Bibelns syn
Är judarna Guds utvalda folk?
UPPRÄTTANDET av ett judiskt hemland år 1948 kom som en chock för kristenhetens teologer. I hundratals år hade många lärt att judarna var dömda till att vandra omkring på jorden på grund av sin synd mot Kristus, och nu skulle den ”vandrande juden” inte längre vandra omkring.
Medan de aktuella händelserna i Mellersta Östern fortsätter att rikta uppmärksamheten på det judiska folket, har man nu återigen börjat ställa frågor om sådant som länge ansågs vara avklarat. Är judarna fortfarande Guds utvalda folk? Visar Gud nu judarna särskild ynnest?
För många hundra år sedan sade Gud till israeliterna: ”Om ni noggrant lyder min röst och verkligen håller mitt förbund, då kommer ni sannerligen att bli min särskilda egendom ur alla andra folk, för hela jorden tillhör mig. Och ni, ni kommer att bli mig ett kungarike av präster och en helig nation.” (2 Moseboken 19:5, 6, NW) Alla nationer tillhör Gud, men israeliterna skulle bli hans särskilda egendom, som till sist skulle tjäna som präster till gagn för hela mänskligheten.
Men var detta särskilda förhållande till Gud villkorslöst? Nej! Gud hade sagt: ”Om ni noggrant lyder min röst ... , då kommer ni sannerligen att bli min särskilda egendom.” Att de skulle få fortsätta att stå i ett utvalt förhållande till Gud var alltså förenat med ett villkor, nämligen att de fortsatte att lyda honom.
En kraftfull illustration
Detta underströks av händelser under 700-talet f.v.t., på profeten Hoseas tid. Trots att israeliterna hade fått röna särskild ynnest som Guds utvalda folk, övergav flertalet av dem Jehovas sanna tillbedjan. Vad blev Jehovas reaktion? ”Jag kommer inte återigen att visa barmhärtighet mot Israels hus, eftersom jag med visshet kommer att ta bort dem. Ni är inte mitt folk, och jag själv kommer inte att visa mig tillhöra er.” (Hosea 1:6, 9, NW) Dessa avfälliga israeliter skulle alltså inte förbli i Guds ynnest. Bara en trogen kvarleva skulle en dag få privilegiet att bli återställd och återigen få erfara Guds välsignelser. — Hosea 1:10.
I harmoni med denna profetia lät Gud israeliterna bli tillfångatagna av sina fiender och deras tempel bli förstört, varigenom det kraftfullt visades att de förlorat sitt godkända förhållande till honom. Bara en trogen kvarleva av israeliterna (då kända som judar) återvände från fångenskapen år 537 f.v.t. och återuppbyggde Jehovas tempel, i det att de återigen åtnjöt Jehovas ynnest som hans utvalda folk.
Bara ”en kvarleva” förblir trogen
Under de århundraden som följde blev judarna likväl ansatta av inflytandet från grekisk filosofi, till exempel Platons lära om den odödliga själen, med katastrofala verkningar på deras gudsdyrkan. Denna gudsdyrkan skulle inte mer vara grundad bara på Mose och de hebreiska profeternas undervisning.
Skulle Jehova fortsätta att betrakta judarna som sitt utvalda folk? Jesus, som insåg att många återigen hade avfallit från den oförfalskade tillbedjan av Jehova, sade: ”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matteus 21:43) Flertalet tog inte denna varnande underrättelse i akt, utan fortsatte på sin avfälliga kurs och förkastade Jesus som Jehovas smorde. Det dröjde därför inte länge därefter förrän Gud tillät att det återuppbyggda templet blev förstört, år 70 v.t. (Matteus 23:37, 38) Betydde detta att Gud nu förkastade alla judar?
En av Kristi judiska apostlar, Paulus, förklarade: ”Gud har inte förskjutit sitt folk, som han först erkände. I den nuvarande tidsperioden [har] en kvarleva trätt fram enligt ett utväljande på grund av oförtjänt omtanke.” (Romarna 11:2, 5) Alldeles som många kan vara inbjudna till en vigselceremoni, men bara ett fåtal kommer, hade Gud inbjudit hela den judiska nationen till ett speciellt förhållande till honom, men bara en kvarleva av dessa vidmakthöll denna särskilda närhet genom sin trohet. Guds fördragsamhet var verkligen ett uppvisande av oförtjänt omtanke!
”Dem som inte var mitt folk skall jag kalla ’mitt folk’”
Till denna trogna judiska kvarleva slöt sig snart icke-judar, som också önskade tjäna Gud. Jehova var nu villig att godta dessa trogna icke-judar som sitt folk, trots att deras förfäder inte hade stått i ett särskilt förhållande till honom. Paulus lade märke till detta och skrev: ”Om nu Gud ... kallade [oss], inte bara från judarna, utan också från [de icke-judiska] nationerna, vad är det med det? Det är som han också säger hos Hosea: ’Dem som inte var mitt folk skall jag kalla ”mitt folk”.’” — Romarna 9:22—25.
Både judar och icke-judar kunde alltså vara Guds utvalda folk med utsikten att få tjäna som präster till gagn för resten av mänskligheten. I det att den kristne aposteln Petrus, vilken var född som jude, riktade sig till trogna tillbedjare med olika nationell bakgrund, skrev han: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom’. En gång var ni ju inte ett folk, men nu är ni Guds folk.” (1 Petrus 2:9, 10) Detta var den ”nation”, det folk med gudaktiga egenskaper, som Jesus sade skulle frambringa Guds rikes ”frukter” och som därför skulle stå i ett särskilt förhållande till Jehova. — Matteus 21:43.
Gud såg till tro och ett rättfärdigt uppförande vid sitt utväljande av dessa blivande präster, inte till någon särskild härstamning. Det är så som Petrus hade konstaterat: ”Gud [är] inte ... partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” — Apostlagärningarna 10:34, 35.
Gud beviljar alltså inte längre särskild ynnest åt någon människa på grundval av hennes födelse. Han ger tillfälle åt människor av alla slag av nationell bakgrund att bygga upp ett förhållande till honom. Må vi genom vår tro och vårt uppförande visa att vi önskar vara Guds folk.