ISMAELITER

Betyder i hebr. ”från (tillhörande) Ismael”.

Avkomlingar av Ismael, Abrahams förstfödde son som han fick med Hagar, Saras egyptiska tjänarinna. (1Mo 16:1–4, 11) Även Ismael gifte sig med en egyptiska. Med henne fick han 12 söner (Nebajot, Kedar, Adbeel, Mibsam, Misma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Nafis och Kedma), och de blev hövdingar för de olika ismaelitiska klanerna. (1Mo 21:21; 25:13–16) Till en början var ismaeliterna alltså rasmässigt sett till en fjärdedel semiter och till tre fjärdedelar hamiter.

Precis som Gud hade lovat blev ismaeliterna till ”en stor nation”, så talrik att den inte kunde räknas. (1Mo 17:20; 16:10) Men de blev inte bofasta (de byggde få städer), utan föredrog att leva som nomader. Ismael själv var ”en zebralik människa”, dvs. en rastlös vandrare som strövade omkring i Parans vildmark och livnärde sig som bågskytt. De flesta av hans avkomlingar var också beduiner som bodde i tält, ett folk som vandrade omkring på Sinaihalvön från området ”framför Egypten”, dvs. öster om Egypten, och över norra Arabien ”ända till Assyrien”. De var kända som ett vildsint, krigiskt folk som det var svårt att leva i fred med, precis som det hade sagts om deras stamfar, Ismael: ”Hans hand skall vara mot alla, och allas hand skall vara mot honom.” (1Mo 16:12; 21:20, 21; 25:16, 18)

Det sägs vidare om ismaeliterna: ”Framför alla sina bröder slog han sig ner [hebr.: nafạl].” (1Mo 25:18) Om midjaniterna och deras allierade sägs det på liknande sätt att de hade ”slagit sig ner [nofelịm, participform av nafạl] på lågslätten” på israeliternas område, där de var kvar tills Gideons män drev bort dem. (Dom 7:1, 12) Så när ismaeliterna ”slog ... sig ner”, gjorde de det tydligtvis med tanken att stanna i området tills de blev bortdrivna med våld.

Det är sannolikt att det med tiden ingicks äktenskap mellan ismaeliter och avkomlingar av Abraham och Ketura (1Mo 25:1–4) och att de befolkade vissa delar av Arabien. Ismael och Midjan var halvbröder, och när deras respektive avkomlingar gifte sig med varandra, blev de förenade genom blodsband och fick samma seder, karaktärsdrag och levnadssätt. Detta kan ha gett upphov till att man blandade uttrycken ”ismaeliter” och ”midjaniter”, som man kan se i beskrivningen av den karavan som sålde Josef till slaveri i Egypten. (1Mo 37:25–28; 39:1) De horder som anföll Israel på Gideons tid blev omnämnda som både midjaniter och ismaeliter, och det sägs att ett av ismaeliternas kännetecken var att de hade näsringar av guld. (Dom 8:24; jfr Dom 7:25 och 8:22, 26.)

Den fientliga inställning som Ismael hade till Isak tycks ha smittat av sig på hans avkomlingar. Det gick så långt att de hatade Isaks Gud. När psalmisten skrev om dem som ”hatar” Jehova nämnde han ismaeliterna. (Ps 83:1, 2, 5, 6) Men det fanns uppenbarligen undantag. I den organisationsstruktur som David införde var Obil, som omtalas som ismaelit, uppsyningsman över kungens kameler. (1Kr 27:30, 31)

Muhammed (ca 570–632 v.t.), Islams grundare, hävdade att han var avkomling av Abraham genom Ismael.