Vi kan lära av det första människoparet
GUD tittade ut över jorden, och han såg att allt han gjorde var gott. Han höll nämligen på att bereda jorden så att människor skulle kunna bo på den. Ja, när han var klar med detta arbete, förklarade han att det var ”mycket gott”. (1 Moseboken 1:12, 18, 21, 25, 31) Men innan arbetet var helt slutfört, talade Gud om något som ”inte [var] gott”. Det var naturligtvis inte så att Gud gjorde något som var ofullkomligt, utan det var bara så att han ännu inte hade fullbordat sin skapelse. ”Det är inte gott för människan att förbli ensam”, sade Jehova. ”Jag ämnar göra en hjälpare åt honom, som ett komplement till honom.” — 1 Moseboken 2:18.
Jehovas avsikt var att människor skulle leva för evigt på en paradisisk jord i hälsa, lycka och överflöd. Adam skulle bli far till alla människor, och hans hustru, Eva, skulle ”bli mor åt alla levande”. (1 Moseboken 3:20) Det finns nu miljarder människor på jorden, och alla är avkomlingar av dem, men de är långt ifrån fullkomliga.
Berättelsen om Adam och Eva är välkänd. Men vad har vi för praktisk nytta av att känna till den? Vad kan vi lära av det första människoparet?
”Till mankön och kvinnkön skapade han dem”
När Adam namngav djuren, såg han att de hade en maka och att han inte hade det. Så när han fick se den vackra skapelse som Jehova hade format av hans revben, blev han mycket glad. Han insåg att hon på ett enastående sätt var en del av honom och sade därför: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna kommer att kallas Maninna, ty från man blev denna tagen.” — 1 Moseboken 2:18–23.
Mannen behövde en ”hjälpare”. Nu hade han en som var precis vad han behövde. Eva fungerade perfekt som ett komplement till Adam när det gällde att sköta hemmet, trädgården och djuren, skaffa barn och vara en trogen följeslagare som kunde ge honom den intellektuella stimulans och det stöd han behövde. — 1 Moseboken 1:26–30.
Jehova Gud såg till att detta par fick allt som de rimligen kunde önska sig. Han förde Eva till hennes man och sanktionerade därigenom deras förening. Äktenskapet och familjen blev så institutioner som samhället kunde byggas vidare på. I Första Moseboken läser vi: ”En man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” Och när Jehova välsignade Adam och Eva, det första gifta paret, och gav dem uppmaningen att vara fruktsamma, visade han klart och tydligt att hans avsikt var att alla barn som föddes skulle leva i en familj där både far och mor tog hand om dem och pysslade om dem. — 1 Moseboken 1:28; 2:24.
”Till Guds avbild”
Adam var en fullkomlig son till Gud, skapad till hans ”avbild” och ”likhet”. Men eftersom ”Gud är en ande”, kunde Adam inte vara lik Gud rent fysiskt. (1 Moseboken 1:26; Johannes 4:24) Likheten låg i de egenskaper människan fick, egenskaper som gjorde henne långt överlägsen djuren. Ja, människan skapades från början med egenskaperna kärlek, vishet, kraft och rättvisa. Hon utrustades med fri vilja och förmågan att tänka andligt. Hon fick ett samvete eller en medfödd känsla för moral, vilket gjorde det möjligt för henne att skilja mellan rätt och orätt. Hon fick också intellektuell förmåga och kunde därigenom meditera över varför människor finns till, inhämta kunskap om sin Skapare och utveckla ett nära förhållande till honom. Adam var således utrustad med allt han behövde för att fullgöra sin uppgift att administrera och sköta om Guds jordiska skaparverk.
Eva syndar
Adam informerade säkert snabbt Eva om det enda förbud som Jehova hade utfärdat: De fick ta frukt av alla träd i trädgården utom ett — trädet för kunskapen om gott och ont. Frukt från det trädet fick de inte äta, för om de gjorde det, skulle de dö på den dagen. — 1 Moseboken 2:16, 17.
Snart väcktes en fråga om den förbjudna frukten. En orm började samtala med Eva, en orm som användes som språkrör av en osynlig ande. Den frågade så till synes oskuldsfullt: ”Skulle Gud verkligen ha sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?” Eva svarade att de fick äta av frukten från alla träd utom ett. Men ormen sade då till kvinnan, tvärtemot vad Gud hade sagt: ”Ni kommer med visshet inte att dö. För Gud vet att just på den dag då ni äter av det kommer era ögon helt visst att öppnas och kommer ni helt visst att vara som Gud, vetande vad som är gott och ont.” Kvinnan började se på det förbjudna trädet med andra ögon. ”Trädet var gott till mat och ... det var något för ögonen att längta efter.” Eva blev grundligt bedragen och bröt så mot Guds lag. — 1 Moseboken 3:1–6; 1 Timoteus 2:14.
Var Evas synd oundviklig? Inte alls! Sätt dig in i hennes situation. Det ormen sade stämde inte alls med vad Gud och Adam hade sagt. Hur skulle du reagera, om någon som du inte känner anklagade någon som du älskar och litar på för att vara oärlig? Eva borde ha reagerat annorlunda än vad hon gjorde, hon borde ha visat att hon kände avsky och indignation, ja, hon borde ha vägrat att lyssna. Hur kunde ormen egentligen ifrågasätta Guds rättfärdighet och hennes mans ord? Av respekt för principen om ledarskap borde Eva ha sökt råd innan hon fattade ett beslut. Det bör också vi göra, om vi skulle ställas inför den situationen att någon kommer med uppgifter som strider mot de anvisningar som Gud har gett. Men Eva litade på frestarens ord, för hon hade en önskan att själv avgöra vad som var gott och vad som var ont. Ju mer hon lekte med tanken, desto mer tilltalade den henne. Så dumt hon handlade genom att hysa ett orätt begär i stället för att stöta bort begäret ur tankarna eller diskutera saken med sin man, sitt familjeöverhuvud! — 1 Korinthierna 11:3; Jakob 1:14, 15.
Adam lyssnar till sin hustru
Eva får snart Adam att också synda. Hur kan man förklara hans slappa, fogliga hållning? (1 Moseboken 3:6, 17) Adam ställdes inför frågan vem han skulle vara lojal mot. Skulle han lyda sin Skapare, som hade gett honom allt, till exempel hans älskade maka, Eva? Skulle Adam söka Guds vägledning i fråga om hur han borde handla nu? Eller skulle han förena sig med sin hustru i hennes synd? Adam visste mycket väl att det som Eva hoppades på att få genom att äta av den förbjudna frukten var en illusion. Aposteln Paulus blev inspirerad att skriva: ”Det var inte Adam som blev bedragen, men kvinnan blev grundligt bedragen och råkade i överträdelse.” (1 Timoteus 2:14) Adam valde med berått mod att trotsa Jehova. Hans rädsla att bli skild från sin hustru var tydligtvis större än hans tro på att Gud kunde rätta till situationen.
Adams handling var detsamma som att begå självmord. Den var också detsamma som att mörda alla de barn som Jehova i sin barmhärtighet lät honom bli far åt, för alla dessa kom att bli födda under syndens fördömelse, dömda till döden. (Romarna 5:12) Vilket högt pris för själviskhet och olydnad!
Konsekvenserna av synd
Skamkänslor var den omedelbara verkan av synden. I stället för att i glädje springa och berätta för Jehova gick Adam och Eva och gömde sig. (1 Moseboken 3:8) Deras vänskap med Gud var förstörd. När Gud frågade dem vad de hade gjort, visade de ingen ånger, fastän de båda två visste att de hade brutit mot Guds lag. Genom att äta den förbjudna frukten vände de ryggen åt både Gud och hans godhet.
Gud visade att barnafödandet som en följd av detta skulle vara förenat med större smärta. Eva skulle känna åtrå till sin man, och han skulle härska över henne. Hennes försök att bli oberoende fick helt motsatt verkan. Adam skulle nu under smärtfylld möda få äta markens produkter. I Eden kunde Adam utan möda stilla sin hunger, men nu skulle han få kämpa för sin existens tills han återvände till det stoft som han var tagen av. — 1 Moseboken 3:16–19.
Till sist blev Adam och Eva utdrivna ur Edens trädgård. Jehova sade: ”Se, människan har blivit som en av oss i fråga om att veta vad som är gott och ont, och för att hon nu inte må räcka ut sin hand och faktiskt ta frukt också av livets träd och äta och leva till obestämd tid, —.” ”Meningen slutar i luften”, konstaterar bibelforskaren Gordon Wenham. Vi får därför själva fylla i resten av vad Gud tänkte — kanske: ”Så skall jag driva bort henne från trädgården.” För det mesta får vi genom bibelskribenterna veta hela Guds tanke, men här, fortsätter Wenham, ”visar utelämnandet av avslutningen hur snabbt Gud handlar. Han hade knappt slutat tala förrän han sände bort dem från trädgården.” (1 Moseboken 3:22, 23) Därmed upphörde tydligtvis all kommunikation mellan Jehova och det första människoparet.
Adam och Eva dog inte i fysisk bemärkelse under den 24-timmarsdagen, men väl i andlig. Och eftersom de var ohjälpligt bortstötta från livets källa, började det nu gå utför med dem; deras vandring mot döden hade börjat. Tänk så bittert deras första möte med döden måste ha känts, då deras andre son, Abel, mördades av sin äldre bror, Kain! — 1 Moseboken 4:1–16.
Sedan vet vi inte så mycket om vad som hände det första människoparet. Deras tredje son, Set, föddes när Adam var 130 år, och Adam dog 800 år senare, vid 930 års ålder. Han hade då blivit far till ”söner och döttrar”. — 1 Moseboken 4:25; 5:3–5.
En lärdom för oss
Berättelsen om det första gifta paret ger oss en fundamental läxa utöver detta att den visar varför människor i dagens samhälle är så degenererade. Alla förespeglingar om att man kan leva oberoende av Jehova Gud är ren dårskap. De som är verkligt visa utövar tro på Jehova och hans ord, inte på antagandet att kunskap kan göra människor tillräckliga i sig själva. Jehova är den som avgör vad som är gott och vad som är ont, och det betyder att den som vill göra det som är rätt måste lyda honom. Den som bryter mot hans lagar och ignorerar hans principer handlar orätt.
Gud erbjuder fortfarande människor allt de kan önska sig — evigt liv, frihet, tillfredsställelse, lycka, hälsa, fred, välgång och glädjen att upptäcka nya ting. Men för att vi skall få allt detta måste vi erkänna att vi är helt beroende av vår himmelske Fader, Jehova. — Predikaren 3:10–13; Jesaja 55:6–13.
[Ruta/bild på sidan 26]
Adam och Eva — Har de verkligen funnits?
Tron på ett paradis som ursprungligen fanns till, men gick förlorat genom synd, förekom allmänt bland många forntida folk, till exempel babylonierna, assyrierna och egyptierna. Gemensamt för många skildringar är att de talar om ett livets träd med frukt som kan ge dem som äter av den evigt liv. Mänskligheten har således inte glömt att något tragiskt hände i Eden.
Men i vår tid är det många som menar att Bibelns berättelse om Adam och Eva bara är en saga. Men då uppstår ett problem. De flesta vetenskapsmän erkänner att hela människosläktet utgör en enda familj, med ett gemensamt ursprung. Många teologer finner att man omöjligen kan förneka att verkningarna av den första synden, begången av en gemensam förfader, har gått i arv till hela människosläktet. De som tror att människan har utvecklats och har olika ursprung hamnar i den situationen att de måste säga att en första synd har begåtts av flera förfäder. Detta leder i sin tur till att de måste förneka att Kristus, ”den siste Adam”, har återlöst människosläktet. Men de här problemen ställdes aldrig Jesus och hans lärjungar inför, för de var övertygade om att berättelsen i Första Moseboken är sann. — 1 Korinthierna 15:22, 45; 1 Moseboken 1:27; 2:24; Matteus 19:4, 5; Romarna 5:12–19.