HÄR

En stor mängd soldater som är organiserade och övade för krigföring till lands. Det allmänna hebreiska ordet för ”här” (tsavạ’) används vanligen om jordiska stridskrafter (4Mo 1:3), men det kan också beteckna en här av andevarelser i himlen (1Ku 22:19) och himlakroppar som uppträder i stort antal (5Mo 4:19). Det hebreiska ordet chạjil, som uppenbarligen kommer från en rot som betyder ”bestå”, ”ha bestånd” (Job 20:21), används i betydelsen ”militärstyrka” eller ”stridsstyrka” (2Sa 8:9; 1Kr 20:1), men det kan också betyda ”duglighet”, ”handlingskraft”, ”tillgångar”, ”förmögenhet” (1Kr 9:13; 5Mo 33:11; Ord 31:29; Jes 8:4; Hes 28:4). Ordet gedhụdh betecknar en ”rövarskara” eller ”trupper”. (2Sa 22:30; 2Kr 25:9) Av de fyra grekiska ord som i Bibeln återges med ”här” kommer tre (stratiạ, strạteuma och stratọpedon) från ordet stratọs, som i sin grundbetydelse betecknar ”läger” och även kan betyda ”här”, dvs. en lägrad här i motsats till en här som står uppställd i slagordning. Stratọpedon innehåller ledet pẹdon (mark, jord) och översätts därför med ”lägrad här”. (Lu 21:20) Det grekiska ordet parembolẹ̄ (av parạ [bredvid] och bạllō [kasta]) avser ordagrant det att ställa upp soldater i slagordning. Det kan betyda ”här”, ”förläggning” eller ”läger”. (Heb 11:34; Apg 21:34; Upp 20:9)

Ända sedan Abrahams tid har Jehovas förkristna tjänare deltagit i bokstavlig krigföring. När elamiten Kedorlaomer och hans bundsförvanter förde bort Abrahams brorson Lot och hans familj mönstrade Abraham sin här av ”övade män, 318 slavar”, och tillsammans med sina bundsförvanter förföljde han fienderna ända till Dan, ca 20 mil mot nordnordöst. Sedan delade han sina styrkor och gick till anfall på natten, en taktik som ofta användes på Bibelns tid. (1Mo 14:13–16)

Israeliterna. Mer än 400 år senare lämnade israeliterna Egypten i största hast men likväl i välordnad ”stridsformering”, kanske som en här bestående av fem avdelningar: huvudstyrka, förtrupp, eftertrupp och två flyglar. (2Mo 6:26; 13:18) Den egyptiska hären som tog upp förföljelsen bestod av ”600 utvalda vagnar och alla Egyptens andra vagnar”. Varje stridsvagn hade normalt tre mans besättning – en vagnförare och två krigare, förmodligen bågskyttar, eftersom bågen var egyptiernas främsta anfallsvapen. De åtföljdes av ryttare. (2Mo 14:7, 9, 17) Enligt Josephus förföljdes hebréerna av ”600 vagnar, 50,000 ryttare och 200,000 fotfolk, alla beväpnade”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], II, 324 [xv, 3]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 187; se ADJUTANT.)

Kort efter uttåget ur Egypten utkämpade israeliterna sitt första slag som ett fritt folk. Amalekiterna anföll dem i Refidim i närheten av berget Sinai. På Moses befallning samlade Josua snabbt ihop en väpnad styrka. Striden varade nästan hela dagen, och med Jehovas hjälp segrade israeliterna, trots bristande stridserfarenhet. (2Mo 17:8–14)

Omkring ett år efter uttåget ur Egypten mönstrades alla vapenföra män som var 20 år eller äldre. De utgjorde tillsammans 603 550. (4Mo 1:1–3, 45, 46) En liknande mönstring som genomfördes vid slutet av vandringen i vildmarken visade att antalet hade minskat till 601 730. (4Mo 26:2, 51) Leviterna var frikallade från militärtjänst och räknades därför inte med i dessa siffror utan mönstrades separat. (4Mo 1:47–49; 3:14–39; 26:57, 62)

Frikallelse. Förutom leviterna var följande frikallade från militärtjänst: 1) Den som hade ”byggt ett nytt hus och inte invigt det”; 2) den som hade ”planterat en vingård och inte tagit den i bruk”; 3) den som hade ”trolovat sig med en kvinna och inte tagit henne till sig”; 4) den som nyligen hade tagit sig en hustru – ”under ett år skall han vara fri att vara hemma”; 5) den som fruktade och var ”försagd i hjärtat”. (5Mo 20:5–8; 24:5)

Den militära organisationen efter erövringen av Kanaan. När israeliterna hade bosatt sig i Kanaan, fanns det inte längre något behov av att ha en stor stående här. De mindre skärmytslingar som förekom vid gränserna kunde i regel hanteras av de berörda stammarna. När det blev nödvändigt att mobilisera en större styrka från flera stammar, reste Jehova upp domare som kunde ta befälet. Kallelsen kunde ske på olika sätt: med trumpetstötar, genom budbärare eller genom särskilda symboler som sändes runt för att egga till kamp. (4Mo 10:9; Dom 3:27; 6:35; 19:29; 1Sa 11:7)

Det verkar som om soldaterna själva fick stå för sina vapen: svärd, spjut, lansar, kastspjut, slungor och pilar och bågar. De fick i allmänhet även själva stå för maten – det var därför Isai sände proviant till sina söner i Sauls här. (1Sa 17:17, 18) I ett fall utvaldes emellertid en tiondel av de frivilliga till att skaffa proviant åt de övriga. (Dom 20:10)

Eftersom Jehova var närvarande i Israels läger, måste soldaterna vara heliga, ceremoniellt rena. (5Mo 23:9–14) Enligt den mosaiska lagen var en man som låg med en kvinna oren till nästa dag, och därför var både David och Uria noga med att inte ha sexuellt umgänge så länge de var i tjänst. (3Mo 15:16–18; 1Sa 21:1–6; 2Sa 11:6–11) Hedniska nationers soldater våldtog ofta kvinnorna i de städer de intog, men det gjorde inte de israelitiska soldaterna. De sistnämnda var dessutom tvungna att vänta minst en månad innan de kunde ta en tillfångatagen kvinna till hustru. (5Mo 21:10–13)

Även om israeliternas segrar ytterst berodde på Jehova, var det nödvändigt med skicklig ledning av hären. Detta ansvar vilade på de utvalda förmännen, anförarna för skaror på tusen och anförarna för skaror på hundra. Det fanns präster som skulle ingjuta mod och beslutsamhet i soldaterna innan de gick ut i strid. (4Mo 31:6, 14; 5Mo 20:2–4, 9) På domartiden var det den domare som Jehova hade utvalt som gick i spetsen för hären. Det var han som lade upp strategin och taktiken, som bland annat kunde bestå i att man delade upp hären (vanligtvis i tre delar), genomförde överraskningsanfall, lade bakhåll, gick till frontalangrepp eller tog kontroll över vadställena vid en flod. (Jos 8:9–22; 10:9; 11:7; Dom 3:28; 4:13, 14; 7:16; 9:43; 12:5)

Under kungatiden. När israeliterna inte längre var nöjda med den teokratiska ordningen under domartiden ville de vara ”som alla nationerna”, med en kung som kunde dra ut framför dem och utkämpa deras strider. (1Sa 8:20) Samuel varnade dem emellertid för att en sådan kung inte skulle strida ensam. Han sade: ”Era söner tar han och sätter dem på sina vagnar och bland sina ryttare, och några tvingas springa framför hans vagnar.” (1Sa 8:11, 12; se LÖPARE.) Kungen var överbefälhavare, och härföraren var näst efter honom i rang. (1Sa 14:50)

Sauls här varierade i storlek och styrka alltefter behov. Vid ett tillfälle utvalde han 3 000 män, av vilka 1 000 ställdes under hans son Jonatans befäl. (1Sa 13:2) Vid ett annat tillfälle ingick 330 000 man i hären. (1Sa 11:8) Men i jämförelse med filistéernas tekniskt välutrustade här, som när den slog läger vid Mikmas bestod av 30 000 (enl. den masoretiska texten) stridsvagnar, 6 000 ryttare och ”folk så talrikt som sandkornen som är på havets strand”, framstod den israelitiska hären vid det här tillfället som mycket illa utrustad. ”På stridens dag fanns det varken svärd eller spjut i handen på någon av folket”, förutom Saul och Jonatan. (1Sa 13:5, 22)

Under Davids regeringstid blev den israelitiska hären betydligt större och mer slagkraftig. Gott och väl 300 000 stridsrustade män samlades i Hebron för att göra David till kung efter Saul. (1Kr 12:23–38) Även icke-israeliter tjänstgjorde i Davids här. (2Sa 15:18; 20:7)

David behöll mycket av härens tidigare organisation. Han var själv överbefälhavare och hade härförare som Joab, Abner och Amasa under sig, och därnäst anförarna för skaror på tusen och för skaror på hundra. (2Sa 18:1; 1Ku 2:32; 1Kr 13:1; 18:15) Men David införde också en del nyheter, nämligen ett system med 12 grupper eller avdelningar på 24 000 man vardera (totalt 288 000), så att varje soldat normalt bara var i tjänst en månad om året. (1Kr 27:1–15) Detta innebar inte att alla de 24 000 som tjänstgjorde en viss månad kom från samma stam, utan att varje stam bidrog med ett visst antal soldater under var och en av årets månader.

Ryttare och stridsvagnar. Stridsvagnar – mobila plattformar för bågskyttar – värderades högt av babylonierna, assyrierna och egyptierna på grund av deras snabbhet och manövrerbarhet. De blev därför en passande symbol för de dominerande världsväldenas militära makt. Under David, Israels störste fältherre, bestod hären uteslutande av fotfolk med sådana vapen som svärd, spjut, pilbågar och slungor. David kände utan tvivel till att Jehova hade gett sitt folk rådet att inte förlita sig på hästar för att segra (5Mo 17:16; 20:1), att Jehova vräkte faraos hästar och vagnar i havet (2Mo 15:1, 4) och att Jehova öppnade himlens dammluckor över Siseras ”900 stridsvagnar med järnliar”, så att ”regnfloden Kison sköljde bort dem” (Dom 4:3; 5:21).

I likhet med Josua, som skar av hassenorna på fiendens hästar och brände upp deras stridsvagnar, lät David skära av hassenorna på alla de hästar han tog från Hadadeser, kungen i Soba, förutom på hundra. (Jos 11:6–9; 2Sa 8:4) I en sång framhöll han att fienderna satte stort värde på vagnar och hästar och sade därefter: ”Men vi talar om Jehovas, vår Guds, namn.” ”Ett bedrägeri är hästen när det gäller räddning.” (Ps 20:7; 33:17) Som ordspråket säger: ”Hästen rustas för stridens dag, men räddningen tillhör Jehova.” (Ord 21:31)

Under kung Salomos regeringstid började ett nytt kapitel i den israelitiska härens historia. Trots att det rådde förhållandevis fredliga förhållanden under hans styre skaffade han en mycket stor mängd hästar och vagnar. (Se VAGN, STRIDSVAGN.) Hästarna importerades huvudsakligen från Egypten. Hela städer måste byggas runt om i riket för att härbärgera dessa nya truppslag. (1Ku 4:26; 9:19; 10:26, 29; 2Kr 1:14–17) Jehova välsignade emellertid aldrig Salomos förnyelse av hären, och efter hans död och delningen av riket försvagades hären. Som Jesaja senare skrev: ”Ve dem som drar ner till Egypten för att få hjälp, dem som förlitar sig på hästar och som sätter sin förtröstan till stridsvagnar, därför att de är talrika, och till stridshästar, därför att de är mycket starka, men som inte har vänt sin blick till Israels Helige och inte har sökt Jehova.” (Jes 31:1)

Efter rikets delning. Efter rikets delning rådde konstant fiendskap mellan Juda och Israel. (1Ku 12:19, 21) Rehabeams efterträdare, Abia, hade en här på bara 400 000 man när Jerobeam kom emot honom med 800 000. Trots att judéerna bara var hälften så många som männen från Israel segrade de ”därför att de stödde sig på Jehova”. Israel förlorade 500 000 man. (2Kr 13:3–18)

Förutom stridigheterna mellan de två rikena förekom konflikter även med de hedniska grannfolken. Israeliterna var tvungna att ha en stående här på grund av ständiga angrepp från Aram i norr. (2Ku 13:4–7) Judéerna var också tvungna att strida mot invaderande hedniska härar. Vid ett tillfälle invaderade egyptierna Juda och tog ett stort byte. (1Ku 14:25–27) Vid ett annat tillfälle drog etiopierna ut mot Juda med en här på 1 000 000 man och med 300 stridsvagnar. Kung Asas här bestod av bara 580 000 man, men när han ”ropade till Jehova, sin Gud”, ”lät Jehova etiopierna lida nederlag”, och inte en enda av dem kom undan med livet i behåll. (2Kr 14:8–13)

Trots att Jehosafat hade en här på 1 160 000 man förtröstade han också på Jehova när han blev angripen av Moab, Ammon och Ammonim. I skildringen heter det att han ”bestämde sig för att söka Jehova” och att Jehova försäkrade honom: ”Striden är inte er utan Guds.” (2Kr 17:12–19; 20:1–3, 15) Vid detta tillfälle skrevs militärhistoria. En kör av sångare ”drog ut framför de väpnade männen” och sjöng: ”Lovprisa Jehova.” Förvirring uppstod bland fienderna, som tillintetgjorde varandra. (2Kr 20:21–23)

Den romerska armén. Den romerska armén, som på Augustus tid beräknas ha uppgått till 300 000 man, var organiserad på ett helt annat sätt än tidigare väldens härar. Den viktigaste enheten i den romerska armén var legionen. En legion var inte en specialiserad del av en större styrka utan snarare en självförsörjande enhet, en komplett här i sig själv. Ibland stred flera legioner tillsammans under gemensamt befäl, som när fyra legioner förenade sina krafter under Titus ledning år 70 v.t. vid belägringen av Jerusalem. Men vanligtvis opererade legionerna självständigt, ofta understödda av hjälptrupper, auxilia, som bestod av soldater som kom från alla delar av riket och inte var romerska medborgare, ofta frivilliga från det aktuella området. Längs gränserna stationerades hjälptrupper, och vid behov tillkallades legioner. Efter lång och trogen tjänst fick soldaterna i auxilia romersk medborgarrätt.

Antalet legioner varierade. Från början fanns det bara fyra, men senare kom antalet att ligga mellan 25 och 33. Antalet soldater i en legion varierade mellan 4 000 och 6 000; i det första århundradet var det normalt 6 000. Ordet ”legion” används därför i Bibeln uppenbarligen om ett stort men inte närmare bestämt antal. (Mt 26:53; Mk 5:9; Lu 8:30) Varje legion hade sin egen befälhavare, som var ansvarig endast inför kejsaren, och under honom tjänstgjorde sex krigstribuner, ”militärbefälhavare” (NV, ordagr.: ”kiliarker”). (Mk 6:21; Joh 18:12; Apg 21:32–23:22; 25:23; se MILITÄRBEFÄLHAVARE.)

Legionen var indelad i tio kohorter (truppstyrkor). Bibeln nämner således ”Italiska truppstyrkan” och ”den kejserliga truppstyrkan”. (Apg 10:1; 27:1; se ITALISKA TRUPPSTYRKAN; KEJSERLIGA TRUPPSTYRKAN.) Vid Herodes Agrippas död år 44 v.t. fanns det fem kohorter i Caesarea. Legionen var dessutom indelad i 60 centurior. En centuria bestod vanligtvis av 100 man och stod under befäl av en centurion (officer, NV). Centurionerna hade en mycket viktig funktion eftersom det var de som hade ansvaret att öva soldaterna. (Mt 8:5–13; 27:54; Apg 10:1; 21:32; 22:25, 26; 23:17, 23; 24:23; 27:1, 6, 11, 31, 43; se OFFICER.) I varje legion fanns det tio officerare av särskild rang som fungerade som livvakter, kurirer och i vissa fall som skarprättare. (Mk 6:27)

Legionerna hade sina egna standar och fälttecken prydda med bilder på örnar och andra djur. Senare förekom även statyetter av kejsaren. Fälttecknen hade religiös innebörd. De betraktades som heliga – dyrkades rentav – och skyddades med livet som insats. På grund av detta var judarna starkt emot närvaron av sådana fälttecken i Jerusalem.

De första kristnas inställning. De första kristna vägrade att tjänstgöra i den romerska armén, både i legionerna och i hjälptrupperna, eftersom de ansåg att en sådan tjänst var helt oförenlig med den kristna läran. Justinus Martyren, som levde på 100-talet v.t., säger i sitt verk ”Dialog med juden Tryphon” (kap. CX): ”Vi som var fulla av krig och ömsesidigt dräpande och allt slags ondska har alla överallt på jorden gjort om våra krigsvapen – våra svärd till plogbillar och våra spjut till jordbruksredskap.” (The Ante-Nicene Fathers, bd I, sid. 254) Tertullianus (ca 200 v.t.) går i sin avhandling De corona (kap. XI) in på frågan ”huruvida krigföring alls är tillbörlig för de kristna”. Han visar med hjälp av Bibeln att även soldatlivet i sig självt är olämpligt och drar slutsatsen: ”Jag anser att soldatlivet är otänkbart för oss.” (The Ante-Nicene Fathers, 1957, bd III, sid. 99, 100)

”En noggrann granskning av alla tillgängliga upplysningar visar att ingen kristen före Marcus Aurelius tid [121–180 v.t.] blev soldat, och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst sedan han hade blivit kristen.” (The Rise of Christianity, E. W. Barnes, 1947, sid. 333) ”Det framgår tydligt att man ännu inte har funnit något egentligt vittnesbörd om att ens en enda kristen blev soldat mellan åren 60 och ca 165 e.Kr.; ... åtminstone fram till Marcus Aurelius regering blev ingen kristen soldat efter sitt dop.” (The Early Church and the World, C. J. Cadoux, 1955, sid. 275, 276) ”På 100-talet hade kristendomen slagit fast ... att militärtjänst är oförenlig med den kristna läran.” (A Short History of Rome, G. Ferrero och C. Barbagallo, 1919, sid. 382) ”De kristnas handlingssätt skilde sig mycket från romarnas. ... Eftersom Kristus hade predikat fred vägrade de att bli soldater.” (Our World Through the Ages, N. Platt och M. J. Drummond, 1961, sid. 125) ”De första kristna trodde att det var fel att strida, och de tjänade inte i kejsardömets här ens när den behövde soldater.” (The New World’s Foundations in the Old, R. och W. M. West, 1929, sid. 131) ”De kristna ... frånsade sig offentliga ämbeten och vägrade militärtjänst.” (Den redaktionella inledningen till ”Persecution of the Christians in Gaul, A.D. 177” i verket The Great Events by Famous Historians, redigerat av R. Johnson, 1905, bd III, sid. 246) ”Medan de [kristna] inskärpte nödvändigheten av passiv lydnad, vägrade de att ta någon aktiv del i rikets civila förvaltning eller militära försvar. ... Det var otänkbart att de kristna kunde ta emot befattningar som soldater, ämbetsmän eller härskare utan att förneka en heligare plikt.” (Romerska rikets nedgång och fall, Edward Gibbon, översatt av Claës Gripenberg, sid. 309)

Härar i himlen. Himlens ”här” i betydelsen ”en välorganiserad mängd” kan beteckna stjärnhimlen, men används oftare om de stora skaror av änglar eller andevarelser som står under Jehova Guds befäl. (1Mo 2:1; Neh 9:6) Uttrycket ”härarnas Jehova” förekommer med smärre variationer 283 gånger i den hebreiska bibeltexten, första gången i 1 Samuelsboken 1:3, och motsvarande uttryck förekommer två gånger i den grekiska bibeltexten. (Rom 9:29; Jak 5:4; se HÄRARNAS JEHOVA.) I beskrivningarna av de himmelska härarna används sådana militära termer som ”legioner”, ”stridsvagnar” och ”ryttare”. (2Ku 2:11, 12; 6:17; Mt 26:53) I Jehovas osynliga härar ingår ”tiotusenden, tusenden och åter tusenden”, av stridsvagnar. (Ps 68:17) Hans härar är oövervinnliga. ”Fursten över Jehovas här” visade sig med draget svärd för Josua och gav honom anvisningar om hur Jeriko skulle intas. (Jos 5:13–15) En ängel från dessa himmelska härar dödade 185 000 assyrier på en enda natt. (2Ku 19:35) När det bröt ut krig i himlen kastade Mikael och hans änglar ner Satan och hans demoner till jordens närhet. (Upp 12:7–9, 12) Inga fiender kan komma undan när ”kungarnas Kung och herrarnas Herre” i spetsen för ”härarna ... i himlen” strider mot och tillintetgör ”vilddjuret och jordens kungar och deras härar”. (Upp 19:14, 16, 19, 21) Samtidigt kommer emellertid Jehovas väldiga, osynliga här att beskydda hans trogna tjänare på jorden. (2Ku 6:17; Ps 34:7; 91:11; Dan 6:22; Mt 18:10; Apg 12:7–10; Heb 1:13, 14)

Se också KRIG; SOLDAT; VAPEN, RUSTNING.