UTTÅGET UR EGYPTEN

Sedan Jehova (före 1933 f.v.t.) hade lovat Abraham att hans avkomma skulle ärva Kanaans land sade han: ”Du skall helt visst veta att din avkomma skall bli bofasta främlingar i ett land som inte är deras, och de skall tjäna dem, och dessa skall förtrycka dem i fyra hundra år. Men den nation som de kommer att tjäna dömer jag, och sedan skall de dra ut med många ägodelar. ... Men i den fjärde generationen skall de återvända hit, ty amoréernas missgärning är ännu inte fullbordad.” (1Mo 15:13–16)

Dessa 400 år då Abrahams avkomma skulle förtryckas kunde naturligtvis inte börja förrän den utlovade avkomman hade visat sig. Abraham hade tidigare varit i Egypten under en hungersnöd i Kanaan och hade där utsatts för svårigheter av farao, men då var han fortfarande barnlös. (1Mo 12:10–20) Kort efter det att Gud hade berättat om de 400 åren av förtryck fick Abraham, som då (1932 f.v.t.) var 86 år gammal, och hans egyptiska slavinna och bihustru en son, Ismael. Fjorton år senare (1918 f.v.t.) födde hans fria hustru, Sara, honom sonen Isak, och det var denne son Gud pekade ut som den varigenom den utlovade Avkomman skulle framträda. Men Guds tid var ännu inte inne att ge Abraham och hans avkomma Kanaans land, och därför var de, precis som det var förutsagt, ”bofasta främlingar i ett land som inte ... [var] deras”. (1Mo 16:15, 16; 21:2–5; Heb 11:13)

Tidpunkten för uttåget. När började de 400 åren av förtryck, och när slutade de? Enligt judisk tradition räknas perioden från Isaks födelse. Men något egentligt tecken på förtryck visade sig först den dag då Isak blev avvand. Vittnesbörden pekar på att förtrycket började 1913 f.v.t., då Isak var omkring 5 år och Ismael omkring 19 år. Det var då som ”den som var född på köttets sätt började förfölja den som var född på andens sätt”. (Gal 4:29) Uppfylld av svartsjuka och hat började Ismael, som delvis var av egyptiskt ursprung, ”skämta hånfullt” med Isak, och detta var inte bara ett gräl barn emellan. (1Mo 21:9) Andra översättningar säger att Ismael ”hånade” Isak. (Ro, not; Yg) Förtrycket av Abrahams avkomma fortsatte under hela Isaks livstid. Även om Jehova välsignade Isak som vuxen, blev Isak ändå förföljd av Kanaans invånare och tvungen att flytta från plats till plats på grund av de svårigheter de orsakade honom. (1Mo 26:19–24, 27) I slutet av Isaks son Jakobs liv flyttade de som tillhörde den förutsagda ”avkomman” till Egypten. Med tiden hamnade de i slaveri.

Med hjälp av vilka inre vittnesbörd fastställer Bibeln tidpunkten för israeliternas uttåg ur Egypten?

Perioden på 400 år av förtryck löpte alltså från 1913 f.v.t. till 1513 f.v.t. Detta var samtidigt en period då kanaanéerna, bland vilka amoréerna var en framträdande stam, blev föremål för Guds nåd eller fördragsamhet. När perioden löpte ut skulle deras missgärning vara fullbordad, det skulle stå helt klart att de förtjänade att bli utdrivna ur landet. Som ett förberedande steg för detta skulle Gud vända sin uppmärksamhet mot sitt folk i Egypten, befria det från slaveri och leda det in på vägen tillbaka till det utlovade landet. (1Mo 15:13–16)

De 430 åren. En annan tidsangivelse som hjälper oss att fastställa tidpunkten för uttåget finns i 2 Moseboken 12:40, 41: ”Och boendetiden för Israels söner, som hade bott i Egypten, var 430 år. Och vid slutet av de 430 åren, ja, just på den dagen, drog alla Jehovas härar ut ur Egyptens land.” I fotnoten till 2 Moseboken 12:40 sägs det om uttrycket ”som hade bott”: ”I hebr[eiskan] står det verb som återgetts med ’hade bott’ i plur[al]. Relativpronomenet ’ashẹr, ’som’, syftar snarare tillbaka på ’Israels söner’ än på ’boendetiden’.” I den grekiska Septuaginta återges vers 40 således: ”Men Israels söners boende, den tid de bodde i Egyptens land och i Kanaans land, [var] 430 år.” I den samaritanska Pentateuken står det: ”... i Kanaans land och i Egyptens land”. Dessa återgivningar visar samstämmigt att perioden på 430 år omfattade en längre tid än den tid israeliterna bodde i Egypten.

Aposteln Paulus visar att perioden på 430 år (i 2Mo 12:40) började när det abrahamitiska förbundet trädde i kraft och slutade med uttåget ur Egypten. Paulus säger: ”Ytterligare säger jag detta: Vad beträffar det [abrahamitiska] förbund som tidigare gjordes giltigt av Gud, så kan inte lagen, som kom till fyrahundratrettio år senare [samma år som uttåget], göra det ogiltigt, så att den upphäver löftet. ... Gud har i sin ynnest gett det åt Abraham genom ett löfte.” (Gal 3:16–18)

Hur lång tid gick det då från det att det abrahamitiska förbundet trädde i kraft tills israeliterna flyttade till Egypten? Av 1 Moseboken 12:4, 5 framgår det att Abraham var 75 år när han lämnade Haran och gick över floden Eufrat på väg till Kanaan, vilket var den tidpunkt då det abrahamitiska förbundet – det löfte han tidigare hade fått i Ur i Kaldeen – trädde i kraft. Av de genealogiska upplysningarna i 1 Moseboken 12:4; 21:5 och 25:26 samt av Jakobs uttalande i 1 Moseboken 47:9 kan vi förstå att det gick 215 år från det att det abrahamitiska förbundet trädde i kraft tills Jakob flyttade med sin familj till Egypten. Detta visar att israeliterna måste ha bott i Egypten i 215 år (1728–1513 f.v.t.). Denna uppgift stämmer med andra tidsangivelser.

Från uttåget ur Egypten till tempelbygget. Av dessa andra tidsangivelser kan vi först nämna 1 Kungaboken 6:1. I den versen står det att Salomo började bygga templet i sitt fjärde regeringsår (1034 f.v.t.) och att detta var ”det fyrahundraåttionde året” efter uttåget ur Egypten (1513 f.v.t.).

Omkring 450 år. Ännu en bekräftelse får vi i det tal som Paulus höll i Antiokia i Pisidien och i vilket han nämnde en period på ”omkring fyrahundrafemtio år”. (Apg 13:17–20) Paulus börjar sin genomgång av israeliternas historia med att nämna det tillfälle då ”Gud utvalde våra förfäder”, dvs. det tillfälle då Isak föddes som den utlovade avkomman (1918 f.v.t.). (Isaks födelse avgjorde definitivt frågan om vem Gud skulle betrakta som avkomman, något som det fram till dess hade rått osäkerhet om eftersom Sara var barnlös.) Från den här utgångspunkten fortsätter Paulus med att räkna upp det Gud hade gjort för sitt utvalda folk ända fram till dess att han ”gav ... dem domare intill profeten Samuel”. Det verkar därför som om de ”omkring fyrahundrafemtio åren” sträcker sig från Isaks födelse år 1918 till år 1467, det vill säga 46 år efter uttåget år 1513 (de 40 åren i vildmarken plus de 6 år det tog att inta Kanaans land). (5Mo 2:7; 4Mo 9:1; 13:1, 2, 6; Jos 14:6, 7, 10) Den här sammanlagda tidrymden stämmer bra med den avrundade tidsuppgift aposteln nämner – ”omkring fyrahundrafemtio år”. Båda tidsangivelserna, dvs. den i 1 Kungaboken 6:1 och den i Apostlagärningarna 13:17–20, bestyrker att uttåget skedde år 1513, och de stämmer dessutom med den bibliska kronologin för domar- och kungatiden i Israel. (Se KRONOLOGI [Från 1943 f.v.t. till uttåget ur Egypten].)

Andra uppfattningar. Några bibelkritiker menar att detta årtal för uttåget, 1513 f.v.t., är alltför tidigt och att invasionen av Kanaan och Jerikos fall måste ha ägt rum mycket senare än år 1473 (dvs. 40 år efter uttåget). De menar att dessa händelser inträffade så sent som på 1300-talet eller till och med på 1200-talet f.v.t. Vissa arkeologer daterar erövringen av Jeriko till 1200-talet f.v.t., men de baserar inte sin uppfattning på några historiska dokument eller vittnesbörd utan på lerkärl och krukskärvor. Det säger sig självt att en tidsbestämning grundad på lergods är mycket hypotetisk, något som utgrävningarna i Jeriko också visar. Arkeologer är inte eniga om hur de fynd som gjorts där skall förstås eller dateras. (Se ARKEOLOGI [Skillnader i datering]; KRONOLOGI [Arkeologisk datering].)

Det förhåller sig på samma sätt med egyptologer. Deras dateringar av de egyptiska dynastierna avviker flera hundra år från varandra, och det gör att deras tidsangivelser är oanvändbara. Därför kan man inte med säkerhet säga vilken farao som härskade vid tiden för uttåget ur Egypten. Några menar att det var Thutmosis III, andra Amenhotep II, Ramses II osv. Men deras antaganden vilar i samtliga fall på en mycket bräcklig grund.

Skildringens äkthet. En invändning mot skildringen av israeliternas uttåg är att detta inte finns omnämnt i de egyptiska faraonernas uppteckningar. Men detta är inget ovanligt. Även kungar i senare tider har nedtecknat bara sina segrar och inte sina nederlag, och i många fall har de försökt undanröja alla historiska vittnesbörd som inte är smickrande för dem själva, deras land eller den ideologi de har velat inpränta i sina undersåtar. Även i vår tid har härskare försökt utplåna sina föregångares verk och namn. I egyptiska inskrifter blev allt som ansågs vara opassande eller besvärande utraderat så fort som möjligt eller helt utelämnat. Ett exempel är att Thutmosis III lät mejsla bort namnet och bilden på sin föregångare, drottning Hatschepsut, från ett stenmonument som man har hittat i Der el-Bahri i Egypten. (Se Archaeology and Bible History, J. P. Free, 1964, sid. 98 och fotografiet på motsatta sidan av sid. 94.)

Manetho, en egyptisk präst som tydligen hatade judarna, skrev en skildring på grekiska omkring 280 f.v.t. Den judiske historikern Josephus citerar Manetho och säger att denne skrev att judarnas förfäder ”trängde in i Egypten i stort antal och undertryckte invånarna”, och därefter tillägger han att Manetho själv ”medger att de senare blev utdrivna ur landet, bosatte sig i det som nu är Judeen, grundade Jerusalem och byggde templet”. (Contra Apionem [Mot Apion], I, 228 [26])

Även om Manethos skildring generellt sett är mycket ohistorisk, är det värt att lägga märke till att han säger att judarna bodde i Egypten och senare lämnade landet. Enligt Josephus identifierar Manetho i senare skrifter Mose med Osarsif, en egyptisk präst, vilket visar att judarna faktiskt var i Egypten och att Mose var deras ledare, trots att detta inte framgår av egyptiska monument. Josephus nämner en annan egyptisk historiker, Cheremon, som säger att Josef och Mose drevs ut ur Egypten samtidigt. Dessutom nämner Josephus en viss Lysimachos, som berättar något liknande. (Contra Apionem [Mot Apion], I, 228, 238 [26]; 288, 290 [32]; 299 [33]; 304–311 [34])

Antalet av dem som drog ut. I 2 Moseboken 12:37 anges ett ungefärligt antal, nämligen 600 000 ”vuxna män till fots”, förutom ”små barn”. Vid den egentliga folkräkningen, som genomfördes omkring ett år efter uttåget och som omtalas i 4 Moseboken 1:2, 3, 45, 46, var det 603 550 män från 20 års ålder och uppåt, förutom leviterna (4Mo 2:32, 33), av vilka det fanns 22 000 av manligt kön från en månads ålder och uppåt. (4Mo 3:39) Det hebreiska ordet gevarịm (vuxna män, kraftfulla män) inbegriper inte kvinnor. (Jfr Jer 30:6.) ”Små barn” är en översättning av det hebreiska ordet taf, som avser en som går med trippande steg. (Jfr Jes 3:16.) De flesta av dessa ”små barn” fick nog bäras; de kunde i varje fall inte gå själva hela vägen.

”I den fjärde generationen”. Som redan nämnts sade Jehova till Abraham att hans avkomlingar skulle återvända till Kanaan i den fjärde generationen. (1Mo 15:16) Under den sammanlagda perioden på 430 år från det att det abrahamitiska förbundet trädde i kraft fram till israeliternas uttåg måste det ha funnits fler än fyra generationer, även om man tar hänsyn till den långa livstid som Bibeln visar att människor på den tiden hade. Men i Egypten var israeliterna bara i 215 år. De fyra generationerna efter ankomsten till Egypten kan beräknas på följande sätt med ett exempel från Levis stam: 1) Levi, 2) Kehat, 3) Amram och 4) Mose. (2Mo 6:16, 18, 20)

Eftersom det var 600 000 vuxna män förutom kvinnor och barn som drog ut ur Egypten, kan det sammanlagda antalet ha varit över tre miljoner. Vissa ifrågasätter detta antal, men det är inte på något sätt orimligt. Det var visserligen bara fyra generationer från Levi till Mose, men när man tänker på hur länge dessa män levde, kan var och en av dem under sin livstid ha sett flera generationer födas. Även i vår tid kan en man som är 60 eller 70 år ofta ha barnbarn och barnbarnsbarn (så att fyra generationer lever samtidigt).

Osedvanlig tillväxt. Skildringen lyder: ”Och Israels söner blev fruktsamma, och det började vimla av dem; och de fortsatte att föröka sig och att bli mäktigare med osedvanlig snabbhet, så att landet uppfylldes av dem.” (2Mo 1:7) De blev så många att Egyptens kung sade: ”Se! Israels söners folk är talrikare och mäktigare än vi.” ”Men ju mer man förtryckte dem, desto mer förökade de sig och desto mer bredde de ut sig, så att man kände en kväljande skräck på grund av Israels söner.” (2Mo 1:9, 12) När vi dessutom tar med i beräkningen att de israelitiska männen hade flera hustrur och bihustrur och att några gifte sig med egyptiska kvinnor, kan vi förstå hur deras antal kunde öka så mycket att det fanns 600 000 vuxna män.

Det var 70 av Jakobs närmaste släktingar som drog ner till Egypten eller som föddes där en kort tid efter ankomsten. (1Mo 46) Om vi räknar bort Jakob, hans 12 söner, hans dotter Dina, hans sondotter Serah, Levis tre söner och ytterligare några från det antal familjeöverhuvuden som började föröka sig i Egypten, har vi kvar bara 50 av de 70. (Levis söner räknas bort, eftersom leviterna inte är medräknade bland de 603 550 vid den senare folkräkningen.) När vi då utgår från det lågt räknade antalet av 50 familjeöverhuvuden och tar med i beräkningen att Bibeln säger att ”Israels söner blev fruktsamma, och det började vimla av dem; och de fortsatte att föröka sig och att bli mäktigare med osedvanlig snabbhet, så att landet uppfylldes av dem” (2Mo 1:7), är det lätt att påvisa hur det kunde ha funnits 600 000 män i vapenför ålder, alltså mellan 20 och 50 år, vid uttåget ur Egypten. Lägg märke till följande:

Med tanke på att familjerna då var stora och att israeliterna ville sätta barn till världen för att uppfylla Guds löfte, är det inte orimligt att anta att varje manligt familjeöverhuvud i genomsnitt fick tio barn (varav ca hälften var pojkar) under den period då han var mellan 20 och 40 år. För att göra en försiktig beräkning kan vi anta att de ursprungliga 50 män som blev familjeöverhuvuden började få barn först 25 år efter ankomsten till Egypten. Och eftersom några pojkar på grund av en för tidig död eller andra omständigheter inte själva fick barn eller upphörde att få barn före 40 års ålder, kan vi minska antalet födda pojkar som senare blev fäder med 20 procent. Det betyder att bara 200 i stället för 250 söner till de ursprungliga 50 familjeöverhuvudena fick barn under en period på 20 år.

Faraos befallning. En annan faktor som vi skall ta hänsyn till är att farao befallde att alla hebreiska gossebarn skulle dödas vid födseln. Den här befallningen tycks dock inte ha blivit åtlydd fullt ut, och tydligtvis gällde den bara en kort tid. Aron föddes omkring tre år före Mose (dvs. 1597 f.v.t.), och då fanns det uppenbarligen ingen sådan befallning. Det framgår tydligt av Bibeln att faraos befallning inte var särskilt effektiv. De hebreiska kvinnorna Sifra och Pua, som troligen hade tillsyn över alla barnmorskor, följde inte kungens order och förde den uppenbarligen inte vidare till de barnmorskor som stod under dem. Det ledde till att ”folket blev allt talrikare och blev mycket mäktigt”. Då befallde farao allt sitt folk att kasta varje nyfödd israelitisk pojke i Nilen. (2Mo 1:15–22) Men egyptierna tycks inte ha hatat hebréerna så mycket att de följde den ordern. Inte ens faraos egen dotter lydde befallningen utan räddade Mose. Farao kan också ha insett ganska snart att han skulle gå miste om värdefull arbetskraft om han lät befallningen fortsätta att gälla. Vi vet att den farao som härskade längre fram vägrade att låta hebréerna ge sig i väg just av den anledningen att han hade stor nytta av dem som slavar.

För att vara på den säkra sidan när det gäller verkningarna av faraos befallning minskar vi antalet av de pojkar som överlevde under en femårsperiod med närmare en tredjedel.

En beräkning. Även om vi tar hänsyn till allt detta skulle befolkningens antal ändå växa med ökande hastighet, och det med Guds välsignelse. Antalet gossebarn som föddes under varje femårsperiod från 1563 f.v.t. (dvs. 50 år före uttåget ur Egypten) och fram till 1533 (20 år före uttåget ur Egypten) blir då följande:

DEN MANLIGA BEFOLKNINGENS TILLVÄXT

F.v.t.

Födda söner

från 1563 till 1558

47 350

från 1558 till 1553

62 300

från 1553 till 1548

81 800

från 1548 till 1543

103 750

från 1543 till 1538

133 200

från 1538 till 1533

172 250

—

Sammanlagt 600 650*

* Det teoretiska antalet män mellan 20 och 50 år vid tiden för uttåget ur Egypten (1513 f.v.t.

Det är värt att lägga märke till att om vi bara skulle göra en liten justering av uträkningen, t.ex. att varje man fick ytterligare en son, skulle slutresultatet bli över en miljon.

Hur många lämnade Egypten under Moses ledning?

Förutom de 600 000 vuxna män som omtalas i Bibeln var det ett stort antal äldre män, ett ännu större antal kvinnor och barn samt ”en stor blandad hop” av icke-israeliter som drog ut. (2Mo 12:38) Det sammanlagda antalet kan därför ha varit över tre miljoner. Det är inte förvånande att farao var ovillig att låta alla dessa slavar ge sig i väg, för det innebar en stor ekonomisk förlust för honom.

Bibelns skildring vittnar om att antalet stridsdugliga män var mycket stort: ”Moab blev mycket förskräckt för folket, eftersom det var så talrikt, och Moab kände en kväljande skräck för Israels söner.” (4Mo 22:3) Moabiternas fruktan berodde naturligtvis delvis på att Jehova hade gjort så stora under för Israel, men även på att israeliterna var så talrika – vilket man inte kunde ha sagt om de bara hade varit några få tusen. Under vandringen i vildmarken skedde i stort sett ingen förändring av israeliternas antal, eftersom så många dog på grund av brist på tro. (4Mo 26:2–4, 51)

Vid folkräkningen kort efter uttåget ur Egypten blev leviterna räknade separat, och de som var av manligt kön från en månads ålder och uppåt utgjorde 22 000. (4Mo 3:39) Man kan undra varför det bland de övriga 12 stammarna sammanlagt bara fanns 22 273 förstfödda av manligt kön från en månads ålder och uppåt. (4Mo 3:43) Men detta är inte så svårt att förstå om vi tänker på att familjeöverhuvudena inte var medräknade, att en man som hade flera hustrur kunde ha många söner men bara en förstfödd och att det var mannens och inte kvinnans förstfödde som räknades.

Relevanta omständigheter. Enligt det löfte Gud hade gett Abraham var den fastställda tid inne då han skulle befria Israels folk ur ”järnsmältugnen” i Egypten. På grund av det löftet betraktade Jehova Israel som sin förstfödde son. När Jakob for ner till Egypten med sitt hushåll gjorde han det frivilligt, men hans avkomlingar blev senare slavar. Jehova älskade Israels folk som en förstfödd son, och han hade rätt att befria israeliterna från Egypten utan att betala lösen. (5Mo 4:20; 14:1, 2; 2Mo 4:22; 19:5, 6)

Farao motsatte sig Jehovas vilja och ville inte förlora den stora nationen av slavar. När Mose i Jehovas namn bad farao att släppa israeliterna så att de kunde hålla högtid åt Jehova i vildmarken, svarade farao: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst och släppa Israel? Jag känner över huvud taget inte Jehova.” (2Mo 5:2) Farao betraktade sig själv som en gud och erkände inte Jehovas myndighet, även om han utan tvivel många gånger hade hört hebréerna använda Jehovas namn. Jehovas folk hade känt till det här namnet ända från början; Abraham hade ju använt namnet Jehova när han talade till Gud. (1Mo 2:4; 15:2)

Faraos inställning och handlingssätt väckte frågan om vem som var den sanne Guden. Det var nu nödvändigt för Jehova att visa att han var mäktigare än Egyptens gudar, däribland farao, som vördades som en gud. Jehova gjorde detta genom att låta tio plågor drabba Egypten, med det resultatet att israeliterna befriades. (Se GUDAR OCH GUDINNOR [De tio plågorna].) När tiden var inne för den sista plågan, då de förstfödda skulle dö, blev israeliterna befallda att vara redo under påskmåltiden att dra ut ur Egypten. De drog i väg i hast, pådrivna av egyptierna, som sade: ”Vi är alla så gott som döda!” (2Mo 12:33) Men trots det gick israeliterna inte tomhänta därifrån. De tog med sig sin nötboskap och småboskap, sin deg innan den var syrad och sina baktråg. Dessutom gav egyptierna israeliterna allt de begärde, t.ex. silverföremål, guldföremål och kläder. Men det var inte fråga om att de stal från egyptierna. Egyptierna hade ingen rätt att göra israeliterna till slavar och var därför skyldiga israeliterna deras lön. (2Mo 12:34–38)

Tillsammans med israeliterna var det också ”en stor blandad hop” som drog ut. (2Mo 12:38) Alla i den här hopen var tillbedjare av Jehova, eftersom de var redo att dra ut tillsammans med Israel medan egyptierna begravde sina döda. De måste ha firat påsken, för annars skulle de ha varit upptagna med de egyptiska sorge- och begravningsritualerna. Denna hop kan till viss del ha bestått av dem som på ett eller annat sätt var förbundna med israeliterna genom äktenskap. Många israelitiska män hade ju gift sig med egyptiska kvinnor, och israelitiska kvinnor hade gift sig med egyptiska män. Ett typexempel på det är den man som blev dödad i vildmarken för att han hade skymfat Jehovas namn. Han var son till en egyptisk man, och hans mor var av Dans stam och hette Selomit. (3Mo 24:10, 11) Det är också värt att lägga märke till att Jehova gav en permanent anvisning om att bofasta främlingar och slavar skulle äta påskmåltiden när israeliterna väl kom in i det utlovade landet. (2Mo 12:25, 43–49)

Färdvägen för uttåget. Israeliterna måste ha befunnit sig på olika platser när de började färden ut ur Egypten, och de marscherade alltså inte som en enda grupp från början. Somliga kan ha anslutit sig till huvudgruppen under vägen. Utgångspunkten var Rameses (antingen staden eller ett område med det namnet), och den första anhalten på vandringen var Sukkot. (2Mo 12:37) En del menar att Mose kanske drog ut från Rameses medan israeliterna kom från hela Gosens land och att de möttes i Sukkot. (KARTA, bd 1, sid. 536)

Israeliterna lämnade i all hast Egypten pådrivna av egyptierna, men det skedde ändå på ordnat vis: ”Det var i stridsformering som Israels söner drog upp från Egyptens land”, dvs. möjligen som en här bestående av fem avdelningar: förtrupp, eftertrupp, huvudstyrka och två flyglar. Det var inte bara Mose som anförde dem. Jehova visade också tydligt att han var deras ledare, åtminstone från det att de hade slagit läger i Etham. Han lät en molnpelare leda dem om dagen, och den blev till en eldpelare om natten för att ge dem ljus. (2Mo 13:18–22)

Den kortaste färdvägen över land från området norr om Memfis och exempelvis till Lakis i det utlovade landet skulle ha varit omkring 400 km lång. Men om israeliterna hade gått den vägen, skulle de ha färdats längs Medelhavet och genom filistéernas land. Tidigare hade deras förfäder Abraham och Isak haft bekymmer med filistéerna. Gud visste att ett filisteiskt angrepp kunde slå ner modet på israeliterna, eftersom de inte hade någon erfarenhet av att föra krig och dessutom hade med sig sina familjer och hjordar. Därför befallde han dem att vända om och slå läger framför Pi-Hahirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal-Sefon. Här slog de läger vid havet. (2Mo 14:1, 2)

Exakt vilken väg israeliterna tog från Rameses till Röda havet kan i dag inte fastställas med säkerhet, eftersom man inte bestämt kan identifiera de platser som nämns i skildringen. De flesta uppslagsverk anger att de tog vägen genom det nuvarande Wadi Tumilat i Nilens deltaområde. Men den uppfattningen grundar sig främst på att man identifierar Rameses med en plats i det nordöstra hörnet av deltaområdet. John A. Wilson, professor i egyptologi, säger emellertid: ”Forskare är dessvärre inte eniga om Rameses exakta läge. De faraoner som hette Ramses, särskilt Ramses II, uppkallade flera städer efter sig. Därtill kommer att man har hittat namnet på denna stad vid utgrävningar i sådana deltastäder som inte på allvar kan göra anspråk på att vara denna plats.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 4, sid. 9)

Man har föreslagit olika platser, som har erkänts av många en tid men som sedan har avvisats till fördel för andra alternativ. Många anser att Rameses skall identifieras med Tanis (nutida San al-Hajar), 56 km sydväst om hamnstaden Port Said vid Medelhavet, men andra föredrar Qantir, 20 km längre söderut. Det är värt att lägga märke till att Tanis och (Pi-)Rameses omtalas i en egyptisk text som två olika platser, inte som identiska, och att åtminstone en del av fynden som man har gjort vid utgrävningar i Tanis bevisligen kommer från andra platser. John A. Wilson säger därför att ”det inte finns någon garanti för att inskrifter med namnet Rameses hade sitt ursprung där”. De inskrifter med Ramses II:s namn som man har funnit i Tanis och Qantir vittnar endast om en förbindelse med denne farao och bevisar inte att någon av platserna är det bibliska Raamses, den förrådsplats israeliterna byggde redan innan Mose föddes. (2Mo 1:11) Som det visas i artikeln RAAMSES, RAMESES är det inte mycket som talar för att Ramses II var den farao som härskade när israeliterna drog ut ur Egypten.

En annan anledning till att några menar att israeliterna gick genom Wadi Tumilat är teorin att övergången av Röda havet egentligen inte alls skedde vid Röda havet utan på en plats längre norrut. Vissa forskare har förespråkat att det var sjön Serbonis (Sabkhat al-Bardawil) vid Medelhavskusten som israeliterna gick över och att de alltså gick norrut när de hade lämnat Wadi Tumilat. Denna uppfattning är i direkt strid med Bibelns ord om att Gud själv förde israeliterna bort från den väg som ledde till filistéernas land. (2Mo 13:17, 18) Andra som också menar att israeliterna färdades genom Wadi Tumilat hävdar att övergången ägde rum i området kring Bittersjöarna norr om Suez.

Röda havet, inte ”sävhavet”. Det sistnämnda synsättet grundar sig på argumentet att det hebreiska uttrycket jam-sụf (som återges med ”Röda havet”) ordagrant betyder ”vasshavet”, ”rörhavet” eller ”sävhavet” och att israeliterna därför inte gick över Röda havets västliga arm, dvs. Suezviken, utan bara korsade en sumpmark, t.ex. området kring Bittersjöarna. Men den uppfattningen överensstämmer inte med den grekiska Septuaginta, eftersom jam-sụf där är översatt med det grekiska namnet erythrạ thạlassa, som ordagrant betyder ”Röda havet”. Men långt viktigare är att både Lukas, som skrev Apostlagärningarna (och citerade Stefanus), och aposteln Paulus använde detta grekiska namn när de berättade om uttåget ur Egypten. (Apg 7:36; Heb 11:29; se RÖDA HAVET.)

Om det bara hade varit en sumpmark som israeliterna gick över, skulle det heller inte ha varit fråga om något stort underverk. Och egyptierna skulle då inte ha kunnat bli ”uppslukade” av Röda havet när ”de svallande vattnen övertäckte dem”, så att ”de for ner i djupen som sten”. (Heb 11:29; 2Mo 15:5) Både Mose och Josua talade längre fram om detta stora underverk, och aposteln Paulus sade att israeliterna blev döpta till Mose med hjälp av molnet och havet. Detta visar att de var helt omgivna av vatten genom att havet fanns på båda sidor om dem och molnet över och bakom dem. (1Kor 10:1, 2) Detta tyder också på att vattnet var så djupt att det var omöjligt att vada genom det.

Vilken färdväg israeliterna tog beror till stor del på två faktorer: var den egyptiska huvudstaden låg på den tiden och vid vilket vatten övergången ägde rum. Eftersom de inspirerade kristna grekiska skrifterna använder uttrycket ”Röda havet”, har vi all anledning att tro att det var detta vatten israeliterna gick över. Den egyptiska huvudstaden var med största sannolikhet Memfis, som var det främsta regeringssätet under stora delar av Egyptens historia. (Se MEMFIS.) Om det förhåller sig så, måste utgångspunkten för uttåget ha legat så nära Memfis att Mose kunde träda fram inför farao efter midnatt den 14 nisan och sedan hinna tillbaka till Rameses i tid för att inleda marschen mot Sukkot innan den 14 nisan var över. (2Mo 12:29–31, 37, 41, 42) Den äldsta judiska traditionen, som är nedtecknad av Josephus, anger att uttåget började strax norr om Memfis. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], II, 315 [xv, 1])

En färdväg genom Wadi Tumilat skulle ha gått så långt norr om Memfis att den omöjliggjorde ovanstående omständigheter. Många tidiga kommentatorer har därför föreslagit någon av de kända ”pilgrimsvägarna” genom Egypten, t.ex. al-Haj, som går från Kairo över till Suez (forntida Klysma, senare Kolsum) vid norra änden av Suezviken.

Var delades Röda havet så att israeliterna kunde gå över?

När israeliterna hade nått den andra anhalten på vandringen, Etham ”vid randen av vildmarken”, befallde Jehova dem att ”vända om och slå läger framför Pi-Hahirot ... vid havet”. Den här manövern skulle få farao att tro att israeliterna flackade omkring förvirrade. (2Mo 13:20; 14:1–3) Forskare som menar att al-Haj är den troligaste vägen framhåller att det hebreiska verbet för ”vända om” är emfatiskt och innebär mer än att bara ”svänga” eller ”vika av” och att det verkligen betyder att återvända eller i varje fall att gå en tydlig omväg. De framhåller att när israeliterna nådde en plats norr om den nordliga änden av Suezviken, vände de om och gick till en plats öster om Jabal Ataqah, en bergskedja som gränsar till vikens västra sida. Från denna plats var det omöjligt för en så stor folkhop som israeliterna att snabbt fly undan om den blev förföljd norrifrån; den skulle vara instängd eftersom havet spärrade vägen.

Även judisk tradition från det första århundradet v.t. beskriver händelsen på detta sätt. (Se PI-HAHIROT.) Men det som är av större betydelse är att den här framställningen, i motsats till många forskares uppfattningar, stämmer med den bild som Bibeln själv målar upp. (2Mo 14:9–16) Övergången av Röda havet måste uppenbarligen ha skett så långt från den norra spetsen av viken (Röda havets västra arm) att faraos här inte bara kunde gå runt viken och anfalla israeliterna på andra sidan. (2Mo 14:22, 23)

Så snart farao hörde att israeliterna hade gett sig i väg ångrade han att han hade låtit dem gå. Naturligtvis var det ett hårt slag för Egyptens ekonomi att förlora en hel nation av slavar. Det skulle inte vara svårt för faraos stridsvagnar att hinna upp en stor nation på vandring, särskilt inte då den vände om. Sporrad av tanken att israeliterna flackade omkring förvirrade i vildmarken satte han efter dem övertygad om att segra. Farao och en elitstyrka på 600 utvalda vagnar, alla Egyptens övriga vagnar med krigare, faraos ryttare och alla hans militärstyrkor hann upp israeliterna vid Pi-Hahirot. (2Mo 14:3–9)

Strategiskt sett befann sig israeliterna i ett mycket trängt läge. De tycktes vara instängda mellan havet och bergen, och vägen tillbaka var blockerad av egyptierna. Till synes fångade i en fälla blev israeliterna rädda och gick till Mose för att klaga. Men nu grep Gud in för att skydda Israel. Han flyttade molnet som var framför dem och ställde det bakom dem. På den ena sidan, mot egyptierna, var det mörkt. På den andra sidan fortsatte molnet att lysa upp natten för israeliterna. Samtidigt som molnet hindrade egyptierna att gå till angrepp lyfte Mose sin stav på Jehovas befallning, och havet klövs så att den torra havsbottnen blev en flyktväg för Israel. (2Mo 14:10–21)

Övergångsplatsens bredd och djup. Eftersom israeliterna gick genom havet på en enda natt, kan det inte bara ha varit en smal passage som öppnades. Passagen måste ha varit minst en kilometer bred. Även i en relativt tät formation skulle så många människor med sina vagnar, sin packning och sina djur ha täckt en yta på kanske 8 km² eller mer. Det verkar därför som om havsöppningen gav israeliterna möjlighet att gå över på förhållandevis bred front. Om fronten var 1,5 km bred, kan israeliterna ha gått över i en ca 5 km lång kolonn. Om fronten var 2,5 km bred, var kolonnens längd kanske ca 3 km. Det skulle ta flera timmar för en sådan kolonn att ta sig ner på havsbottnen och färdas över den. Även om israeliterna inte rusade i panik utan behöll sin stridsformering, gick de säkert över i rask takt.

Om molnet inte hade funnits där, kunde egyptierna lätt ha hunnit ifatt israeliterna och dödat många. (2Mo 15:9) När israeliterna hade gått ut på havsbottnen och molnet bakom dem hade flyttat sig framför dem, kunde egyptierna se vad som hände, och de följde efter israeliterna. Även detta visar att området av torr havsbotten måste ha varit både brett och långt, eftersom faraos här var mycket stor. Egyptierna var beslutna att utrota eller ta tillbaka sina tidigare slavar, så hela hären satte efter dem ut på havsbottnen. Men under morgonväkten, som varade från omkring klockan 2 till klockan 6, såg Jehova ut från molnet, och han spred förvirring i egyptiernas läger och lät hjulen falla av deras vagnar. (2Mo 14:24, 25)

När morgonen närmade sig hade israeliterna välbehållna tagit sig över till Röda havets östra strand. Mose blev då befalld att räcka ut sin hand för att vattenmassorna skulle vända tillbaka över egyptierna. Då ”vände [havet] tillbaka till sitt normala läge”, och egyptierna flydde för att inte möta det. Även den här upplysningen tyder på att det var en bred väg genom vattnet, eftersom en smal passage skulle ha inneburit att de hade begravts i vattenmassorna omedelbart. Egyptierna flydde mot den västra stranden för att komma undan vattenmurarna som höll på att sluta sig, men vattenmassorna kom allt närmare och övertäckte till sist alla faraos stridsvagnar och ryttare; inte så mycket som en enda av dem lämnades kvar.

Det är uppenbart att ett så stort vattenflöde inte kunde förekomma i ett sumpområde. I en sumpmark skulle inte heller liken sköljas upp på stranden, vilket skedde här, så att ”Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden”. (2Mo 14:22–31; KARTA och BILD, bd 1, sid. 537)

Vattnen ”stelnade”. Enligt beskrivningen i Bibeln stelnade de svallande vattnen, så att israeliterna kunde gå över. (2Mo 15:8) Ordet ”stelnade” används bland annat i Bibel 2000, Svenska Folkbibeln och Helge Åkesons översättning. Enligt Svensk ordbok betyder stelna att ”övergå från flytande till fast form”. Det hebreiska ord som här har översatts med ”stelnade” används i Job 10:10 om mjölk som stelnar till ost. Det betyder därför inte nödvändigtvis att murarna av vatten frös till is. Den stelnade massans konsistens kan i stället ha liknat gelé eller ostmassa. Det var inget synligt som höll Röda havets vatten tillbaka på båda sidor om israeliterna. Det såg därför ut som om vattenmassorna hade stelnat, koagulerat eller tjocknat, så att de blev stående på båda sidor som en mur i stället för att falla ner över israeliterna och tillintetgöra dem. Det var så det tedde sig för Mose när en stark östanvind delade vattnen och torkade upp havsbottnen, så att den var varken dyig eller frusen, utan lätt att färdas på för den stora folkskaran.

Den väg som öppnade sig genom havet var så bred att israeliterna, vars antal möjligen var tre miljoner, kunde nå den östra stranden före morgonen. Då började de stelnade vattnen vända tillbaka från båda sidorna, så att egyptierna begravdes i vattenmassorna medan israeliterna stod på den östra stranden och såg hur Jehova på ett enastående sätt befriade ett helt folk från en världsmakt. De upplevde den bokstavliga uppfyllelsen av Moses ord: ”De egyptier som ni ser i dag skall ni inte se mer, nej, aldrig mer.” (2Mo 14:13)

Genom en imponerande maktdemonstration upphöjde Jehova således sitt namn och befriade Israel. Väl i säkerhet på Röda havets östra strand ledde Mose Israels söner i en sång, och hans syster, profetissan Mirjam, tog en tamburin i handen och ledde alla kvinnor i tamburinspel och dans medan de svarade männen i växelsång. (2Mo 15:1, 20, 21) Israeliterna hade blivit fullständigt avskilda från sina fiender. Varken människor eller djur hade skadat israeliterna när de drog ut ur Egypten – inte ens en hund hade morrat mot dem. (2Mo 11:7) Skildringen i Andra Moseboken nämner ingenting om att farao själv gav sig ut i havet och blev tillintetgjord tillsammans med sin militärstyrka, men i Psalm 136:15 sägs det uttryckligen att Jehova ”skakade av farao och hans militärstyrka i Röda havet”.

En förebild till senare händelser. I överensstämmelse med sitt löfte till Abraham hade Gud fört Israel ut ur Egypten, och som han hade sagt till farao betraktade han i det avseendet nationen Israel som sin son: ”Israel är ... min förstfödde.” (2Mo 4:22) Längre fram sade Jehova: ”När Israel var pojke, då älskade jag honom, och ut ur Egypten kallade jag min son.” (Hos 11:1) Den här hänvisningen till uttåget ur Egypten var samtidigt en profetia som uppfylldes efter Herodes död då Josef och Maria återvände från Egypten med Jesus och bosatte sig i Nasaret. Historikern Matteus tillämpar Hoseas profetia på denna händelse och säger om Josef: ”Han stannade där intill Herodes död, för att det skulle uppfyllas som var sagt av Jehova genom hans profet, som sade: ’Ut ur Egypten kallade jag min son.’” (Mt 2:15)

Aposteln Paulus nämner uttåget ur Egypten bland sådant som hände israeliterna och som tjänar som exempel eller förebilder. (1Kor 10:1, 2, 11) Det tycks därför vara en bild av något större. Det köttsliga Israel används i Bibeln som en symbol för det andliga Israel, Guds Israel. (Gal 6:15, 16) Dessutom talade Mose om en kommande profet som skulle vara som han. (5Mo 18:18, 19) Judarna väntade sig att denne profet skulle vara en stor ledare och befriare. Aposteln Petrus visar att Jesus Kristus var den större Mose. (Apg 3:19–23) Israels befrielse vid Röda havet och tillintetgörelsen av den egyptiska hären måste därför peka fram emot det andliga Israels befrielse från sina fiender, det symboliska Egypten, en befrielse som Jesus Kristus åstadkommer genom ett stort underverk. Och liksom det underverk Gud gjorde vid Röda havet ledde till att hans namn blev upphöjt, medför den större uppfyllelsen av de här förebildliga händelserna att Jehovas namn blir känt och ärat i ännu större omfattning. (2Mo 15:1)