SVARTSJUKA

Det hebreiska substantivet qin’ạh, som bland annat återges med ”svartsjuka”, kan i Bibelns språkbruk beteckna både en positiv och en negativ egenskap eller känsla. (Ord 14:30; Sak 1:14) Det kan i olika sammanhang förmedla tanken på ”krav på odelad hängivenhet”, ”det att inte tåla någon rivalitet”, ”nitälskan”, ”iver”, ”svartsjuka [rättfärdig eller syndig]”, ”avund”. Det grekiska ordet zẹ̄los har liknande innebörd. (2Kor 11:2; 12:20)

Jehovas svartsjuka. Jehova beskriver sig själv som ”en Gud som kräver odelad hängivenhet”. (2Mo 20:5, not; 5Mo 4:24; 5:9; 6:15) Han säger också: ”Jehova, vars namn är Svartsjuk, är en svartsjuk Gud.” (2Mo 34:14) I vilka situationer är han svartsjuk, och vilken form av svartsjuka handlar det om? Hans svartsjuka är inte som människors missunnsamma, själviska svartsjuka. Han är svartsjuk, eller nitälskande, för sitt heliga namn. Han säger själv: ”Jag skall visa odelad hängivenhet för mitt heliga namn.” (Hes 39:25)

I förbindelse med sitt namn. När man tänker på vad Guds namn står för är det lätt att förstå orsaken till hans ”krav på odelad hängivenhet”. (Hes 5:13) Hans namn representerar allt som är rätt och rättfärdigt. Han äger den högsta graden av helighet, renhet, rättrådighet och lojalitet. (Jes 6:3; Upp 4:8; 16:5) Hela universums existens är beroende av hans suveräna makt, och trohet mot hans suveränitet och hans lagar är av avgörande betydelse för ordningen och freden i hela skapelsen. (Ord 29:2; 1Kor 14:33) Hans svartsjuka är därför en ren svartsjuka som är till nytta för hans skapelser, eftersom deras hängivenhet för honom som den som har skapat dem och förser dem med allt de behöver inte är något som han vinner på. (Job 41:11; Ps 145:16; Rom 11:35; Jak 1:17; Upp 4:11) Men på grund av hans kärlek till rättfärdighet fylls hans hjärta av glädje när hans tjänare står fasta för det som är rättfärdigt och visar honom odelad hängivenhet. (Ord 23:15, 16; 27:11)

På grund av Guds nitälskan för sitt namn kan hans tjänare lita på att han kommer att införa rättfärdiga förhållanden. Han visade sin nitälskan i förbindelse med forntidens Israel, och han förutsäger tillintetgörelsen av de jordiska regeringarna och upprättandet av Fredsfurstens rättvisa och rättfärdiga styre och tillägger: ”Härarnas Jehovas nitälskan skall göra detta.” (Jes 9:6, 7; Sef 3:8, 9)

I förbindelse med rättfärdighet. Jehova är opartisk i sin kärlek till rättfärdighet och i sitt krav på odelad hängivenhet. Mose varnade Guds förbundsfolk, Israel, och sade att om någon övergav förbundet skulle ”Jehovas vrede och hans nitälskan ryka mot den mannen, ... och Jehova ... [skulle] utplåna hans namn under himlen”. (5Mo 29:19–21) Gud sade till den avfälliga, avgudadyrkande och omoraliska staden Jerusalem att han skulle döma den och ge den ”raseriets och svartsjukans blod”. (Hes 16:38; 23:25) Detta inträffade när babylonierna ödelade staden och det tempel som Jehovas namn hade varit förbundet med, ett namn som hade dragits i vanära. Men Jehovas svartsjuka omintetgjorde inte hans avsikter och hans barmhärtighet, eftersom han bevarade en kvarleva som kunde vända åter och bygga upp templet igen.

I förbindelse med sitt folk. Jehova nitälskar svartsjukt för sitt folk, därför att han älskar detta folk och därför att det bär hans heliga namn. I likhet med en äkta man som svartsjukt beskyddar sin hustru därför att han älskar henne säger Jehova till sina tjänare: ”Den som rör vid er, han rör vid min ögonsten.” (Sak 2:8) På grund av allt det onda som nationerna hade gjort mot hans folk förutsade Gud: ”Jag skall svartsjukt nitälska för Sion med stor svartsjuka, och med stort raseri skall jag svartsjukt nitälska för henne.” Han förutsade också att han skulle nitälska för sitt land och visa medömkan med sitt folk. (Sak 8:2; 1:14; Joel 2:18)

Att uppegga Jehova till svartsjuka. Man kan inte lura Jehova när det gäller hans krav på odelad hängivenhet. (Gal 6:7) Sådana som tjänar Jehova men inte ger honom sin odelade hängivenhet och inte älskar honom av hela sitt hjärta och sitt sinne och av hela sin själ och sin styrka försöker tjäna två herrar. Jesus förklarade att följderna av detta handlingssätt skulle bli katastrofala, eftersom sådana tjänare skulle älska den ene och hata den andre. (Mt 6:24) De uppeggar Jehova till svartsjuka. (5Mo 32:16; 1Ku 14:22) I en syn från Jehova fick Hesekiel se en ”svartsjukans symbol”, tydligtvis ett föremål som var förknippat med avgudadyrkan, stå vid ingången till templet. (Hes 8:3, 5) Eftersom invånarna i Juda inte visade Jehova odelad hängivenhet riktade han sin brinnande svartsjuka mot dem.

Aposteln Paulus säger till de kristna: ”Ni kan inte ha andel i ’Jehovas bord’ och i demoners bord. Eller ’eggar vi Jehova till svartsjuka’? Inte är väl vi starkare än han?” (1Kor 10:21, 22; 5Mo 32:21) Han påpekar att om en kristen med vett och vilja bedriver synd sedan han har fått den exakta kunskapen om sanningen, har han inte annat att vänta sig än att drabbas av dom och en ”flammande svartsjuka som skall förtära dem som är i opposition”. (Heb 10:26, 27)

Jesus Kristus. Guds Son stod närmare sin Fader än någon av Guds andra skapelser och kunde bättre än någon annan efterlikna honom och uppenbara honom för andra. Han kunde därför säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Joh 14:9; Mt 11:27; Joh 1:18) Han nitälskade följaktligen i högre grad än någon annan för rättfärdigheten och för sin Faders namn. (Heb 1:9; Ps 45:7) Han visade alltid Jehova odelad hängivenhet. (Mt 4:10; Joh 8:29) När han var här på jorden brann hans hjärta av nitälskan och iver då penningkära köpmän i templet vanärade Jehovas namn. (Joh 2:13–17) Vid det här tillfället uppfyllde han profetian i Psalm 69:9: ”Nitälskan för ditt hus har förtärt mig.” Hans efterföljare kan därför också vara säkra på att han som en uppfyllelse av Psalm 45:3–6 med nitälskan fullständigt skall införa bestående rättfärdighet och rättvisa och se till att Jehovas namn och suveränitet respekteras för alltid.

De som tillber Gud med odelad hängivenhet. Alla sanna tillbedjare av Gud har visat nitälskan i tjänsten för honom och har svartsjukt vakat över hans namn. Profeten Elia utförde kraftgärningar och fick på så sätt många i Israel att vända sig bort från avgudadyrkan och börja tillbe Jehova igen. Han sade: ”Jag har verkligen svartsjukt nitälskat för Jehova, härarnas Gud.” (1Ku 19:10, 14) Pinehas visade en hängivenhet som behagade Gud. Den nitälskan som han visade när han dödade en israelitisk hövding som hade besmittat lägret genom att införa oren baalsdyrkan (som inbegrep fallosdyrkan) ledde till att han räddade Israel från tillintetgörelse. Pinehas, som var en israelitisk präst, utförde den här handlingen därför att han ”inte tålde någon som helst rivalitet” gentemot Jehova. (4Mo 25:11; jfr 2Ku 10:16.)

Den kristna församlingen måste visa en liknande svartsjuk nitälskan, så att inget orent skjuter upp som en ”giftig rot” och vållar svårigheter och besudlar många. (Heb 12:15) Om det i församlingen skulle komma in en fördärvad människa som försöker besudla andra, måste församlingen handla med ”uppriktig iver” och rentvå sig inför Jehova med ”harm” och ”nitälskan”. Den måste ”avlägsna den onde mannen” ur sin krets. (1Kor 5:4, 5, 13; 2Kor 7:11, 12)

Det är därför gott när kristna visar ”en svartsjuka lik Guds” till nytta för sina medkristna. Det betyder att de bör ha en brinnande önskan att göra allt de kan för att hjälpa varandra att hålla fast vid den odelade hängivenheten för Gud och lydnaden för Kristus. Aposteln Paulus liknade sina andliga bröder vid en jungfru som var lovad i äktenskap åt Kristus. Paulus vakade svartsjukt över dem så att de kunde föras fram fläckfria inför Kristus. (2Kor 11:2; jfr Upp 19:7, 8.) Hans nitälskan för dem framgår av många uttryck i hans brev till församlingen i Korinth och till andra. Och att Kristus själv svartsjukt vakar över ”bruden” (Upp 21:9) framgår av de kraftfulla uttalanden som han riktar till församlingarna enligt Uppenbarelseboken, kapitlen 1–3.

Det rätta sättet att uppegga till svartsjuka. Jehova visade barmhärtighet mot Israels folk även efter det att alla utom en liten kvarleva eller rest hade förkastat Messias. Denna kvarleva av troende judar utgjorde de första medlemmarna av den kristna församlingen. Det var den kristna församlingen som nu hade Jehovas ynnest, och inte längre den judiska nationen, som hade förkastats. Jehova gjorde den här förändringen känd genom tecken, under och kraftgärningar. (Heb 2:3, 4) Han öppnade möjligheten för icke-judar att få hans ynnest. Men han stängde inte dörren helt för israeliterna. Som det står i Bibeln: ”Har de [dvs. alla israeliter] snavat så att de fallit fullständigt? Aldrig må det hända! Men på grund av deras felsteg finns det räddning för folk av nationerna, för att uppegga dem till svartsjuka.” (Rom 11:11) Detta var vad Jehova många hundra år tidigare hade förutsagt att han skulle göra, och det ledde till räddning för några. (5Mo 32:21; Rom 10:19) Aposteln Paulus, som var uppriktigt intresserad av sina landsmäns bästa, följde samma princip. Han sade: ”Eftersom jag i själva verket är en apostel för nationerna, ärar jag min tjänst, om jag på ett eller annat sätt skall kunna uppegga dem som är mitt eget kött till svartsjuka och rädda några av dem.” (Rom 11:13, 14; 10:1)

Missriktad nitälskan. Man kan vara uppriktigt nitisk för en sak och likväl handla orätt och misshaga Gud. Många av judarna under det första århundradet gjorde det. De trodde att de kunde uppnå rättfärdighet genom sina egna gärningar under den mosaiska lagen. Men Paulus påpekade att deras nitälskan var missriktad eftersom de saknade exakt kunskap. Därför uppnådde de inte den sanna rättfärdigheten som kommer från Gud. De behövde inse sitt misstag och vända sig till Gud genom Kristus för att uppnå rättfärdighet och bli befriade från lagens fördömelse. (Rom 10:1–10) Saul från Tarsos var en av dessa. Han hade varit ytterst nitisk för judendomen; ”ända till övermått höll [han] i med att förfölja Guds församling och försökte utrota den”. Han hade hållit lagen samvetsgrant som ”en som har bevisat sig klanderfri”. (Gal 1:13, 14; Flp 3:6) Men hans nitälskan för judendomen var en missriktad nitälskan. Han var dock uppriktig i hjärtat, och därför visade Jehova honom oförtjänt omtanke genom Kristus och ledde honom in på den sanna tillbedjans väg. (1Ti 1:12, 13)

Svartsjuka och avundsjuka. En person som visar otillbörlig svartsjuka är ofta misstänksam mot andra utan rimlig orsak och ogillar att någon annan får det som han själv med orätt gör anspråk på. Den som är avundsjuk eller missunnsam är inte tillfreds utan traktar efter det som andra har eller uppnår. När det gäller de hebreiska ord som i de flesta fall återges med ”svartsjuka”, ”nitälskan” och någon gång med ”avund”, är det i regel sammanhanget som avgör vilken betydelse som avses. Det gäller även det motsvarande grekiska ordet. Men det finns också ett särskilt ord på grekiska för ”avund”, nämligen fthọnos. (Se också AVUND.)

Under det första århundradet hade några ärelystna män kommit in i församlingen i Korinth. De riktade allt ljus på sig själva, berömde sig av människor och orsakade splittring i församlingen. Församlingen delades upp i partier som svartsjukt samlades kring vissa människor som de såg upp till och följde. Paulus påpekade att sådan svartsjuka var köttslig, inte andlig. (1Kor 3:3; 2Kor 12:20) Han förklarade att kärleken från Gud inte är otillbörligt svartsjuk utan snarare tillitsfull och hoppfull och alltid handlar med andras intressen i tankarna. (1Kor 13:4, 5, 7)

Den form av svartsjuka som rådde i församlingen i Korinth och som Paulus fördömde är inte rättfärdig. Den representerar inte odelad hängivenhet för Jehova utan är snarare en form av avgudadyrkan som har demoniskt ursprung och leder till avund och stridigheter. Bibeln varnar upprepade gånger för denna form av svartsjuka och visar att den har med hjärtat att göra. Jesu halvbror Jakob skrev: ”Om ni har bitter svartsjuka och stridslystnad i era hjärtan, så skryt inte och ljug inte mot sanningen. Detta är inte den vishet som kommer ner från ovan, utan den jordiska, djuriska, demoniska. Ty där det är svartsjuka och stridslystnad, där är det oordning och allt möjligt ont.” (Jak 3:14–16; Rom 13:13; Gal 5:19–21)

Den orätta formen av svartsjuka har en nedbrytande inverkan på den fysiska hälsan, eftersom ”ett lugnt hjärta är kroppens liv, men svartsjuka är röta i benen”. (Ord 14:30) Svartsjuka är en följd av att man bär på misstänksamhet eller förbittring. Den känslan kan vara mer destruktiv än harm eller vrede eftersom den kan sitta djupare och vara mer ihållande och inte är så lätt att bekämpa. I regel kastar man det sunda förnuftet överbord. (Ord 27:4) Den svartsjuka och det raseri som en bedragen äkta man med rätta är uppfylld av gör att det är uteslutet för den mannen att godta någon som helst ursäkt eller lösen. (Ord 6:32–35)

Den orätta formen av svartsjuka kan driva människor så långt på avvägar att de syndar mot Gud, som fallet var med Josefs tio halvbröder. (1Mo 37:11; Apg 7:9) Den kan leda till att man själv och andra inblandade förlorar livet, som man kan se av det som hände med Datan och Abiram och medlemmar av deras hushåll. (Ps 106:16, 17) Det var också svartsjuka som fick icke troende judar att begå allvarliga illgärningar mot apostlarna och dessutom göra sig skyldiga till hädelse och mordförsök. (Apg 13:45, 50; 14:19)

Svartsjuka inom äktenskapet. Det är bra att vara svartsjuk i förbindelse med sin äkta hälft om det handlar om en tillbörlig form av svartsjuka, ett livligt intresse för den andres bästa. Men en otillbörlig svartsjuka, ogrundad misstro, är inte bra utan vittnar om brist på kärlek. Den formen av svartsjuka kan förstöra ett äktenskap. (1Kor 13:4, 7)

Under den mosaiska lagen fanns det bestämmelser för hur man skulle bete sig om en svartsjuk äkta man misstänkte sin hustru för att i hemlighet ha begått äktenskapsbrott. Om det inte var möjligt att finna de två vittnen som lagen krävde för att bevisa att anklagelsen var sann och för att domarna skulle kunna avkunna dödsstraff, föreskrev lagen att mannen och hustrun skulle träda fram inför Jehovas representant, prästen. Detta utgjorde en vädjan till Jehova, som kände till alla fakta i saken, om att han skulle fälla utslaget. Om kvinnan hade begått äktenskapsbrott, skulle hon som ett direkt straff från Jehova förlora sin fortplantningsförmåga. Om mannens misstankar var ogrundade, måste han erkänna hennes oskuld genom att ha sexuellt umgänge med henne så att hon kunde få barn. (4Mo 5:11–31)

Guds tjänare varnas för avund. Avund eller rivalitet, som är så vanligt i den här världsordningen, hör inte hemma bland Guds tjänare. Den som skrev Predikarens bok sade: ”Jag har sett att all möda och all framgång i arbetet innebär den enes avund [hebr.: qin’ạth] mot den andre. Också detta är tomhet och ett jagande efter vind.” (Pre 4:4; jfr Gal 5:26.)

Om en Guds tjänare är avundsjuk på andras framgångar, ägodelar eller prestationer, kan han utveckla en missunnsamhet och ett habegär som går så långt att han också avundas de onda deras framgång. I Bibeln varnas vi för detta. Den tid de onda har framgång kan tyckas lång, men när Guds tid är inne skall domen snabbt verkställas över dem, som det sägs: ”Bli inte upptänd av vrede över de onda. Avundas [form av qanạ’] inte dem som handlar orätt. Ty likt gräs skall de snabbt vissna.” (Ps 37:1, 2) Om man avundas sådana människor kan det leda till att man efterliknar deras våldsinriktade uppförande, som är avskyvärt för Jehova. (Ord 3:31, 32; 23:17; 24:1, 19; jfr Ps 73:2, 3, 17–19, 21–23.)