SINNESÄNDRING

Så som uttrycket ”sinnesändring” används i Bibeln innebär det att man ändrar uppfattning eller inställning, att man känner ånger och ledsnad över något man har gjort, haft för avsikt att göra eller underlåtit att göra. I Bibelns hebreiska skrifter uttrycks tanken med hjälp av verbet nachạm, som kan betyda ”känna ånger”, ”ångra sig”, ”iaktta en sorgetid”, ”ändra sinne (inställning)” (2Mo 13:17; 1Mo 38:12; Job 42:6, not), men det kan också betyda ”finna tröst”, ”trösta sig” (2Sa 13:39; Hes 5:13), ”göra sig kvitt (t.ex. sina fiender)” (Jes 1:24). Antingen det är ånger eller tröst som avses handlar det om en sinnesändring eller om ändrade känslor.

På grekiska är det två verb som används i förbindelse med ånger och sinnesändring: metanoẹō och metamẹlomai. Det första är sammansatt av metạ, som betyder ”efter”, och noẹō (besläktat med nous: ”sinne”, ”tänkesätt”, ”moraliskt medvetande”), som betyder ”inse”, ”urskilja”, ”förstå”, ”fatta”, ”vara medveten om”. Metanoẹō betyder alltså ordagrant ”veta (förstå, inse) i efterhand” (i motsats till ”veta på förhand”) och innebär att man ändrar sinne, inställning eller avsikt. Det andra ordet, metamẹlomai, kommer av mẹlō, som betyder ”bry sig om”, ”intressera sig för”. Förstavelsen metạ (”efter”) ger ordet innebörden ”ångra sig”. (Mt 21:29; 2Kor 7:8)

Metanoẹō betonar alltså det ändrade synsättet eller tänkesättet, att det handlingssätt som man tidigare följt eller tänkt följa förkastas som icke önskvärt (Upp 2:5; 3:3), medan metamẹlomai betonar den känsla av ånger som personen i fråga upplever (Mt 21:29). I Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (utgiven av G. Kittel, bd IV, 1942, sid. 633) sägs det: ”När NT [Nya testamentet] alltså skiljer mellan betydelserna [i dessa uttryck], vittnar det om en tydlig medvetenhet om båda begreppens oföränderliga innehåll. I hellenistiskt språkbruk suddades däremot gränsen mellan de två orden ofta ut.”

Ett ändrat tänkesätt medför naturligtvis ofta att man också börjar känna på ett annat sätt, och omvänt kan känslor av ånger leda till att man ändrar ett visst tänkesätt eller handlingssätt. (1Sa 24:5–7) De två uttrycken är alltså nära förbundna med varandra, även om de inte har samma innebörd.

Sinnesändring i förbindelse med synder. Sinnesändring är nödvändig på grund av synden – att man inte kan leva upp till Guds rättfärdiga krav. (1Jo 5:17) Eftersom hela mänskligheten såldes till slaveri under synden på grund av Adam, har alla hans efterkommande behövt ändra sinne. (Ps 51:5; Rom 3:23; 5:12) Som det visas i artikeln FÖRSONING är sinnesändring (följd av omvändelse) en förutsättning för att människor skall kunna bli försonade med Gud.

Man kan ändra sinne med avseende på hela sitt liv om man har levt på ett sätt som är i strid med Guds vilja och avsikt och i stället har följt världen, som behärskas av Guds motståndare. (1Pe 4:3; 1Jo 2:15–17; 5:19) Eller också kan man ändra sinne med avseende på en viss sida av sitt liv, exempelvis en orätt vana som smutsar ner ett annars oklanderligt levnadssätt; sinnesändringen kan också gälla en enstaka orätt handling eller en orätt böjelse, benägenhet eller inställning. (Ps 141:3, 4; Ord 6:16–19; Jak 2:9; 4:13–17; 1Jo 2:1) Det som saken gäller kan alltså vara mycket omfattande eller ganska begränsat.

Avvikelsen från rättfärdighetens väg kan också vara mer eller mindre allvarlig, och graden av ånger och sinnesändring bör då logiskt sett motsvara detta. Israeliterna avföll ”djupt” ifrån Jehova i sitt uppror och ruttnade bort i sina överträdelser. (Jes 31:6; 64:5, 6; Hes 33:10) Å andra sidan talar aposteln Paulus om den människa som ”innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg”, och han ger rådet att de som har andliga förutsättningar skall ”söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet”. (Gal 6:1) Eftersom Jehova barmhärtigt tar hänsyn till sina tjänares köttsliga svagheter, behöver de inte ständigt känna samvetskval över de fel de begår på grund av sin nedärvda ofullkomlighet. (Ps 103:8–14; 130:3) Om de samvetsgrant vandrar på Guds vägar kan de vara glada och lyckliga. (Flp 4:4–6; 1Jo 3:19–22)

Personer som tidigare har haft ett gott förhållande till Gud men som har kommit på avvägar och förlorat hans ynnest och välsignelse behöver också ändra sinne. (1Pe 2:25) Israeliterna stod i ett förbundsförhållande till Gud – de var ”ett heligt folk”, utvalt bland alla nationerna. (5Mo 7:6; 2Mo 19:5, 6) Genom det nya förbundet, som Kristus är medlare för, uppnådde de kristna på liknande sätt en rättfärdig ställning inför Gud. (1Kor 11:25; 1Pe 2:9, 10) Om några kom på avvägar men sedan ändrade sinne, medförde sinnesändringen att deras goda förhållande till Gud återställdes och att de på nytt fick del av de välsignelser som följer med detta förhållande. (Jer 15:19–21; Jak 4:8–10) För dem som inte tidigare har haft ett sådant förhållande till Gud – till exempel hedniska icke-israeliter som levde då Guds förbund med Israel var i kraft (Ef 2:11, 12) eller personer som i dag, oavsett folkslag eller nationalitet, står utanför den kristna församlingen – är sinnesändring ett nödvändigt steg på vägen mot att få ett gott förhållande till Gud med utsikt till evigt liv. (Apg 11:18; 17:30; 20:21)

Bibeln berättar inte bara om enskilda individer som ändrade sinne utan också om kollektiv sinnesändring. När Jona förkunnade i Nineve fick det alla i staden, från kungen till ”den minste bland dem”, att ändra sinne, för i Guds ögon var de alla medansvariga. (Jon 3:5–9; jfr Jer 18:7, 8.) På Esras uppmaning erkände de hemvändande israeliterna att de hade ett samhällsansvar inför Gud, och de lät furstarna ge uttryck åt sinnesändring på hela församlingens vägnar. (Esr 10:7–14; jfr 2Kr 29:1, 10; 30:1–15; 31:1, 2.) I församlingen i Korinth gav man uttryck åt sin bedrövelse över att man hade tolererat att en man i församlingen hade bedrivit grov synd. (Jfr 2Kor 7:8–11; 1Kor 5:1–5.) Inte ens profeterna Jeremia och Daniel fritog sig själva från ansvar när de bekände Judas överträdelser, som hade lett till nationens fall. (Klag 3:40–42; Dan 9:4, 5)

Vad äkta sinnesändring innebär. Sinnesändring och ånger berör både sinnet och hjärtat. Man måste inse att ett visst handlingssätt är orätt, och detta förutsätter att man erkänner att Guds normer är rätta och att hans vilja är rättfärdig. Okunnighet eller glömska när det gäller Guds vilja och normer är ett hinder för sinnesändring. (2Ku 22:10, 11, 18, 19; Jon 1:1, 2; 4:11; Rom 10:2, 3) I sin barmhärtighet har Jehova därför sänt profeter och förkunnare för att uppmana människor att ändra sinne. (Jer 7:13; 25:4–6; Mk 1:14, 15; 6:12; Lu 24:27) Särskilt sedan Cornelius omvändelse har Gud genom den kristna församlingens predikande av de goda nyheterna underrättat människorna om ”att de alla överallt bör ändra sinne”. (Apg 17:22, 23, 29–31; 13:38, 39) Det är Guds ord – i skriftlig eller muntlig form – som övertygar dem om att Guds vägar är rätta och att deras egna vägar är orätta. (Jfr Lu 16:30, 31; 1Kor 14:24, 25; Heb 4:12, 13.) Guds lag ”är fullkomlig, ger själen ny styrka [ordagr.: ”för själen tillbaka”]”. (Ps 19:7, not)

Kung David talade om att ”lära överträdare” Guds vägar, så att de vände om till Gud, och han tänkte då utan tvivel på syndare bland sina landsmän, israeliterna. (Ps 51:13) Timoteus fick anvisningar om att inte strida med någon i de församlingar som han betjänade, utan att ”med mildhet visa dem till rätta” som inte var gynnsamt stämda, eftersom Gud kanske kunde ”ge dem sinnesändring, som leder till exakt kunskap om sanningen”, och de kunde ”få sitt förnuft igen och komma ur Djävulens snara”. (2Ti 2:23–26) Uppmaningen till sinnesändring kan därför ges både inom och utanför Guds folks församling.

Syndaren måste inse att han har syndat mot Gud. (Ps 51:3, 4; Jer 3:25) Detta är kanske uppenbart om han öppet eller direkt har smädat Gud, verbalt har missbrukat Guds namn eller har tillbett andra gudar, kanske med hjälp av avgudabilder. (2Mo 20:2–7) Men också när det gäller sådant som man kan tycka är en ”privatsak” eller en sak mellan en själv och någon annan måste man inse att den orätta handlingen är en synd mot Jehova Gud, att man har handlat respektlöst mot honom. (Jfr 2Sa 12:7–14; Ps 51:4; Lu 15:21.) Även om det är i okunnighet eller av misstag som man har handlat orätt, måste man inse att man har dragit skuld över sig inför den suveräne Härskaren, Jehova Gud. (Jfr 3Mo 5:17–19; Ps 51:5, 6; 119:67; 1Ti 1:13–16.)

Profeternas uppgift bestod huvudsakligen i att övertyga israeliterna om deras synd. (Jes 58:1, 2; Mik 3:8–11) Deras synd kunde bestå i avgudadyrkan (Hes 14:6), orättvisa och förtryckande handlingar mot landsmän (Jer 34:14–16; Jes 1:16, 17), sexuell omoral (Jer 5:7–9) eller att de inte förtröstade på Jehova Gud utan i stället satte sin lit till människor och andra nationers militärmakt (1Sa 12:19–21; Jer 2:35–37; Hos 12:6; 14:1–3). Johannes döparen och Jesus Kristus uppmanade judarna att ändra sinne. (Mt 3:1, 2, 7, 8; 4:17) Johannes och Jesus avslöjade nationens syndiga tillstånd genom att visa att folket och de religiösa ledarna var egenrättfärdiga hycklare som följde människogjorda traditioner. (Lu 3:7, 8; Mt 15:1–9; 23:1–39; Joh 8:31–47; 9:40, 41)

Att ”med hjärtat fatta innebörden”. För att kunna ändra sinne måste man först ha ett mottagligt hjärta så att man hör, ser och förstår. (Jfr Jes 6:9, 10; Mt 13:13–15; Apg 28:26, 27.) Sinnet måste uppfatta och förstå det som öronen hör och ögonen ser, men det är ännu viktigare att också ”med hjärtat fatta innebörden [”tanken”, Joh 12:40]”. (Mt 13:15; Apg 28:27) Det räcker alltså inte att förståndsmässigt inse att man har handlat orätt; man måste också inse det av hjärtat. De som redan har kunskap om Gud måste kanske ”på nytt lägga” denna kunskap om honom och hans bud ”på hjärtat” (5Mo 4:39; jfr Ord 24:32; Jes 44:18–20), så att de ”kommer till besinning” (1Ku 8:47). Med rätt hjärteinställning och motiv kan de förnya sitt sinne, så att de kan förvissa sig om vad som är ”Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja”. (Rom 12:2)

Om överträdaren tror på Gud och älskar honom av hjärtat, kommer han att visa uppriktig ånger och sorg över det orätta han har gjort. Uppskattning av Guds godhet och respekt för hans storhet får överträdare att känna djup ånger över att de har dragit vanära över hans namn. (Jfr Job 42:1–6.) Kärlek till nästan får dem också att sörja över att de har vållat andra skada, varit ett dåligt föredöme och kanske fläckat ner Guds folks anseende bland utomstående. De ber om förlåtelse, eftersom de önskar ära Guds namn och göra gott mot sin nästa. (1Ku 8:33, 34; Ps 25:7–11; 51:11–15; Dan 9:18, 19) De har ”ett förkrossat hjärta”, ”är förkrossade och ödmjuka i anden” (Ps 34:18; 51:17; Jes 57:15) och ”skälver för ... [Guds] ord”, som uppfordrar dem att ändra sinne (Jes 66:2), och de kommer ”bävande till Jehova och till hans godhet” (Hos 3:5). När David handlade dåraktigt i förbindelse med en folkräkning ”slog” hans hjärta honom. (2Sa 24:10)

Överträdaren måste därför klart och tydligt ta avstånd från sitt orätta handlingssätt, hata det av hjärtat, avsky det (Ps 97:10; 101:3; 119:104; Rom 12:9; jfr Heb 1:9; Jud 23), för ”fruktan för Jehova innebär att hata det onda”, som inbegriper självupphöjelse, stolthet, ”den onda vägen och den falska munnen” (Ord 8:13; 4:24). Han måste dessutom älska rättfärdighet och vara fast besluten att i fortsättningen hålla sig till den rätta vägen. Om han inte både hatar det onda och älskar rättfärdighet, kommer han att sakna den rätta motivationen att ändra sinne och verkligen vända om från sitt orätta handlingssätt. Kung Rehabeam ödmjukade sig då Jehova gav uttryck åt sin vrede, men sedan gjorde han ”det som var ont, för han var inte fast besluten i sitt hjärta att söka Jehova”. (2Kr 12:12–14; jfr Hos 6:4–6.)

”Bedrövelse på ett sätt som Gud vill”, inte ”världens bedrövelse”. I sitt andra brev till korinthierna skriver aposteln Paulus att de efter den tillrättavisning han hade gett dem i sitt första brev hade visat ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill”. (2Kor 7:8–13) Han ”ångrade” (metamẹlomai) först att han hade varit tvungen att skriva så strängt till dem och vålla dem smärta, men nu ångrade han det inte längre när han såg att hans tillrättavisning hade frambringat det rätta slaget av bedrövelse, som ledde till uppriktig sinnesändring (metạnoia) i förbindelse med deras orätta inställning och handlingssätt. Han visste att den smärta som han hade vållat dem gjorde dem gott och att de inte skulle ”lida skada” av den. Inte heller de hade någon anledning att ångra den bedrövelse som ledde till sinnesändring, för den hjälpte dem att hålla sig kvar på räddningens väg; den skyddade dem från att återfalla till ett orätt handlingssätt eller avfalla från tron, och den gav dem hopp om evigt liv. Han ställer denna bedrövelse som motsats till ”världens bedrövelse [som] frambringar död”. ”Världens bedrövelse” bygger inte på tro och kärlek till Gud och till rättfärdighet. Den framkallas av känslan av misslyckande, besvikelse, förlust, utsikten att få lida straff eller skämmas (jfr Ord 5:3–14, 22, 23; 25:8–10) och medför eller utlöser ofta bitterhet, ilska och avund. Den är inte till någon bestående nytta, leder inte till att man bättrar sig och ger inte något verkligt hopp. (Jfr Ord 1:24–32; 1Th 4:13, 14.) ”Världens bedrövelse” innebär sorg över de obehagliga följder som synden för med sig, men inte sorg över själva synden eller över den vanära den drar över Guds namn. (Jes 65:13–15; Jer 6:13–15, 22–26; Upp 18:9–11, 15, 17–19; jfr Hes 9:4.)

Detta blir belyst av händelsen med Kain, som var den förste som blev uppmanad av Gud att ändra sinne. Gud förmanade honom att göra ”det som är gott”, så att synden inte skulle få övertaget över honom. Men i stället för att känna ånger över sitt mordiska hat lät han det driva honom till att döda sin bror. När Gud senare frågade Kain var Abel var svarade han undvikande, och först när domen uttalades över honom blev han bedrövad – inte över det orätta han hade gjort utan över det stränga straffet. (1Mo 4:5–14) Därigenom visade han att han ”var av den onde”. (1Jo 3:12)

Esau gav också uttryck åt ”världens bedrövelse” när han fick veta att hans bror, Jakob, hade fått den förstföddes välsignelse (en rättighet som Esau lättvindigt hade sålt till Jakob). (1Mo 25:29–34) Esau ropade ”mycket högt och bittert” och sökte med tårar ivrigt en ”sinnesändring” (metạnoia), men inte hos sig själv, utan hos sin far. (1Mo 27:34; Heb 12:17) Han sörjde över sin förlust, inte över den materialistiska inställning som hade fått honom att förakta förstfödslorätten. (1Mo 25:34)

När Judas hade förrått Jesus ”kände han samvetskval [en form av metamẹlomai]” och försökte lämna tillbaka de pengar han hade fått som muta, och sedan begick han självmord genom att hänga sig. (Mt 27:3–5) Han överväldigades uppenbarligen av det avskyvärda i sitt brott och av den förskräckliga vissheten om att Guds dom skulle drabba honom. (Jfr Heb 10:26, 27, 31; Jak 2:19.) Han kände sig skuldtyngd, förtvivlad och desperat, men det finns inget som tyder på att han kände den bedrövelse som leder till sinnesändring (metạnoia). Han vände sig inte till Gud, utan sökte upp de judiska ledarna för att bekänna sin synd för dem och lämna tillbaka pengarna, uppenbarligen med den felaktiga föreställningen att han därigenom skulle kunna gottgöra sitt brott i någon mån. (Jfr Jak 5:3, 4; Hes 7:19.) Judas förrådde sin Herre och medverkade till mordet på en oskyldig, och dessutom begick han självmord. Hans handlingssätt står i skarp kontrast till Petrus handlingssätt. När Petrus grät bittert sedan han hade förnekat sin Herre var det ett uttryck för uppriktig ånger och sinnesändring, och det ledde till att han fick förlåtelse. (Mt 26:75; jfr Lu 22:31, 32.)

Bedrövelse, självförebråelse och tårar är därför inte något säkert tecken på sann ånger och sinnesändring. Det avgörande är motivet eller hjärteinställningen. Hosea uttalade Jehovas fördömande av israeliterna, för i sitt trångmål ropade de inte till honom om hjälp ”av hjärtat, fastän de tjöt på sina sängar. På grund av sin brödsäd och sitt söta vin drev de omkring. ... Och de vände sedan tillbaka, men inte till någonting högre.” Deras jämmer och rop om hjälp i svåra tider hade sin grund i själviskhet, och fick de lättnad utnyttjade de inte tillfället till att förbättra sitt förhållande till Gud genom att noggrannare följa hans höga normer (jfr Jes 55:8–11); de var som ”en slak båge” som aldrig träffar rätt. (Hos 7:14–16; jfr Ps 78:57; Jak 4:3.) Fasta, gråt och klagan var på sin plats – men bara om de ångrande rev sönder sina ”hjärtan” och inte bara sina kläder. (Joel 2:12, 13; se FASTA; SORG.)

Bekännelse av det orätta. Den som ändrar sinne ödmjukar sig därför och söker Guds ansikte (2Kr 7:13, 14; 33:10–13; Jak 4:6–10) och bönfaller honom om förlåtelse (Mt 6:12). Han är inte som den egenrättfärdige farisén i Jesu liknelse, utan som den ångerfulle tullindrivaren som slog sig på bröstet och sade: ”Gud, var nådig mot mig syndare.” (Lu 18:9–14) Aposteln Johannes säger: ”Om vi skulle påstå: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1Jo 1:8, 9) ”Den som täcker över sina överträdelser har ingen framgång, men den som bekänner dem och överger dem, han får barmhärtighet.” (Ord 28:13; jfr Ps 32:3–5; Jos 7:19–26; 1Ti 5:24.)

Daniels bön i Daniel 9:15–19 är ett fint exempel på en uppriktig bekännelse av synd. Daniel hade först och främst Jehovas namn i tankarna och framställde inte enträgna vädjanden på grund av sina egna och folkets ”rättfärdiga gärningar”, ”utan på grund av ... [Guds] många barmhärtighetsgärningar”. Den förlorade sonen i Jesu liknelse visade också en ödmjuk inställning. (Lu 15:17–21) De som uppriktigt ändrar sinne lyfter sitt hjärta och sina händer till Gud – de bekänner sina överträdelser och ber om förlåtelse. (Klag 3:40–42)

Att bekänna sina synder för varandra. Lärjungen Jakob ger rådet: ”Bekänn ... öppet era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli läkta.” (Jak 5:16) Detta betyder inte att en människa kan tjäna som en persons ”hjälpare [”förespråkare”, 1917]” inför Gud, för det är endast Kristus som innehar den ställningen i kraft av sitt försoningsoffer. (1Jo 2:1, 2) Människor kan inte i egen kraft rätta till det orätta som begåtts mot Gud, varken på egna eller på andras vägnar, eftersom de inte kan betala den nödvändiga lösesumman. (Ps 49:7, 8) Men de kristna kan hjälpa varandra. Och även om deras böner för bröderna inte har något inflytande på hur Gud utövar rättvisa och rättfärdighet (eftersom det endast är på grundval av Kristi lösenoffer som förlåtelse för synder kan ges), har det betydelse för Gud att de ber honom bistå och styrka en syndare som söker hjälp. (Se BÖN [Svar på böner].)

Omvändelse. När någon ändrar sinne upphör han med sitt orätta handlingssätt; han förkastar den orätta vägen och är besluten att följa den rätta vägen. Om sinnesändringen är äkta kommer den därför att följas av ”omvändelse”. (Apg 15:3) Både på hebreiska och på grekiska betyder de verb som används i förbindelse med omvändelse (hebr.: shuv; grek.: strẹfō; epistrẹfō) ”vända om”, ”vända tillbaka”. (1Mo 18:10; 2Mo 14:2; Hes 14:6; Joh 12:40; 21:20; Apg 15:36) När uttrycken har en andlig innebörd, kan detta syfta på att man vänder sig bort från Gud (och alltså vänder tillbaka till ett syndigt levnadssätt [4Mo 14:43; 5Mo 30:17]) eller på att man slutar upp med att följa ett orätt handlingssätt och vänder om eller återvänder till Gud. (1Ku 8:33)

Omvändelse innefattar inte bara ens inställning eller det man säger; den innefattar också ”gärningar som svarar mot sinnesändringen”. (Apg 26:20; Mt 3:8) Den tar sig uttryck i att man ”söker” eller ”frågar efter” Jehova av hela sitt hjärta och hela sin själ. (5Mo 4:29; 1Ku 8:48; Jer 29:12–14) Detta betyder att man söker få Guds godkännande genom att man lyssnar ”till hans röst”, det han säger i sitt ord, Bibeln (5Mo 4:30; 30:2, 8), visar insikt i hans sanning genom en bättre förståelse och djupare uppskattning av hans vägar och hans vilja (Dan 9:13), håller Guds bud och handlar efter dem (Neh 1:9; 5Mo 30:10; 2Ku 23:24, 25), håller fast vid ”kärleksfull omtanke och rättvisa” och alltid sätter sitt hopp till Gud (Hos 12:6), slutar upp med att använda religiösa bilder och tillbe skapelser och orubbligt, av hela sitt hjärta, håller sig till Jehova och tjänar endast honom (1Sa 7:3; Apg 14:11–15; 1Th 1:9, 10) och vandrar på hans vägar i stället för att följa nationernas vägar (3Mo 20:23) eller gå sina egna vägar (Jes 55:6–8). Att be, frambära offer, fasta och fira heliga högtider är meningslöst och har inget värde i Guds ögon om man inte samtidigt gör goda gärningar, utövar rättvisa, visar barmhärtighet och upphör med förtryck och våld. (Jes 1:10–19; 58:3–7; Jer 18:11)

Detta förutsätter att man skaffar sig ”ett nytt hjärta och en ny ande”. (Hes 18:31) Ens ändrade tänkesätt, motivation och mål i livet gör att man utvecklar ett nytt sinnelag, en ny sinnesinställning och moralisk styrka. De som gör sådana förändringar i sitt liv tar på sig ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet” (Ef 4:17–24), en personlighet som är fri från omoral, vinningslystnad, oanständigt tal och våldsamt uppträdande. (Kol 3:5–10; jfr Hos 5:4–6.) Gud låter sin vishets ande ”sprudla fram” till dem och gör sina ord kända för dem. (Ord 1:23; jfr 2Ti 2:25.)

Uppriktig sinnesändring har alltså stor inverkan; den utvecklar kraft och får en person att ”vända om”. (Apg 3:19) Jesus kunde därför säga till församlingen i Laodikeia: ”Var ... nitisk och ändra sinne.” (Upp 3:19; jfr Upp 2:5; 3:2, 3.) Sinnesändring kommer till uttryck i ”stor uppriktig iver”, gudsfruktan, längtan, att man rentvår sig och att man rättar till det orätta. (2Kor 7:10, 11) Om man inte anstränger sig för att rätta till det orätta som begåtts, vittnar det om att man inte verkligen har ändrat sinne. (Jfr Hes 33:14, 15; Lu 19:8.)

Uttrycket ”nyomvänd” (grek.: neọfytos) betyder ordagrant ”nyplanterad”, ”nyss uppväxt”. (1Ti 3:6) En nyomvänd skulle inte förordnas som tillsyningsman i församlingen, eftersom han skulle kunna ”bli uppblåst av högmod och råka in under den dom som är avkunnad över Djävulen”.

Med avseende på vilka ”döda gärningar” skall de kristna ändra sinne?

Hebréerna 6:1, 2 visar att ”det första av läran” innefattar ”sinnesändring från döda gärningar och tro på Gud” och dessutom läran om olika former av dop, om handpåläggning, uppståndelsen och evig dom. Med ”döda gärningar” (ett uttryck som annars bara förekommer i Heb 9:14) avses uppenbarligen inte bara orätta, syndiga gärningar, det fallna köttets gärningar som leder till död (Rom 8:6; Gal 6:8), utan alla gärningar som i sig själva är andligt döda, tomma eller fruktlösa.

Till dessa hör gärningar som människor gör för att rättfärdiga sig själva, för att försöka befästa sin egen rättfärdighet oberoende av Kristus Jesus och hans lösenoffer. De judiska religiösa ledarna och andra som formellt försökte följa den mosaiska lagen ägnade sig således åt ”döda gärningar”, eftersom de saknade en viktig faktor, tro. (Rom 9:30–33; 10:2–4) Det fick till följd att de i stället för att ändra sinne började finna orsak i Kristus Jesus att snava och falla, han som var Guds ”Främste förmedlare ... till att ge sinnesändring åt Israel och förlåtelse för synder”. (Apg 5:31–33; 10:43; 20:21) Att följa lagen som om den fortfarande gällde efter det att Kristus Jesus hade uppfyllt den skulle också vara ”döda gärningar”. (Gal 2:16) Dessutom skulle alla gärningar som annars kunde ha ett visst värde bli ”döda gärningar” om de inte gjordes av rätt motiv – kärlek till Gud och kärlek till nästan. (1Kor 13:1–3) Kärleken måste i sin tur visas ”i gärning och sanning”, i överensstämmelse med Guds vilja och vägar, som uppenbaras i hans ord. (1Jo 3:18; 5:2, 3; Mt 7:21–23; 15:6–9; Heb 4:12) Den som i tro vänder sig till Gud genom Kristus Jesus ändrar sinne med avseende på alla gärningar som med rätta kan betecknas som ”döda gärningar” och undviker dem sedan, och han får därigenom sitt samvete renat. (Heb 9:14)

Bortsett från Jesu dop var dopet (nedsänkning i vatten) ett tecken på sinnesändring, både för medlemmarna av den judiska nationen (som inte hade hållit Guds förbund medan det var i kraft) och för folk av nationerna som vände om för att ägna Gud helig tjänst. (Mt 3:11; Apg 2:38; 10:45–48; 13:23, 24; 19:4; se DOP.)

Om man inte ändrar sinne. Israel och Juda visade inte uppriktig sinnesändring, och det ledde till att invånarna fördes i landsflykt, att Jerusalem blev ödelagt två gånger och att nationen till slut blev fullständigt förkastad av Gud. När israeliterna blev tillrättavisade vände de inte tillbaka till Gud, utan de vände hela tiden ”tillbaka till den invanda kursen, som en häst som störtar sig ut i striden”. (Jer 8:4–6; 2Ku 17:12–23; 2Kr 36:11–21; Lu 19:41–44; Mt 21:33–43; 23:37, 38) Eftersom de i sitt hjärta inte ville ändra sinne och ”vända om”, fick de varken förstånd eller kunskap av det de hörde och såg; det låg ”en slöja” över deras hjärta. (Jes 6:9, 10; 2Kor 3:12–18; 4:3, 4) Otrogna religiösa ledare och profeter och falska profetissor bidrog till detta, för de fick folket att fortsätta att handla orätt. (Jer 23:14; Hes 13:17, 22, 23; Mt 23:13, 15) Profetior i de kristna grekiska skrifterna förutsade att det som Gud i framtiden skulle göra för att tillrättavisa människorna och uppmana dem att ändra sinne likaså skulle avvisas av många. Det förutsades att de lidanden de utsattes för bara skulle göra dem hårda och bittra, så att de till och med hädade Gud, trots att roten och orsaken till alla deras problem och plågor var att de förkastade hans rättfärdiga vägar. (Upp 9:20, 21; 16:9, 11) Sådana människor ”samlar” vrede åt sig själva på ”vredens dag, då Guds rättvisa dom uppenbaras”. (Rom 2:5)

När sinnesändring inte längre är möjlig. De som ”med vett och vilja bedriver synd” sedan de har fått den exakta kunskapen om sanningen har nått en punkt då sinnesändring inte längre är möjlig, för de har förkastat själva syftet med att Guds Son dog och har därmed slutit sig till dem som dömde honom till döden. I själva verket hänger de på nytt ”Guds Son på pålen och utsätter honom för offentlig skam”. (Heb 6:4–8; 10:26–29) Detta är oförlåtlig synd. (Mk 3:28, 29) Det skulle ha varit bättre för dem ”att inte ha fått exakt kunskap om rättfärdighetens väg än att ha den exakta kunskapen om den och sedan vända sig bort från det heliga bud som hade blivit överlämnat till dem”. (2Pe 2:20–22)

Eftersom Adam och Eva var fullkomliga och eftersom Guds befallning till dem var klart uttryckt och de båda förstod den, är det tydligt att de syndade med vett och vilja och att deras synd inte kunde ursäktas på grund av någon mänsklig svaghet eller ofullkomlighet. Därför gav Gud dem inte efteråt någon uppmaning eller möjlighet att ändra sinne. (1Mo 3:16–24) Detsamma gäller den andeskapelse som fick dem att göra uppror. Han och de änglar som slöt sig till honom har endast evig tillintetgörelse att vänta. (1Mo 3:14, 15; Mt 25:41) Judas var ofullkomlig, men han hade haft ett nära umgänge med Guds egen Son och blev ändå en förrädare. Jesus själv kallade honom ”tillintetgörelsens son”. (Joh 17:12) Den avfälliga ”laglöshetens människa” kallas också ”tillintetgörelsens son”. (2Th 2:3; se ANTIKRIST; AVFALL, AVFÄLLIGHET; LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.) Alla de som räknas som ”getter” när Jesus som kung dömer människorna skall likaså ”gå bort till evigt avskärande”. De får ingen uppmaning eller möjlighet att ändra sinne. (Mt 25:33, 41–46)

Uppståndelsen ger möjlighet till sinnesändring. När Jesus riktade sig till några judiska städer under det första århundradet, talade han om en framtida domens dag som också skulle beröra dem. (Mt 10:14, 15; 11:20–24) Detta antyder att åtminstone några av invånarna i dessa städer skall få en uppståndelse, och även om deras tidigare förhärdade inställning kommer att göra det svårt för dem att ändra sinne, skall de få möjlighet att ödmjukt visa tecken på sinnesändring och ”vända om” till Gud genom Kristus. De som inte gör det drabbas av evig tillintetgörelse. (Jfr Upp 20:11–15; se DOMENS DAG.) Men de som handlar på samma sätt som många skriftlärda och fariséer, som med vett och vilja handlade i strid mot det tydliga beviset för att Guds ande verkade genom Kristus, kommer inte att få någon uppståndelse, och de kan därför inte ”fly från Gehennas dom”. (Mt 23:13, 33; Mk 3:22–30)

Brottslingen på pålen. Jesus lovade den brottsling som hängde på pålen vid sidan av honom och som gav uttryck åt ett visst mått av tro på honom att han skulle få vara med i paradiset. (Lu 23:39–43; se PARADIS.) En del har tolkat detta löfte som en garanti för att denne brottsling får evigt liv, men det framgår tydligt av de många bibelställen som tidigare anförts att det inte kan vara så. Även om han erkände att han genom sina brottsliga handlingar hade handlat orätt, i motsats till Jesus som var oskyldig (Lu 23:41), finns det inget som tyder på att han hade börjat hata ondska och älska rättfärdighet. Eftersom han var döende, hade han naturligtvis inte möjlighet att vända om och ”utföra gärningar som svarar mot sinnesändringen”. Han var inte heller döpt. (Apg 3:19; 26:20) Det tycks därför som om han kommer att få möjlighet att välja rätt väg när han uppväcks från de döda. (Jfr Upp 20:12, 13.)

Hur kan Gud, som är fullkomlig, ångra något?

På de flesta av de ställen där det hebreiska ordet nachạm används i betydelsen ”känna ånger”, ”ångra (sig)”, är det i förbindelse med Jehova Gud. I Första Moseboken 6:6, 7 sägs det: ”Jehova ångrade [beklagade, Åk] att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta.” Människornas ondska var så stor att han beslöt sig för att utplåna dem från jordens yta med hjälp av en världsomfattande översvämning. Detta kan inte betyda att Gud ”ångrade sig” i den bemärkelsen att han insåg att han hade begått ett fel under skapelsen, för hans verk är fullkomliga. (5Mo 32:4, 5) Att ångra eller beklaga något är motsatsen till att känna glädje och tillfredsställelse. Tanken måste därför vara att Gud ångrade eller beklagade att människorna, efter det att han hade skapat dem, hade blivit så onda att han nu såg sig tvungen att utplåna dem alla, med undantag av Noa och hans familj. Gud finner ju ”inte behag i den ondskefulles död”. (Hes 33:11)

I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det: ”Det sägs om Gud att han ändrar sinne [nachạm, känner ånger]; men detta kan endast förstås på det sättet att han ändrar sitt handlingssätt gentemot sina skapelser, antingen genom att skänka dem något gott eller genom att låta dem drabbas av något ont. Förändringen i Guds handlingssätt beror på en förändring hos hans skapelser; och det är i den bemärkelsen man med ett mänskligt uttryckssätt kan säga att Gud ändrar sinne.” (1894, bd VIII, sid. 1042) Guds rättfärdiga normer är fasta, stabila och oföränderliga. (Mal 3:6; Jak 1:17) Ingenting kan få Gud att ändra sig i fråga om sina normer, frångå dem eller avvika från dem. Men hans förnuftsbegåvade skapelsers inställning och reaktion när det gäller dessa fullkomliga normer och hur han tillämpar dem kan variera. Inställningen kan vara antingen positiv eller negativ. Om den är positiv gläder det Gud; om den är negativ känner han sorg. Vidare kan hans skapelser ändra inställning från positiv till negativ eller från negativ till positiv. Och eftersom Gud inte ändrar sina normer bara för att de skall passa hans skapelser, kan hans glädje (och de välsignelser den medför) vändas i sorg (som medför tuktan eller straff) eller omvänt. Hans domar och beslut är därför på inget sätt präglade av nyckfullhet, ombytlighet, opålitlighet eller felbedömningar; han uppträder aldrig oberäkneligt eller excentriskt. (Hes 18:21–30; 33:7–20)

Om en krukmakare börjar göra ett kärl och detta kärl blir ”fördärvat i hans hand”, kan han börja om igen och göra en annan typ av kärl. (Jer 18:3, 4) Med detta exempel visar Jehova inte att han är som en jordisk krukmakare som med sin hand kan fördärva ett kärl, utan att han har myndighet över människorna, myndighet att ändra sitt handlande med dem alltefter hur de reagerar på hans rättfärdighet och barmhärtighet. (Jfr Jes 45:9; Rom 9:19–21.) Han kan därför ”känna ånger över den olycka som ... [han] hade tänkt verkställa” mot en nation eller ”känna ånger över det goda” som han ”skulle göra till dess bästa”, allt beroende av hur nationen reagerar på det han har gjort för den tidigare. (Jer 18:5–10) Det är alltså inte så att Jehova, den store krukmakaren, begår fel. Däremot kan den mänskliga ”leran” genomgå en förvandling eller förändring med avseende på hjärtetillståndet, och det kan framkalla ånger eller en ändrad inställning hos Jehova.

Detta gäller både enskilda individer och hela nationer; och det förhållandet att Jehova Gud talar om att han ”ångrar” något i förbindelse med vissa av sina tjänare, som till exempel kung Saul, som vände sig bort från rättfärdighetens väg, visar att Gud inte förutbestämmer den enskilda människans framtid. (Se FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE.) Att Gud kände ånger över att Saul blev trolös betyder inte att han hade gjort fel då han utvalde Saul till kung och kände ånger av den anledningen. Gud hade däremot orsak att beklaga att Saul, som en människa med fri vilja, inte hade gjort gott bruk av den stora förmån och möjlighet som Gud hade gett honom och att den förändring som skett med Saul gjorde att Gud måste ändra sitt handlande med honom. (1Sa 15:10, 11, 26)

När profeten Samuel avkunnade Guds ogynnsamma dom över Saul sade han: ”Den Härlige i Israel visar sig inte vara falsk, och han ångrar sig inte, för han är inte en människa, så att han skulle ångra sig.” (1Sa 15:28, 29) Människor håller inte alltid ord och uppfyller inte alltid sina löften, och det händer att de inte håller de avtal de ingår. Till följd av sin ofullkomlighet bedömer de ibland saker på ett felaktigt sätt, vilket de senare måste ångra. Så är det aldrig med Gud. (Ps 132:11; Jes 45:23, 24; 55:10, 11)

Det förbund som Gud ingick med ”allt kött” efter den stora översvämningen var en garanti för att Gud aldrig mer skulle låta en översvämning fördärva hela jorden. (1Mo 9:8–17) Det är därför omöjligt att Gud skulle ändra sig eller ångra sig med avseende på detta förbund. När Gud ingick ett förbund med Abraham ”trädde han ... emellan med en ed”, ”en laglig garanti”, för att ”i ännu rikare mått visa löftets arvingar hur oföränderligt hans beslut är”. Guds löfte och Guds ed är ”två oföränderliga ting i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga”. (Heb 6:13–18) Gud ”ångrar sig” heller inte när det gäller sitt edsvurna förbund med sin Son om ett prästadöme som är likt Melkisedeks. (Heb 7:20, 21; Ps 110:4; jfr Rom 11:29.)

När Gud ger ett löfte eller ingår ett förbund kan han dock ställa vissa krav eller villkor som motparten måste uppfylla. Han lovade israeliterna att de skulle bli hans ”särskilda egendom” och ”ett kungarike av präster och en helig nation” om de noggrant lydde hans röst och höll hans förbund. (2Mo 19:5, 6) Gud höll sin del av förbundet, men israeliterna bröt förbundet gång på gång. (Mal 3:6, 7; jfr Neh 9:16–19, 26–31.) När Gud till sist upphävde det förbundet gjorde han det med full rätt, eftersom ansvaret för att hans löfte inte uppfylldes uteslutande vilade på de trolösa israeliterna. (Mt 21:43; Heb 8:7–9)

Gud kan också ”förbarma sig” och ”vända ... sig ifrån” att verkställa ett straff, om hans varning får överträdarna att ändra inställning och uppförande. (5Mo 13:17; Ps 90:13, där uttrycket ”förbarma sig” återger en form av nachạm, ”ändra sinne”, ”känna ånger”) När de vänder tillbaka till honom vänder han tillbaka till dem. (Sak 8:3; Mal 3:7) Då kommer hans bedrövelse att vändas i glädje, för han finner inte behag i att låta syndare dö. (Lu 15:10; Hes 18:32) Gud avviker aldrig från sina rättfärdiga normer, men han ger syndare hjälp, så att de kan vända tillbaka till honom; ja, han uppmanar dem att göra det. Han ber dem vänligt att vända om, breder ut sina händer och säger genom sina sändebud: ”Vänd om, det ber jag er, ... så skall jag inte låta olycka komma över er.” ”Jag ber er, gör inte något så avskyvärt som detta som jag hatar.” (Jes 65:1, 2; Jer 25:5, 6; 44:4, 5) Han ger dem gott om tid att ändra sig (Neh 9:30; jfr Upp 2:20–23) och är mycket tålmodig och fördragsam, ”eftersom han inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2Pe 3:8, 9; Rom 2:4, 5) Ibland lät han kärleksfullt sitt budskap åtföljas av kraftgärningar, underverk, som styrkte åhörarnas tro och visade att hans sändebud hade fått sitt uppdrag av honom. (Apg 9:32–35) När hans budskap förkastas ger han tuktan; han håller tillbaka sin ynnest och sitt beskydd och tillåter därigenom att förhärdade syndare drabbas av umbäranden och hungersnöd och blir undertryckta av sina fiender. Det kanske kan få dem att ta sitt förnuft till fånga och börja frukta Gud på rätt sätt igen, och det kan få dem att inse att de har handlat dåraktigt och att deras värderingar har varit orätta. (2Kr 33:10–13; Neh 9:28, 29; Am 4:6–11)

Det finns emellertid en gräns för hans tålamod, och när den är nådd har han ”tröttnat på att känna ånger”; då kan hans beslut att verkställa straff inte ändras. (Jer 15:6, 7; 23:19, 20; 3Mo 26:14–33) Han ”tänker” inte längre bara ut eller ”formar” en olycka mot överträdarna (Jer 18:11; 26:3–6), utan han har fattat ett oåterkalleligt beslut. (2Ku 23:24–27; Jes 43:13; Jer 4:28; Sef 3:8; Upp 11:17, 18)

Att Gud är villig att förlåta dem som ångrar sig och ändrar sinne och barmhärtigt öppnar möjligheten till förlåtelse, även om de har felat gång på gång, utgör ett gott exempel för alla hans tjänare. (Mt 18:21, 22; Mk 3:28; Lu 17:3, 4; 1Jo 1:9; se FÖRLÅTELSE.)