”Ett bönehus för alla nationerna”
”Är det inte skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla nationerna’?” — MARKUS 11:17.
1. Vilket förhållande åtnjöt Adam och Eva till en början till Gud?
ADAM och Eva åtnjöt till en början ett nära förhållande till sin himmelske Fader. Jehova Gud kommunicerade med dem och skisserade upp sitt underbara uppsåt med människosläktet. De rördes helt visst till att ofta brista ut i lovprisning av Jehova för hans storslagna skaparverk. Om Adam och Eva behövde vägledning, när de tänkte på sin roll som blivande föräldrar till människosläktet, kunde de närma sig Gud från vilken plats som helst i sitt paradisiska hem. De behövde inte någon prästs tjänster i ett tempel. — 1 Moseboken 1:28.
2. Vilken förändring ägde rum när Adam och Eva syndade?
2 Situationen förändrades när en upprorisk ängel förledde Eva genom att säga att hon skulle kunna ”vara som Gud” och fick henne att tro att hennes livssituation skulle bli bättre, om hon vägrade att erkänna Jehovas suveränitet. Eva åt därför av frukten från det träd som Gud hade förbjudit dem att äta av. Därefter använde Satan Eva för att fresta hennes man. Tragiskt nog lyssnade Adam på sin syndiga hustru och visade därigenom att han satte större värde på sitt förhållande till henne än på sitt förhållande till Gud. (1 Moseboken 3:4—7) Adam och Eva valde i själva verket Satan som sin gud. — Jämför 2 Korinthierna 4:4.
3. Vad blev de sorgliga följderna av Adams och Evas uppror?
3 Genom att göra detta förlorade det första människoparet inte bara sitt dyrbara förhållande till Gud, utan också utsikten att få leva för evigt i ett jordiskt paradis. (1 Moseboken 2:16, 17) Deras syndiga kroppar försämrades, tills de slutligen dog. Deras avkomlingar ärvde detta syndiga tillstånd. ”På så sätt”, förklarar Bibeln, ”spred sig [döden] till alla människor.” — Romarna 5:12.
4. Vilket hopp gav Gud syndiga människor?
4 Det behövdes något för att det syndiga människosläktet skulle bli försonat med sin helige Skapare. När Gud tillkännagav sin dom över Adam och Eva, gav han deras framtida avkomlingar hopp genom att utlova en ”säd” som skulle rädda mänskligheten från verkningarna av Satans uppror. (1 Moseboken 3:15) Längre fram uppenbarade Gud att välsignelsens säd skulle komma genom Abraham. (1 Moseboken 22:18) Med tanke på det kärleksfulla uppsåtet utvalde Gud Abrahams avkomlingar, israeliterna, till att bli hans utvalda nation.
5. Varför bör vi vara intresserade av detaljer i Guds lagförbund med Israel?
5 År 1513 f.v.t. trädde israeliterna in i ett förbundsförhållande till Gud och samtyckte till att lyda hans lagar. Detta lagförbund pekade fram mot den utlovade Säden, och det bör därför vara av stort intresse för alla som nu önskar tillbe Gud. Paulus sade att det innehöll ”en skugga av de goda ting som skall komma”. (Hebréerna 10:1) Han sade detta i samband med att han dryftade de israelitiska prästernas tjänst vid den flyttbara tältboningen, eller tältet för tillbedjan, som kallades ”Jehovas tempel” eller ”Jehovas hus”. (1 Samuelsboken 1:9, 24) Vår uppskattning av den barmhärtiga anordning genom vilken syndiga människor nu kan bli försonade med Gud kan öka genom att vi undersöker den heliga tjänst som utfördes vid Jehovas jordiska hus.
Det Allraheligaste
6. Vad fanns i det Allraheligaste, och hur var Guds närvaro representerad där?
6 ”Den Högste [bor] inte i hus som är gjorda med händer”, förklarar Bibeln. (Apostlagärningarna 7:48) Men ett moln i den innersta delen, som kallades det Allraheligaste, representerade Guds närvaro i hans jordiska hus. (3 Moseboken 16:2) Detta moln lyste av allt att döma klart och försåg det Allraheligaste med ljus. Det var placerat ovanför en helig kista som kallades ”vittnesbördets ark” och som innehöll de stentavlor på vilka några av Guds befallningar till Israel var inristade. På Arkens lock fanns det två keruber av guld med utsträckta vingar, vilka var en bild av andevarelser med hög ställning i Guds himmelska organisation. Det övernaturliga ljusmolnet var placerat ovanför locket på Arken och mellan keruberna. (2 Moseboken 25:22) Detta var en bild av den allsmäktige Guden som tronar på en himmelsk vagn stödd av levande keruber. (1 Krönikeboken 28:18) Det förklarar varför kung Hiskia bad: ”O härars Jehova, Israels Gud, som sitter på keruberna.” — Jesaja 37:16.
Det Heliga
7. Vilka föremål fanns i det Heliga?
7 Den andra avdelningen av tältboningen kallades det Heliga. Till vänster om ingången i den avdelningen stod ett vackert sjuarmat lampställ och till höger ett bord med skådebröd. Rakt fram stod ett altare från vilket doften av brinnande rökelse steg upp. Det stod framför det förhänge som skilde det Heliga från det Allraheligaste.
8. Vilka sysslor utförde prästerna regelbundet i det Heliga?
8 Varje morgon och varje kväll skulle en präst gå in i tältboningen och bränna rökelse på rökelsealtaret. (2 Moseboken 30:7, 8) På morgonen, medan rökelsen brann, skulle han fylla på olja på de sju lamporna som vilade på det gyllene lampstället. På kvällen tändes lamporna för att förse det Heliga med ljus. Varje sabbat skulle en präst lägga 12 färska brödkakor på skådebrödsbordet. — 3 Moseboken 24:4—8.
Förgården
9. För vilket ändamål användes vattenkaret, och vilken lärdom kan vi hämta av detta?
9 Tältboningen hade också en förgård, som var inhägnad av tältduk. I denna förgård fanns det ett stort kar, där prästerna tvättade sina händer och fötter innan de gick in i det Heliga. De skulle också tvätta sig innan de frambar offer på det altare som stod i förgården. (2 Moseboken 30:18—21) Detta krav på renlighet är en kraftig påminnelse för Guds nutida tjänare om att de måste vinnlägga sig om att vara fysiskt, moraliskt, mentalt och andligt rena, om de vill att deras tillbedjan skall vara godtagbar för Gud. (2 Korinthierna 7:1) Med tiden kom icke-israelitiska tempelslavar att sköta vedsamlandet för altaret och vattenhämtningen för karet. — Josua 9:27.
10. Bland annat vilka offer frambars på offeraltaret?
10 Varje morgon och varje kväll brändes en ungbagge upp som offer på altaret tillsammans med ett sädesoffer och ett drickoffer. (2 Moseboken 29:38—41) Andra offer gjordes på speciella dagar. Ibland måste ett offer frambäras på grund av en synd som någon begått. (3 Moseboken 5:5, 6) Vid andra tillfällen kunde en israelit frambära ett frivilligt gemenskapsoffer, av vilket prästerna och den som frambar offret åt vissa delar. Detta visade att syndiga människor kunde få fred med Gud och så att säga njuta av en måltid tillsammans med honom. En bofast främling kunde också bli en tillbedjare av Jehova och få privilegiet att frambära frivilliga offergåvor vid hans hus. Men för att visa Jehova tillbörlig ära kunde prästerna endast ta emot offergåvor av bästa kvalitet. Sädesoffrets mjöl skulle vara finmalet, och offerdjuren skulle vara utan defekt. — 3 Moseboken 2:1; 22:18—20; Malaki 1:6—8.
11. a) Vad gjordes med blodet från djuroffren, och vad pekade detta fram emot? b) Hur betraktar Gud både människors och djurs blod?
11 Blodet från dessa offer fördes till altaret. Det skulle tjäna som en daglig påminnelse för nationen om att de var syndare som behövde en friköpare, vars utgjutna blod för beständigt skulle kunna försona deras synder och rädda dem från döden. (Romarna 7:24, 25; Galaterna 3:24; jämför Hebréerna 10:3.) Detta heliga bruk av blod påminde också israeliterna om att blodet representerar livet och att livet tillhör Gud. Detta är det enda sätt varpå Gud har tillåtit människor att använda blod. — 1 Moseboken 9:4; 3 Moseboken 17:10—12; Apostlagärningarna 15:28, 29.
Försoningsdagen
12, 13. a) Vad var försoningsdagen? b) Vad måste översteprästen göra innan han kunde föra in blodet i det Allraheligaste?
12 En gång om året, på det som kallades försoningsdagen, skulle hela Israels nation, och även den bofaste främlingen som tillbad Jehova, upphöra med allt arbete och fasta. (3 Moseboken 16:29, 30) På denna viktiga dag renades nationen på ett symboliskt sätt från synd för att under ännu ett år åtnjuta ett fredligt förhållande till Gud. Låt oss föreställa oss scenen och betrakta några framträdande drag.
13 Översteprästen är i tältboningens förgård. När han har tvättat sig vid vattenkaret, slaktar han en tjur till offer. Tjurens blod hälls i en skål; det skall användas på ett särskilt sätt för att försona Levis prästerliga stams synder. (3 Moseboken 16:4, 6, 11) Men innan översteprästen gör något mer med offret, måste han göra något annat. Han tar välluktande rökelse (antagligen i ett slags behållare) och brinnande kol från altaret i ett fyrfat. Han träder nu in i det Heliga och går mot förhänget till det Allraheligaste. Han går sakta runt förhänget och ställer sig framför förbundsarken. Utom synhåll för någon annan människa lägger han sedan rökelse på de glödande kolen, och det Allraheligaste fylls med ett moln av vällukt. — 3 Moseboken 16:12, 13.
14. Varför måste översteprästen gå in i det Allraheligaste med blod av två olika djur?
14 Gud är nu villig att visa barmhärtighet och att bli försonad på ett symboliskt sätt. Därför kallades Arkens lock för ”försoningslocket” eller ”nådastolen”. (Hebréerna 9:5, fotnot i NW, studieutgåvan) Översteprästen går ut ur det Allraheligaste eller det Högheliga och tar tjurens blod och går tillbaka in igen. Som det är befallt i Lagen doppar han sitt finger i blodet och stänker det sju gånger framför locket på Arken. (3 Moseboken 16:14) Därefter går han tillbaka till förgården och slaktar en bock, som är ett syndoffer ”för folket”. Han tar med sig något av bockens blod in i det Allraheligaste och gör likadant med det som han hade gjort med tjurens blod. (3 Moseboken 16:15) Andra viktiga tjänster utfördes också på försoningsdagen. Översteprästen skulle till exempel lägga händerna på huvudet på en andra bock och över den bekänna ”Israels söners ... missgärningar”. Denna levande bock leddes sedan ut i vildmarken för att på ett symboliskt sätt bära bort nationens synder. På det sättet kunde det varje år åstadkommas försoning ”för prästerna och för allt folket i församlingen”. — 3 Moseboken 16:16, 21, 22, 33.
15. a) Hur liknade Salomos tempel tältboningen? b) Vad säger Hebréerbrevet om den heliga tjänst som utfördes både i tältboningen och i templet?
15 Den flyttbara tältboningen tjänade, under de 486 första åren av Israels historia som Guds förbundsfolk, som den plats där de skulle tillbe sin Gud, Jehova. Sedan fick Salomo i Israel privilegiet att bygga en permanent byggnad. Även om detta tempel skulle bli större och mer påkostat, följde den byggnadsplan som Gud hade gett samma mönster som den för tältboningen. Templet var precis som tältboningen en bild av en större och mer effektiv anordning för tillbedjan som Jehova, ”och inte någon människa”, skulle uppföra. — Hebréerna 8:2, 5; 9:9, 11.
Det första och det andra templet
16. a) Vilken kärleksfull begäran framförde Salomo, när han invigde templet? b) Hur visade Jehova att han tagit emot Salomos bön?
16 När Salomo invigde detta härliga tempel, framförde han också denna inspirerade begäran: ”På utlänningen, som inte hör till ditt folk Israel och som rentav kommer från ett avlägset land för ditt stora namns ... skull — och de faktiskt kommer och ber, vända mot detta hus, må du för din del då lyssna från himlarna, från din fasta boning, och du kommer helt visst att göra efter allt vad utlänningen ropar till dig om; för att alla jordens folk må känna ditt namn och må frukta dig, liksom ditt folk Israel gör, och må veta att ditt namn har blivit nämnt över detta hus som jag har byggt.” (2 Krönikeboken 6:32, 33) Gud visade på ett otvetydigt sätt att han hade tagit emot Salomos bön vid invigningen. En eldstråle föll ner från himlen och förtärde djuroffren på altaret, och Jehovas härlighet uppfyllde templet. — 2 Krönikeboken 7:1—3.
17. Vad hände till slut med det tempel som Salomo hade byggt, och varför det?
17 Tyvärr förlorade israeliterna sin hälsosamma fruktan för Jehova. Med tiden vanhelgade de hans stora namn genom blodsutgjutelse, avgudadyrkan, äktenskapsbrott och incest och genom att behandla faderlösa, änkor och utlänningar illa. (Hesekiel 22:2, 3, 7, 11, 12, 26, 29) År 607 f.v.t. verkställde Gud därför dom genom att föra upp babyloniska härar för att förstöra templet. De överlevande israeliterna fördes i fångenskap till Babylon.
18. Vilka privilegier kunde vissa icke-israelitiska män som helhjärtat stödde tillbedjan av Jehova få vid det andra templet?
18 Efter 70 år återvände en ångerfull judisk kvarleva till Jerusalem och fick privilegiet att återuppbygga Jehovas tempel. Det är intressant att lägga märke till att på grund av att det rådde brist på präster och leviter som kunde tjäna i detta andra tempel, fick netinimtjänarna, som var avkomlingar av icke-israelitiska tempelslavar, större privilegier som tjänare i Guds hus. Men de blev aldrig jämlika med prästerna och leviterna. — Esra 7:24; 8:17, 20.
19. Vad lovade Gud angående det andra templet, och hur uppfylldes dessa ord?
19 Till en början verkade det som om det andra templet inte skulle bli någonting i jämförelse med det förra templet. (Haggaj 2:3) Men Jehova lovade: ”Jag skall sätta alla nationerna i gungning, och alla nationernas åtråvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet. ... Större kommer härligheten hos detta senare hus att bli än hos det förra.” (Haggaj 2:7, 9) I uppfyllelse av dessa ord fick det andra templet verkligen större härlighet. Det stod kvar 164 år längre än det första templet, och många fler tillbedjare från många fler länder strömmade till dess förgårdar. (Jämför Apostlagärningarna 2:5—11.) I kung Herodes’ dagar började man renovera det andra templet och bygga ut dess förgårdar. Högt beläget på en väldig stenplattform och omgivet av vackra pelargångar kunde det tävla i prakt med det ursprungliga tempel som Salomo hade byggt. Det hade en stor yttre förgård för människor av nationerna som önskade tillbe Jehova. En stenmur skilde denna hedningarnas förgård från de inre förgårdar som var avsedda enbart för israeliter.
20. a) Vad var det som var alldeles speciellt med det återuppbyggda templet? b) Vad visade att judarna betraktade templet på fel sätt, och vad gjorde Jesus därför?
20 Det som var alldeles speciellt med detta andra tempel var att Guds Son, Jesus Kristus, undervisade i dess förgårdar. Men precis som fallet var med det första templet hade judarna i allmänhet inte en rätt syn på sitt privilegium att få vara vårdare av Guds hus. De gick så långt att de lät köpmän göra affärer i hedningarnas förgård. Och människor tilläts att använda templet som genväg, när de skulle bära något från en del av Jerusalem till en annan. Fyra dagar före sin död renade Jesus templet från sådana profana bruk, samtidigt som han sade: ”Är det inte skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla nationerna’? Men ni har gjort det till en rövarhåla.” — Markus 11:15—17.
Gud överger sitt jordiska hus för evigt
21. Vad visade Jesus när det gällde Jerusalems tempel?
21 På grund av att Jesus så här modigt trädde upp till försvar för Guds rena tillbedjan var de judiska religiösa ledarna fast beslutna att döda honom. (Markus 11:18) Jesus visste att han snart skulle bli mördad, och därför sade han till de judiska religiösa ledarna: ”Ert hus lämnas åt er själva.” (Matteus 23:37, 38) Han visade därigenom att Gud snart inte längre skulle godta den form av tillbedjan som utövades i detta tempel i Jerusalem. Det skulle inte längre vara ”ett bönehus för alla nationerna”. När en av Jesu lärjungar riktade hans uppmärksamhet på de praktfulla tempelbyggnaderna, sade han: ”Ser ni inte allt detta? ... Här skall sten alls inte lämnas på sten och inte bli nerriven.” — Matteus 24:1, 2.
22. a) Hur uppfylldes Jesu ord om templet? b) Vad sökte de första kristna i stället för att låta sina förhoppningar kretsa kring en jordisk stad?
22 Jesu profetia uppfylldes 37 år senare, år 70, när de romerska härarna ödelade Jerusalem och dess tempel. Det var ett kraftfullt bevis för att Gud verkligen hade övergett sitt förebildliga hus. Jesus förutsade aldrig att ett nytt tempel skulle byggas i Jerusalem. Så här skrev aposteln Paulus till de hebreiska kristna om den jordiska staden: ”Vi [har] inte en stad som består, utan vi söker ivrigt den kommande.” (Hebréerna 13:14) De första kristna såg fram emot att bli en del av ett ”himmelskt Jerusalem” — Guds stadslika kungarike. (Hebréerna 12:22) Den sanna tillbedjan av Jehova har följaktligen inte längre sitt centrum i ett materiellt tempel på jorden. I följande artikel skall vi behandla den överlägsna anordning som Gud har gjort för alla som önskar tillbe honom ”med ande och sanning”. — Johannes 4:21, 24.
Repetitionsfrågor
◻ Vilket förhållande till Gud förlorade Adam och Eva?
◻ Varför bör olika detaljer i tältboningen intressera oss?
◻ Vad lär vi av olika aktiviteter i tältboningens förgård?
◻ Varför lät Gud sitt tempel ödeläggas?
[Bilder på sidorna 10, 11]
Det av Herodes om- och tillbyggda templet
1. Det Allraheligaste
2. Det Heliga
3. Brännoffersaltaret
4. Det gjutna havet
5. Prästernas förgård
6. Israeliternas förgård
7. Kvinnornas förgård