GREKLAND, GREKER

Dessa namn kommer av ordet Graikoi, som var namnet på en stam i nordvästra Grekland. Romarna använde det här namnet (lat.: Graeci) om invånarna i hela Grekland. Slutligen använde även Aristoteles denna benämning på liknande sätt i sina skrifter.

Ett annat tidigt namn, jonier, finns i assyriska kilskriftstexter från och med 700-talet f.v.t. och även i persiska och egyptiska texter. Det namnet kommer av Javan (hebr.: Jawạn), som var namnet på en son till Jafet och alltså en sonson till Noa. Javan var den jafetitiske förfadern till de första folkslag som bosatte sig i Grekland och på öarna däromkring och uppenbarligen även till den tidiga befolkningen på Cypern, i delar av södra Italien, på Sicilien och i Spanien. (1Mo 10:1, 2, 4, 5; 1Kr 1:4, 5, 7; se ELISAH; JAVAN; KITTIM.)

I dag används benämningen ”jonisk” i geografiska sammanhang om havet mellan södra Italien och Grekland och om öarna utanför Greklands västkust. Men förr i tiden hade benämningen en vidare betydelse som överensstämmer mer med hur namnet Javan används i de hebreiska skrifterna. På 700-talet f.v.t. talade profeten Jesaja om en tid då de judar som hade återvänt från landsflykten skulle sändas till avlägsna nationer, däribland ”Tubal och Javan, öarna i fjärran”. (Jes 66:19)

I de kristna grekiska skrifterna kallas landet Hellạs (”Grekland”, Apg 20:2) och folket Hẹllēnes. Grekerna själva hade använt de här namnen långt före den vanliga tideräkningens början och gör det än i dag. ”Hellas” kan möjligen förknippas med ”Elisah”, som var namnet på en av Javans söner. (1Mo 10:4) Efter romarnas erövring 146 f.v.t. användes även namnet Akaja som en benämning på centrala och södra Grekland.

Landet och naturförhållandena. Grekland omfattade södra delen av den bergiga Balkanhalvön och de närliggande öarna i Joniska havet i väster och i Egeiska havet i öster. I söder låg Medelhavet. Det går inte att ange någon tydlig nordlig gräns, och det beror i synnerhet på att javaniterna i Grekland till en början inte var förenade i en egentlig nation. Men under senare perioder sträckte sig Grekland förmodligen till områdena Illyrien (som låg vid Adriatiska havet) och Makedonien. Makedonierna kan i själva verket från början ha varit av samma härstamning som de som senare kallades greker.

Landet var då som nu kuperat och bergigt. Omkring tre fjärdedelar av landet bestod av kalkstensberg med skogklädda sluttningar. På grund av den steniga marken och bristen på bördiga slätter och dalar var möjligheterna till jordbruk begränsade. Det milda klimatet var dock gynnsamt för oliv- och vinodlingar. Andra jordbruksprodukter var korn, vete, äpplen, fikon och granatäpplen. I de ouppodlade områdena kunde hjordar av får och getter finna bete. Det fanns vissa malmförekomster – silver, zink, koppar och bly – och i bergen kunde man bryta stora mängder fin marmor. Hesekiels profetia (27:1–3, 13) nämner Javan bland dem som drev handel med Tyros och anger att ”kopparföremål” var en av handelsvarorna.

Fördelar med närheten till havet. På grund av den bergiga terrängen var det besvärligt och tidsödande att resa landvägen, och om vintern kunde kärror och vagnar som drogs av djur lätt köra fast. Grekerna föredrog därför att använda sjövägen. Längs den långa, mycket oregelbundna kusten fanns det gott om vikar och inskärningar där fartyg kunde söka lä eller gå in i hamn. Eftersom många vikar skar djupt in i landet, var det få platser inom det gamla Greklands gränser som låg mer än 60 km från havet. Den södra delen av fastlandet, halvön Peloponnesos, var mer eller mindre en ö. Det var bara ett smalt näs mellan Eginabukten och Korinthiska viken som förband Peloponnesos med centrala Grekland. (I dag genomkorsas näset av den 6 km långa slussfria Korinthkanalen.)

Javaniterna i Grekland blev tidigt ett sjöfarande folk. Italiens ”klack” låg bara 160 km från nordvästra Grekland, på andra sidan Otrantosundet. I havet mot öster fanns flera ögrupper som var som väldiga klivstenar över Egeiska havet till Mindre Asien. I det nordöstra hörnet av Egeiska havet fanns ett smalt sund, Hellesponten (också kallat Dardanellerna), som ledde till Marmarasjön, och därifrån kunde man komma vidare till Svarta havet via sundet Bosporen. Dessutom kunde grekiska fartyg tidigt nå Syriens och Palestinas kuster genom att segla längs Mindre Asiens kust. Ett fartyg kunde färdas upp till 100 km under dygnets ljusa timmar. Det kunde därför ha tagit drygt en vecka, beroende på vädret och antalet hamnar man anlöpte, för Paulus brev (som troligen skrevs i Korinth) att nå fram till thessalonikerna i Makedonien.

Grekerna och deras inflytande bredde ut sig långt utanför Greklands fastland. Det stora antalet öar i Joniska havet och i Egeiska havet ansågs vara en del av Grekland lika mycket som fastlandet, och södra Italien och Sicilien räknades till det så kallade Storgrekland (lat.: Magna Graecia). Historiska vittnesbörd visar att javaniterna i Grekland hade kontakter och handelsförbindelser med javaniterna i Tarsis (Spanien) och att de överträffade fenicierna i det här avseendet. De hade även liknande förbindelser med javaniterna på Cypern.

De grekiska stammarnas ursprung. Nutida historiker har flera olika teorier om de grekiska stammarnas ursprung och om hur de invandrade till området. Den vanligaste teorin om flera på varandra följande invandringar av stammar från norr bygger huvudsakligen på grekiska myter och gissningar grundade på arkeologiska fynd. Greklands profanhistoria går faktiskt inte längre tillbaka än till runt 700-talet f.v.t. (de första olympiska spel som finns omtalade ägde rum år 776), och det är inte förrän från och med 400-talet f.v.t. som det går att fastställa en sammanhängande historia. Detta var många hundra år efter den stora översvämningen och följaktligen långt efter det att släkterna hade blivit utspridda genom språkförbistringen i Babel. (1Mo 11:1–9) Under alla dessa århundraden kan Javans och hans söners avkomlingar naturligtvis ha blandats med andra släkter, men teorier som gäller tiden före det första årtusendet f.v.t. måste anses vara otillförlitliga.

Viktiga grekiska stammar. Några av de viktigaste stammarna i Grekland var akajerna i Thessalien, i Peloponnesos centrala delar och i Boiotien; aiolerna i östra delen av centrala Grekland och i Aiolien, som var ett område i nordvästra Mindre Asien, och på de närliggande öarna; dorerna i Peloponnesos östra del, på de sydliga öarna i Egeiska havet och i sydvästra delen av Mindre Asien; och jonierna i Attika, på ön Euboia, på öarna mitt i Egeiska havet och på Mindre Asiens västkust. Det är dock ovisst om det under den här tidiga perioden fanns ett släktskapsförhållande mellan dessa stammar och makedonierna.

Den patriarkaliska traditionen och stadsstaterna. De grekisktalande stammarna var tämligen självständiga, och de stadsstater som uppstod inom stammarna var också i hög grad självständiga. De geografiska förhållandena i landet bidrog till detta. Många greker bodde på öar, och på fastlandet bodde de flesta i små dalar omgivna av berg. I ett uppslagsverk sägs det följande om grekernas tidiga samhällsstruktur: ”Den grundläggande enheten i samhället var den patriarkaliska familjen. ... Den patriarkaliska traditionen var fast förankrad i den grekiska kulturen: bara vuxna män var aktiva medborgare i stadsstaten (polis). Runt den patriarkaliska familjen fanns flera cirklar av släktskapsförhållanden – klanen (genos), fratrian [eller gruppen av familjer] och stammen.” (The Encyclopedia Americana, 1956, bd XIII, sid. 377) Detta stämmer bra med den beskrivning som finns i Första Moseboken av den patriarkaliska ordningen efter den stora översvämningen.

Samhällsformen i Grekland påminde om den i Kanaan, där stammarna (som härstammade från Kanaan) bildade små kungariken, ofta med en viss stad som mittpunkt. Den grekiska stadsstaten kallades pọlis, ett uttryck som ursprungligen tycks ha använts om en akropolis, dvs. en befäst höjd, runt vilken bebyggelse uppstod. Längre fram kom uttrycket att beteckna hela det område och alla de medborgare som utgjorde stadsstaten. De flesta grekiska stadsstater var små och hade vanligtvis inte fler än 10 000 medborgare (förutom kvinnor, slavar och barn). Det sägs att Athen under sin storhetstid (400-talet f.v.t.) bara hade omkring 43 000 manliga medborgare. Sparta hade bara ca 5 000. I likhet med de kanaaneiska smårikena ingick de grekiska stadsstaterna ibland förbund med varandra, och ibland krigade de sinsemellan. Landet förblev politiskt splittrat ända tills Filip (II) av Makedonien framträdde.

Försök med demokrati. Man vet mycket lite om styrelseformerna i de grekiska stadsstaterna. Det är bara Athens och Spartas styre som man har någorlunda kännedom om. Men uppenbarligen skilde sig grekernas styrelseformer betydligt från dem i Kanaan, Mesopotamien och Egypten. Man hade inga kungar, i varje fall inte under så kallad historisk tid, utan i stället ämbetsmän, ett råd och en folkförsamling (ekklēsịa). Athen gjorde försök med direkt demokrati (av de grekiska orden dẹ̄mos, ”folk”, och krạtos, ”styre”). Den här formen av demokrati innebar att samtliga medborgare utgjorde den lagstiftande församlingen, och de hade rätt att tala och rösta i församlingen. ”Medborgarna” var dock en minoritet, eftersom kvinnor, bofasta utlänningar och slavar inte hade medborgarrätt. Man tror att slavarna i många stadsstater utgjorde en tredjedel av befolkningen, och det var utan tvivel tack vare deras arbete som ”medborgarna” fick tid till att delta i folkförsamlingen. Det tidigaste omnämnandet av Grekland i de hebreiska skrifterna (ca 800-talet f.v.t.) handlar just om judar som blir sålda som slavar av Tyros, Sidon och Filisteen till ”grekernas [ordagr.: ”javaniternas” el. ”joniernas”] söner”. (Joel 3:4–6)

Hantverk och handel. Jordbruket var huvudnäringen, men grekerna tillverkade och exporterade också många hantverksprodukter. Grekiska vaser blev eftertraktade i hela Medelhavsområdet, och det var också stor efterfrågan på föremål av silver och guld och på yllevaror från Grekland. Det fanns många små självständiga verkstäder som drevs av hantverkare, och dessa hade hjälp av några få arbetare, antingen slavar eller fria män. I Korinth arbetade Paulus som tältmakare tillsammans med Aquila och Priscilla, och de använde troligen tyg av gethår, som det var lätt att få tag på i Grekland. (Apg 18:1–4) Korinth blev ett viktigt handelscentrum tack vare sitt strategiska läge nära Korinthiska viken och Eginabukten. Andra framträdande handelsstäder var Athen och Egina.

Grekisk kultur. I Grekland var det bara pojkar och män som fick utbildning, och det främsta målet med utbildningen var att göra dem till ”goda medborgare”. Men varje stadsstat hade sin egen uppfattning om vad som var en god medborgare. I Sparta koncentrerade man sig nästan uteslutande på fysisk träning. (Jfr detta med Paulus råd till Timoteus i 1Ti 4:8.) Pojkarna togs från föräldrarna i sjuårsåldern och fick bo i kaserner tills de var 30 år. I Athen lade man med tiden huvudvikten vid litteratur, matematik och konst. En betrodd slav, en så kallad paidagōgọs, ledsagade pojken till skolan, där undervisningen började i sexårsåldern. (Lägg märke till att Paulus liknar den mosaiska lagen vid en paidagōgọs i Gal 3:23–25; se UPPFOSTRARE.) Poesi var mycket populärt i Athen, och eleverna förväntades lära sig många dikter utantill. Paulus, som visserligen hade fått sin utbildning i den kilikiska staden Tarsos, använde ett kort citat från en dikt för att nå fram med sitt budskap till athenarna. (Apg 17:22, 28) Även skådespel, både tragedier och komedier, blev populära.

Filosofi värderades högt i Athen och med tiden även i hela Grekland. En av de större filosofiska grupperna var sofisterna, som menade att sanning var en fråga om personlig uppfattning. Detta synsätt (som påminner om hinduernas syn på sanning) blev motsagt av sådana berömda grekiska filosofer som Sokrates, hans elev Platon och Platons elev Aristoteles. Andra filosofiska skolor försökte komma fram till vad som var den verkliga källan till lycka. Stoikerna hävdade att lyckan bestod i att leva enligt förnuftet och att detta var det enda som betydde något. Epikuréerna menade att njutning var den sanna källan till lycka. (Jfr Paulus ord till korinthierna i 1Kor 15:32.) Filosofer från de två sistnämnda skolorna var bland dem som diskuterade med Paulus i Athen, vilket resulterade i att han togs till Areopagen för en utfrågning. (Apg 17:18, 19) En annan filosofisk skola utgjordes av skeptikerna, som menade att ingenting i livet egentligen hade någon betydelse.

Som folk betraktade var grekerna, åtminstone under senare perioder, vetgiriga, och de tyckte om att höra och diskutera nyheter. (Apg 17:21) De försökte få svar på några av de stora frågorna om livet och universum med hjälp av mänsklig logik (och spekulation). Grekerna ansåg sig därför vara den intellektuella eliten i dåtidens värld. Paulus gjorde en rätt värdering av sådan mänsklig vishet och intellektualism när han i sitt första brev till korinthierna bland annat sade: ”Om någon bland er menar att han är vis i denna tingens ordning, måste han bli en dåre för att bli vis. ... ’Jehova vet att de visas överläggningar är meningslösa.’” (1Kor 1:17–31; 2:4–13; 3:18–20) Trots alla sina filosofiska diskussioner och utredningar framgår det av deras skrifter att de inte kom fram till någon grundval för ett verkligt hopp. Som professorerna J. R. S. Sterrett och Samuel Angus påpekar: ”Ingen annan litteratur innehåller så många patetiska klagosånger över sorgerna i livet, kärlekens flyktighet, hoppets bedräglighet och dödens skoningslöshet.” (Funk and Wagnalls New Standard Bible Dictionary, 1936, sid. 313)

Grekisk religion. Den äldsta källa som ger en inblick i grekisk religion är Homeros episka dikter. Två epos, Iliaden och Odysséen, tros vara skrivna av honom. De äldsta papyrusfragmenten av dessa epos antas vara från någon gång före 150 f.v.t. Enligt George G. A. Murray, professor i grekiska, avviker dessa tidiga texter mycket från den text som har varit allmänt erkänd under de senaste århundradena. (Encyclopædia Britannica, 1942, bd 11, sid. 689) Till skillnad från Bibeln har alltså Homeros texter inte bevarats i oförändrad form utan genomgått stora förändringar, vilket professor Murray påvisar. Homeros epos handlar om krigshjältar och om gudar som var mycket lika människor.

Det finns inslag i grekisk religion som tydligt pekar på babyloniskt inflytande. En av de gamla grekiska myterna är en nästan ordagrann översättning av ett akkadiskt original.

En annan grekisk skald, Hesiodos, som troligen levde på 700-talet f.v.t., anses i allmänhet ha systematiserat de många grekiska myterna och legenderna. Homeros dikter och Hesiodos verk Theogonin var grekernas viktigaste religiösa och teologiska skrifter.

I detta sammanhang är det intressant att se hur Bibeln sprider ljus över de grekiska myternas möjliga, eller till och med troliga, ursprung. Som det framgår av 1 Moseboken 6:1–13 kom några av Guds änglasöner ner till jorden före den stora översvämningen, uppenbarligen i mänsklig gestalt, och började leva tillsammans med vackra kvinnor. Den avkomma de fick kallades nefilim, eller fällare, dvs. ”de som får andra att falla”. Följden av att andeskapelser och människor förenades på detta onaturliga sätt och frambringade ett bastardsläkte blev att jorden uppfylldes av våld och omoral. (Jfr Jud 6; 1Pe 3:19, 20; 2Pe 2:4, 5; se NEFILIM.) Efter den stora översvämningen fick Javan, grekernas stamfar, utan tvivel höra talas om hur förhållandena hade varit före översvämningen, troligen av sin far Jafet, som var en av dem som hade överlevt. Lägg nu märke till vad de verk som tillskrivs Homeros och Hesiodos visar.

De gudar och gudinnor som de beskriver hade människogestalt och var mycket vackra, men samtidigt ofta stora och övermänskliga. De åt, drack, sov och hade sexuellt umgänge med varandra och med människor. De levde i familjer och grälade, slogs, förförde och våldtog. Trots att de ansågs vara heliga och odödliga kunde de begå alla slags svekfulla och brottsliga handlingar. De kunde röra sig bland människor antingen synligt eller osynligt. Senare grekiska författare och filosofer försökte dock rensa Homeros och Hesiodos berättelser från några av de värsta handlingar som tillskrevs gudarna.

Dessa berättelser kan avspegla, om än i en överdriven, utbroderad och förvanskad form, den sanna berättelsen i Första Moseboken om förhållandena före den stora översvämningen. En annan påfallande parallell är att de grekiska myterna inte bara talar om huvudgudarna utan också om halvgudar, eller heroer, som var resultatet av en förening mellan en gudom och en människa. Dessa halvgudar hade övermänsklig styrka, men de var inte odödliga. (Den ende som uppnådde odödlighet var Herakles.) Det finns alltså en påfallande likhet mellan halvgudarna och Bibelns nefilim.

Orientalisten E. A. Speiser bekräftar denna likhet och spårar de grekiska myternas tema tillbaka till det forntida Mesopotamien. (The World History of the Jewish People, 1964, bd 1, sid. 260) Det var i Mesopotamien som Babylon låg, och det var därifrån människorna skingrades efter språkförbistringen. (1Mo 11:1–9)

Grekerna menade att de främsta gudarna bodde på berget Olympos (2 917 m), söder om staden Berea. (Paulus kom i närheten av Olympos sluttningar när han förkunnade för invånarna i Berea på sin andra missionsresa; Apg 17:10.) Till de olympiska gudarna hörde Zeus (kallad Jupiter av romarna; Apg 28:11), himlens gud; Hera (romarnas Juno), Zeus maka; Ge, eller Gaia, jordgudinnan, också kallad Stora Modern; Apollon, en solgud och en dödsgud som sköt sina dödande pilar fjärran ifrån; Artemis (romarnas Diana), jaktgudinnan (en annan Artemis dyrkades som fruktbarhetsgudinna i Efesos; Apg 19:23–28, 34, 35); Ares (romarnas Mars), krigsguden; Hermes (romarnas Mercurius), de resandes gud, handelns och vältalighetens gud, gudarnas budbärare (invånarna i Lystra i Mindre Asien kallade ”Barnabas för Zeus, men Paulus för Hermes, eftersom han var den som förde ordet”; Apg 14:12); Afrodite (romarnas Venus), kärlekens och fruktbarhetens gudinna, som anses vara ”syster till den assyrisk-babyloniska Ishtar och till den syrisk-feniciska Astarte”. (Greek Mythology, P. Hamlyn, London 1963, sid. 63) Till dessa kom många andra gudar och gudinnor. Varje stadsstat tycks ha haft sina egna underordnade gudar som tillbads enligt lokala seder och bruk.

Fester och idrottsspel. Festerna var mycket viktiga i grekisk religion. Idrottstävlingar och skådespel kombinerade med offer och böner lockade till sig människor från när och fjärran, och därför var festerna något som förenade de politiskt åtskilda stadsstaterna. Några av de viktigaste festerna var de olympiska spelen (i Olympia), de isthmiska spelen (nära Korinth), de pythiska spelen (i Delfi) och de nemeiska spelen (nära Nemea). De olympiska spelen, som hölls vart fjärde år, låg till grund för den grekiska tideräkningen. Varje fyraårsperiod kallades en olympiad. (Se IDROTT OCH SPEL.)

Orakel, astrologi och helgedomar. Orakel, dvs. medier genom vilka man menade att gudarna uppenbarade dold kunskap (ordet används också om platser där gudarna ansågs ge sådan kunskap), hade många anhängare. De mest berömda orakelhelgedomarna fanns i Delfi och Dodona och på ön Delos. Mot betalning kunde man här få ställa frågor till oraklet och få svar. Svaren var ofta tvetydiga och behövde tolkas av prästerna. Den flicka i Filippi i Makedonien som utövade spådomskonst (och som Paulus befriade från en demon) var ett slags orakel, och ”hon brukade skaffa sina herrar riklig förtjänst”. (Apg 16:16–19) Professor G. Ernest Wright konstaterar att den astrologi som utövas i dag har kommit via grekerna från de babyloniska spåmännen. (Biblical Archaeology, 1962, sid. 37) Det fanns också många helgedomar dit man gick för att få sina sjukdomar botade.

Den filosofiska läran om själens odödlighet. Eftersom de grekiska filosoferna intresserade sig för de stora livsfrågorna, kom deras åsikter även att forma folkets religiösa uppfattningar. Sokrates, som levde på 400-talet f.v.t., lärde att människosjälen var odödlig. I Faidon återger Platon ett samtal mellan Sokrates och två av hans vänner: ”’Tror vi att döden är någonting? ... Döendet är väl ingenting annat än själens lösgörande från kroppen? Och att vara död betyder väl detta att kroppen har blivit skild och lösgjord från själen och blir själv för sig själv, och att själen är skild och lösgjord från kroppen och är själv för sig själv? Döden kan väl inte vara något annat än detta?’ ’Nej, döden är just detta’, sade Simmias.” Sokrates fortsätter: ”’En själ kan alltså inte acceptera död?’ ’Nej.’ ’Så själen är något odödligt?’ ’Ja.’” (Skrifter. Bok I, Faidon, 2000, 64c, 105e) Jämför detta med Hesekiel 18:4 och Predikaren 9:5, 10.

Tempel och gudabilder. För att ära gudarna byggde man storslagna tempel, och man gjorde vackra statyer av marmor och brons som föreställde gudarna. Några av de mest berömda templen var Parthenon och Erechtheion och entrébyggnaden Propyléerna, som alla låg på Akropolis i Athen och som man kan se ruinerna av än i dag. Det var i Athen som aposteln Paulus i ett tal nämnde den stora gudsfruktan som man visade prov på i staden. Därefter sade han rakt på sak till åhörarna att den som har skapat himmel och jord ”bor inte i tempel gjorda med händer” och att de som Guds ättlingar inte skulle föreställa sig att Skaparen var lik ”guld eller silver eller sten”, lik ”något som är skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning”. (Apg 17:22–29)

Perserkrigen. Det medo-persiska världsväldets uppkomst och utvidgning under Cyrus (som intog Babylon 539 f.v.t.) blev ett hot mot Grekland. Cyrus hade redan erövrat Mindre Asien och de grekiska kolonierna där. I Cyrus tredje år (uppenbarligen som härskare över Babylon) underrättade Jehovas ängel profeten Daniel om att Persiens fjärde kung skulle ”sätta allt i rörelse mot Greklands kungarike”. (Dan 10:1; 11:1, 2) Persiens tredje kung (Darius I) nedkämpade ett uppror i de grekiska kolonierna 499 f.v.t. och förberedde en invasion i Grekland. Men den persiska invasionsflottan förliste under en storm år 492. År 490 trängde en stor persisk styrka in i Grekland, men den besegrades av en liten här av athenare på Marathons slätt nordöst om Athen. Darius son Xerxes bestämde sig för att hämnas nederlaget. Som den förutsagde fjärde kungen satte Xerxes allt i riket i rörelse för att organisera en väldig här, och år 480 tog sig hären över Hellesponten.

Några av Greklands främsta stadsstater visade nu upp en ovanlig enighet och gick samman för att stoppa invasionen. Trots det kunde de persiska styrkorna marschera genom norra och centrala Grekland och så småningom nå Athen, där de brände stadens borghöjd, Akropolis. Men till sjöss lyckades athenarna och andra greker utmanövrera den persiska flottan, som (tillsammans med sina feniciska och övriga allierade) besegrades vid Salamis. Grekerna följde upp den här segern med att besegra perserna också till lands, först vid Plataiai och sedan vid Mykale, på Mindre Asiens västkust. Efter detta lämnade de persiska styrkorna Grekland.

Athensk dominans. Athen blev nu den dominerande makten i Grekland tack vare sin starka flotta. Den efterföljande perioden, fram till omkring 431 f.v.t., var Athens ”guldålder”, den period då de mest berömda konst- och byggnadsverken kom till. Athen ledde det deliska förbundet, i vilket flera grekiska städer och öar ingick. Det peloponnesiska förbundet, lett av Sparta, motsatte sig Athens maktställning, och det ledde till det peloponnesiska kriget. Kriget varade från 431 till 404 och slutade med att athenarna fullständigt besegrades av spartanerna. Spartas järnhårda styre varade fram till omkring år 371, då Thebe tog över makten. Grekland gick nu in i en period av politisk upplösning, men Athen fortsatte att vara Medelhavsområdets kulturella och filosofiska centrum. Med tiden växte Makedonien fram som en stormakt under ledning av Filip II, och år 338 erövrade han Grekland, som därmed förenades under makedoniskt herravälde.

Grekland under Alexander den store. Redan på 500-talet f.v.t. hade Daniel fått en profetisk syn som visade att det medo-persiska världsväldet skulle störtas av Grekland. Filips son Alexander hade blivit utbildad av Aristoteles, och efter mordet på Filip blev Alexander ledare för de grekisktalande folken. År 334 f.v.t. drog Alexander ut för att hämnas på perserna för att de hade angripit grekiska städer på Mindre Asiens västkust. På kort tid erövrade han inte bara Mindre Asien utan också Syrien, Palestina, Egypten och hela det medo-persiska väldet ända till Indien, och därmed uppfyllde han profetian i Daniel 8:5–7, 20, 21. (Jfr Dan 7:6.) I och med erövringen av Juda år 332 blev Grekland det femte världsvälde som hade makten över Israels nation – de fyra föregående var Egypten, Assyrien, Babylon och Medo-Persien. Omkring år 328 hade Alexander avslutat sin erövring av det medo-persiska väldet, och nu gick resten av Daniels profetia i uppfyllelse. Alexander dog i Babylon år 323, och som det var förutsagt delades hans rike upp i fyra områden. Inget av områdena uppnådde det ursprungliga rikets styrka. (Dan 8:8, 21, 22; 11:3, 4; se KARTA, bd 2, sid. 334; ALEXANDER nr 1.)

Före sin död hade Alexander dock introducerat den grekiska kulturen och det grekiska språket i hela sitt väldiga rike. Grekiska kolonier upprättades i många av de erövrade områdena. Staden Alexandria grundlades i Egypten och blev så småningom ett lärdomscentrum som konkurrerade med Athen. Därmed inleddes helleniseringen av stora delar av Medelhavsområdet och Mellanöstern. Koinégrekiska, ett slags allmängrekiska, blev ett internationellt språk som talades av folk av många nationaliteter. Det var det språk judiska lärda i Alexandria använde när de utarbetade sin översättning av de hebreiska skrifterna, Septuaginta. Längre fram skrevs de kristna grekiska skrifterna på koinégrekiska, och språkets internationella popularitet bidrog till att det kristna budskapet kunde spridas snabbt över hela Medelhavsområdet. (Se GREKISKA.)

Helleniseringens verkan på judarna. När det grekiska riket delades upp mellan Alexanders generaler, blev Juda en gränsstat mellan ptoleméernas Egypten och seleukidernas Syrien. Först var Juda underställt Egypten, men erövrades 198 f.v.t. av seleukiderna. I ett försök att förena Juda med Syrien med hjälp av den hellenistiska kulturen främjade man i Juda grekernas religion, språk, litteratur och klädstil.

Överallt i det judiska området grundade man grekiska kolonier, t.ex. i Samaria (senare kallat Sebaste), Akko (Ptolemais) och Bet-Sean (Skytopolis) samt på tidigare obebodda platser öster om Jordan. (Se DEKAPOLIS.) I Jerusalem grundades ett gymnasion, en grekisk idrottsanläggning, som lockade till sig unga judar. Eftersom den grekiska idrotten var förbunden med grekisk religion, bidrog detta gymnasion till att judarnas trohet mot principerna i Skrifterna minskade. Även prästerskapet påverkades starkt av hellenismen under den här perioden. På så vis började trosuppfattningar som tidigare hade varit främmande för judarna få fäste, däribland den hedniska läran om själens odödlighet och föreställningen om en underjord där människor plågas efter döden.

Helleniseringen av judarna nådde kulmen när Antiochos Epifanes vanhelgade templet i Jerusalem genom att införa tillbedjan av Zeus där (168 f.v.t.), vilket utlöste mackabéerkrigen.

I det egyptiska Alexandria, där den judiska stadsdelen utgjorde en stor del av staden, var det hellenistiska inflytandet också stort. (Se ALEXANDRIA.) En del judar i Alexandria lät sig påverkas av den grekiska filosofins popularitet. Vissa judiska författare ansåg att de behövde anpassa judiska trosuppfattningar efter det som då var ”modernt”. De försökte påvisa att de grekiska filosofiska uppfattningarna i själva verket liknade uppfattningar som redan hade uttryckts i Skrifterna eller att de till och med härstammade från dem.

De grekiska staterna under romarnas styre. Makedonien och Grekland (en av de fyra delar som Alexanders rike hade delats upp i) föll för romarna 197 f.v.t. Året därpå förklarade en romersk general alla grekiska städer ”fria”. Detta betydde att de inte behövde betala tribut, men de förväntades naturligtvis foga sig helt och fullt efter Roms vilja. Med tiden växte sig antiromerska stämningar allt starkare. Makedonien gjorde uppror mot romarna, men besegrades 168 f.v.t. och blev omkring 20 år senare en romersk provins. När det akajiska förbundet, som leddes av Korinth, gjorde uppror 146 f.v.t., gick romerska härar in i södra Grekland och förstörde Korinth. Romarna grundade provinsen ”Akaja”, som år 27 f.v.t. omfattade hela södra och centrala Grekland. (Apg 19:21; Rom 15:26; se AKAJA.)

Tiden då romarna styrde var en period av politisk och ekonomisk nedgång för Grekland. Det vara bara den grekiska kulturen som fortsatte att ha stort inflytande, och de erövrande romarna omfattade den i stor utsträckning. De importerade grekiska statyer och grekisk litteratur med stor entusiasm, och de monterade till och med ner hela tempel som skickades till Italien. Många unga romare utbildades i Athen och vid lärosäten i andra grekiska städer. Grekerna däremot blev inåtvända och uppehöll sig vid det förgångna.

”Hellenerna” i det första århundradet v.t. Under den tid då Jesus Kristus och hans apostlar utförde sin tjänst användes fortfarande benämningen Hẹllēnes (sing.: Hẹllēn), hellener, både om infödda greker och om personer av grekisk härkomst som bodde utanför Grekland. Grekerna kallade icke-greker för ”barbarer”, ett ord som helt enkelt avsåg utlänningar eller sådana som talade ett främmande språk. Aposteln Paulus ställer på liknande sätt ”greker” i motsats till ”barbarer” i Romarna 1:14. (Se BARBAR.)

Men vid några tillfällen använder Paulus ordet Hẹllēnes (”greker”) i en vidare betydelse. Det är speciellt när han talar om Hẹllēnes i motsats till judar som han låter denna benämning stå för alla icke-judiska folkslag. (Rom 1:16; 2:6, 9, 10; 3:9; 10:12; 1Kor 10:32; 12:13) I Första Korinthierna, kapitel 1, använder han alltså uppenbarligen uttrycken ”grekerna” (v. 22) och ”folk av nationerna” (v. 23) parallellt. Detta beror utan tvivel på den framträdande ställning som det grekiska språket och den grekiska kulturen hade i hela det romerska världsväldet. Grekerna stod så att säga överst på listan över icke-judiska folkslag. Men det innebär inte att Paulus och de övriga kristna bibelskribenterna använde ordet Hẹllēnes i en så vid betydelse att det helt enkelt bara betecknade hedningar (icke-judar), som några bibelkommentatorer antyder. Att ordet Hẹllēnes också användes om ett bestämt folkslag framgår av Kolosserna 3:11, där Paulus skiljer mellan ”grek”, ”utlänning [bạrbaros]” och ”skyt”.

I överensstämmelse med detta säger Hans Windisch, en kännare av grekiska: ”Betydelsen ’hedning’ [för ordet Hẹllēn] kan inte bestyrkas ... vare sig i hellenistisk judendom eller i NT.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Kittel, bd II, 1935, sid. 513) Han ger dock några exempel på att grekiska författare ibland använde ordet Hẹllēn om personer av andra folkslag som omfattade grekernas språk och kultur, alltså sådana som var ”helleniserade”. När ordet Hẹllēnes, dvs. greker, används i Bibeln bör man alltså ha i minnet att det i många fall åtminstone finns en möjlighet att de som omtalas inte var födda i Grekland eller var av grekisk härkomst.

Den kvinna av syrisk-fenicisk nationalitet vars dotter Jesus botade (Mk 7:26–30) var troligen av grekisk härkomst, eftersom hon sades vara ”grekiska”. De ”greker ... som kom upp för att tillbe” vid påsken och som bad att få träffa Jesus var uppenbarligen greker som hade gått över till den judiska tron. (Joh 12:20; lägg märke till Jesu profetiska uttalande i vers 32 om att han skulle ”dra alla slags människor” till sig.) Timoteus far kallades ”grek” (Hẹllēn) och likaså Titus. (Apg 16:1, 3; Gal 2:3) Detta kan betyda att de var av grekisk härkomst. Men eftersom några grekiska författare lär ha använt ordet Hẹllēnes även om icke-greker som talade grekiska och som hade omfattat den grekiska kulturen och eftersom Paulus några gånger använde ordet i den vidare betydelse som nämndes tidigare, är det inte omöjligt att dessa var greker endast i den sistnämnda bemärkelsen. Att den grekiska kvinnan bodde i det syriska Fenicien, att Timoteus far bodde i Lystra i Mindre Asien och att Titus tydligen bodde i Antiokia i Syrien är dock inget argument för att dessa inte var greker till börden, eftersom det bodde grekiska kolonister och invandrare i alla dessa områden.

När Jesus berättade för en grupp judar att han skulle gå bort till honom som hade sänt honom och att de inte kunde komma dit han skulle gå, sade judarna till varandra: ”Vart har han för avsikt att bege sig, så att vi inte skall finna honom? Inte har han väl för avsikt att bege sig till de judar som är kringspridda bland grekerna och undervisa grekerna?” (Joh 7:32–36) Med uttrycket ”de judar som är kringspridda bland grekerna” avsåg de tydligtvis just detta – de menade inte de judar som bodde i Babylon utan de judar som var utspridda i de avlägsna grekiska städerna och områdena västerut. Skildringarna av Paulus missionsresor visar att det bodde påfallande många judar i dessa grekiska områden.

I Apostlagärningarna 17:12 och 18:4, där det berättas om händelser som utspelade sig i de grekiska städerna Berea och Korinth, handlar det onekligen om personer av grekisk härkomst. Detta kan också vara fallet med grekerna i Thessalonike i Makedonien (Apg 17:4), grekerna i Efesos, som låg på Mindre Asiens västkust och som var en gammal grekisk koloni som en gång hade varit Joniens huvudstad (Apg 19:10, 17; 20:21), och grekerna i Ikonion i centrala Mindre Asien (Apg 14:1). Även om ordkombinationen ”judar och greker” i några av dessa bibelställen kan tyda på att Lukas liksom Paulus använde ordet ”greker” om icke-judar i allmänhet, var Ikonion den enda av de nämnda städerna som geografiskt sett låg utanför den främsta grekiska inflytelsesfären.

Hellenister. I Apostlagärningarna förekommer ett annat uttryck: Hellēnistai (sing.: Hellēnistẹ̄s). Uttrycket förekommer varken i grekisk eller i hellenistisk-judisk litteratur, så man vet inte med säkerhet vad det betyder. Men de flesta lexikografer menar att det i Apostlagärningarna 6:1 och 9:29 betecknar ”grekisktalande judar”. I det första av de här två bibelställena nämns dessa Hellēnistai i motsats till ”de hebreisktalande judarna” (Ebraioi [Westcott och Horts grekiska text]). På pingstdagen år 33 var judar och proselyter från många länder på plats i Jerusalem. Att staden besöktes av många grekisktalande personer framgår av ”Theodotos inskrift”, som man har funnit på Ofelhöjden i Jerusalem. Texten är på grekiska och lyder: ”Theodotos, Vettenos son, präst och synagogföreståndare, son till en synagogföreståndare och sonson till en synagogföreståndare, har byggt synagogan för föreläsning av lagen och undervisning i buden, och (han har byggt) härbärget och sovrummen och vattenanläggningarna till logi åt dem som kommer från främmande länder och behöver dem – (synagogan) som hans fäder och de äldste och Simonides grundade.” (Biblical Archaeology, G. E. Wright, 1962, sid. 240) Somliga förknippar den här inskriften med ”De frigivnas” synagoga, den synagoga som några av de skyldiga till Stefanus martyrdöd tillhörde. (Apg 6:9; se FRI, FRIGIVEN.)

I Apostlagärningarna 11:20 används ordet Hellēnistai om några invånare i Antiokia i Syrien, och i den här versen avser det möjligtvis ”grekisktalande” personer i allmänhet och inte bara grekisktalande judar. Detta tycks framgå av upplysningen i vers 19 om att man i Antiokia inte hade predikat budskapet för ”andra än judar” innan några kristna från Cypern och Kyrene kom dit. De Hellēnistai som nämns i vers 20 kan alltså vara människor av olika nationaliteter som var helleniserade och nu talade grekiska (och kanske levde enligt grekiska seder och bruk). (Se ANTIOKIA nr 1; KYRENE, KYRENÉER.)

Aposteln Paulus kom till Makedonien och Grekland på både sin andra och sin tredje missionsresa. (Apg 16:11–18:11; 20:1–6) Han tjänade en tid i de viktiga makedoniska städerna Filippi, Thessalonike och Berea och i de stora akajiska städerna Athen och Korinth. (Apg 16:11, 12; 17:1–4, 10–12, 15; 18:1, 8) På sin andra missionsresa tillbringade han ett och ett halvt år i Korinth (Apg 18:11), där han skrev de två breven till thessalonikerna och möjligen även brevet till galaterna. På sin tredje resa skrev han brevet till romarna från Korinth. Efter den första fångenskapen i Rom var han uppenbarligen tillbaka i Makedonien igen mellan år 61 och 64, och härifrån skrev han troligen det första brevet till Timoteus och möjligen brevet till Titus.

Under de första århundradena v.t. fortsatte den grekiska kulturen att ha inflytande på romarriket. Grekland bevarade sin ställning på det intellektuella området, och universitetet i Athen var ett av de främsta i romarriket. Konstantin försökte smälta samman kristendomen med hedniska sedvänjor och läror, och han vidtog själv åtgärder som ledde till att denna blandreligion blev rikets statsreligion. På så sätt blev Grekland en del av kristenheten.

I dag täcker Grekland en yta på 131 957 km² och har en befolkning på omkring 11 miljoner.