HIVÉER
Ett folk som härstammade från Hams son Kanaan. (1Mo 10:6, 15, 17; 1Kr 1:13, 15) Det var hivéer som bodde i staden Sikem på patriarken Jakobs tid. Under ledning av Simeon och Levi dödade Jakobs söner alla män i staden och plundrade den, därför att hövdingen Hamors son Sikem hade skändat deras syster Dina. (1Mo 34:1–29)
När israeliterna drog in i det utlovade landet, var hivéerna en av de sju kanaaneiska nationer som Gud lovade att driva undan för dem. (2Mo 3:8, 17; 13:5; 23:23, 28; 33:2; 34:11) De här nationerna sades vara folkrikare och mäktigare än Israel. (5Mo 7:1) Mose befallde israeliterna att tillintetgöra dem och att inte låta någon få leva när de intog deras städer, på grund av deras avskyvärda sedvänjor och falska gudar. Annars skulle de här nationerna bli en snara för israeliterna och få dem att misshaga Gud. (3Mo 18:27, 28; 5Mo 18:9–13; 20:15–18)
Bibeln berättar om hur Josua fullständigt tillintetgjorde de här nationernas städer. (Jos 10, 11) De hivéer som bodde ”vid foten av [berget] Hermon i landet Mispa” var en av de stammar som gick samman med några kanaaneiska kungar mot Josua på uppmaning av Jabin, kungen i Hasor. (Jos 11:1–3) Hivéerna nämns bland dem som stred mot israeliterna och blev besegrade. (Jos 9:1, 2; 12:7, 8; 24:11) Men det fanns en grupp bland hivéerna som blev skonad. (Jos 9:3, 7) Det var gibeoniterna, som tydligen också representerade invånarna i tre andra hiveiska städer. De var de enda som fruktade Jehova och erkände att han stred för Israel. Med hjälp av list lyckades de sluta ett förbund med Israels hövdingar och blev därför inte dödade, utan gjordes till tjänare åt Israel. (Jos 9:1–15, 24–27) Detta var en del av uppfyllelsen av Noas förbannelse över Kanaan. Gibeoniterna och deras medförbundna blev visserligen inte utplånade, men de blev slavar åt semiterna. (1Mo 9:25–27)
Jehova godkände att israeliterna troget höll fast vid sitt förbund med hivéerna i Gibeon. Det visade han genom att strida för gibeoniterna och beskydda dem mot de omkringliggande kanaaneiska nationer som angrep dem på grund av förbundet med Israel. (Jos 10:1–14) Från den här tiden och framåt levde gibeoniterna i fred med israeliterna. (2Sa 21:1–6) I 2 Samuelsboken 21:2 omtalas de som ”amoréerna”, men det beror tydligen på att ”amoréer” var en benämning som ofta användes om de kanaaneiska stammarna i allmänhet, eftersom amoréerna var en av de mäktigaste stammarna. (Se AMORÉER.) Vid tiden för Josuas erövring bodde de här hivéerna, som hade Guds godkännande, i staden Gibeon, som låg strax nordväst om Jerusalem, och i Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. Gibeon var ”en stor stad, som en av kungastäderna, och var större än Aj, och alla dess män var väldiga män”. (Jos 9:17; 10:2)
Efter Josuas död följde inte israeliterna Guds befallning att utrota de kanaaneiska folken, utan ingick rentav äktenskap med kanaanéer. Bibeln säger därför: ”Detta är alltså de nationer som Jehova lät vara kvar för att genom dem sätta Israel på prov ...: filistéernas fem axelfurstar och alla kanaanéerna, ja sidonierna och hivéerna som bodde i Libanons bergstrakt, från berget Baal-Hermon ända till ingången mot Hamat. ... Och de [israeliterna] började tjäna deras gudar.” (Dom 3:1–6)
Det här avsnittet visar att hivéerna bodde i Libanonbergen vid det utlovade landets norra gräns. (4Mo 34:8; Jos 11:1, 3) När Joab och hans män på kung Davids befallning genomförde en folkräkning, ”kom de till Tyros fästning och hivéernas ... alla städer”. (2Sa 24:7) Tyros låg tydligen precis söder om hivéernas område.
Under Salomos landsomfattande byggnadsprogram satte han kanaanéer, däribland hivéer, i tvångsarbete under israelitiska tillsyningsmän. Detta var ytterligare en uppfyllelse av Noas profetiska förbannelse över Kanaan. (1Ku 9:20–23; 2Kr 8:7–10)
Hivéer, horéer och hurriter. I Första Moseboken 36:2 blir Sibeon, som var farfar till en av Esaus hustrur, omtalad som hivé. Men i verserna 20 och 24 sägs det att han var en avkomling av horén Seir. Det är möjligt att ordet ”horé” kommer av hebreiskans chor (”hål”, ”håla”) och helt enkelt betyder ”grottinvånare”. Detta skulle förklara den skenbara motsägelsen mellan 1 Moseboken 36:2 och 36:20, 24. (Se HORÉER.)
Arkeologer har funnit gamla texter som en del forskare har tolkat som bevis för att ett folk som kallas hurriter bodde i Armenien, Anatolien, Syrien och delar av Palestina på patriarkernas tid och därefter. De menar att det här folket omfattade hivéerna, horéerna och jebuséerna. De uppfattar ”horéerna” och ”hivéerna” som ett och samma folk och menar att hurriterna av någon anledning kom att kallas hivéer. Teorin bygger till stor del på språkliga likheter, särskilt i egennamn. En allmän uppfattning bland dessa forskare är därför att benämningen horé inte betyder ”grottinvånare”, utan är besläktad med benämningen ”hurrit”.
Bibeln tycks emellertid skilja på horéer och hivéer, och den nämner över huvud taget inte hurriter. Det verkar därför förståndigt att invänta fler vittnesbörd innan man slutgiltigt godtar en sådan identifiering.