Vårt unika solsystem – hur det fick sin början

DET är många samverkande faktorer som gör vår del av universum unik. Vårt solsystem ligger mellan två av Vintergatans spiralarmar i ett område med relativt få stjärnor. Nästan alla stjärnor som vi kan se nattetid ligger så långt bort att de bara ser ut som små ljusprickar, även om vi tittar på dem genom de största teleskopen. Är det här en bra placering för vårt solsystem?

Om vårt solsystem skulle ligga nära Vintergatans centrum, skulle vi utsättas för de skadliga verkningarna av att befinna oss i en tät anhopning av stjärnor. Jordens omloppsbana skulle troligen rubbas, och det skulle få allvarliga konsekvenser för mänskligt liv. Som det nu är verkar vårt solsystem befinna sig på precis rätt plats i galaxen för att undgå denna och andra faror. Solsystemet passerar inte genom gasmoln och riskerar därför inte att överhettas, och inte heller utsätts det för exploderande stjärnor och andra källor till dödlig strålning.

Solen är en idealisk stjärna med tanke på våra behov. Den brinner i jämn takt och är långlivad, och den är varken för stor eller för het. De allra flesta stjärnorna i vår galax är mycket mindre än vår sol och ger varken rätt slags ljus eller rätt mängd värme för att uppehålla livet på en planet som vår. Dessutom är flertalet stjärnor genom gravitationen bundna till en eller flera andra stjärnor som kretsar kring varandra. Vår sol, däremot, är ensam. Det är inte troligt att vårt solsystem skulle förbli stabilt om det påverkades av gravitationskraften från två eller flera solar.

En annan faktor som gör vårt solsystem unikt är de stora yttre planeternas placering. De har nästan cirkulära omloppsbanor, och deras gravitationskraft utgör inte något hot mot de inre jordliknande planeterna.a De här yttre planeterna fungerar i stället som ett skydd genom att de avleder och drar till sig farliga föremål. ”Tack vare närvaron av sådana stora gasplaneter som Jupiter ... träffas vi inte av asteroider och kometer i någon större utsträckning”, förklarar vetenskapsmännen Peter D. Ward och Donald Brownlee i boken Rare Earth—Why Complex Life Is Uncommon in the Universe. Andra solsystem med jätteplaneter har också upptäckts. Men flertalet av de här stora planeterna har omloppsbanor som skulle utsätta en mindre, jordliknande planet för fara.

Månens roll

Sedan urminnes tider har månen fyllt människor med förundran. Den har inspirerat poeter och musiker. En forntida hebreisk poet beskrev månen som ”fast grundad för oöverskådlig tid, som det trogna vittnet i skyn”. (Psalm 89:37)

Månen inverkar bland annat på livet på jorden genom att dess gravitationskraft ger upphov till ebb och flod. Tidvattnet anses ha stor inverkan på havsströmmarna, som i sin tur är viktiga för våra vädersystem.

Månen fyller också en annan viktig funktion genom att dess gravitationskraft stabiliserar jordaxelns lutning i förhållande till jordens bana runt solen. I den vetenskapliga tidskriften Nature sägs det att utan månen skulle jordaxelns lutning under långa tidsperioder variera från ”nästan 0 [grader] till 85 [grader]”. Tänk om jordaxeln inte lutade! Då skulle vi gå miste om de härliga årstidsväxlingarna, och vi skulle få för lite regn. Jordaxelns lutning förhindrar också att temperaturförhållandena blir så extrema att vår överlevnad hotas. Astronomen Jacques Laskar konstaterar att ”det är tack vare närvaron av månen” som vårt ”nuvarande klimat är stabilt”. Genom att vår måne är förhållandevis större än jätteplaneternas månar kan den fullgöra sin stabiliserande roll.

En ytterligare funktion hos månen, jordens naturliga satellit, är att den tjänar som en ljuskälla om natten, alldeles som Första Mosebokens skribent framhöll. (1 Moseboken 1:16)

Slump eller avsikt?

Hur förklarar man alla de samverkande faktorer som gör livet på jorden inte bara möjligt, utan också behagligt och skönt? Det verkar bara finnas två förklaringar. Antingen är de resultatet av en blind slump. Eller också finns det en intelligens bakom det hela.

Redan för tusentals år sedan kunde man läsa i Bibelns skapelseberättelse att vårt universum formades av en Skapare – den allsmäktige Guden. Om det är sant, betyder det att förhållandena i vårt solsystem inte är resultatet av en slump, utan av en genomtänkt formgivning. Skaparen har gett oss en redogörelse för hur han gjorde livet på jorden möjligt. Trots att den här redogörelsen är omkring 3 500 år gammal, kanske du blir förvånad över att få veta att händelseförloppet vid universums tillblivelse, så som det beskrivs där, i stora drag stämmer överens med hur forskare menar att det måste ha varit. Redogörelsen finns i Första Moseboken. Vi skall nu se lite närmare på den.

Bibelns skapelseberättelse

”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1 Moseboken 1:1) De här inledande orden syftar på skapelsen av vårt solsystem, inbegripet vår planet, och alla stjärnorna i de miljarder galaxer som utgör vårt universum. Enligt Bibeln var jordens yta en gång ”öde och tom”. Det fanns inga kontinenter och inget bördigt land. Men det som sedan sägs riktar uppmärksamheten på vad som enligt forskare är den viktigaste förutsättningen för att det skall kunna finnas liv på en planet – ett överflöd av vatten. Guds ande ”rörde sig fram och åter över vattnets yta”. (1 Moseboken 1:2)

För att vattnet på en planets yta skall förbli flytande måste den befinna sig på rätt avstånd från sin sol. ”Mars är för kall och Venus för varm, men jorden är perfekt”, förklarar planetforskaren Andrew Ingersoll. Och om det skall finnas växtlighet måste det vara tillräckligt ljust. Betecknande nog visar Bibeln att Gud tidigt i skapelseprocessen lät solljuset tränga igenom de tjocka, mörka moln av vattenånga som omslöt havet likt en ”linda” kring ett spädbarn. (Job 38:4, 9; 1 Moseboken 1:3–5)

I de följande verserna läser vi att Skaparen gjorde det som i Bibeln kallas för ”den öppna rymden”. (1 Moseboken 1:6–8) Denna öppna rymd är fylld av gaser och utgör jordens atmosfär.

Det förklaras vidare att Gud förändrade jordens formlösa yta för att skapa torrt land. (1 Moseboken 1:9, 10) Han fick uppenbarligen jordskorpan att bukta sig och röra sig. Det kan ha lett till att djupa sänkor bildades och att kontinenter reste sig ur havet. (Psalm 104:6–8)

Det sägs inte exakt när i jordens historia som Gud skapade mikroskopiska alger i världshaven. Dessa självreproducerande encelliga organismer började med hjälp av solenergi omvandla koldioxid till näring och samtidigt släppa ut syre i atmosfären. Den här fantastiska processen gick in i ett intensivare skede under en tredje skapelseperiod i och med att Gud frambringade växtlighet som så småningom täckte markytan. Det här gjorde att mängden syre ökade i atmosfären, vilket skulle göra det möjligt för människor och djur att uppehålla livet genom andningen. (1 Moseboken 1:11, 12)

För att göra marken bördig frambringade Skaparen en mängd olika mikroorganismer i jordens mylla. (Jeremia 51:15) De här små organismerna bryter ner död materia och återvinner viktiga ämnen som växter tillgodogör sig. Vissa slag av jordbakterier tar upp kväve från luften och gör detta viktiga ämne tillgängligt för växterna så att de kan växa. En enda handfull bördig jord kan otroligt nog innehålla sex miljarder mikroorganismer!

I Första Moseboken 1:14–19 beskrivs det hur solen, månen och stjärnorna kom till under en fjärde skapelseperiod. Till en början kan det verka som om det här motsäger vad som tidigare nämnts. Men kom ihåg att Mose, som skrev Första Moseboken, beskrev skapelsen ur mänsklig synvinkel, som om det hade funnits en iakttagare på jorden. Det var tydligtvis vid den här tiden som solen, månen och stjärnorna blev synliga genom jordens atmosfär.

Enligt skildringen i Första Moseboken framträdde havsdjuren under en femte skapelseperiod och landdjuren och människorna under en sjätte skapelseperiod. (1 Moseboken 1:20–31)

Jorden skapades för att vi skulle kunna njuta av livet

När man läser berättelsen i Första Moseboken om hur livet på jorden kom till, visst verkar det då som om det var meningen att vi skulle njuta av livet? Har du någon gång vaknat upp en solig morgon, andats in frisk luft och känt dig lycklig över att vara vid liv? Du kanske tog en promenad i en park och njöt av de vackra, underbart doftande blommorna. Eller du kanske har gått omkring i en fruktträdgård och plockat några härliga frukter. Vi skulle inte kunna njuta av sådant om det inte vore för: 1) jordens rika tillgång på vatten, 2) den rätta mängden värme och ljus från solen, 3) atmosfären med dess rätta sammansättning av gaser och 4) den bördiga jorden.

De här speciella dragen, som saknas på Mars, Venus och de andra planeterna i vårt solsystem, kom inte till av en blind slump. De blev exakt avpassade för att göra livet på jorden njutbart. Som följande artikel kommer att visa sägs det också i Bibeln att Skaparen utformade vår vackra planet för att den skall bestå för evigt.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

”Om jag som geolog ombads att i all korthet förklara våra moderna uppfattningar om jordens ursprung och livets utveckling för ett enkelt herdefolk, ett folk likt de stammar till vilka Första Moseboken riktade sig, skulle jag knappast kunna göra det bättre än att i huvudsak hålla mig till språket i första kapitlet i Första Moseboken.” – Geologen Wallace Pratt.

[Ruta/Bild på sidan 7]

DEN BÄSTA PLATSEN ATT STUDERA UNIVERSUM FRÅN

Om solen låg någon annanstans i vår galax, skulle vi inte kunna se stjärnorna lika tydligt som vi nu gör. I boken The Privileged Planet förklaras det att ”vårt solsystem ligger ... långt från stoftrika, ljusförorenade områden, och det gör att man får en utmärkt överblick av både närliggande stjärnor och det avlägsna universum”.

Månens storlek och avstånd från jorden gör dessutom att den precis kan täcka solen vid en solförmörkelse. Detta relativt sällsynta fenomen ger astronomer möjlighet att studera solen. Sådana studier har avslöjat många hemligheter när det gäller hur stjärnor lyser.

[Bild på sidan 5]

Månens massa är tillräckligt stor för att stabilisera jordaxelns lutning

[Bilder på sidan 7]

Vad är det som gör att det kan finnas liv på jorden? Den rika tillgången på vatten, den rätta mängden ljus och värme, atmosfären och den bördiga jorden

[Bildkällor]

Jordklot: Efter foto från NASA; vete: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.