En kvinnas ärofulla roll
”VARFÖR skall en kvinna vara mer lik en man?” Denna något tvetydiga fråga var rubriken till en artikel av psykologen Carol Gilligan, i vilken hon förklarade: ”Kvinnans plats i mannens livscykel har varit att ge näring, att fostra, att ta hand om och att hjälpa; hon har varit den som har vävt de nätverk av relationer, som hon i sin tur är beroende av. Men medan kvinnan på så sätt har tagit hand om mannen, så är det lika sant att mannen ... har haft en tendens att nedvärdera den omvårdnaden.” — Psychology Today.
Det är ett faktum att kvinnor i våra dagar känner sig berättigade, när det gäller att klaga på vissa brister på jämlikhet och viss diskriminering av sitt kön. Det är onekligen så att själviska män i alla delar av världen har utnyttjat kvinnor — i vissa länder och civilisationer mer än i andra. Somliga förklarar att detta beror på sociala system som anvisar kvinnorna en underordnad roll. Andra pekar på bibeln och menar att den åtminstone delvis bär skulden för detta, och de påstår att bibeln i både de hebreiska och de grekiska skrifterna (det som vanligtvis kallas Gamla och Nya testamentet) är hård mot kvinnorna. Är detta sant?
Guds uppsåt för kvinnan
Bibeln förklarar: ”Gud skapade människan till sin avbild, ... till man och kvinna skapade han dem.” Vad var syftet med denna könsskillnad? Svaret är uppenbart. Den skulle göra det möjligt för det första människoparet att utföra den gudomliga befallning som vi kan läsa i följande vers: ”Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över ... alla djur som rör sig på jorden.’” — 1 Moseboken 1:27, 28.
Lägg märke till att denna befallning gavs åt ”dem”, både åt mannen och åt kvinnan. De skulle båda inte bara ta del i att uppfylla jorden med andra människor, utan också i att lägga den under sig och utöva herraväldet över de lägre skapelserna i enlighet med Guds vilja. För att göra detta skulle de båda behöva intellektuella och andliga egenskaper, och de hade samma möjlighet att utveckla dessa.
Gud anvisade dock mannen och kvinnan olika roller och plikter. Under den tid det tog Adam att studera djurarterna och ge dem namn handlade han som en fullkomlig och fullständig människa. Han hade allt som behövdes för att fullgöra denna sin anvisade uppgift. (1 Moseboken 2:19, 20) Men när tiden var inne för mannen att börja uppfylla jorden med avkomma, var det uppenbart att han behövde en hustru. Det är därför som Jehova Gud sade: ”Det är inte gott för mannen att förbli ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.” — 1 Moseboken 2:18, NW.
Bibeln säger att Gud gjorde henne till ”en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom”. Det hebreiska ord som har översatts med ”komplement” kan också översättas med ”motstycke”, vilket har definierats som ”en sak som passar en annan fullkomligt”. Guds uppsåt med kvinnan var att hon skulle vara ett passande komplement till mannen, när de utförde sitt gemensamma uppdrag, vilket var att ”uppfylla jorden och lägga den under” sig.
Guds ursprungliga anordning förvrängd
Bibeln säger uttryckligen att ”Adam blev danad först, sedan Eva”. (1 Timoteus 2:13) Den beskriver kvinnan som ”ett svagare kärl, det kvinnliga”, och den säger att precis som mannen har ett huvud (Kristus), så är ”mannen” ”en kvinnas huvud”. — 1 Petrus 3:7; 1 Korintierna 11:3.
Enligt Jehovas ursprungliga anordning var monogami normen för äktenskapet. (1 Moseboken 2:24) Mannen skapades först och skulle ta ledningen i allt som gällde tillbedjan och gudaktig verksamhet som utfördes med det för ögonen att uppfylla jorden och lägga den under sig. Detta skulle inbegripa familjeangelägenheter. Fadern skulle vara familjens huvud, men detta skulle inte vara till men för hustrun. Det skulle i stället vara till gagn för henne, eftersom hon skulle ha någon som understödde henne, när hon utövade sin gudagivna myndighet över sina barn. — Efesierna 6:1—4.
Precis som inom andra områden av mänsklig strävan har synd och ofullkomlighet också stört detta rätta förhållande mellan man och kvinna. (Romarna 7:14—20) Tiderna igenom har själviska män missbrukat sitt rättmätiga ledarskap och åsamkat kvinnorna mycket lidande. Jehova, som förutsåg denna speciella följd av synden, sade följande till Eva efter hennes uppror: ”Till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.” (1 Moseboken 3:16) Detta orätta dominerande skulle inte vara det rätta utövandet av ledarskap. Det skulle återspegla mannens och också kvinnans syndiga tillstånd, eftersom det ibland skulle vara ett resultat av hennes försök att tillskansa sig sin mans myndighet.
Kvinnorna under Mose lag
Den lag Jehova gav Israel skyddade jungfrurs rättigheter. (2 Moseboken 22:16) Den garanterade ”döttrars rätt”. (2 Moseboken 21:9) Hustrur skulle vara ”ömt älskade”, och mannen skulle inte vara ”trolös” mot dem. (5 Moseboken 13:6, NW; Malaki 2:14, 15) Hustrurs värdighet i sexuella frågor skulle respekteras. (3 Moseboken 18:19) Kvinnor skulle inte missbrukas sexuellt. — 3 Moseboken 18:8—17.
I boken Religion and Sexism förklarar teologie doktor Phyllis Bird följande: ”Israels lagar skiljer sig avsevärt från andra kända lagsamlingar i fråga om sin ovanliga stränghet, när det gäller sådant som sexuella överträdelser. ... Israels syn på den rätta platsen för sex och de stränga straff som sexuella lagöverträdare fick återspeglar antagligen en avsiktlig motsats till de omkringliggande folkens (särskilt kananéernas) sedvänjor. ... Sexuella överträdelser är religiösa överträdelser i Israel. De är inte någon privatsak utan något som är av yttersta vikt för hela samhället.” Sådana stränga lagar skyddade verkligen kvinnornas rättigheter.
I Israel var män och kvinnor lika inför lagen, om de befanns skyldiga till äktenskapsbrott, incest, tidelag eller andra brott. (3 Moseboken 18:6, 23; 20:10—12) Lagar angående gagnet av sabbaten, angående högtider, nasirlöften och andra anordningar gällde lika för män och kvinnor. — 2 Moseboken 20:10; 4 Moseboken 6:2; 5 Moseboken 12:18; 16:11—14.
I Ordspråksboken lovordas den ”goda hustrun”, den ”dugliga hustrun”, den ”förståndiga hustrun” och ”den i sanning visa kvinnan”. (Ordspråksboken 18:22; 12:4; NW; 19:14; 14:1, NW) Kapitel 31 i Ordspråksboken beskriver en sådan ”duglig hustru” och visar hur mycket hennes man litade på henne och hur fria händer han lät henne få i fråga om att sköta viktiga ting i hushållet. Det är obestridligen så att när israeliterna följde lagen, så behandlades inte kvinnorna illa.
Kvinnorna i den kristna församlingen
Under den patriarkaliska och den mosaiska lagen var det tillåtet med polygami och konkubinat, men de reglerades, och både hustrurnas och bihustrurnas rättigheter skyddades. (1 Moseboken 16:3; 29:23—29; 2 Moseboken 21:7, 8, NW; 5 Moseboken 21:14—17) Men Kristus återställde Guds ursprungliga norm för äktenskapet, nämligen en man för en kvinna. (Matteus 19:4—6) Han avskaffade också skilsmässa av vilken orsak som helst och tillät bara en giltig orsak — otukt. — Matteus 19:7—9.
Att Kristus skärpte äktenskapsanordningen var naturligtvis till gagn för både män och kvinnor inom den kristna församlingen. Men det är uppenbart att det i första hand var kvinnorna som fick gagn av detta.
Enligt kristna normer skulle hustrur älskas och vårdas ömt. (Efesierna 5:28, 29, 33) Manliga medlemmar i den kristna församlingen skulle behandla yngre kvinnor som ”systrar med all kyskhet”. (1 Timoteus 5:1, 2) Kristna kvinnor fick den heliga anden och profeterade eller talade dristigt om ”Guds storslagna gärningar”. (Apostlagärningarna 2:11—18) Äldre kristna kvinnor skulle vara ”lärare i det som är gott” för sina yngre andliga systrar. (Titus 2:3, 4) Alla, gamla och unga, skulle ta aktiv del i att utföra uppdraget att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”. — Matteus 28:19, 20.
Guds ursprungliga anordning för äktenskapet återställdes inom den kristna församlingen. Där skulle principen om mannens ledarskap respekteras. (1 Korintierna 11:3) Kristna kvinnor skulle underordna sig sina män. (Efesierna 5:22—24) De skulle också respektera de förordnade äldste i församlingen, vilka alla var män, antingen dessa var ogifta eller var ”en enda hustrus man”. (1 Timoteus 3:2) Kristna kvinnor skulle överlåta offentlig undervisning inom församlingen till sådana förordnade ”äldste” och låta bli att offentligt säga emot sådana lärare. (Titus 1:5—9; 1 Timoteus 2:11—15; 1 Korintierna 14:34, 35) Detta skulle befrämja friden inom de enskilda församlingarna. (1 Korintierna 14:33, 40) Allt orätt feminint inflytande inom en församling skulle leda till att man ådrog sig Kristi ogynnsamma dom. — Uppenbarelseboken 2:20—23.
Jehovas omsorg om kvinnor
Är bibeln hård mot kvinnor? Nej. Hela bibeln igenom kan man se hur angelägen Jehova är om att detta ”svagare kärl, det kvinnliga”, som han har skapat, skall vara lyckligt och skall fara väl. Det skall visas ära. (1 Petrus 3:7) Han vet bäst vilken roll som vart och ett av könen är bäst avpassat för, till det bästa för dem båda. Han har gett ledarskapet åt mannen, men många dyrbara privilegier till sina kvinnliga tjänare, inbegripet den stora äran att få vara hans vittnen. ”Jehova själv ger utsagan; kvinnorna som förkunnar de goda nyheterna är en stor här.” — Psalm 68:12, NW.
Psykologen Carol Gilligan ställde frågan: ”Varför skall en kvinna vara mer lik en man?” Bibeln svarar: Det finns ingen anledning. Hon kommer att vara lyckligare själv och göra andra lyckligare, om hon fullgör sin gudagivna roll.