Prata med din tonåring – utan att bråka

Konflikter med en tonåring kan verkligen pröva dig som förälder och fresta tålamodet till bristningsgränsen. ”När min dotter sätter sig upp mot mig börjar jag koka av ilska”, berättar Maria, mamma till en 14-åring i Brasilien. ”Vi blir så irriterade att vi skriker åt varandra.” Carmela från Italien upplever samma sak. ”När jag och min son pratar börjar vi alltid bråka”, säger hon, ”och det slutar med att han stänger in sig på sitt rum.”

Varför verkar en del tonåringar vilja tjafsa om allt och inget? Är det kompisarnas fel? Kanske. Bibeln säger att de man är tillsammans med kan påverka en både positivt och negativt. (Ordspråksboken 13:20; 1 Korinthierna 15:33) Och mycket av den underhållning som riktar sig till ungdomar i dag går ut på att de ska sätta sig upp mot vuxenvärlden.

Men det finns fler faktorer att ta med i beräkningen – saker som inte är så svåra att hantera när du väl förstår hur de kan påverka din tonåring. Här följer några exempel.

Aposteln Paulus skrev: ”När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, resonerade jag som ett barn; men nu då jag har blivit man, har jag lagt bort de barnsliga dragen.” (1 Korinthierna 13:11) Som Paulus ord visar tänker barn och vuxna olika. På vilket sätt?

Barn brukar tänka i konkreta, svart-vita termer till skillnad från vuxna som ofta är bättre på att förstå abstrakta begrepp och tänka på ett djupare plan när de ska dra slutsatser eller fatta beslut. Vuxna tänker till exempel mer på etiska aspekter och på hur deras handlingar påverkar andra. De är vana att tänka på det sättet. Men tonåringar är nybörjare på det här området.

Bibeln uppmuntrar unga att utveckla sin ”tankeförmåga”. (Ordspråksboken 1:4) Den uppmanar faktiskt alla kristna att använda sitt förnuft. (Romarna 12:1, 2; Hebréerna 5:14) Men ibland kan din tonårings förmåga att resonera göra att han gärna vill argumentera om allt, även struntsaker.b Eller kanske han uttrycker en åsikt som visar att han saknar omdöme. (Ordspråksboken 14:12) Hur kan du resonera lugnt med honom i ett sådant läge i stället för att bråka?

Ett varningens ord: Du behöver inte alltid få sista ordet när du resonerar med din tonåring. Även om det kan kännas som att tala för döva öron, tar han troligen till sig mer än du tror – och mer än han vill erkänna. Bli inte förvånad om han inom några dagar har ändrat sig och tycker som du och kanske till och med menar att han alltid har tyckt så.

”Ibland grälade min son och jag om småsaker – till exempel att han inte skulle slösa eller reta sin lillasyster. Men i de flesta fall verkade det som om han ville att jag skulle fråga om hans åsikt och visa förståelse och säga: ’Jaha, det är så det ligger till’, eller: ’Nu förstår jag hur du tänker.’ När jag tänker tillbaka så inser jag att vi hade kunnat undvika många gräl om jag bara hade sagt något sådant.” – Kenji, Japan.

En viktig sida av att fostra en tonåring är att förbereda honom för den dag han ska stå på egna ben och bli en ansvarskännande vuxen. (1 Moseboken 2:24) I processen ingår att han skaffar sig en egen identitet – karaktärsdrag, uppfattningar och värderingar som visar vem han är. En tonåring med en stark identitet som pressas att göra något fel kommer inte bara att tänka på konsekvenserna. Han kommer också att fråga sig: ”Vad slags person är jag? Vilka värderingar har jag? Vad skulle en person med sådana värderingar göra i en sådan här situation?” (2 Petrus 3:11)

Bibeln berättar om Josef, en ung man med en stark identitet. När Potifars hustru till exempel försökte få honom att ha sex med henne svarade han: ”Hur skulle jag ... kunna göra något så ont och synda mot Gud?” (1 Moseboken 39:9) Även om Guds tjänare på den tiden inte hade någon lag som förbjöd äktenskapsbrott, visade Josef att han förstod hur Gud såg på det. Orden ”hur skulle jag ... kunna” visar dessutom att han gjort Guds synsätt till sitt – till en del av sin identitet. (Efesierna 5:1)

Din tonåring är också i en fas i livet där han håller på att skaffa sig en identitet. Det är bra, för det kommer att hjälpa honom att stå emot grupptryck och stå upp för sina åsikter. (Ordspråksboken 1:10–15) Å andra sidan kan samma identitetskänsla få honom att ifrågasätta dina åsikter. Vad gör du i så fall?

Det är inte bara normalt utan också nyttigt att skapa sig en identitet och egna åsikter. Bibeln säger ju att kristna inte ska vara som små barn ”som kastas av och an liksom av vågor och förs hit och dit av varje lärdomsvind”. (Efesierna 4:14) Så tillåt och till och med uppmuntra din tonåring att utveckla en identitet och starka övertygelser.

”När jag visar mina döttrar att jag är villig att lyssna på dem är det mer troligt att de lyssnar på mig, även om våra åsikter skiljer sig åt. Jag är noga med att inte pressa dem att tänka som jag, utan att låta dem forma sina egna åsikter.” – Ivana, Tjeckien.

Precis som små barn har vissa tonåringar lärt sig konsten att bryta ner sina föräldrar genom att ta upp samma sak gång på gång. Om det är vanligt hemma hos dig behöver du vara försiktig. Det kan kännas lättare för stunden att ge efter, men signalerna till din tonåring blir att han kan få som han vill om han bara tjatar tillräckligt. Lösningen? Följ Jesus råd: ”Låt bara ert ord ja betyda ja, ert nej, nej.” (Matteus 5:37) Tonåringar blir mindre benägna att tjata om de vet att du är konsekvent.

Men var samtidigt resonlig. Låt till exempel din tonåring förklara varför han tycker att han borde få komma hem lite senare vid ett visst tillfälle. Det betyder inte att du är vek. Du följer i stället Bibelns råd: ”Låt er resonlighet bli känd.” (Filipperna 4:5)

Självklart finns det inte någon förälder som är perfekt. Bibeln säger: ”Vi felar alla många gånger.” (Jakob 3:2) Tveka inte att be din tonåring om ursäkt om du vet med dig att du åtminstone delvis är ansvarig för en ordväxling. Om du erkänner dina fel lär du din tonåring ödmjukhet, och det kommer att göra det lättare för honom att själv be om ursäkt.

”En gång när mina känslor hade lagt sig efter ett bråk bad jag min son om ursäkt för att jag tappat humöret. Det hjälpte honom att också lugna ner sig och gjorde det lättare för honom att lyssna på mig.” – Kenji, Japan.