Noas loggbok – Har den någon betydelse för oss?

NÄR Jesus uttalade profetian om tecknet på sin närvaro och avslutningen på tingens ordning, sade han: ”Alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matteus 24:3, 37) Jesus förutsade alltså att det som hände i Noas dagar skulle få en motsvarighet i vår tid. En tillförlitlig och noggrann redogörelse för vad som hände på Noas tid kan visa sig vara ovärderlig för oss.

Är Noas loggbok det? Har den de drag som kännetecknar ett äkta historiskt dokument? Kan vi verkligen fastställa när den stora översvämningen inträffade?

När inträffade den stora översvämningen?

Bibeln ger kronologiska upplysningar som gör det möjligt att noggrant räkna bakåt i tiden till början av människans historia. I Första Moseboken 5:1–29 finns en släktlinje som sträcker sig från den första människan, Adam, till Noas födelse. Översvämningen började ”i det sexhundrade året av Noas liv”. (1 Moseboken 7:11)

För att fastställa tidpunkten för den stora översvämningen måste vi utgå från ett nyckelår. Det betyder att vi måste utgå från en händelse som är daterad och accepterad i profanhistorien och som motsvaras av en bestämd händelse som omtalas i Bibeln. Från en sådan fixpunkt kan vi göra beräkningar och ange ett datum för översvämningen i den gregorianska kalendern som vi använder.

Ett nyckelår är 539 f.v.t., det år då perserkungen Cyrus omstörtade Babylon. Bland de profana källor som hjälper till att fastställa hans tid på tronen finns babyloniska kilskriftstexter och urkunder från Diodorus, Africanus, Eusebios och Ptolemaios. På grund av ett påbud som Cyrus utfärdade lämnade en judisk kvarleva Babylon och kom tillbaka till sitt hemland år 537 f.v.t. Det utgjorde slutet på den 70 år långa period som landet hade legat öde, en period som enligt Bibeln började år 607 f.v.t. Genom att lägga till domartiden och Israels kungars regeringstider kan vi slå fast att israeliternas uttåg ur Egypten inträffade år 1513 f.v.t. Kronologi som är baserad på Bibeln tar oss tillbaka ytterligare 430 år, till år 1943 f.v.t. då förbundet med Abraham ingicks. Därefter måste vi i vår uträkning ta med när följande personer föddes och hur länge de levde: Tera, Nahor, Serug, Reu, Peleg, Eber, Shela och Arpaksad, som föddes ”två år efter den stora översvämningen”. (1 Moseboken 11:10–32) Vi kan på det sättet ange att den stora översvämningen började år 2370 f.v.t.a

Den stora översvämningen börjar

Innan vi går igenom det som hände på Noas tid är det bra att läsa kapitel 7, vers 11, till kapitel 8, vers 4, i Första Moseboken. Angående störtregnet får vi veta: ”I det sexhundrade året av Noas liv [år 2370 f.v.t.], i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden, på den dagen bröts det ofantliga vattendjupets alla källor upp, och himlarnas dammluckor öppnades.” (1 Moseboken 7:11)

Noa delade in året i 12 månader om vardera 30 dagar. I forna tider började den första månaden i mitten av september enligt vår kalender. Den stora översvämningens vatten började falla i ”andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden”, och fortsatte i 40 dagar och 40 nätter under november och december 2370 f.v.t.

Om översvämningen får vi också veta: ”Vattenmassorna fortsatte att ha överhanden på jorden ett hundra femtio dagar. ... Och vattenmassorna började vika tillbaka från jorden, vika tillbaka undan för undan; och vid slutet av en period på ett hundra femtio dagar tröt vattenmassorna. Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, kom arken till vila på Araratbergen.” (1 Moseboken 7:24–8:4) Från det att vattenmassorna täckte jorden till dess att de vek tillbaka gick det alltså 150 dagar, eller fem månader. Arken kom följaktligen till vila på Araratbergen i april 2369 f.v.t.

Nu skulle du kunna läsa 1 Moseboken 8:5–17. Bergstopparna blev synliga nästan två och en halv månad (73 dagar) senare, ”i tionde månaden [juni], på den första i månaden”. (1 Moseboken 8:5)b Tre månader (90 dagar) senare – i Noas ”sexhundraförsta år, i första månaden, på första dagen i månaden”, eller i mitten av september 2369 f.v.t. – tog Noa bort arkens taktäckning. Han kunde då se att ”markens yta var torrlagd”. (1 Moseboken 8:13) En månad och 27 dagar (57 dagar) senare, ”i andra månaden, på tjugosjunde dagen i månaden [mitten av november 2369 f.v.t.], hade jorden torkat upp”. Noa och hans familj kom då ut ur arken på torra land. Följaktligen tillbringade Noa och de andra ett månår och tio dagar (370 dagar) i arken. (1 Moseboken 8:14)

Vad bevisar den här exakta skildringen, som innefattar händelser, detaljer och tidsfaktorer? Den visar helt enkelt att den hebreiske profeten Mose, som tydligen baserade Första Moseboken på redogörelser som han hade fått, lade fram fakta, inte en mytisk allegori. Därför har den stora översvämningen stor betydelse för oss i dag.

Hur betraktade andra bibelskribenter den stora översvämningen?

Det finns många hänvisningar till Noa och den stora översvämningen i Bibeln förutom skildringen i Första Moseboken. Till exempel:

1) Forskaren Esra tog med Noa och hans söner (Sem, Ham och Jafet) i nationen Israels släktregister. (1 Krönikeboken 1:4–17)

2) Läkaren och evangelieskribenten Lukas tog med Noa i sin förteckning över Jesu Kristi förfäder. (Lukas 3:36)

3) Aposteln Petrus använde skildringen om den stora översvämningen flera gånger när han skrev till medkristna. (2 Petrus 2:5; 3:5, 6)

4) Aposteln Paulus talar om den stora tro som Noa visade när han byggde arken för att hans hushåll skulle kunna överleva. (Hebréerna 11:7)

Kan det råda något tvivel om att de här inspirerade bibelskribenterna godtog skildringen i Första Moseboken om den stora översvämningen? Bevisligen ansåg de att den var en verklig händelse.

Jesus och den stora översvämningen

Jesus Kristus hade en föremänsklig tillvaro. (Ordspråken 8:30, 31) Vid tiden för den stora översvämningen var han en andevarelse i himlen. Som ögonvittne ger Jesus oss därför det starkaste bibliska stödet för Noa och den stora översvämningen. Jesus sade: ”Alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. För såsom de var i de dagarna före den stora översvämningen, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte dem alla bort, så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matteus 24:37–39)

Skulle Jesus använda en folksägen för att varna oss för det kommande slutet för den här tingens ordning? Knappast! Vi är övertygade om att han använde ett verkligt exempel på hur Gud verkställde sin dom över de onda. Ja, liv gick förlorade, men vi kan hämta tröst av att veta att Noa och hans familj bevarades genom den stora översvämningen.

”Noas dagar” har mycket stor betydelse för oss som lever nu, under ”Människosonens [Jesu Kristi] närvaro”. När vi läser den detaljerade skildringen av den världsomfattande stora översvämningen, som har bevarats genom Noas redogörelse, kan vi vara säkra på att den är ett äkta historiskt dokument. Och denna inspirerade skildring i Första Moseboken har stor betydelse för oss. Precis som Noa, hans söner och deras hustrur satte tro till Guds medel för överlevnad, kan vi komma in under Jehovas beskydd på grundval av vår tro på Jesu lösenoffer. (Matteus 20:28) Dessutom kan vi ha hoppet att få vara bland dem som överlever slutet för den här onda tingens ordning, precis som Noas loggbok visar att han och hans familj överlevde den stora översvämningen som gjorde slut på den tidens gudlösa värld.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 5]

Levde de så länge?

”ALLA Noas dagar [uppgick] till nio hundra femtio år, och han dog”, sägs det i Bibeln. (1 Moseboken 9:29) Noas farfar Metusela blev 969 år – den längsta dokumenterade livslängden hos en människa. Den genomsnittliga livslängden för de tio generationerna från Adam till Noa var över 850 år. (1 Moseboken 5:5–31) Levde människor så länge på den tiden?

Guds ursprungliga avsikt var att människan skulle leva för evigt. Adam, den första människan, skapades med möjligheten att aldrig behöva dö om han var lydig mot Gud. (1 Moseboken 2:15–17) Men Adam var olydig och gick miste om den möjligheten. Han levde 930 år men dog så småningom och vände åter till den mark han var tagen av. (1 Moseboken 3:19; 5:5) Den första människan vidarebefordrade synd och död till alla sina avkomlingar. (Romarna 5:12)

Men de som levde på den tiden var närmare den fullkomlighet som Adam ursprungligen hade, och det är tydligen anledningen till att de levde längre än de som föddes senare. Därför närmade sig människans livslängd tusen år under tiden före den stora översvämningen och sjönk sedan snabbt. Den trogne patriarken Abraham levde till exempel bara 175 år. (1 Moseboken 25:7) Och ungefär 400 år efter hans död skrev profeten Mose: ”Våra års dagar är i sig själva sjuttio år; och om de på grund av särskild kraft är åttio år, innebär deras ivriga strävan ändå bara vedermöda och skadliga ting.” (Psalm 90:10) Situationen i dag är i stort sett densamma.

[Tabell/bilder på sidorna 6, 7]

Räknat bakåt i tiden från Cyrus påbud, som gjorde det möjligt för judarna att återvända från landsflykten, till den stora översvämningen på Noas tid

537 Cyrus påbudc

539 Babylon omstörtas av persern Cyrus

68 år

1513 Israeliternas uttåg ur Egypten

205 år

2148 Tera föds

222 år

2370 Den stora översvämningen börjar

[Fotnot]