De gjorde Jehovas vilja

Föräldrar belönade för sin tro

ISRAELITERNA kände stor glädje när en pojke föddes. Det innebar att släktlinjen skulle fortsätta och att arvsbesittningen kunde bevaras inom familjen. Men omkring 1593 f.v.t. kan det för hebréerna ha förefallit mer som en förbannelse än en välsignelse att föda en son. Varför det? Därför att Farao i Egypten, som oroades av att den judiska befolkningen ökade i hans rike, hade befallt att alla judarnas nyfödda pojkar skulle dödas. — 2 Moseboken 1:12, 15–22.

Det var under det här avskyvärda försöket till folkmord som Amram och Jokebed, ett hebreiskt gift par, blev föräldrar till en vacker liten pojke. Det är lätt att förstå att deras glädje dämpades av fruktan, när de påminde sig Faraos påbud. Men när Amram och Jokebed såg på sin lilla pojke, fattade de det orubbliga beslutet att inte överge honom, oavsett vad som hände. — 2 Moseboken 2:1, 2; 6:20.

Handlade i tro

Amram och Jokebed gömde sitt barn i tre månader. (2 Moseboken 2:2) Men det var riskfyllt, eftersom hebréerna och egyptierna bodde nära varandra. Den som försökte kringgå Faraos påbud skulle troligen bli straffad med döden — och barnet skulle också dö. Vad kunde då dessa hängivna föräldrar göra för att bevara sin son och sig själva vid liv?

Jokebed samlade ihop några papyrusstjälkar. Papyrus är en kraftig säv, liknar bambu och har en tresidig stjälk som är fingertjock. Den kan bli upp till sex meter hög. Av denna växt gjorde egyptierna papper, mattor, segel, sandaler och lätta båtar.

Jokebed gjorde av papyrusstjälkarna en låda, som var tillräckligt stor för att rymma hennes barn. Sedan beströk hon den med asfalt och beck för att den skulle hålla ihop och för att den skulle vara vattentät. Jokebed lade sedan sitt barn i lådan och satte den i vassen vid Nilens strand. — 2 Moseboken 2:3.

Barnet blir upptäckt

Jokebeds dotter, Mirjam, ställde sig i närheten för att se vad som sedan skulle hända. Faraos dotter kom då till Nilen för att bada.a Jokebed kanske visste att prinsessan ofta besökte den här delen av Nilen och därför avsiktligt lämnade lådan där den lätt skulle bli upptäckt. I alla händelser fick Faraos dotter snart syn på lådan, som låg i vassen, och hon bad en av sina följeslagerskor att hämta den. När hon i den såg det gråtande barnet, kände hon medömkan. Hon insåg att det här var ett hebreiskt barn. Men hur skulle hon kunna låta ett så vackert barn bli mördat? Förutom att mänsklig omtanke hade sin inverkan på Faraos dotter, kan hon ha påverkats av den allmänna uppfattningen bland egyptierna att de för att komma till himlen måste utföra en mängd goda gärningar under sin livstid.b — 2 Moseboken 2:5, 6.

Mirjam, som höll vakt på avstånd, gick fram till Faraos dotter. Hon frågade: ”Skall jag gå och särskilt kalla på en amma åt dig bland de hebreiska kvinnorna, för att hon må amma upp barnet åt dig?” Prinsessan svarade: ”Gå!” Mirjam sprang till sin mor. Det dröjde inte länge förrän Jokebed befann sig hos Faraos dotter. ”Ta det här barnet med dig och amma upp det åt mig”, sade prinsessan till henne, ”och jag själv kommer att ge dig din lön.” Det är mycket troligt att Faraos dotter nu insåg att Jokebed var barnets mor. — 2 Moseboken 2:7–9.

Jokebed behöll sitt barn tills han var avvand.c Det här gav henne många värdefulla tillfällen att undervisa honom om den sanne Guden, Jehova. Sedan förde Jokebed barnet tillbaka till Faraos dotter, och hon kallade pojken Mose, som betyder ”räddad ur vatten”. — 2 Moseboken 2:10.

Lärdom för oss

Amram och Jokebed tog verkligen vara på den korta tid de hade på sig att undervisa sin son om grunderna i den sanna tillbedjan. De som nu är föräldrar bör göra på samma sätt. Det är verkligen nödvändigt att de gör det. Satan, Djävulen, ”går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka”. (1 Petrus 5:8) Han skulle bli förtjust om älskade ungdomar — pojkar och flickor — som skulle kunna bli fina tjänare åt Jehova kunde bli hans offer. Han tar ingen hänsyn till att de är mycket unga! Med tanke på att det är så, undervisar föräldrar som är förståndiga sina barn att frukta den sanne Guden, Jehova. — Ordspråken 22:6; 2 Timoteus 3:14, 15.

De ansträngningar Amram och Jokebed gjorde för att gömma sitt barn under de tre första månaderna av hans liv omtalas i Hebréerna 11:23 som en handling av tro. Båda dessa gudfruktiga föräldrar visade att de litade på Jehovas makt att rädda genom att vägra att överge sitt barn, och de blev välsignade för det. Vi bör också visa att vi noga håller oss till Jehovas lagar och principer och lita på att vad Jehova än tillåter komma över oss till slut kommer att bli till vår eviga välfärd och lycka. — Romarna 8:28.

[Fotnoter]