ÅR

Det viktigaste hebreiska ordet för ”år”, shanạh, kommer från en rot som betyder ”upprepa”, ”göra (något) om igen”, och det innehåller i likhet med motsvarande grekiska ord, eniautọs, tanken på en tidscykel. På jorden är det de regelbundet återkommande årstiderna som synligt markerar årets gång, och årstiderna styrs av jordens bana runt solen. Eftersom Skaparen placerade jorden i dess bana med rotationsaxeln lutande i förhållande till jordbanans plan, blev det möjligt att dela in tiden i år. Med hjälp av månens regelbundna faser kan året också delas in i kortare perioder. Detta omtalas redan i början av Bibeln. (1Mo 1:14–16; 8:22)

Människan har ända från början använt dessa tidmätare som Gud tillhandahållit och har delat in tiden i år och åren i månader. (1Mo 5:1–32) De flesta folken i forntiden hade ett år med 12 månmånader. Det vanliga månåret har 354 dagar, och varje månad under ett sådant år har antingen 29 eller 30 dagar, beroende på när nymånen visar sig. Månåret är därför omkring 11 1⁄4 dag kortare än solåret på 365 1⁄4 dag (365 dagar, 5 timmar, 48 minuter och 46 sekunder).

På Noas tid. Den första redogörelsen för hur man i forntiden beräknade årets längd är från Noas tid. Han delade tydligen in året i 12 månader på vardera 30 dagar. Enligt den loggbok som Noa förde (1Mo 7:11, 24; 8:3–5) motsvarade 150 dagar fem månader. I den berättelsen nämns den andra, sjunde och tionde månaden i det år den stora översvämningen kom. Efter första dagen i tionde månaden nämns en period på 40 dagar och två perioder på vardera 7 dagar, sammanlagt 54 dagar. (1Mo 8:5–12) Det gick också en obestämd tid från det att en korp sändes ut till första gången en duva sändes ut. (1Mo 8:6–8) Och efter det att duvan hade sänts ut för tredje och sista gången gick det ytterligare en tid av okänd längd. (1Mo 8:12) I nästa vers nämns första dagen i första månaden påföljande år. (1Mo 8:13) Det framgår inte vilken metod Noa eller de som levde före honom använde för att få ett år med 30-dagarsmånader att stämma överens med solåret.

Egypten och Babylon. I det forntida Egypten hade året 12 månader med vardera 30 dagar, och man lade till fem extra dagar varje år för att få året att stämma med solåret. Babylonierna däremot hade ett månår men fogade under vissa år till en 13:e månad, kallad veadar, för att årstiderna skulle stämma med de månader de normalt motsvarade. Ett sådant år kallas lunisolarår eller bundet månår och är naturligtvis ibland kortare eller längre än solåret, beroende på om det har 12 eller 13 månader.

Metons cykel. Med tiden utvecklade man ett system där en 13:e månad, skottmånad, lades till sju gånger under varje 19-årsperiod, vilket resulterade i en nästan exakt överensstämmelse med 19 solår. Den här 19-årscykeln blev känd som Metons cykel efter den grekiske matematikern Meton som levde på 400-talet f.v.t.

Hebréerna. Det framgår inte av Bibeln om det var det här systemet som hebréerna ursprungligen använde för att utjämna skillnaden mellan månåret och solåret. Eftersom innebörden i namnen på deras månmånader har samband med årstiderna, måste någon form av justering ha gjorts. Två gånger om året passerar solen himmelsekvatorn, och vid dessa tidpunkter är dag och natt lika långa överallt (ungefär 12 dagtimmar och 12 nattimmar). Tidpunkterna kallas vårdagjämning och höstdagjämning och infaller omkring den 21 mars och den 23 september i vår kalender. Vid dessa dagjämningspunkter kunde man se om skillnaden mellan månmånaderna och årstiderna hade blivit för stor och vid behov införa en skottmånad.

I forna tider räknade man året från höst till höst, och den första månaden började omkring mitten av september enligt vår kalender. Detta stämmer med den judiska traditionen som säger att människan skapades på hösten. Eftersom Bibeln anger Adams ålder i år (1Mo 5:3–5), är det rimligt att anta att dessa år räknades från hans skapelse, och om han skapades på hösten kan detta delvis förklara varför nyåret i forna tider inföll på hösten. Ett sådant år passade dessutom bra för en befolkning som var jordbrukare, i synnerhet i de områden där många folk bodde före och strax efter den stora översvämningen. Året slutade med den sista skördeperioden och började med plöjning och sådd omkring början av oktober enligt vår kalender.

Ett religiöst och ett borgerligt år. I samband med uttåget ur Egypten ändrade Gud tidpunkten för israeliternas nyår och bestämde att året skulle börja med vårmånaden abib (nisan). (2Mo 12:1–14; 23:15) Men israeliternas borgerliga år, jordbruksåret, började fortfarande på hösten. I 2 Moseboken 23:16 sägs det således att insamlingshögtiden, som firades på hösten i månaden etanim (den sjunde månaden i den religiösa kalendern), inföll ”vid årets utgång” och enligt 2 Moseboken 34:22 ”vid årsskiftet”. Det framgår också av bestämmelserna angående jubelåren att dessa började på hösten i månaden etanim. (3Mo 25:8–18)

Enligt den judiske historikern Josephus (1:a årh. v.t.) följde man det religiösa året (som började på våren) i samband med religiösa högtider, medan man i samband med köp, försäljning och andra vardagliga angelägenheter fortsatte att följa det ursprungliga borgerliga året (som började på hösten). (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 81 [iii, 3]) Det här dubbelsystemet med ett religiöst och ett borgerligt år användes särskilt efter judarnas befrielse från landsflykten i Babylon. Första dagen i nisan (abib) markerade början på det religiösa året, och första dagen i tishri (etanim) markerade början på det borgerliga året. Första månaden i den ena kalendern motsvarade i vartdera fallet den sjunde månaden i den andra kalendern. (Se KALENDER.)

Högtider under året. Årets höjdpunkter var de tre stora högtider som Jehova Gud hade befallt israeliterna att fira: påsken den 14 nisan (följd av det osyrade brödets högtid), veckohögtiden (pingsten) den 6 sivan och insamlingshögtiden (följd av försoningsdagen) den 15–21 etanim. Det osyrade brödets högtid sammanföll med kornskörden, pingsten med veteskörden och insamlingshögtiden med den allmänna skörden vid slutet av jordbruksåret.

Sabbatsår och jubelår. Under lagförbundet skulle vart sjunde år vara ett sabbatsår med fullständig vila för landet. Hela denna period eller vecka på sju år kallades ”årssabbat”. (3Mo 25:2–8) Vart 50:e år skulle vara ett jubelår med vila, och då skulle alla hebreiska slavar friges och alla jordegendomar återställas till de ursprungliga ägarna. (3Mo 25:10–41; se SABBATSÅR.)

Beräkning av kungars regeringstid. I Babylons historiska uppteckningar var det vanligt att man räknade kungars regeringsår i hela år som började den 1 nisan. De månader en kung kan ha regerat före den 1 nisan betraktades som hans tronbestigningsår men räknades till den förre kungens hela regeringsår. Om man följde detta system i Juda, vilket judisk tradition antyder, måste David och Salomo, som enligt Bibeln regerade i ”fyrtio år”, båda ha haft en regeringstid på 40 hela år. (1Ku 1:39; 2:1, 10, 11; 11:42)

Profetiska år. I profetior används ordet ”år” ofta i en särskild betydelse och motsvarar 360 dagar (12 månader på vardera 30 dagar). (Upp 11:2, 3) Ett profetiskt år kallas också ”en tid” och omnämns ibland symboliskt som ”en dag”. (Upp 12:6, 14; Hes 4:5, 6)