JOSEF

[Jọsef] Kortform i hebr. av Josifja, som betyder ”må Jah foga till (föröka)”, ”Jah har fogat till (förökat)”.

1. Den förste av de två söner Jakob fick med sin älskade hustru Rakel. (1Mo 35:24) När han föddes utropade Rakel, som länge hade varit ofruktsam: ”Gud har tagit bort min smälek!” Hon gav honom sedan namnet Josef och sade: ”Jehova ger mig ännu en son”, dvs. ytterligare en son förutom Dan och Naftali, som Rakel betraktade som sina egna även om de var födda av hennes tjänarinna Bilha. (1Mo 30:3–8, 22–24) Vid den här tiden var Jakob tydligtvis omkring 91 år. (Jfr 1Mo 41:46, 47, 53, 54; 45:11; 47:9.)

Omkring sex år senare lämnade Jakob och hela hans familj Paddan-Aram för att återvända till Kanaans land. (1Mo 31:17, 18, 41) När han fick veta att hans bror, Esau, kom för att möta honom med 400 man, delade han upp sina hustrur, bihustrur och barn i grupper och ställde Rakel och Josef bakom de övriga, där det var säkrast. (1Mo 33:1–3) Josef och hans mor var således de sista som böjde sig ner för Esau. (1Mo 33:4–7)

Därefter bodde Josef tillsammans med sin familj i Sukkot, Sikem (1Mo 33:17–19) och Betel. (1Mo 35:1, 5, 6) Senare, på vägen mellan Betel och Efrat (Betlehem), dog hans mor, Rakel, i samband med att hon födde Benjamin. (1Mo 35:16–19)

Hatad av sina halvbröder. När Josef var 17 år arbetade han som herde tillsammans med de söner Jakob fått med Bilha och Silpa. Även om han var yngre än de, deltog han inte i deras onda handlingar utan berättade plikttroget för deras far om det de gjort. (1Mo 37:2)

Jakob kom att älska Josef mer än alla sina andra söner, eftersom Josef ”var hans ålderdoms son” och troligtvis också för att Josef höll fast vid det som var rätt. Jakob lät göra en lång, randig klädnad till sin son, möjligen en sådan som bars av personer av hög rang. Det ledde till att Josef blev hatad av sina halvbröder. När han längre fram berättade för dem om en dröm som han hade haft och som visade att han skulle härska över dem, hatade de honom ännu mera. Sedan hade han ännu en dröm, och den visade att inte bara hans bröder skulle böja sig ner för honom, utan också hans far och mor (uppenbarligen inte Rakel, eftersom hon redan var död, utan möjligen Jakobs hushåll eller Jakobs främsta hustru vid den tidpunkten). Jakob förebrådde honom för att han berättade denna dröm, och hans bröder blev ännu mer svartsjuka på honom. Att Josef berättade sina drömmar betyder inte att han kände sig överlägsen. Han berättade bara det som Gud hade uppenbarat för honom. Jakob insåg kanske att drömmarna var profetiska, för han ”aktade på det som hade sagts”. (1Mo 37:3–11)

När Jakob bodde i Hebron bad han en dag Josef bege sig av till området i närheten av Sikem för att se hur det var med hans bröder och med småboskapen. Med tanke på att bröderna var så fientligt inställda till Josef kan detta inte ha varit något trevligt uppdrag för honom, men utan att tveka sade han: ”Här är jag!” Han gav sig sedan av från Hebrons lågslätt till Sikem. När han kom fram träffade han en man som sade att bröderna hade begett sig till Dotan, så han fortsatte dit. När de fick se honom på långt håll började de smida planer mot honom och sade: ”Titta! Här kommer den där drömmaren. Kom nu och låt oss dräpa honom och kasta honom i en av cisternerna. ... Låt oss sedan se vad det blir av hans drömmar.” (1Mo 37:12–20) Ruben, den förstfödde, försökte emellertid förhindra den mordiska planen och uppmanade dem enträget att inte dräpa Josef, utan att i stället kasta honom i en torr cistern. När Josef kom fram klädde de av honom hans långa, randiga klädnad och gjorde som Ruben hade föreslagit. När det senare kom en karavan med ismaeliter övertalade Juda, i Rubens frånvaro, de andra om att det var bättre att sälja honom till dessa köpmän än att dräpa honom. (1Mo 37:21–27)

Såld som slav. Trots att Josef bad om medlidande sålde de honom för 20 silverstycken. (1Mo 37:28; 42:21) Senare fick de Jakob att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur. Den åldrande Jakob blev så förtvivlad över förlusten av sin son att han vägrade att låta sig tröstas. (1Mo 37:31–35)

Köpmännen förde så småningom Josef till Egypten och sålde honom till Potifar, chefen för faraos livvakt. (1Mo 37:28, 36; 39:1) Ett sådant köp som den egyptiske Potifar gjorde var ingenting ovanligt, för det framgår av forntida papyrusdokument att arameiska slavar (Josef var halvaramé [1Mo 29:10; 31:20]) värderades högt i Egypten.

Josef hade arbetat flitigt för att främja sin fars intressen, och på samma sätt visade han sig vara flitig och pålitlig som slav. Med Jehovas välsignelse fick Josef framgång i allt som han företog sig. Det resulterade i att Potifar anförtrodde honom hela sitt hus. Josef blev tydligtvis husföreståndare, en befattning som nämns i egyptiska texter i samband med stora hus som tillhörde inflytelserika egyptier. (1Mo 39:2–6)

Motstår frestelser. Under tiden hade Josef blivit en mycket stilig ung man, och Potifars hustru blev förtjust i honom. Gång på gång bad hon honom ligga med henne. Men Josef, som hade fostrats på rättfärdighetens väg, vägrade och sade: ”Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” Faran var dock inte över för Josef. Arkeologiska vittnesbörd visar att egyptiska hus tycks ha varit byggda så att man måste gå genom huvudbyggnaden för att komma till förrådsrummen. Om Potifars hus var byggt på det viset var det omöjligt för Josef att helt undvika kontakt med Potifars hustru. (1Mo 39:6–10)

Till slut tog Potifars hustru vara på vad hon uppfattade som ett lägligt tillfälle. En dag, när det inte fanns några andra i huset och Josef arbetade, högg hon tag i hans klädnad och sade: ”Ligg med mig!” Men Josef lämnade klädnaden i hennes hand och flydde. Då började hon ropa och skrika för att få det att verka som om Josef hade gjort närmanden mot henne. När hon berättade det för sin man, Potifar, blev han rasande och lät kasta Josef i fängelset, där kungens fångar hölls fängslade. (1Mo 39:11–20)

I fängelse. Det verkar som om Josef till en början behandlades mycket hårt i fängelset. ”I bojor tvingade de hans fötter, i järn kom hans själ.” (Ps 105:17, 18) Men på grund av Josefs exemplariska uppförande under dessa ogynnsamma förhållanden och som en följd av Jehovas välsignelse satte fängelsechefen honom till att öva tillsyn över de andra fångarna. Återigen visade sig Josef vara en duktig administratör genom att han såg till att allt arbete blev gjort. (1Mo 39:21–23)

Längre fram, när två av faraos ämbetsmän, chefen för munskänkarna och chefen för bagarna, sattes i samma fängelse, fick Josef i uppdrag att passa upp dem. De två männen fick var sin dröm, och efter att ha förklarat att uttydningen kommer från Gud uttydde Josef drömmarna åt dem. Munskänkens dröm betydde att han efter tre dagar skulle få återvända till sitt ämbete. Josef bad därför munskänken att komma ihåg honom och nämna om honom för farao så att han kunde bli frigiven ur fängelset. Han förklarade att han hade blivit bortrövad från ”hebréernas land” och att han inte hade gjort något som gjorde att han förtjänade fängelsestraff. Förmodligen ville Josef inte ställa sin familj i dålig dager, och därför undvek han att tala om vilka som hade rövat bort honom. Därefter uttydde han bagarens dröm och förklarade att denne skulle bli dödad efter tre dagar. Båda drömmarna fick sin uppfyllelse tre dagar senare, på faraos födelsedag. Detta stärkte utan tvivel Josef i hans övertygelse om att hans egna drömmar skulle gå i uppfyllelse och hjälpte honom att hålla ut. Då hade det redan gått omkring 11 år sedan han blev såld av sina bröder. (1Mo 40:1–22; jfr 1Mo 37:2; 41:1, 46.)

Inför farao. När munskänken var återinsatt i sitt ämbete glömde han Josef helt. (1Mo 40:23) Men efter två hela år fick farao två drömmar som ingen av Egyptens magiutövande präster eller visa män kunde uttyda. Det var då som munskänken gjorde farao uppmärksam på Josef. Genast sände farao bud efter Josef. Enligt egyptisk sed rakade sig Josef och bytte kläder innan han gick in till farao. Inte heller den här gången tog han själv äran, utan tillskrev Gud uttydningen. Sedan förklarade han att båda drömmarna som farao hade haft visade att det skulle komma sju år med överflöd som skulle följas av sju hungerår. Dessutom föreslog han åtgärder som man skulle vidta för att lindra verkningarna av den kommande hungersnöden. (1Mo 41:1–36)

Den näst högste i Egypten. Farao insåg att den 30-årige Josef var en man som ägde den vishet som krävdes för att styra när det var överflöd och när det var hungersnöd. Farao utsåg därför Josef till den näst högste styresmannen i Egypten och gav honom sin signetring, klädde honom i fina linnekläder och lade en kedja av guld om hans hals. (1Mo 41:37–44, 46; jfr Ps 105:17, 20–22.) Egyptiska inskrifter och väggmålningar bekräftar att det här tillvägagångssättet följdes då man utsåg höga ämbetsmän. Det framgår också av gamla egyptiska uppteckningar att åtskilliga kanaanéer fick höga ställningar i Egypten och att Josefs namnändring till Safenat-Panea inte saknar motsvarigheter. Josef fick dessutom en hustru: Asenat, dotter till Potifera (av egyptiskan; betyder ”han som Ra (Re) har gett”), prästen i On. (1Mo 41:45)

Därefter reste Josef omkring i hela Egypten och gjorde förberedelser för att sköta statsangelägenheter, och han sörjde för att det lagrades stora mängder livsmedel under de sju överflödsåren. Innan hungersnöden började födde hans hustru Asenat två söner åt honom, Manasse och Efraim. (1Mo 41:46–52)

Halvbröderna kommer för att köpa mat. Så kom hungersnöden. Eftersom den sträckte sig långt utanför Egyptens gränser, kom folk från de kringliggande länderna för att köpa mat av Josef. Med tiden kom också hans tio halvbröder och bugade sig djupt för honom, och därigenom uppfylldes delvis de två profetiska drömmar som Josef hade haft. (1Mo 41:53–42:7) De kände dock inte igen honom, eftersom han var klädd i kunglig skrud och talade till dem genom tolk. (1Mo 42:8, 23) Utan att ge sig till känna anklagade Josef dem för att vara spioner. De bedyrade att de var ärliga och berättade att de alla tio var bröder, att de hade lämnat sin far och sin yngste bror hemma och att de hade haft ytterligare en bror som inte fanns mer. Men Josef vidhöll att de var spioner och satte dem i förvar. På tredje dagen sade han till dem: ”Gör detta, så får ni leva. Jag fruktar den sanne Guden. Om ni är rättrådiga, låt då en av era bröder hållas bunden i det hus där ni hölls i förvar [tydligtvis det hus där alla tio hade hållits i förvar], men ge er av ni andra, ta med spannmål mot hungersnöden i era hus. Sedan skall ni föra er yngste bror till mig, så att era ord visar sig trovärdiga; och ni skall inte dö.” (1Mo 42:9–20)

Nu började Josefs halvbröder förstå att Gud höll på att straffa dem för att de många år tidigare hade sålt sin bror som slav. I närvaro av Josef, som de fortfarande inte kände igen, talade de med varandra om sin skuld. När han hörde deras ord, som vittnade om ånger, blev han så rörd att han var tvungen att gå ut och gråta. När han kom tillbaka lät han binda Simeon för att hålla honom i förvar tills de återvände med sin yngste bror. (1Mo 42:21–24)

Halvbröderna kommer med Benjamin. När Josefs nio halvbröder berättade för Jakob vad som hade hänt i Egypten och det upptäcktes att de alla hade fått sina pengar tillbaka i sina packsäckar blev alla mycket rädda, och deras far gav uttryck åt sorg. Till slut gick Jakob med på att låta sin yngste son följa med de andra tillbaka till Egypten, eftersom hungersnöden var så svår och eftersom Juda försäkrade att Benjamin skulle komma tillbaka välbehållen. (1Mo 42:29–43:14)

I Egypten blev bröderna återförenade med Simeon, och till deras stora förvåning blev de alla inbjudna till middag hos livsmedelsförvaltaren. När Josef kom in lämnade de fram en gåva till honom och kastade sig ner inför honom, och efter att ha besvarat hans frågor om deras far böjde de sig ner för honom igen. När Josef fick se sin helbror, Benjamin, blev han så rörd att han gick in i ett annat rum och brast i tårar. När han lyckats få kontroll över sina känslor blev middagen serverad. De elva bröderna fick sitta vid ett bord för sig själva efter ålder, och Benjamins portion var fem gånger så stor som de andras. Tydligtvis gjorde Josef detta för att pröva sina bröder för att se om de dolde några känslor av avundsjuka, men de visade inga sådana tendenser. (1Mo 43:15–34)

Precis som första gången ordnade Josef så att pengarna lades tillbaka i vars och ens packsäck (1Mo 42:25), och dessutom befallde han att hans silverbägare skulle läggas i Benjamins säck. När de hade gett sig av sände han en betrodd man efter dem och anklagade dem för att ha stulit hans silverbägare. Kanske för att inskärpa hos dem hur värdefull bägaren var och hur allvarligt deras påstådda brott var skulle mannen som var satt över Josefs hus säga till dem: ”Är det inte den bägaren som min herre dricker ur och använder när han skickligt tyder omen?” (1Mo 44:1–5) Eftersom allt detta bara var ett knep, finns det inget skäl att tro att Josef verkligen använde silverbägaren för att tyda omen. Av allt att döma ville Josef bara visa att han var en myndighetsperson i ett land där den sanna tillbedjan var okänd.

Josefs bröder måste ha blivit förskräckta när bägaren blev funnen i Benjamins säck. Med sönderrivna kläder vände de tillbaka till Josefs hus och föll ner till jorden inför honom. Josef sade till dem att alla utom Benjamin kunde ge sig av. Men detta ville de inte göra, vilket visar att de inte längre hade den missunnsamma inställning som omkring 22 år tidigare hade fått dem att sälja sin bror. Juda talade enträget för deras sak och erbjöd sig att ta Benjamins plats för att deras far inte skulle dö av sorg därför att Benjamin inte återvände. (1Mo 44:6–34)

Josef ger sig till känna. Josef blev så rörd av Judas vädjan att han inte längre kunde behärska sig. Efter att ha bett alla utom hans bröder att gå ut berättade han vem han var. Även om han tidigare hade blivit mycket illa behandlad av dem, hyste han inte agg mot dem. Han sade: ”Var nu inte bedrövade och var inte vreda på er själva för att ni sålde mig hit; Gud har nämligen sänt mig före er för att bevara liv. Detta är ju hungersnödens andra år på jorden, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Därför sände Gud mig före er, för att säkerställa en kvarleva åt er på jorden och för att bevara er vid liv genom en storslagen räddning. Så nu var det inte ni som sände mig hit, utan den sanne Guden.” (1Mo 45:1–8) Josef förlät dem uppriktigt, för han kysste alla sina bröder och grät med dem. (1Mo 45:14, 15)

Enligt faraos befallning ställde Josef därefter vagnar till förfogande för sina bröder så att de kunde hämta Jakob och hela hans hushåll till Egypten. Han gav dem också gåvor och proviant för resan, och när han tog avsked av dem uppmanade han dem: ”Bli inte osams på vägen.” (1Mo 45:16–24)

Josefs far kommer till Egypten. Jakob, som hade blivit 130 år, kunde först inte tro att hans son Josef fortfarande levde. Men när han till slut blivit övertygad utbrast han: ”Låt mig fara och se honom innan jag dör!” Jakob gav sig av till Egypten med hela sitt hushåll, och när han kom till Beersheba fick han en syn i vilken Gud sade att han godkände flyttningen och dessutom lovade: ”Josef skall lägga sin hand på dina ögon.” Det var alltså Josef som skulle sluta Jakobs ögon när han var död. Eftersom det normalt var den förstfödde som gjorde detta, uppenbarade Jehova därmed att Josef skulle få förstfödslorätten. (1Mo 45:25–46:4)

När Josef fick besked av Juda, som hade skickats i förväg, om att hans far var på väg, lät han spänna för sin vagn för att möta Jakob i Gosen. Därefter begav han sig tillsammans med fem av sina bröder till farao, och enligt Josefs anvisningar presenterade bröderna sig som fåraherdar och bad att få bo som främlingar i landet Gosen. Farao gick med på deras begäran, och efter att ha föreställt sin far för farao lät Josef honom och hans hushåll bosätta sig i den ”allra bästa delen av landet”. (1Mo 46:28–47:11) På så sätt utnyttjade Josef på ett vist och kärleksfullt sätt egyptiernas fördomar mot fåraherdar, vilket ledde till att Jakobs familj skyddades mot att bli påverkad av egyptiernas dåliga inflytande och undgick att helt införlivas i det egyptiska samhället genom äktenskap. Från och med då var Jakob och hela hans hushåll beroende av Josef. (1Mo 47:12) På sätt och vis böjde sig alla för Josef som Egyptens statsminister, och därigenom fick hans profetiska drömmar på ett anmärkningsvärt sätt sin uppfyllelse.

Hungersnödens verkningar på egyptierna. Hungersnöden fortsatte, och så småningom hade egyptierna gett alla sina pengar och all sin boskap i utbyte mot mat. Till slut sålde de till och med sin jord och sig själva, så att de blev slavar åt farao. Därefter flyttade Josef in dem i städer, utan tvivel för att underlätta utdelningen av brödsäd. Den här flyttningen var dock uppenbarligen en tillfällig åtgärd, för när egyptierna återvände till sina jordar för att så säd, flyttade de förmodligen in i de hus som de tidigare hade bott i. När de på nytt började få skördar, skulle de enligt Josefs befallning ge en femtedel av avkastningen åt farao som betalning för att de fick bruka jorden. Prästerna var dock undantagna från den bestämmelsen. (1Mo 47:13–26)

Jakob välsignar Josefs söner. Omkring 12 år efter det att hungersnöden var över förde Josef fram sina två söner, Manasse och Efraim, inför Jakob. Det var vid det här tillfället som Jakob tillkännagav att förstfödslorätten skulle tillfalla Josef och att Efraim och Manasse skulle betraktas som likställda med Jakobs egna söner. Från Josef skulle det alltså utgå två stammar som skulle få var sin arvedel. När Jakob välsignade Efraim och Manasse, lade han sin högra hand på den yngre av de två, Efraim, även om detta misshagade Josef. Genom att ge företräde åt Efraim visade Jakob profetiskt att den yngre skulle bli störst av de två. (1Mo 47:28, 29; 48:1–22; se också 5Mo 21:17; Jos 14:4; 1Kr 5:1.)

Jakob välsignar Josef och de andra sönerna. När Jakob låg på sin dödsbädd kallade han till sig alla sina söner och välsignade dem en och en. Han liknade Josef vid ”sidoskottet av ett fruktbärande träd”. Detta ”fruktbärande träd” var patriarken Jakob själv, och Josef blev en av de mer framträdande grenarna. (1Mo 49:22) Även om Josef blev ansatt av bågskyttar och var föremål för fiendskap, ”vilade hans båge på en stadig plats, och hans starka händer var smidiga”. (1Mo 49:23, 24) Detta kunde sägas om Josef själv. Hans halvbröder hyste agg till honom och sköt bildligt talat på honom för att döda honom. Men Josef återgäldade dem genom att visa barmhärtighet och kärleksfull omtanke, och dessa egenskaper blev som pilar som dödade deras agg. De fientliga ”bågskyttarna” lyckades således inte döda Josef och inte heller försvaga hans kärlek till rättfärdighet eller hans tillgivenhet för sina bröder.

Profetiskt kunde Jakobs ord tillämpas på de stammar som skulle utgå från Josefs två söner, Efraim och Manasse, och de strider de skulle komma att utkämpa. (Jfr 5Mo 33:13, 17; Dom 1:23–25, 35.) Det är intressant att lägga märke till att det var Efraims stam som frambringade Josua (Hosea; Jehoshua), som blev Moses efterträdare och som ledde israeliterna i deras kamp mot kanaanéerna. (4Mo 13:8, 16; Jos 1:1–6) En annan av Josefs avkomlingar, Gideon, som var av Manasses stam, besegrade med Jehovas hjälp midjaniterna. (Dom 6:13–15; 8:22) Och Jefta, som tydligen också var av Manasses stam, underkuvade ammoniterna. (Dom 11:1, 32, 33; jfr Dom 12:4; 4Mo 26:29.)

Också andra sidor av Jakobs profetiska välsignelse har sina paralleller i det som Josef var med om. När Josef inte tog hämnd på sina bröder utan i stället sörjde för att alla i Jakobs, dvs. Israels, hushåll fick sina behov tillgodosedda, var han som en herde och en sten att stödja sig på för Israel. Eftersom det var Jehova som hade lett händelserna så att Josef kunde tjäna på det här sättet, kan det sägas att han hade kommit från ”Jakobs Starkes händer”. Han kom således från Jehova Gud, och Jehova hjälpte honom. Han var ”med den Allsmäktige”, dvs. han stod på Jehovas sida, och blev därför också välsignad av honom. (1Mo 49:24, 25)

Också de stammar som genom Efraim och Manasse skulle utgå från Josef skulle bli välsignade av Jehova. Jakob sade: ”Han [den Allsmäktige] skall välsigna dig med välsignelser från himlen där ovan, med välsignelser från djupet som ligger där nere, med välsignelser från bröst och moderliv.” (1Mo 49:25) Det gav Josefs avkomlingar en försäkran om att de skulle få det vatten de behövde, både från himlen och från underjordiska källor, och att de skulle bli talrika. (Jfr 5Mo 33:13–16; Jos 17:14–18.)

De välsignelser Jakob uttalade över sin älskade son Josef skulle vara som en prydnad för de två stammar som utgick från Josef. Dessa välsignelser skulle ha en prakt som var överlägsen de skogar och källor som pryder de eviga bergen och de evigt bestående kullarna. Det skulle vara eviga välsignelser, som skulle förbli över Josefs och hans avkomlingars huvud så länge bergen och kullarna bestod. (1Mo 49:26; 5Mo 33:16)

Josef blev ”uttagen bland sina bröder”, därför att Gud utvalde honom till en särskild uppgift. (1Mo 49:26) Han hade utmärkt sig genom att visa en enastående anda och en god förmåga att öva tillsyn och organisera. Det var därför lämpligt att särskilda välsignelser skulle ”förbli över Josefs huvud, ja, över hjässan”.

Efter det att Jakob hade välsignat sina söner dog han. Josef föll då ner över sin fars ansikte och kysste honom. Enligt Jakobs önskemål att få bli begravd i Makpelagrottan lät Josef de egyptiska läkarna balsamera Jakobs kropp, så att den kunde föras till Kanaan. (1Mo 49:29–50:13)

Josefs inställning till sina bröder. När Josef och hans halvbröder återvände till Egypten efter att ha begravt Jakob, hade de fortfarande dåligt samvete och fruktade att Josef skulle ta hämnd och bad därför om förlåtelse. Josef brast då i gråt, och han tröstade dem och försäkrade dem om att det inte fanns något att frukta: ”Var inte rädda, för är jag i Guds ställe? Ni tänkte ut ont mot mig. Gud tänkte ut det till något gott, för att handla som på denna dag, för att bevara många människor vid liv. Och var nu inte rädda. Jag skall själv fortsätta att förse er och era små barn med mat.” (1Mo 50:14–21)

Josefs död. Josef överlevde sin far med cirka 54 år och blev 110 år. Han fick till och med vara med om att några av hans barnbarnsbarn föddes. Innan han dog bad han i tro om att hans ben skulle föras till Kanaan när israeliterna drog ut från Egypten. När han dog blev hans kropp balsamerad och lagd i en kista. (1Mo 50:22–26; Jos 24:32; Heb 11:22)

Namnet Josef får en framträdande plats. Med tanke på Josefs framträdande ställning bland Jakobs söner är det mycket passande att hans namn ibland användes som benämning på alla Israels stammar (Ps 80:1) eller på de stammar som hörde till det norra riket. (Ps 78:67; Am 5:6, 15; 6:6) Hans namn förekommer också i flera av Bibelns profetior. I Hesekiels profetiska syn består Josefs arv av en dubbel del (Hes 47:13), en av portarna till staden ”Jehova är där” bär namnet Josef (Hes 48:32, 35), och i samband med att det talas om återförenandet av Jehovas folk omnämns Josef som hövding för den ena delen av nationen och Juda som hövding för den andra delen. (Hes 37:15–26) Enligt Obadjas profetia skulle ”Josefs hus” vara med och tillintetgöra ”Esaus hus” (Ob 18), och i Sakarjas profetia sägs det att Jehova skulle rädda ”Josefs hus” (Sak 10:6). Josef omnämns i stället för Efraim som en av stammarna i det andliga Israel. (Upp 7:8)

Det faktum att Josef omnämns i Uppenbarelseboken 7:8 antyder att Jakobs profetia på dödsbädden också skulle få en uppfyllelse på det andliga Israel. I det här sammanhanget är det värt att lägga märke till att Jakobs Starke, Jehova Gud, sände Kristus Jesus som den rätte herden som gav sitt liv för ”fåren”. (Joh 10:11–16) Kristus Jesus är också grundhörnstenen som Guds tempel, vilket består av andliga israeliter, vilar på. (Ef 2:20–22; 1Pe 2:4–6) Denne ”Herde” och ”Sten” är ”med den Allsmäktige”. (Joh 1:1–3; Apg 7:56; Heb 10:12; jfr 1Mo 49:24, 25.)

Paralleller mellan Josef och Kristus. Det finns flera paralleller mellan Josefs liv och Jesu Kristi liv. Josef visades särskild tillgivenhet av sin far, och det var på liknande sätt med Jesus. (Jfr Mt 3:17; Heb 1:1–6.) Josefs halvbröder var fientligt inställda till honom. På liknande sätt blev Jesus förkastad av sina egna, judarna (Joh 1:11), och hans köttsliga halvbröder utövade till en början inte tro på honom. (Joh 7:5) Josefs villighet att göra sin fars vilja i fråga om att se till sina halvbröder motsvarar Jesu villighet att komma till jorden. (Flp 2:5–8) De bittra erfarenheter som det här uppdraget medförde för Josef kan jämföras med det som hände Jesus, i synnerhet när han blev misshandlad och till sist dödad på en tortyrpåle. (Mt 27:27–46) Liksom Josefs halvbröder sålde Josef till en midjanitisk-ismaelitisk karavan överlämnade judarna Jesus till de romerska myndigheterna för att få honom avrättad. (Joh 18:35) Både Josef och Jesus blev genom lidande luttrade och förberedda för den livräddande roll de skulle ha. (Ps 105:17–19; Heb 5:7–10) Att Josef blev upphöjd och fick ställningen som livsmedelsförvaltare i Egypten, vilket ledde till att människoliv räddades, motsvarar att Jesus blev upphöjd och blev ”Räddare” för både judar och icke-judar. (Joh 3:16, 17; Apg 5:31) Den onda plan Josefs bröder hade för att skada honom visade sig vara det medel Gud använde för att rädda dem från hungersnöden. På samma sätt blev Jesu död grundvalen för räddning. (Joh 6:51; 1Kor 1:18)

2. Far till Jigal som tillhörde Isaskars stam och som var en av de spejare som Mose sände ut från Parans vildmark. (4Mo 13:2, 3, 7)

3. En levit, en av ”Asafs söner”, som under Davids regering genom lottkastning fick i uppgift att vara med i den första av de 24 tjänstegrupper som musikerna delades in i. (1Kr 25:1, 2, 9)

4. ”Son till Jonam”; en av Jesu Kristi förfäder i hans jordiska mors, Marias, släktlinje. (Lu 3:30) Josef var en avkomling av David och levde innan Jerusalem ödelades av babylonierna.

5. En av dem som på Esras uppmaning sände bort sina utländska hustrur tillsammans med sönerna. (Esr 10:10–12, 42, 44)

6. En präst i Sebanjas fädernehus; han levde samtidigt med översteprästen Jojakim, ståthållaren Nehemja och prästen Esra. (Neh 12:12, 14, 26)

7. ”Son till Mattatias” och på moderns sida förfader till Jesus Kristus. (Lu 3:24, 25) Josef levde många år efter landsflykten i Babylon.

8. Son till en viss Jakob; Jesu adoptivfar, Marias man och senare biologisk far till minst fyra söner (Jakob, Josef, Simon och Judas) och även några döttrar. (Mt 1:16; 13:55, 56; Lu 4:22; Joh 1:45; 6:42) Josef kallades också son till Heli (Lu 3:23), som tydligtvis var namnet på hans svärfar. Josef var en rättfärdig man som alltid följde Guds ledning, lydde den mosaiska lagen och rättade sig efter kejsarens förordningar.

Josef, som var snickare och bodde i Nasaret, hade en ganska blygsam inkomst. (Mt 13:55; Lu 2:4; jfr Lu 2:24 med 3Mo 12:8.) Han var trolovad med en jungfru som hette Maria (Lu 1:26, 27), men innan de gifte sig blev hon havande genom helig ande. Eftersom han inte ville göra så att hon blev offentligt beskådad, ämnade han skilja sig från henne i hemlighet. (Se SKILSMÄSSA.) Men när Jehovas ängel hade förklarat saken i en dröm, tog Josef Maria hem till sig som sin hustru enligt lagen. Han hade dock inget sexuellt umgänge med henne förrän hon hade fött den son som mirakulöst hade blivit avlad i henne. (Mt 1:18–21, 24, 25)

I lydnad för kejsar Augustus förordning om att alla skulle inskrivas, var och en i sin egen stad, tog Josef, som var en avkomling av kung David, med sig Maria till Betlehem i Judeen. Där födde Maria Jesus och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns ”plats för dem i övernattningsrummet”. Samma natt kom några herdar för att se den nyfödde; en ängel hade berättat för dem om födelsen. Omkring 40 dagar senare begav sig Josef och Maria till templet i Jerusalem, där de bar fram Jesus och frambar ett offer, vilket var föreskrivet i den mosaiska lagen. Både Josef och Maria förundrade sig när de hörde den åldrande Simeons profetiska ord om allt det stora som Jesus skulle göra. (Lu 2:1–33; jfr 3Mo 12:2–4, 6–8.)

En tid senare, tydligtvis när familjen bodde i ett hus i Betlehem, fick Maria och hennes lille son besök av astrologer från Östern. (Enligt Lukas 2:39 tycks det som om Josef och Maria återvände till Nasaret strax efter det att de hade burit fram Jesus i templet, men man skall komma ihåg att den här versen ingår i en starkt koncentrerad redogörelse.) Ett ingripande från Gud förhindrade att deras besök ledde till att Jesus blev dödad. Josef blev i en dröm varnad för att Herodes sökte efter barnet för att röja det ur vägen och följde därför Guds befallning att ta med sig sin familj och fly till Egypten. (Mt 2:1–15)

När Herodes var död visade sig Jehovas ängel på nytt i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp, ta barnet och hans mor med dig och bege dig till Israels land.” Men när Josef hörde att Herodes son Arkelaus härskade som kung i sin fars ställe, blev han rädd för att återvända till Judeen, och ”då han dessutom i en dröm fick en gudomlig varning, drog han bort till landsdelen Galileen, och när han kommit dit bosatte han sig i en stad som heter Nasaret”. (Mt 2:19–23)

Varje år tog Josef med sig hela familjen till Jerusalem för att fira påsken. Vid ett tillfälle, när Josef och Maria var på väg hem till Nasaret efter en påskhögtid och hade färdats en dagsetapp från Jerusalem, upptäckte de att Jesus, som då var 12 år, inte var med i ressällskapet. De sökte ivrigt efter honom och fann honom till slut i templet i Jerusalem, där han satt och lyssnade till lärarna och frågade ut dem. (Lu 2:41–50)

Bibeln säger inget direkt om hur mycket Josef undervisade Jesus. Men utan tvivel bidrog han till att Jesus gjorde framsteg i vishet. (Lu 2:51, 52) Josef måste också ha lärt honom snickaryrket, för Jesus var känd både som ”snickarens son” (Mt 13:55) och som ”snickaren”. (Mk 6:3)

Det nämns ingenting i Bibeln om Josefs död. Men det verkar som om han dog före Jesus, för om han fortfarande hade levt vid påsktiden år 33, när Jesus blev hängd på pålen, är det inte troligt att Jesus hade gett aposteln Johannes uppgiften att ta hand om Maria. (Joh 19:26, 27)

9. En av Jesu Kristi halvbröder. (Mt 13:55; Mk 6:3) Liksom sina andra bröder utövade Josef till en början inte tro på Jesus. (Joh 7:5) Men Jesu halvbröder, utan tvivel även Josef, kom längre fram till tro. De nämns bland dem som var tillsammans med apostlarna och andra efter Jesu himmelsfärd, så de var troligtvis med bland de cirka 120 lärjungar som var församlade i ett rum på en övervåning i Jerusalem, när Mattias genom lottkastning utvaldes till att ersätta den trolöse Judas Iskariot. Det tycks vara samma grupp på omkring 120 lärjungar som mottog Guds ande på pingstdagen år 33. (Apg 1:9–2:4)

10. En välbärgad man från den judeiska staden Arimatea; han var också en ansedd medlem av den judiska domstolen Sanhedrin. Josef var en god och rättfärdig man som väntade på Guds kungarike, men på grund av fruktan för de judar som inte trodde på Jesus Kristus visade han inte öppet att han var en lärjunge till honom. Han röstade dock inte till stöd för Sanhedrins orättfärdiga handlingssätt mot Kristus Jesus. Längre fram tog han mod till sig och bad Pilatus om Jesu kropp, och tillsammans med Nikodemos beredde han den för begravning och lade den i en ny grav som var uthuggen i en klippa. Den här graven, som var hans egen, låg i en trädgård i närheten av den plats där Jesus blev hängd på pålen. (Mt 27:57–60; Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

11. En man som ställdes fram tillsammans med Mattias som kandidat för den tjänst att öva tillsyn som den trolöse Judas Iskariot ”avvek ifrån”. Josef, som också kallades Barsabbas (möjligen ett familjenamn eller bara ett annat namn han hade fått) och hade tillnamnet Justus, hade varit vittne till Jesu gärningar, hans underverk och hans uppståndelse. Det var emellertid inte Josef, utan Mattias, som genom lottkastning blev utvald att ersätta Judas Iskariot före pingstdagen år 33 och som från och med då blev ”räknad tillsammans med de elva apostlarna”. (Apg 1:15–2:1)

12. En levit med tillnamnet Barnabas; han var född på Cypern. (Apg 4:36, 37) Han blev en av aposteln Paulus nära medarbetare. (Se BARNABAS.)