Från ”seder” till frälsning

”Den storslagna räddningens bägare kommer jag att lyfta, och Jehovas namn kommer jag att anropa.” — PSALM 116:13, NW.

1. Vilken sång som varit en favorit i långa tider kan påverka din framtid?

VAD skulle du tycka om en sång som handlade om att du skulle få en lång och lycklig framtid? En sådan sång har faktiskt varit en favoritsång genom tiderna. Men du är bättre i stånd än de flesta att kunna förstå och njuta av denna betydelsefulla sång. Judarna kallar den för hallel (lovprisning). Den består av psalmerna 113 till och med 118 och uppmanar oss att sjunga ”halleluja”, dvs. ”lovprisa Jah” (NW).

2. Hur används denna sång, och hur är den förknippad med ”seder”?

² Judarna sjunger hallel vid sitt påskfirande, och detta är något som antagligen går tillbaka till den tid då Gud hade ett tempel där man offrade djur. Nu sjungs hallel i judiska hem under påskfirandet och en måltid som kallas ”seder”. Men det är inte många av dem som under sitt påskfirande sjunger Psalm 116:13 (NW) som förstår den verkliga innebörden i orden: ”Den storslagna räddningens bägare kommer jag att lyfta, och Jehovas namn kommer jag att anropa.” Varför är då räddning förknippad med påsken, och skulle det kunna vara så att din egen räddning eller frälsning också berörs?

Påsken — räddningens högtid

3. Vad är bakgrunden till ”seder”?

³ Kom ihåg att israeliterna var slavar i Egypten under en förtryckande Farao. Till slut reste Jehova upp Mose för att leda sitt folk till frihet. Sedan Gud hade låtit nio plågor komma över Egypten, fick Mose meddela den tionde. Jehova skulle slå de förstfödda i alla egyptiska hushåll. (2 Moseboken 11:1—10) Men israeliterna kunde skonas. Hur då? Jo, genom att slakta ett får, stryka dess blod på dörrposterna och dörrens överstycke och hålla sig inomhus och äta en måltid av lamm, osyrat bröd och bittra örter. Under denna ”seder” skulle Gud ”gå förbi” utan att döda deras förstfödda. — 2 Moseboken 12:1—13.

4, 5. Hur medförde påsken räddning för många? (Psalm 106:7—10)

⁴ Som svar på denna tionde plåga sade Farao till Mose: ”Stå upp, gå bort från mitt folks mitt, både ni och Israels andra söner, och gå i väg, tjäna Jehova.” (2 Moseboken 12:29—32, NW) Men när hebréerna och ”en stor blandad hop” av sympatisörer dragit ut, ändrade Farao sig och satte efter dem, men genom ett underverk hjälpte Gud då sitt folk att fly genom Röda havet, där Farao och hans förföljande här omkom. — 2 Moseboken 12:38, NW; 14:5—28; Psalm 78:51—53; 136:13—15.

⁵ Vid Röda havet sade Mose till israeliterna: ”Var inte rädda. Stå fasta och se Jehovas räddning, som han kommer att utföra för er i dag.” Senare sjöng de: ”Min styrka och min makt är Jah, för han tjänar mig till räddning. Detta är min Gud, och jag kommer att prisa honom.” (2 Moseboken 14:13; 15:2; NW) Ja, det var en räddning eller frälsning att israeliterna blev befriade både från den tionde plågan och ur Röda havet. Psalmisten kunde med fog beskriva Jehova som en Gud ”som utför storslagen räddning mitt på jorden”. — Psalm 68:7, 21; 74:12—14, NW; 78:12, 13, 22.

6, 7. Varför instiftades påsken, men varför firar man den nu annorlunda än den första påsken?

⁶ Hebréerna skulle fira påsken som en åminnelse av sin räddning. Gud sade: ”Denna dag skall tjäna som en åminnelse för er, och ni skall fira den som en högtid åt Jehova under era generationer.” (2 Moseboken 12:14, NW) Vid varje påskmåltid eller ”seder” skulle fadern påminna sin familj om den räddningen, för Jehova befallde: ”När era söner säger till er: ’Vad betyder denna tjänst för er?’ ... skall [ni] säga: ’Det är påskens slaktoffer åt Jehova, som gick förbi Israels söners hus i Egypten när han slog egyptierna med plågan, men han befriade våra hus.’” — 2 Moseboken 12:25—27, NW.

⁷ Att judarna fortfarande firar påsken bekräftar berättelsens historiska sannfärdighet. Men några av deras sedvänjor skiljer sig från det som Gud befallde. I en bok om denna högtids ursprung, The Origins of the Seder, heter det: ”Bibeln innehåller utförliga beskrivningar av påsken och det osyrade brödets högtid; men dessa beskrivningar stämmer inte överens med hur man under senare tid kom att fira högtiden. Den bibliska ritualen koncentrerar sig framför allt på påskoffret, vilket i litteratur senare än bibeln inte längre intar någon central plats.” En viktig orsak till detta är att judarna saknar ett tempel för djuroffer.

8. Vilket speciellt skäl har vi till att begrunda påsken?

⁸ Även om de kristna kan ha gagn av att studera alla de högtider som Gud gav åt det forntida Israel,a förtjänar vissa sidor av påsken nu särskilt att uppmärksammas. Jesus, som var jude, firade påsken, och sista gången han gjorde detta drog han upp riktlinjerna för den enda högtid som Gud har befallt de kristna att fira, nämligen Herrens kvällsmåltid, åminnelsen av Jesu död. Detta kristna firande är således förknippat med påsken.

Mera än ett påskalamm

9, 10. Hur var påskalammet ett speciellt eller unikt offer?

⁹ I Hebréerna 10:1 läser vi att ”lagen har en skugga av de goda ting som skall komma”. I Cyclopædia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature av M’Clintock och Strong heter det: ”Ingen annan skugga av de goda ting som skulle komma, som lagen innehåller, kan mäta sig med påskhögtiden.” Och framför allt sträckte sig innebörden av påskalammet längre än till den ceremoni med vilken man firade minnet av hur Gud först räddade de förstfödda från att dö och därefter räddade alla hebréerna ut ur Egypten.

¹⁰ Lammet var unikt i många olika avseenden. Många av djuroffren i den mosaiska lagen frambars till exempel av en enda person i förbindelse med personliga synder eller personlig skuld, och delar av djuren brändes då upp på altaret (3 Moseboken 4:22—35), och en del av köttet av ”gemenskapsoffret” (NW) eller tackoffret gavs till den tjänstgörande prästen eller till andra präster. (3 Moseboken 7:11—38) Men påskalammet användes inte på altaret, och det offrades av en grupp människor — vanligtvis av en familj — vilka var de som skulle äta det. — 2 Moseboken 12:4, 8—11.

11. Hur betraktade Jehova påskalammet, och vad pekade det fram emot? (4 Moseboken 9:13)

¹¹ Jehova satte så stort värde på påskalammet att han kallade det för ”mitt slaktoffer”. (2 Moseboken 23:18; 34:25) Forskare har sagt att ”påskoffret var Jehovas offer framför alla andra”. Detta lamm pekade otvetydigt fram emot eller symboliserade Jesu offer. Detta vet vi, därför att aposteln Paulus kallar Jesus för ”vårt påskoffer”, som ”har blivit slaktat”. (1 Korintierna 5:7) Jesus identifieras också som ”Guds lamm” och ”Lammet som har blivit slaktat”. — Johannes 1:29; Uppenbarelseboken 5:12; Apostlagärningarna 8:32.

Livräddande blod

12. Vilken roll spelade lammets blod vid den första påsken?

¹² I Egypten var lammets blod avgörande för räddning. När Jehova dödade de förstfödda, gick han förbi de hus där det fanns blod på dörrposterna. Och eftersom hebréerna inte hade några döda förstfödda att sörja, kunde de också tåga igenom Röda havet till frihet.

13, 14. Hur är Jesu blod livsfrälsande och nödvändigt för frälsning? (Efesierna 1:13)

¹³ Blod är också inbegripet i räddningen eller frälsningen i våra dagar, nämligen Jesu utgjutna blod. När ”påsken, judarnas högtid”, år 32 v.t. närmade sig, sade Jesus följande till en stor åhörarskara: ”Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck.” (Johannes 6:4, 54, 55) Alla hans judiska åhörare måste ha haft den annalkande påsken i tankarna och också användandet av ett lamms blod i Egypten.

¹⁴ Jesus dryftade inte då de emblem som användes vid Herrens kvällsmåltid. Detta nya firande för de kristna instiftades inte förrän ett år senare, och därför visste inte ens apostlarna, som hörde det Jesus sade år 32 v.t., något om det. Men Jesus visade att hans blod var nödvändigt för evig frälsning. Paulus förklarar: ”Med hjälp av honom har vi frigörelsen genom lösen medelst dennes blod, ja, förlåtelsen för våra överträdelser, efter hans oförtjänta omtankes rikedom.” (Efesierna 1:7) Det är endast genom förlåtelse på grundval av Jesu blod som vi kan få leva för evigt.

Vilken räddning eller frälsning och var?

15. Vilken räddning och vilka privilegier blev möjliga för hebréerna i Egypten, men vad blev inte möjligt? (1 Korintierna 10:1—5)

¹⁵ I det forntida Egypten gällde det bara en begränsad räddning. Ingen av dem som lämnade Egypten förväntade att få evigt liv efter uttåget, och även om Gud förordnade leviterna att vara präster för nationen och några av Juda stam blev jordiska kungar, så skulle de alla komma att dö. (Apostlagärningarna 2:29; Hebréerna 7:11, 23, 27) Och även om den ”stora blandade hopen” som också lämnade Egypten inte fick dessa privilegier, kunde de som ingick i den ändå hoppas på att tillsammans med hebréerna nå det utlovade landet och få åtnjuta ett normalt liv, medan de tillbad Gud. Jehovas förkristna tjänare hade dock orsak att hoppas att de med tiden skulle få åtnjuta evigt liv på jorden, där det är Guds uppsåt att mänskligheten skall få leva. Detta skulle vara i överensstämmelse med Jesu löfte i Johannes 6:54.

16. Vad slags räddning kunde Guds forntida tjänare hoppas på?

¹⁶ Gud använde några av sina forntida tjänare till att nedteckna inspirerande ord om att jorden har skapats till att vara bebodd och att ”de rättrådiga” (NW) skall få leva på den för evigt. (Psalm 37:9—11; Ordspråksboken 2:21, 22; Jesaja 45:18) Men hur skulle sanna tillbedjare kunna vinna sådan räddning om de dog? Jo, genom att Gud förde dem tillbaka till liv på jorden. Så gav till exempel Job uttryck åt att han hoppades att han skulle bli ihågkommen och återkallad till liv. (Job 14:13—15; Daniel 12:13) Det är alltså tydligt att ett slag av frälsning är frälsning till evigt liv på jorden. — Matteus 11:11.

17. Vilket annat slags frälsning visar bibeln att vissa människor kan få?

¹⁷ Bibeln talar också om frälsning till liv i himmelen, dit Jesus Kristus for efter sin uppståndelse: ”Han är på Guds högra sida, eftersom han begav sig till himmelen; och änglar och myndigheter och makter blev honom underlagda.” (1 Petrus 3:18, 22; Efesierna 1:20—22; Hebréerna 9:24) Men Jesus är inte den enda människa som skall föras till himmelen, utan Gud har bestämt att också ett relativt litet antal andra människor skall få komma dit. Så här sade Jesus till apostlarna: ”I min Faders hus finns många boningar. ... Jag ... går [nu] min väg för att bereda en plats åt er. Och om jag går min väg och bereder en plats åt er, så skall jag komma igen och ta er hem till mig, för att också ni må vara där jag är.” — Johannes 14:2, 3.

18. Varför skall vi nu koncentrera vår uppmärksamhet på frälsning till himmelskt liv?

¹⁸ Frälsning till himmelskt liv i förening med Jesus är verkligen långt storslagnare än den begränsade räddning eller frälsning som det var fråga om i samband med den första påsken. (2 Timoteus 2:10) Den kväll då den sista giltiga påskmåltiden hölls instiftade Jesus ett nytt firande, som gällde hans efterföljare och som fokuserade sig på frälsning till himmelskt liv. Så här sade han till sina apostlar: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Lukas 22:19) Låt oss, innan vi begrundar hur de kristna bör fira detta, tänka på när de bör göra detta.

En ”fastställd tid”

19. Vilket logiskt samband finns det mellan påsken och Herrens kvällsmåltid?

¹⁹ Jesus hade sagt: ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider.” (Lukas 22:15) Därefter drog han upp riktlinjerna för Herrens kvällsmåltid, som hans efterföljare skulle fira som en åminnelse av hans död. (Lukas 22:19, 20) Påsken firades en gång om året, och det är därför rimligt att Herrens kvällsmåltid också skulle firas årligen. När då? Helt logiskt på våren vid påsktiden, och i stället för att alltid hålla fast vid en fredag, därför att det var den veckodag då Jesus dog, måste det innebära den dag då den 14 nisan (enligt den judiska kalendern) infaller.

20. Varför är Jehovas vittnen intresserade av den 14 nisan?

²⁰ Den 14 nisan måste således ha varit det datum som Paulus hade i tankarna, när han skrev: ”Så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, fortsätter ni att förkunna Herrens död, tills han kommer.” (1 Korintierna 11:26) Under de följande två hundra åren höll många kristna fast vid den 14 nisan, och de blev därför kända som quartodecimaner, av det latinska ordet för fjortonde. M’Clintock och Strong förklarar: ”Kyrkorna i Mindre Asien firade Herrens död på den dag som motsvarade den 14 i månaden nisan, den dag då korsfästelsen enligt hela den forntida kyrkans uppfattning ägde rum.” I våra dagar firar Jehovas vittnen årligen Herrens kvällsmåltid på det datum som motsvarar den 14 nisan. Men somliga har lagt märke till att detta kan skilja sig från det datum då judarna firar sin påsk. Vad är orsaken till det?

21. När skulle påskalammet offras, men vad gör judarna i våra dagar?

²¹ Den hebreiska dagen löpte från solnedgång (omkring klockan 18) till solnedgång. Gud hade befallt att påskalammet skulle slaktas den 14 nisan ”mellan de två kvällarna”. (2 Moseboken 12:6, NW) När var det? Nutida judar håller fast vid den rabbinska uppfattningen att lammet skulle slaktas nära slutet av den 14 nisan, mellan den tid då solen börjar gå ner (omkring klockan 15) och den verkliga solnedgången, och därför firar de sin ”seder” efter solnedgången, när den 15 nisan har börjat. — Markus 1:32.

22. Vad är en av orsakerna till att datumet för Åminnelsen kan skilja sig från det datum då judarna firar sin påsk? (Markus 14:17; Johannes 13:30)

²² Men vi har goda skäl att förstå uttrycket annorlunda. I 5 Moseboken 16:6 blev israeliterna tydligt tillsagda att ”slakta påskoffret på aftonen, när solen går ned”. Detta visar att uttrycket ”mellan de två kvällarna” åsyftade skymningsperioden, från solnedgången (som inleder den 14 nisan) tills det blir helt mörkt. De forntida judiska karaiternab förstod saken så, och samariternac förstår det fortfarande så. Att vi godtar att påskalammet offrades och åts ”vid dess fastställda tid” den 14 nisan och inte den 15 nisan är ett av skälen till att vårt datum för Åminnelsen ibland skiljer sig från det judiska datumet. — 4 Moseboken 9:2—5, NW.

23. Varför insätts ibland en extra månad i den hebreiska kalendern, och hur hanterar nutida judar detta?

²³ En annan orsak till att vårt datum kan skilja sig från judarnas är att de använder en kalender som är uppgjord i förväg, enligt ett system som inte var fixerat förrän på 300-talet v.t. Genom att använda den kalendern kan de fastställa datum för den 1 nisan och för högtider årtionden eller århundraden i förväg. Dessutom behövde man i den forntida månkalendern emellanåt foga till en trettonde månad, så att kalendern skulle sammanfalla med årstiderna. Den nuvarande judiska kalendern lägger till denna månad vid bestämda tidpunkter i en 19-årscykel. Den läggs till under åren 3, 6, 8, 11, 14, 17 och 19.

24, 25. a) Hur fastställdes månaderna och behovet av en extra månad på Jesu tid? b) Hur fastställer Jehovas vittnen datumet för Herrens kvällsmåltid?

²⁴ Men Emil Schürer säger att ”på Jesu tid hade [judarna] ännu inte någon fixerad kalender, utan de grundade sig på rent erfarenhetsmässiga iakttagelser och började därför en ny månad i och med att nymånen blev synlig. Med utgångspunkt i sina iakttagelser” tillfogade de också en månad när så behövdes. ”Om ... man vid slutet av året lade märke till att påsken skulle infalla före vårdagjämningen [omkring den 21 mars] var det påbjudet att man skulle skjuta in en månad före nisan.” (The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, band 1) Den extra månaden inföll således naturligt och fogades inte till godtyckligt.

²⁵ Jehovas vittnens styrande krets fastställer datumet för Herrens kvällsmåltid enligt den forntida metoden. Den 1 nisan fastställs efter när det är sannolikt att man i Jerusalem vid solnedgången kan iaktta den nymåne som är närmast vårdagjämningen. Genom att räkna 14 dagar från den dagen kommer man fram till den 14 nisan, vilket vanligtvis motsvarar dagen för fullmånen. (Se Vakttornet för 1 september 1977, sidorna 407, 408.) Med denna bibliska metod som utgångspunkt har Jehovas vittnen jorden utöver blivit underrättade om att Åminnelsen i år kommer att firas den 10 april efter solnedgången.

26. Vilka ytterligare sidor av Herrens kvällsmåltid förtjänar vår uppmärksamhet?

²⁶ Detta datum motsvarar den 14 nisan, vilket var det datum då Jesus firade den sista giltiga påsken. Men firandet av Åminnelsen riktar uppmärksamheten på en frälsning som vida överträffar den räddning som man firar minnet av vid den judiska ”seder”. Vi behöver alla förstå vad som äger rum under Herrens kvällsmåltid, vad detta innebär och hur det berör vår frälsning.

[Fotnoter]

Hur skulle du svara?

◻ Varför är påsken förknippad med räddning eller frälsning?

◻ Hur kan Jesu offer åstadkomma mer än vad påskalammet gjorde?

◻ Vilken frälsning blir tillgänglig genom Jesus?

◻ Hur fastställer Jehovas vittnen den rätta tidpunkten för Herrens kvällsmåltid?