UPPROR, UPPRORISKHET
Trotsig olydnad mot eller motstånd mot en överordnad myndighet. Några av de vanligaste orsakerna till uppror är stolthet, själviskhet, påtryckningar från andra, missnöje med en överordnads beslut och en önskan om befrielse från verkligt eller inbillat förtryck.
Tidigt i historien. Upproret mot Gud började i den osynliga världen. En andevarelse som senare blev känd som Satan, Djävulen, försökte genom en orm få den första kvinnan, Eva, att göra uppror mot Skaparen. Han framställde uppror som något tilltalande, som något som skulle ge henne insikt. Eva gav efter för den själviska önskan att ”bli som Gud”. Hon ville alltså själv kunna avgöra vad som var gott och vad som var ont i stället för att rätta sig efter hur Gud såg på saken. (Se TRÄD [Bildspråk].) Eva inbillade sig att hon hade undanhållits något som hon nu menade sig ha rätt till, och därför valde hon att överträda Guds bud. Senare gav hennes man, Adam, efter för hennes påtryckningar och slöt sig till henne i upproret. Detta gjorde han inte därför att han hade bedragits till att tro att ormen talade sanning, utan tydligtvis därför att han själviskt valde att vara tillsammans med sin syndiga hustru hellre än att få Guds godkännande. (1Mo 3:1–6; 1Ti 2:14)
Under de århundraden som följde tycks det som om de flesta människor inte ville underordna sig Gud. Under perioden på över 926 år från Abels död till Noas födelse är Enok den ende som uttryckligen sägs ha vandrat med Gud. (1Mo 5:22) Också i himlen spred sig upproret. På Noas tid var det några änglar som ville ha sensuell njutning och därför i olydnad övergav sin himmelska ställning, gjorde sig mänskliga kroppar, gifte sig med kvinnor och fick barn med dessa kvinnor. (1Mo 6:4; 1Pe 3:19, 20; 2Pe 2:4, 5; Jud 6)
På Noas tid hade mänskligheten blivit så genomsyrad av upprorsanda att Jehova bestämde sig för att tillintetgöra människorna genom en stor översvämning. Bara Noa och hans närmaste familj, sammanlagt åtta personer, befanns vara värdiga att få leva. (1Mo 6:5–8; 7:13, 23)
I Israel. Många år senare började Jehova Gud handla uteslutande med Israels nation. Genom hela Israels historia hände det likväl gång på gång att enskilda individer, grupper eller hela folket gjorde uppror mot Jehova och mot hans representanter. I vissa fall var de som handlade upproriskt inte ständigt upproriska. Mose och Aron tjänade Jehova troget i många år, men en gång när de utsattes för påtryckningar från de trätande israeliterna förlorade de självbehärskningen och underlät upproriskt att ge Gud äran för att vatten skaffades fram på mirakulöst sätt. (4Mo 20:12, 24; 27:13, 14) Israels nation som helhet var så upprorisk att den i Hesekiel 44:6 får namnet ”Upproriskheten”; folket hade så att säga blivit upproriskheten personifierad.
Jehova Gud lät inte denna upproriskhet förbli ostraffad. (1Sa 12:15; 15:23; 1Ku 13:21, 22, 26; Ps 5:10; Jes 1:20; 63:10; Jer 4:16–18; Hes 20:21; Hos 13:16) Hans lag krävde dödsstraff för dem som fortsatte att vara upproriska mot sina föräldrar. (5Mo 21:18–21) Han avrättade själv de stolta och ärelystna männen Kora, Datan och Abiram och dem som slutit sig till dem i upproret mot Mose och Aron, Guds förordnade representanter. När israeliterna ifrågasatte om denna dom var rättvis och var upproriska mot Mose och Aron, miste ytterligare 14 700 livet under en hemsökelse från Jehova. (4Mo 16:1–3, 25–50) Jehova använde ofta andra nationer som redskap för att straffa israeliterna när de gav efter för påtryckningar att vara som de omkringliggande nationerna och upproriskt övergav den sanna tillbedjan. (Dom 2:3, 11–16; 3:4, 5; Neh 9:26, 27)
Kung Sidkias uppror. När kung Nebukadnessar gjorde Sidkia, kungen i Juda, till vasall, slöt han ett förbund med honom i Jehovas namn. När Sidkia senare gjorde uppror mot Nebukadnessar för att frigöra sig från denne främmande kungs ok, gjorde han därför uppror även mot Jehova, eftersom det var i Jehovas namn som han hade förpliktat sig att vara en lojal vasallkung. Jehova förklarade att Sidkia skulle dö i fångenskap i Babylon på grund av detta uppror. (2Ku 24:17–20; 2Kr 36:11–21; Hes 17:12–18)
Bland kristna. Också bland de kristna har det funnits upproriska personer. Aposteln Paulus förutsade att det skulle ske ett avfall, ett uppror, bland dem som bekände sig till kristendomen (2Th 2:3), och redan på hans tid fanns det avfällingar. (1Ti 1:19, 20; 2Ti 2:16–19) Lärjungen Judas skrev om några som skymfade dem som var ”härliga” i den kristna församlingen. Det var inget tvivel om att sådana upproriska personer skulle bli tillintetgjorda, och därför talade Judas om deras tillintetgörelse som om den redan hade skett. Han sade: ”[De] har gått under genom upproriskt tal likt Koras!” (Jud 8, 11; se AVFALL, AVFÄLLIGHET.)
Måste underordna sig myndigheter. De som önskar få Guds godkännande som Kristi efterföljare får inte göra uppror, utan måste vara lydiga mot dem som har ledningen i församlingen (Heb 13:17) och mot regeringar och myndigheter utanför församlingen (Tit 3:1, 2). Uppror mot de världsliga myndigheterna är i realiteten uppror mot Gud, för dessa myndigheter existerar därför att Gud tillåter det, och det är Guds vilja att de kristna underordnar sig dem så länge som myndigheterna inte kräver något av dem som är i strid med Guds lag. (Rom 13:1–7; Apg 5:29)
Ett grekiskt ord (stạsis) med grundbetydelsen ”det att stå” (Heb 9:8) kom att få innebörden ”uppror”. (Mk 15:7; Lu 23:19, 25) Ordet kan också återges med ”oenighet” (Apg 15:2), ”uppvigling” eller ”omstörtande verksamhet”, och ibland förmedlar det tanken på våldsamheter. (Apg 23:7, 10)
Enligt romersk lag var uppror och uppvigling belagt med dödsstraff. Skrivaren i Efesos gjorde därför en mobb som samlat sig i staden uppmärksam på att den stod inför en allvarlig fara och sade: ”Vi riskerar ju faktiskt att anklagas för uppvigling [en form av stạsis] på grund av det som har hänt i dag, eftersom det inte finns något enda skäl vi kan anföra som en förklaring till denna oregerliga mobb.” (Apg 19:40) Av samma orsak var det en mycket allvarlig anklagelse som Tertullus riktade mot Paulus inför den romerske ståthållaren Felix. Tertullus menade att Paulus eggade ”till omstörtande verksamhet [en form av stạsis] bland alla judarna”. Om han hade befunnits skyldig skulle han ha straffats med döden. (Apg 24:5)