förhindra att djuren i de två hjordarna parade sig med varandra. Bara de djur med onormal färg som därefter föddes skulle tillhöra Jakob. (1Mo 30:25–36)

Från början var det alltså bara får med normal färg och getter utan något vitt på i den hjord som Jakob vaktade. Men han arbetade hårt och gjorde vad han trodde skulle leda till att det föddes fler djur med onormal färg. Han tog friska, gröna käppar av styraxträd, mandelträd och platan och skalade av barken på dem på ett sådant sätt att de blev strimmiga och fläckiga. Käpparna lade han i rännorna i djurens vattenhoar, tydligen i tanke att om djuren såg på strimmorna när de kom i brunst, skulle det ha inflytande på den avkomma som avlades, så att den blev spräcklig eller fick onormal färg. Jakob var också noga med att lägga käpparna i hoarna bara när de kraftiga djuren kom i brunst. (1Mo 30:37–42)

Vad blev resultatet? Det föddes fler djur med avvikande färg eller färgteckningar, sådana som skulle vara Jakobs lön, än djur med bara en färg, sådana som skulle tillfalla Laban. Eftersom det var vad Jakob önskade, trodde han antagligen att detta berodde på hans knep med de avskalade käpparna. Han hade utan tvivel den vanliga men felaktiga uppfattningen att sådana yttre omständigheter kan ha inverkan på avkomman. Men i en dröm lärde Skaparen honom något annat.

I sin dröm fick Jakob veta att hans framgång inte berodde på käpparna utan på vissa genetiska principer. Även om det bara var enfärgade djur i den hjord Jakob vaktade, blev det uppenbarat för honom i synen att bockarna var strimmiga, spräckliga och fläckiga. Hur kunde det vara möjligt? Det var tydligen så att djuren var hybrider trots att de var enfärgade och att de hade blivit det genom korsningar i Labans hjord innan Jakob började få sin lön. En del av de här djuren hade alltså i sina könsceller arvsanlag som skulle ge fläckig och spräcklig avkomma, helt i enlighet med de ärftlighetslagar som upptäcktes av Gregor Mendel på 1800-talet. (1Mo 31:10–12)

Under de sex år som Jakob arbetade under de här villkoren välsignade Jehova honom rikligt, i det han inte bara lät honom få småboskap i stort antal, utan också många tjänare, kameler och åsnor, och detta skedde trots att Laban hela tiden ändrade den lön de hade kommit överens om. Till slut gav ”den sanne Guden från Betel” Jakob befallning att vända tillbaka till det utlovade landet. (1Mo 30:43; 31:1–13, 41)

Jakob återvänder till det utlovade landet. Jakob var rädd att Laban återigen skulle försöka hindra honom från att ge sig av och tog i hemlighet sina hustrur och barn och allt han ägde och gick över Eufrat och begav sig mot Kanaan. När Jakob övervägde detta hade han tydligen sina hjordar på bete i närheten av Eufrat, något som antyds i 1 Moseboken 31:4, 21. Vid den tidpunkten var Laban ute för att klippa sina får och fick inte veta att Jakob hade gett sig av förrän efter tre dagar. Det kan ha gått ytterligare någon tid innan han var färdig med fårklippningen och förberedelserna för att med sina tjänare sätta efter Jakob. Även om Jakobs hjordar förflyttade sig långsamt, gjorde allt detta att han fick tillräckligt med tid att driva dem hela vägen till Gileads bergstrakt innan Laban hann upp honom. Från Haran till Gileads bergstrakt var det drygt 560 km, en sträcka som Laban och hans släktingar, som red på kameler, lätt kunde tillryggalägga på sju dagar. (1Mo 31:14–23)

När Laban hann ifatt Jakob, som hade slagit läger några kilometer norr om Jabbok, krävde han att Jakob skulle svara på två frågor: Varför hade han gett sig i väg utan att låta Laban kyssa sina barn och barnbarn farväl, och varför hade han stulit Labans gudabilder? (1Mo 31:24–30) Svaret på den första frågan var ganska uppenbart – Jakob var rädd att Laban skulle hindra honom från att ge sig av. Beträffande den andra frågan visste Jakob ingenting om någon stöld, och en undersökning lyckades inte avslöja att Rakel hade stulit familjens terafimbilder och gömt dem i sin kamels sadelkorg. (1Mo 31:31–35)

En förklaring till Rakels handlingssätt och Labans oro är följande: ”Den som hade husgudarna i sin ägo betraktades som den rättmätige arvingen, och detta kan förklara varför Laban var så angelägen att få tillbaka husgudarna från Jakob.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 220, not 51)

Deras meningsskiljaktigheter reddes ut, och Jakob reste en stenstod och gjorde ett stenröse som fanns där i många år som ett vittne om det fridsförbund som de två hade slutit genom en ceremoniell måltid. Detta stenröse kallades Galed (”vittnesröse”) och Vakttornet. (1Mo 31:36–55)

Jakob var nu angelägen att sluta fred också med sin bror Esau, som han inte hade sett på mer än 20 år. För att dämpa hatkänslor som hans bror eventuellt fortfarande kunde hysa sände Jakob i förväg dyrbara gåvor till Esau – hundratals getter och får och många kameler, åsnor och nötkreatur. (1Mo 32:3–21) Då Jakob flydde från Kanaan hade han nästan ingenting, men tack vare Jehovas välsignelse återvände han nu som en välbärgad man.

Varför fick ängeln Jakob att halta efter brottningskampen?

Den natt då Jakobs hushåll gick över Jabbok på väg söderut för att möta Esau hade Jakob en speciell upplevelse. Han brottades med en ängel, och på grund av sin uthållighet fick han sitt namn ändrat till Israel, som betyder ”en som kämpar med (håller fast vid) Gud” eller ”Gud kämpar”. (1Mo 32:22–28) Efter detta används de två namnen ofta synonymt i de hebreiska skrifternas poetiska parallellismer. (Ps 14:7; 22:23; 78:5, 21, 71; 105:10, 23) Under brottningen rörde ängeln vid ledskålen i Jakobs höftled så att han kom att halta resten av sitt liv. Detta var kanske för att lära honom ödmjukhet; haltandet blev en ständig påminnelse om att han inte skulle känna sig alltför upphöjd på grund av sitt gudagivna välstånd eller för att han hade brottats med en ängel. Till minne av den här händelsen gav Jakob platsen namnet Peniel eller Penuel. (1Mo 32:25, 30–32)

Sedan Jakob och Esau hade träffat varandra skildes de som vänner. De här tvillingarna var nu omkring 97 år och gick åt var sitt håll och träffades antagligen inte igen förrän då de tillsammans begravde sin far Isak omkring 23 år längre fram. Esau begav sig söderut till Seir med sina gåvor, och Jakob vände sig mot norr och gick tillbaka över Jabbok. (1Mo 33:1–17; 35:29)

Bofast främling under de följande 33 åren. Sedan Jakob och Esau hade skilts åt bosatte Jakob sig i Sukkot. Detta var den första plats där Jakob stannade en längre tid sedan han återvänt från Paddan-Aram. Det sägs inte hur länge han blev kvar där, men det kan ha varit flera år, för han byggde sig en permanent bostad och även hyddor eller något slags övertäckta inhägnader åt sin boskap. (1Mo 33:17)

Därifrån flyttade Jakob västerut över Jordan till trakten av Sikem, där han köpte ett stycke mark av Hamors söner för ”hundra penningstycken [hebr.: qesitạh]”. (1Mo 33:18–20; Jos 24:32) Värdet på denna forntida myntenhet, qesitạh, är inte känt i vår tid. Men ett hundra sådana penningstycken kan ha varit en avsevärd summa i uppvägt silver – på den tiden fanns inga präglade mynt.

Det var i Sikem som Jakobs dotter Dina började vara tillsammans med de kanaaneiska kvinnorna, och detta ledde i sin tur till att Sikem, som var son till hövdingen Hamor, kränkte henne. Detta fick snart sådana följder att Jakob inte längre hade kontroll över situationen. Hans söner dödade alla manliga invånare i Sikem, förde bort kvinnor och barn som fångar, rövade bort allt som fanns i staden och alla rikedomar och gjorde sin far Jakob till en stank för landets invånare. (1Mo 34:1–31)

Jakob fick därefter befallning av Gud att lämna Sikem och flytta ner till Betel, och han gjorde också det. Men innan han bröt upp lät han alla i hushållet rena sig, byta kläder och göra sig av med alla falska gudar (förmodligen också Labans terafimbilder) och likaså de örringar som antagligen bars som amuletter. Allt detta grävde Jakob ner i närheten av Sikem. (1Mo 35:1–4)

Betel, ”Guds hus”, var av särskild betydelse för Jakob, eftersom det var där som Jehova, kanske 30 år tidigare, hade låtit det abrahamitiska förbundet gå vidare till honom. Sedan Jakob nu byggt ett altare åt sina förfäders store Gud, förnyade Jehova förbundet och bekräftade också att Jakobs namn hade blivit ändrat till Israel. Jakob reste sedan en stod över vilken han utgöt ett dryckesoffer och olja till minne av dessa betydelsefulla händelser. Det var också under uppehållet här i Betel som hans mors amma, Debora, dog och blev begravd. (1Mo 35:5–15)

Vi vet inte hur länge Jakob bodde i Betel. Sedan man hade lämnat Betel och fortsatt söderut, men medan det ännu var en sträcka kvar till Betlehem (Efrat), fick Rakel födslosmärtor, och under den svåra förlossningen, då hon födde sin andre son, Benjamin, dog hon. Jakob begravde sin älskade Rakel där och reste en stod över hennes grav. (1Mo 35:16–20)

Denne man, Israel, som nu var välsignad med det fulla antalet söner, nämligen 12, från vilka Israels 12 stammar skulle utgå, fortsatte mot söder. Hans nästa lägerplats kom att ligga ”ett stycke bortom Eders torn”, dvs. någonstans mellan Betlehem och Hebron. Under uppehållet där hade Jakobs äldste son, Ruben, sexuellt umgänge med Jakobs bihustru Bilha, som var mor till Dan och Naftali. Ruben tänkte kanske att hans far, Jakob, var för gammal för att göra något åt saken, men Jehova godkände inte handlingen, och på grund av det Ruben gjorde, vilket var incest, förlorade han förstfödslorätten. (1Mo 35:21–26; 49:3, 4; 5Mo 27:20; 1Kr 5:1)

Senare flyttade Jakob till Hebron, där hans åldrande far, Isak, fortfarande bodde. Detta skedde kanske innan sonen Josef såldes till slaveri i Egypten, men tidpunkten kan inte fastslås med säkerhet. (1Mo 35:27)

En dag skickade Jakob i väg Josef (som nu var 17 år) för att ta reda på hur det gick för hans bröder som vaktade sin fars småboskap. När han till sist hittade dem i Dotan omkring 100 km norr om Hebron, grep de honom och sålde honom till en karavan med handelsmän som var på väg till Egypten. Detta skedde 1750 f.v.t. De fick sedan sin far att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur. Jakob sörjde förlusten i många dagar och vägrade att låta trösta sig. Han sade: ”Jag kommer att fara sörjande ner till min son i Sheol!” (1Mo 37:2, 3, 12–36) Hans far Isaks död 1738 f.v.t. gjorde hans sorg ännu större. (1Mo 35:28, 29)

Flyttningen till Egypten. Omkring tio år efter Isaks död tvingade en omfattande hungersnöd Jakob att sända tio av sina söner ner till Egypten för att köpa spannmål. Benjamin stannade kvar hemma. Faraos livsmedelsförvaltare, Josef, kände igen sina bröder och krävde att de skulle ta med sig sin yngste bror, Benjamin, tillbaka till Egypten. (1Mo 41:57; 42:1–20) Men när Jakob fick höra om kravet vägrade han först att låta honom ge sig i väg, eftersom han fruktade att någon skada skulle drabba denne älskade son som han fått på sin ålderdom; Benjamin var vid det här tillfället åtminstone 22 år. (1Mo 42:29–38) Det var först när den mat man hade skaffat i Egypten hade ätits upp som Jakob till sist gick med på att låta Benjamin ge sig i väg. (1Mo 43:1–14; Apg 7:12)

Då Josef och hans bröder hade försonats fick Jakob och hela hans hushåll en inbjudan att med all sin boskap och alla sina ägodelar flytta till det bördiga landet Gosen i Egyptens deltaområde, eftersom den stora hungersnöden skulle bestå i fem år till. Farao tillhandahöll till och med vagnar och proviant till hjälp för dem. (1Mo 45:9–24) På vägen dit ner försäkrade Jehova Jakob om att flyttningen hade hans välsignelse och godkännande. (1Mo 46:1–4) Alla som räknades med i Jakobs hushåll, däribland Manasse, Efraim och andra som kan ha fötts i Egypten innan Jakob dog, uppgick till 70 själar. (1Mo 46:5–27; 2Mo 1:5; 5Mo 10:22) Detta antal inbegrep inte Lea, som hade dött i det utlovade landet (1Mo 49:31), och inte heller Jakobs döttrar som inte nämns vid namn eller hans söners hustrur. (1Mo 46:26; jfr 1Mo 37:35.)

Kort efter det att Jakob hade kommit till Egypten 1728 f.v.t. fördes han till faraos hov, och där blev han presenterad för kungen, som han välsignade. Jakob beskrev sig själv som en bofast främling (alldeles som Abraham och Isak, för i likhet med dem hade han inte fått i arv det land som Gud utlovat). Då farao frågade hur gammal Jakob var svarade han att han var 130 år men att hans dagar, i jämförelse med hans förfäders dagar, hade varit ”få och kvalfulla”. (1Mo 47:7–10)

Strax före sin död välsignade Jakob sina sonsöner, Josefs söner, och genom vägledning från Gud satte han den yngre, Efraim, före den äldre, Manasse. Därefter sade han till Josef, som skulle få den förstföddes dubbla andel av arvet: ”Jag ger dig härmed en höjdsträckning mer än dina bröder, den som jag har tagit ur amoréernas hand med mitt svärd och med min båge.” (1Mo 48:1–22; 1Kr 5:1) Eftersom Jakob genom en fredlig uppgörelse hade köpt markstycket nära Sikem av Hamors söner (1Mo 33:19, 20), tycks det vara så att det här löftet till Josef var ett uttryck för Jakobs tro – att han profetiskt talade om den framtida erövringen av Kanaans land som om den redan var genomförd med hans eget svärd och hans egen båge. (Se AMORÉER.) Josefs dubbla andel av det erövrade landet bestod av de arvslotter som stammarna Efraim och Manasse fick.

Innan Jakob dog uppbjöd han tillräckligt med kraft för att välsigna sina 12 söner var och en för sig. (1Mo 49:1–28) Han visade tro på att allt skulle ske enligt Jehovas avsikt. (Heb 11:21) På grund av Jakobs tro och därför att Jehova uttryckligen bekräftade för honom det abrahamitiska förbundet om välsignelse, kallar Bibeln ofta Jehova inte bara Abrahams och Isaks Gud, utan också Jakobs Gud. (2Mo 3:6; 1Kr 29:18; Mt 22:32)

Sedan Jakob bott i Egypten i 17 år dog han 1711 f.v.t. i en ålder av 147 år. (1Mo 47:27, 28) Därmed slutar berättelsen om perioden från Jakobs födelse till hans död, en berättelse som upptar mer än hälften av Första Moseboken. (Kap. 25–50) Eftersom Jakob hade uttryckt en önskan att bli begravd i Kanaan, lät Josef de egyptiska läkarna balsamera hans kropp som förberedelse för färden. Josefs framträdande ställning gjorde att det var ett stort begravningsfölje som sedan bröt upp från Egypten. När följet kom till trakten av Jordan höll man sorgehögtid under sju dagar, och därefter begravde Jakobs söner sin far i Makpelagrottan, där också Abraham och Isak hade begravts. (1Mo 49:29–33; 50:1–14)

2. Profeterna använde ofta namnet ”Jakob” i överförd bemärkelse om hela den nation som härstammade från patriarken. (Jes 9:8; 27:9; Jer 10:25; Hes 39:25; Am 6:8; Mik 1:5; Rom 11:26) Jesus använde vid ett tillfälle namnet Jakob i bildlig bemärkelse när han talade om dem som skulle vara ”i himlarnas kungarike”. (Mt 8:11)

3. Far till Josef, som var gift med Maria, Jesu mor. (Mt 1:15, 16)

4. Far till aposteln Judas (inte Judas Iskariot). (Lu 6:16; Apg 1:13)

5. Son till Sebedeus och bror till Johannes; en av Jesu Kristi 12 apostlar. (Mt 10:2) En jämförelse mellan två parallella skildringar tyder på att hans mor hette Salome. Den ena skildringen talar om ”modern till Sebedeus söner”, medan den andra säger ”Salome”. (Mt 27:55, 56; Mk 15:40, 41; se SALOME nr 1.) Johannes 19:25 visar dessutom att Salome kan ha varit köttslig syster till Maria, Jesu mor. I så fall var Jakob kusin till Jesus.

Jakob och hans bror hade en fiskeriverksamhet tillsammans med sin far då Jesus år 30 v.t. inbjöd dem och Petrus och Andreas, som var delägare med dem, att bli hans lärjungar och bli ”människofiskare”. Jakob och Johannes tog emot inbjudan, och det innebar att de lämnade den fiskeriverksamhet som de hade tillsammans med Petrus och Andreas och som var så pass stor att den innefattade lejda män. (Mt 4:18–22; Mk 1:19, 20; Lu 5:7–10)

När Jesus året efter utvalde 12 av sina lärjungar till att bli apostlar var Jakob en av dessa. (Mk 3:13–19; Lu 6:12–16)

Petrus, Jakob och Johannes omnämns ofta i sammanhang som visar att de hade ett förtroligt förhållande till Jesus. De var till exempel de enda som var tillsammans med honom på det berg där förvandlingen (förklaringen) ägde rum (Mt 17:1, 2), de var de enda av apostlarna som fick följa med honom in i Jairos hus för att bevittna hur Jairos dotter blev uppväckt (Lu 8:51), och det var de som befann sig närmast honom när han bad den sista natten i Getsemane trädgård (Mk 14:32–34). Det var Petrus, Jakob och Johannes som, tillsammans med Andreas, frågade Jesus när den förutsagda ödeläggelsen av templet skulle inträffa och vad som skulle vara tecknet på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning. (Mk 13:3, 4) Jakob nämns alltid tillsammans med sin bror Johannes, och för det mesta nämns han först. Detta kan tyda på att han var den äldre av de två. (Mt 4:21; 10:2; 17:1; Mk 1:19, 29; 3:17; 5:37; 9:2; 10:35, 41; 13:3; 14:33; Lu 5:10; 6:14; 8:51; 9:28, 54; Apg 1:13)

Jesus gav Jakob och hans bror tillnamnet Boanerges, ett semitiskt ord som betyder ”åskans söner”. (Mk 3:17) Anledningen till detta kan ha varit att de var handlingskraftiga, livfulla och entusiastiska till sin läggning. När några samarier vid ett tillfälle inte visade gästfrihet mot Jesus ville Jakob och Johannes förinta dem genom att nedkalla eld från himlen. Även om Jesus tillrättavisade dem för att de kom med ett sådant hämndlystet förslag, vittnade detta om att de kände rättfärdig harm och hade stark tro. (Lu 9:51–55) De ville också ärelystet ha de mest framträdande platserna i Riket – vid Jesu högra och vänstra sida – och de fick uppenbarligen sin mor (möjligen Jesu moster) att be honom om denna ynnest. Sedan Jesus förklarat för dem att det var hans Fader som fattade beslut om detta, utnyttjade han tillfället och sade till dem: ”Vemhelst som vill vara först bland er, han skall vara er slav.” (Mt 20:20–28)

Det var tydligen år 44 som Herodes Agrippa I lät avrätta Jakob med svärd. Han var den förste av de 12 apostlarna som led martyrdöden. (Apg 12:1–3)

6. En annan av Jesu Kristi apostlar; son till Alfeus. (Mt 10:2, 3; Mk 3:18; Lu 6:15; Apg 1:13) Det antas allmänt att Alfeus var identisk med Klopas, något som också är troligt. I så fall var Jakobs mor identisk med den Maria som var ”mor till Jakob den lille och till Joses”. (Joh 19:25; Mk 15:40; Mt 27:56) Han kan ha kallats Jakob den lille därför att han var mindre eller kanske yngre än den andre aposteln med namnet Jakob, nämligen Sebedeus son.

7. Son till Josef och Maria; halvbror till Jesus. (Mk 6:3; Gal 1:19) Även om denne Jakob inte var apostel, var han tydligen tillsyningsman i den kristna församlingen i Jerusalem (Apg 12:17) och den som skrev den bibelbok som bär hans namn. (Jak 1:1) Han var möjligen den av sönerna som var född närmast efter Jesus, eftersom han nämns först av de fyra söner Maria fick på naturligt sätt: Jakob, Josef, Simon och Judas. (Mt 13:55; se BRODER, BROR.) Av Paulus ord i brevet till korinthierna, som skrevs omkring år 55, kan man dra slutsatsen att Jakob troligen var gift. (1Kor 9:5)

Det verkar som om Jakob under Jesu tjänst kände till en del om sin brors verksamhet (Lu 8:19; Joh 2:12), men även om han inte var en motståndare, var han heller inte en lärjunge eller efterföljare till honom (Mt 12:46–50; Joh 7:5). Han var troligen tillsammans med sina icke troende bröder då de uppmanade Jesus att öppet visa sig vid lövhyddohögtiden trots att de judiska ledarna ville komma åt att döda honom. (Joh 7:1–10) Jakob kan också ha varit bland de anhöriga som sade om Jesus: ”Han har mist förståndet.” (Mk 3:21)

Men efter Jesu död och före pingsten år 33 var Jakob och hans mor, hans bröder och apostlarna församlade i ett rum på övervåningen i ett hus i Jerusalem för att be. (Apg 1:13, 14) Det var tydligen denne Jakob som den uppståndne Jesus visade sig för, enligt 1 Korinthierna 15:7, och detta övertygade denne tidigare icke troende om att Jesus verkligen var Messias. Detta påminner om det tillfälle då Jesus visade sig för Paulus. (Apg 9:3–5)

Därefter blev Jakob en framträdande medlem av församlingen i Jerusalem och uppenbarligen också en ”apostel” för denna församling. (Se APOSTEL [Församlingsapostlar].) Paulus säger således att han under sitt första besök hos bröderna i Jerusalem (ca år 36) var tillsammans med Petrus i 15 dagar men att han inte såg någon ”annan av apostlarna, bara Jakob, Herrens bror”. (Gal 1:18, 19) Efter det att Petrus mirakulöst befriats ur fängelset sade han till de bröder som var samlade i Johannes Markus hem: ”Underrätta Jakob och bröderna om detta”, något som vittnar om att Jakob hade en framträdande ställning. (Apg 12:12, 17) Omkring år 49 lades frågan om omskärelsen fram inför ”apostlarna och de äldste” i Jerusalem. Sedan Petrus, Barnabas och Paulus hade avlagt sina vittnesbörd, tog Jakob till orda och lade fram ett beslut som sedan godkändes och antogs av församlingen. (Apg 15:6–29; jfr Apg 16:4.) När Paulus längre fram hänvisade till detta tillfälle skrev han att Jakob, Kefas och Johannes ”ansågs vara pelare” bland bröderna i Jerusalem. (Gal 2:1–9) Sedan Paulus avslutat en senare missionsresa, avlade han rapport om sin tjänst för Jakob och ”alla de äldste” i Jerusalem, och de gav honom sedan vissa anvisningar som han skulle följa. (Apg 21:15–26; se också Gal 2:11–14.)

Att det var denne Jakob, dvs. Jesu halvbror, som skrev Jakobs brev, och inte en av apostlarna med detta namn (antingen Sebedeus son eller Alfeus son), verkar framgå av inledningen till brevet. Skribenten omtalar sig där som ”en Guds och Herren Jesu Kristi slav”, inte som apostel. På motsvarande sätt omtalar hans bror Judas sig som ”en Jesu Kristi slav, men Jakobs bror”. (Jak 1:1; Jud 1) Båda bröderna undviker ödmjukt att presentera sig som köttsliga bröder till Herren Jesus Kristus.

Enligt traditionen blev Jakob på grund av sitt levnadssätt kallad ”den rättfärdige”. I Bibeln sägs det inte något om Jakobs död. Men historikern Josephus berättar att översteprästen Ananus (Ananias) någon gång under den tid som förflöt mellan ståthållaren Festus död, omkring år 62, och hans efterträdare Albinus ankomst ”lät församla et råd, för hwilket han framkallade JACOB som war Broder med JESUS, hwilken ock kallades CHRISTUS, samt några andra”. Josephus säger vidare att Ananias anklagade dem för att ha överträtt lagen och beordrade att de skulle stenas. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XX, 200 [ix, 1]; i den sv. utgåvan Flavii Josephi Judiska historia, tredje delen, 1749, sid. 376)