DEN STORA ÖVERSVÄMNINGEN
Den katastrof då människor och djur förgicks på Noas tid, 2370 f.v.t. Denna den största katastrofen i människans historia förorsakades av Jehova på grund av att onda människor hade uppfyllt jorden med våld. Den rättfärdige Noa och hans familj, tillsammans åtta själar, och ett antal utvalda djur överlevde i en ark, en väldig kista. (1Mo 6:9–9:19; 1Pe 3:20; se ARK nr 1; NOA.)
Omfattning. Detta var inte bara en lokal översvämning. På grekiska används ordet kataklysmọs, som betecknar en omfattande översvämning. (Lu 17:27, not) Lokala översvämningar varar några dagar, men den här varade över ett år, och största delen av året utgjordes av den tid det tog för vattnet att sjunka undan. Det skulle vara helt orimligt att tro att Noa använde kanske 50 år till att bygga ett stort fartyg med en volym på ungefär 40 000 m3 om det bara handlade om att han och hans familj och ett antal djur skulle överleva en lokal översvämning. Om bara en jämförelsevis liten yta drabbades, varför behövde Noa då föra in exemplar av ”varje levande skapelse av allt slags kött” i arken för att ”bevara avkomma vid liv på hela jordens yta”? (1Mo 6:19; 7:3) Det var utan tvivel en global översvämning, en sådan som inte inträffat vare sig förr eller senare. ”Vattenmassorna tog överhanden på jorden så mycket att alla höga berg som var under hela himlen så småningom täcktes. Med upp till femton alnar [ca 6,5 m] tog vattenmassorna överhanden över dem, och bergen täcktes.” (1Mo 7:19, 20) Jehova sade: ”Slutet för allt kött är nu inför mig. ... Och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.” Så skedde också. ”Allt som hade livskraftens andedräkt verksam i sina näsborrar, ja allt som var på torra marken, dog. ... Bara Noa och de som var med honom i arken förblev vid liv.” (1Mo 6:13; 7:4, 22, 23)
Tidpunkt. Översvämningen kom inte plötsligt, utan någon förvarning. Det tog många år att bygga arken, år som Noa som en ”rättfärdighetens förkunnare” också använde till att varna den tidens onda generation. (2Pe 2:5) Till slut var tidsgränsen nådd, ”i det sexhundrade året av Noas liv, i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden”. ”Hane och hona av allt slags kött” hade förts in i arken tillsammans med Noas familj och dessutom mat åt alla, och ”därefter stängde Jehova dörren”. Sedan öppnades ”himlens dammluckor”. (1Mo 7:11, 16) Det regnade oavbrutet och mycket kraftigt i ”fyrtio dagar och fyrtio nätter”, och ”vattenmassorna hade överhanden på jorden” i 150 dagar. (1Mo 7:4, 12, 24) Fem månader efter det att regnet hade börjat ”kom arken till vila på Araratbergen”. (1Mo 8:4) Det gick nästan två och en halv månad innan ”bergens toppar [blev] synliga” (1Mo 8:5), ytterligare tre månader innan Noa tog av arkens taktäckning och såg att jorden var nästan torr (1Mo 8:13) och närmare två månader till innan dörren öppnades och de överlevande återigen kunde sätta sin fot på torr mark. (1Mo 8:14–18)
Noa och hans familj gick in i arken på 17:e dagen i 2:a månaden (oktober/november) i Noas 600:e levnadsår. (1Mo 7:11) Ett år (bestående av 360 dagar) och tio dagar senare, på 27:e dagen i 2:a månaden i Noas 601:a levnadsår, gick de ut ur arken sedan de tillbringat 370–371 dagar i den. (1Mo 8:13, 14) Av Noas loggbok framgår det att han räknade med månader på 30 dagar, så att ett år motsvarade 360 dagar. På så sätt undvek han problemet att behöva räkna med delar av dagar som exakta månmånader på något mer än 29 1⁄2 dagar skulle ha medfört. Att han räknade med månader på 30 dagar framgår av att en femmånadersperiod jämställdes med 150 dagar. (1Mo 7:11, 24; 8:3, 4)
Vattenmassorna. Det har sagts att om all vattenånga i atmosfären plötsligt skulle falla ner som regn skulle den genomsnittliga nederbördsmängden på hela jorden inte bli mer än några centimeter. Varifrån kom då vattnet till denna stora översvämning på Noas tid? Enligt berättelsen i Första Moseboken sade Gud till Noa: ”Se, jag [Jehova] låter den stora översvämningen [el.: ”himmelsoceanen”; hebr.: hammabbụl] komma med sina vattenmassor över jorden.” (1Mo 6:17, not) I det följande kapitlet beskrivs vad som skedde: ”På den dagen bröts det vidsträckta djupets alla källor upp, och himlens dammluckor öppnades.” (1Mo 7:11) Översvämningen var så stor att ”alla höga berg som var under hela himlen så småningom täcktes”. (1Mo 7:19)
Varifrån kom denna ”himmelsocean”? Skapelseberättelsen i Första Moseboken visar att Jehova på andra ”dagen” gjorde en öppen eller utsträckt rymd runt jorden och att denna öppna rymd (kallad ”himmel”) skilde vattnet under den, dvs. haven, från vattnet ovanför den. (1Mo 1:6–8) Det vatten som var ovanför den öppna rymden var uppenbarligen kvar där från andra skapelsedagen fram till den stora översvämningen. Det var det aposteln Petrus talade om, när han sade att ”himlar fanns till sedan gammalt och en jord, stående kompakt ur vatten och mitt i vatten genom Guds ord”. Dessa ”himlar” och vattnet ovanför och nedanför dem sattes i verksamhet genom Guds ord, och ”genom dessa ting drabbades världen på den tiden av förintelse då den översvämmades av vatten”. (2Pe 3:5, 6) Olika förklaringar har getts till hur vattnet hölls uppe fram till den stora översvämningen och vad det var som gjorde att det föll ner. Men dessa förklaringar är bara teorier. I Bibeln sägs endast att Gud gjorde den öppna rymden med vatten ovanför den och att han lät översvämningen komma. Det var något som han i sin allmakt lätt kunde göra.
Men om ”alla höga berg” täcktes av vatten, som Första Moseboken säger, var är då allt det vattnet nu? Uppenbarligen kvar här på jorden. Man menar att det fanns en tid då haven var mindre och kontinenterna var större än de är nu, vilket bekräftas av att vissa flodfåror sträcker sig långt ut på havsbottnen. Det är också värt att lägga märke till att forskare framhåller att många berg tidigare var mycket lägre än de är nu och att några till och med har skjutit upp ur haven. Angående den nuvarande situationen har det sagts: ”Volymmässigt finns det tio gånger så mycket vatten i haven som det finns land över havsytan. Om man tippade allt detta land i havet jämnt fördelat, skulle vatten till ett djup av ca 2 400 meter täcka hela jorden.” (National Geographic, januari 1945, sid. 105) Sedan vattnet fallit, men innan bergen pressats upp och havsbottnen sänkts och iskalotterna vid polerna bildats, fanns det alltså gott om vatten till att täcka ”alla höga berg”, precis som den inspirerade berättelsen säger. (1Mo 7:19)
Verkningar. Den stora översvämningen medförde stora förändringar. Människans livslängd sjönk drastiskt. Somliga menar att det vatten som fanns ovanför den öppna rymden före översvämningen skyddade jorden mot kosmisk strålning och att denna för människan genetiskt farliga strålning ökade när vattnet inte fanns kvar där längre. Det sägs emellertid inget om det i Bibeln. Men om det skedde någon förändring av strålningen skulle det i så fall ha påverkat bildandet av den radioaktiva kolisotopen 14C i sådan utsträckning att alla kol-14-dateringar från tiden före den stora översvämningen blir felaktiga.
När ”det vidsträckta djupets alla källor” och ”himlens dammluckor” plötsligt öppnades översvämmades jorden av miljarder ton vatten. (1Mo 7:11) Detta kan ha orsakat enorma förändringar i jordytan. Jordskorpan, som är relativt tunn och varierar i tjocklek, omsluter en tämligen plastisk massa som är tusentals kilometer i diameter. Under det nerfallna vattnets tyngd skedde det troligen stora förskjutningar i jordskorpan. Med tiden pressades landmassor upp så att nya berg bildades och gamla berg reste sig till nya höjder, grunda havsbäcken blev djupare och nya strandlinjer bildades, så att ca 70 procent av jordens yta nu är täckt av vatten. Förändringarna som skedde i jordskorpan kan vara förklaringen till många geologiska fenomen, till exempel höjningen av gamla strandlinjer. Somliga har beräknat att trycket bara från vattnet uppgick till ca 300 kg per cm2, tillräckligt för att djur och växter snabbt skulle fossiliseras. (Se The Biblical Flood and the Ice Epoch, D. Patten, 1966, sid. 62.)
Vilka vittnesbörd finns det om att det verkligen har varit en global översvämning?
Annat som kan vittna om en drastisk förändring är de lämningar av mammutar och noshörningar som har hittats på olika platser på jorden. En del av dessa har påträffats i marken i Sibirien, andra har varit infrusna i Sibiriens och Alaskas is. (BILD, bd 1, sid. 328) Man har till och med funnit några med osmält föda i magen eller otuggade växtdelar mellan tänderna, vilket tyder på att de dött plötsligt. Av handeln med elfenben har man beräknat att ben av tiotusentals sådana mammutar har hittats. Fossila lämningar av många andra djur, till exempel lejon, tigrar, björnar och älgar, har hittats i samma skikt, vilket kan tyda på att de alla dött samtidigt. Somliga framhåller sådana upptäckter som definitiva, konkreta bevis för en snabb klimatförändring och plötslig ödeläggelse orsakad av en global översvämning. Andra menar dock att dessa djurs död inte nödvändigtvis förutsätter en världsomfattande katastrof. Beviset för att den stora översvämningen har inträffat är emellertid inte beroende av sådana fossil och frusna djurlämningar.
Legender om en stor översvämning. En sådan katastrof som den stora översvämningen som svepte bort hela den dåtida världen skulle aldrig bli bortglömd av de överlevande. De skulle berätta om den för sina barn och barnbarn. Sem levde vidare 500 år efter översvämningen och kunde berätta om den för många generationer. Han dog bara tio år innan Jakob föddes. Mose skrev ner och bevarade den sanna berättelsen i Första Moseboken. När människorna någon tid efter översvämningen i trots mot Jehova byggde Babels torn, skapade han förvirring i deras språk och skingrade dem ”över hela jordens yta”. (1Mo 11:9) Helt naturligt tog dessa människor med sig berättelser om den stora översvämningen och förde dem vidare till sina barn. Det faktum att det inte endast finns några få utan kanske hundratals olika berättelser om denna översvämning och att sådana berättelser återfinns i många naturfolks traditioner över hela världen är ett starkt bevis för att alla dessa folk har haft ett gemensamt ursprung och att deras tidiga förfäder alla upplevde denna översvämning. (TABELL, bd 1, sid. 328)
Dessa folksägner om en stor översvämning överensstämmer på flera viktiga punkter med den bibliska berättelsen: 1) det fanns en tillflyktsplats för några få överlevande, 2) en hel värld utplånades genom vatten, 3) människosläktet bevarades. Egyptierna, grekerna, kineserna, druiderna i Britannien, polynesierna, inuiterna, grönländarna, afrikanerna, hinduerna och indianerna – alla har de sina berättelser om en stor översvämning. I The International Standard Bible Encyclopedia (utgiven av G. W. Bromiley, 1982, bd 2, sid. 319) sägs det: ”Syndaflodsberättelser har återfunnits hos nästan alla folk och stammar. De är vanligast på det asiatiska fastlandet och öarna strax söder därom samt på den nordamerikanska kontinenten, men man har funnit dem på alla kontinenter. Det totala antalet kända berättelser är omkring 270. ... Syndaflodsberättelsernas utbredning över hela världen betraktas vanligtvis som ett bevis för att mänskligheten utplånats genom en universell översvämning och att människosläktet har utgått från en enda plats och till och med från en enda familj. Även om kanske inte alla traditionerna syftar på en och samma översvämning, verkar det stora flertalet göra det. Påståendet att många av dessa berättelser har uppstått till följd av kontakter med missionärer håller inte, eftersom de flesta samlats in av antropologer som inte haft något intresse av att bekräfta Bibelns uppgifter, och berättelserna har många fantasifulla och hedniska inslag som uppenbarligen är ett resultat av vidarebefordran under lång tid i ett hedniskt samhälle. Dessutom skrevs en del av de forntida berättelserna av människor som var starka motståndare till den hebreisk-kristna traditionen.”
Vissa naturfolk (i Australien, Egypten, Peru, Mexico, på Fijiöarna, Sällskapsöarna och andra platser) bevarade i det flydda möjligen rester av dessa traditioner genom att i november fira en ”förfädersfest” eller ”högtid för de döda”. Sådana seder var ett uttryck för att man kom ihåg den ödeläggelse som den stora översvämningen åstadkom. Enligt boken Life and Work at the Great Pyramid firades högtiden i Mexico den 17 november, därför att man ”hade en tradition om att det var då världen en gång hade ödelagts; och man fruktade att en liknande katastrof annars skulle utplåna hela människosläktet vid slutet av en cykel”. (Professor C. Piazzi Smyth, Edinburgh 1867, bd II, sid. 390, 391) I boken The Worship of the Dead sägs det: ”Denna högtid [för de döda] firas ... av alla på eller omkring just den dag då syndafloden enligt den mosaiska skildringen inträffade, nämligen på sjuttonde dagen i andra månaden – den månad som i stort sett motsvarar vår månad november.” (J. Garnier, London 1904, sid. 4) Intressant nog sägs det i Bibeln att översvämningen började ”i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden”. (1Mo 7:11) Den ”andra månaden” motsvarar senare hälften av oktober och första hälften av november i vår kalender.
Bekräftas av Bibeln. Det finns ett starkare bevis än hedniska naturfolks traditioner för att den stora översvämningen är ett historiskt faktum, nämligen det som andra bibelskribenter skrev under inspiration. Det enda ställe där det hebreiska ordet mabbụl (stor översvämning, himmelsocean) förekommer, förutom i berättelsen i Första Moseboken, är i en psalm där David säger att Jehova tronade ”över den stora översvämningen”. (Ps 29:10) Men även andra skribenter, däribland Jesaja, hänvisar till berättelsen i Första Moseboken och bekräftar den. (Jes 54:9) Hesekiel talar också om Noa som en historisk person. (Hes 14:14, 18, 20) Petrus hänvisar flera gånger till berättelsen om översvämningen i sina brev. (1Pe 3:20; 2Pe 2:5; 3:5, 6) Paulus vittnar om den starka tro Noa visade då han byggde arken till räddning för sitt hushåll. (Heb 11:7) Lukas nämner Noa i förteckningen över Messias förfäder. (Lu 3:36)
Av ännu större betydelse är det som Jesus sade om tiden före den stora översvämningen och som skrevs ner av både Lukas och Matteus. Jesu ord bekräftar inte bara att berättelsen om översvämningen är sann, utan visar också att det som hände hade en bildlig och profetisk innebörd. Till svar på lärjungarnas fråga: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” sade Jesus bland annat: ”För alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. För såsom de var i de dagarna före den stora översvämningen, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte bort dem alla, så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Mt 24:3, 37–39; Lu 17:26, 27) Bibeln själv innehåller således rikliga bevis för att berättelsen om den stora översvämningen är äkta och trovärdig. Man behöver inte stödja sig på människors traditioner och naturfolks berättelser eller geologiska och arkeologiska upptäckter.