KAIN

[Kạin] Från en rot som betyder ”frambringa”, ”förvärva”, ”köpa”.

Adams och Evas förstfödde och följaktligen den första människa som föddes på jorden.

När Eva hade fött Kain sade hon: ”Jag har frambringat en man med Jehovas hjälp.” (1Mo 4:1) Trodde hon kanske att hon var den förutsagda kvinna som skulle frambringa den avkomma genom vilken befrielse skulle komma? (1Mo 3:15) I så fall tog hon grundligt miste. Hon hade emellertid rätt när hon sade att Kain hade frambringats ”med Jehovas hjälp”, eftersom Gud inte hade tagit ifrån henne och Adam deras fortplantningsförmåga sedan de hade syndat. I sin dom över henne hade Gud sagt att hon skulle ”föda barn”, även om det skulle ske under födslovåndor. (1Mo 3:16)

Kain blev jordbrukare, och ”efter någon tids förlopp” frambar både han och hans yngre bror Abel offergåvor åt Jehova, eftersom de kände behov av att få Guds ynnest. Kain bar fram ”några av markens frukter”, men Gud såg ”inte med välvilja” på hans offer. (1Mo 4:2–5; jfr 4Mo 16:15; Am 5:22.)Det faktum att Kains offer var blodlöst tycks inte ha haft någon betydelse, eftersom man under lagförbundet kunde frambära både djuroffer och sädesoffer. Somliga påpekar att det inte nämns i skildringen att Kains offergåva bestod av de bästa frukterna, medan det däremot uttryckligen sägs att Abel offrade ”några av de förstfödda bland sin småboskap, ja deras fettstycken”. Men det var inte kvaliteten på Kains offergåva det var fel på. Hebréerna 11:4 visar att Kain saknade den motivation grundad på tro som gjorde Abels offergåva godtagbar.

Det sägs inte hur Gud visade att han godkände det ena offret och förkastade det andra, men det skedde utan tvivel på ett sätt som var uppenbart för både Kain och Abel. Jehova, som läser människans hjärta (1Sa 16:7; Ps 139:1–6), kände till Kains orätta inställning, och när han förkastade Kains offer kom denna felaktiga inställning tydligt till synes. Kain började nu öppet utöva ”köttets gärningar”: ”fientligheter, osämja, svartsjuka, vredesutbrott”. (Gal 5:19, 20) Jehova förklarade för den misslynte Kain att det skulle kunna bli ”en upphöjelse” för honom, om han bara ville ändra sig och göra det som var gott. Han kunde ha ödmjukat sig och följt sin brors goda exempel, men han valde att ignorera Guds råd om att han borde få herravälde över det syndiga begär som låg ”på lur vid ingången” och ville behärska honom. (1Mo 4:6, 7; jfr Jak 1:14, 15.) Detta respektlösa handlingssätt kallas ”Kains väg”. (Jud 11)

Senare sade Kain till sin bror: ”Låt oss gå ut på fälten.” (1Mo 4:8) (Dessa ord finns inte i den masoretiska texten, men i flera hebreiska handskrifter finns det ett tecken som visar att något har utelämnats, och orden återfinns i den samaritanska Pentateuken, den grekiska Septuaginta, den syriska Peshitta och gammallatinska texter.) Ute på fälten överföll Kain sin bror och dödade honom. Han var alltså den första människa som blev mördare. Det kunde därför sägas om honom att han ”var av den onde”, som ju är ”fader” till både lögn och mord. (1Jo 3:12; Joh 8:44) Kains känslokalla svar på Jehovas fråga om var Abel befann sig var ännu ett bevis på hans inställning. Han visade inget tecken på ånger eller samvetskval, utan svarade lögnaktigt: ”Jag vet inte. Är jag min brors vaktare?” (1Mo 4:9)

Gud dömde Kain till att förvisas från marken, vilket förmodligen betydde att han blev bortdriven från området kring Edens trädgård och att den förbannelse som redan vilade över jorden skulle förstärkas i Kains fall, så att marken inte bar frukt när han försökte odla den. Kain beklagade att han hade drabbats av detta stränga straff och fruktade att någon skulle hämnas på honom för mordet på Abel, men han visade fortfarande ingen uppriktig ånger. Jehova ”satte ... ett tecken åt Kain” för att ingen skulle döda honom, men det sägs inte i skildringen att detta tecken eller märke sattes på Kain själv. ”Tecknet” bestod sannolikt av Guds högtidliga förordning som alla kände till och måste lyda. (1Mo 4:10–15; jfr v. 24, där Lemek hänvisar till denna förordning.)

Kain gick i landsflykt till ”Flyktingskapets land öster om Eden” och tog med sig sin hustru – en inte namngiven dotter eller sondotter eller dotterdotter till Adam och Eva. (1Mo 4:16, 17; jfr 1Mo 5:4; se också 1Mo 20:12, som visar att Abraham gifte sig med sin halvsyster Sara.) Sedan Kain hade fått sonen Hanok, ”satte han i gång med att bygga en stad” och uppkallade den efter sin son. Med moderna mått mätt var staden förmodligen bara en befäst by, och det sägs inte när den fullbordades. Några av Kains avkomlingar nämns, däribland män som utmärkte sig som boskapsskötande nomader, som musiker och som smeder men även som polygamister och våldsmän. (1Mo 4:17–24) Kains släktlinje upphörde i och med den världsomfattande översvämningen på Noas tid.