Bibelbok nr 2 — 2 Moseboken (Exodus)

Skribent: Mose

Platsen där den skrevs: Vildmarken

Boken fullbordad: 1512 f.v.t.

Omfattar tiden: 1657—1512 f.v.t.

1. a) Vilka är de viktigaste dragen i Andra Moseboken? b) Vilka namn har man gett Andra Moseboken, och vilken berättelse är den en fortsättning på?

DEN spännande berättelsen om de betydelsefulla tecken och under som Jehova utförde, när han befriade folket för sitt namn från förtrycket i Egypten, och om hur han organiserade Israel som sin särskilda egendom, som ”ett kungarike av präster och en helig nation”, jämte inledningen till historien om Israel som en teokratisk nation — det är de viktigaste dragen i den bibelbok som kallas Andra Moseboken eller Exodus. (2 Mos. 19:6) På hebreiska kallas boken Weʼẹl·leh shemọhth, som ordagrant betyder ”och dessa är namnen”, eller bara Shemọhth, ”namn” (pluralis), i enlighet med de inledande orden i boken. I den grekiska Septuaginta-översättningen kallas boken Ẹ·xo·dos, vilket på latin har blivit Ẹxodus, som betyder ”utgång” eller ”uttåg”. Att Andra Moseboken eller Exodus är en fortsättning på berättelsen i Första Moseboken framgår av att skildringen på hebreiska inleds med konjunktionen ”och” samt av att Jakobs söners namn räknas upp på nytt, en uppräkning som är hämtad från den mera fullständiga förteckningen i 1 Moseboken 46:8—27.

2. Vad uppenbarar Andra Moseboken beträffande namnet JEHOVA?

² Andra Moseboken uppenbarar Guds storslagna namn, JEHOVA, i all dess härliga glans och helighet. När Gud skulle ge till känna den djupa innebörden i sitt namn, sade han till Mose: ”JAG KOMMER ATT VISA MIG VARA VAD JAG KOMMER ATT VISA MIG VARA” och tillade att Mose skulle säga till Israel: ”JAG KOMMER ATT VISA MIG VARA [hebreiska: אהיה, ʼEh·jẹh, en form av verbet ha·jạh] har sänt mig till er.” Namnet JEHOVA (יהוה, JHWH) kommer från det besläktade hebreiska verbet ha·wạh, ”bli”, och betyder egentligen ”Han förorsakar (föranleder) att bli”. De mäktiga och skräckinjagande handlingar som Jehova nu grep sig an med att utföra till förmån för sitt folk, Israel, gjorde sannerligen hans namn stort och klädde det i en glänsande härlighet och gjorde det till en åminnelse ”från generation till generation”; det blev namnet som skulle äras till evig tid. Det är framför allt till största nytta att vi känner den underbara historia som hör samman med detta namn och att vi tillber den ende sanne Guden, den Gud som förklarar: ”Jag är Jehova.”a — 2 Mos. 3:14, 15; 6:6.

3. a) Hur vet vi att det är Mose som har skrivit Andra Moseboken? b) När skrevs Andra Moseboken, och vilken period omfattar den?

³ Det är Mose som har skrivit Andra Moseboken, vilket framgår av att boken utgör andra delen av Pentateuken. Boken själv nämner tre tillfällen då Mose skrev på Jehovas befallning. (17:14; 24:4; 34:27) Bibelforskarna Westcott och Hort uppger att Jesus och de kristna bibelskribenterna citerade från eller hänvisade till Andra Moseboken mer än 100 gånger. Jesus sade till exempel: ”Har inte Mose gett er Lagen?” Andra Moseboken skrevs i Sinais vildmark år 1512 f.v.t., ett år efter det att Israels söner hade lämnat Egypten. Den omfattar en tid av 145 år, från Josefs död år 1657 f.v.t. till uppförandet av tältboningen (tabernaklet) för tillbedjan av Jehova år 1512 f.v.t. — Joh. 7:19; 2 Mos. 1:6; 40:17.

4, 5. Vilka arkeologiska vittnesbörd stöder redogörelsen i Andra Moseboken?

⁴ När vi tänker på att de händelser som beskrivs i Andra Moseboken inträffade för omkring 3.500 år sedan, finns det verkligen en förvånansvärd mängd arkeologiska och andra utombibliska vittnesbörd om redogörelsens exakthet. Egyptiska namn används korrekt i Andra Moseboken, och de titlar som nämns stämmer med egyptiska inskrifter. Arkeologin visar att egyptierna hade för sed att låta utlänningar få bo i Egypten men att de höll sig avskilda från dem. Det var vanligt att folk badade i Nilen, som det berättas att Faraos dotter gjorde. Man har hittat tegelstenar med och utan halm. Magiker hade också en framträdande ställning under Egyptens glansdagar. — 2 Mos. 8:22; 2:5; 5:6, 7, 18; 7:11.

⁵ Minnesmärken visar att faraonerna själva körde i spetsen för sina stridsvagnar när de drog ut i strid, och Andra Moseboken anger att Farao på Moses tid följde denna sed. Hans förödmjukelse måste ha blivit mycket stor. Men hur kommer det sig att forntida egyptiska redogörelser inte nämner något om att israeliterna bodde i Egypten eller om den olycka som drabbade landet? Arkeologin har visat att när en ny egyptisk dynasti kom till makten, var det sed att utplåna allt ofördelaktigt ur tidigare redogörelser. Man upptecknade aldrig förödmjukande nederlag. De slag som riktades mot Egyptens gudar, till exempel Nilguden, grodguden och solguden, och som vanärade dessa falska gudar och visade att Jehova är den högste skulle inte ha passat i en stolt nations hävder. — 14:7—10; 15:4.b

6. Med vilka platser blir israeliternas första lägerplatser i allmänhet identifierade?

⁶ Moses 40-åriga tjänst som herde hos Jetro gjorde honom förtrogen med levnadsförhållandena i området och med var det fanns vatten och mat, vilket gjorde honom väl kvalificerad att leda israeliternas uttåg. Den exakta färdvägen för uttåget kan inte spåras med bestämdhet i vår tid, eftersom de olika platser som nämns i skildringen inte med säkerhet kan lokaliseras. Emellertid identifieras Marah, en av de första lägerplatserna på Sinaihalvön, vanligen med Ain Hawara, som ligger 80 kilometer sydsydost om det nutida Suez. Elim, som var den andra lägerplatsen, identifieras traditionellt med Wadi Gharandel, omkring 88 kilometer sydsydost om Suez. Det är av intresse att denna nutida plats är känd som en vattningsplats med vegetation och palmer, och det får oss att tänka på Bibelns Elim, som hade ”tolv vattenkällor och sjuttio palmer”.c Trovärdigheten i Moses skildring är emellertid inte beroende av att arkeologer kan lokalisera de platser han nämner. — 15:23, 27.

7. Vilka andra vittnesbörd bekräftar att Andra Moseboken är inspirerad?

⁷ Redogörelsen för uppförandet av tältboningen (tabernaklet) på slätterna framför Sinai stämmer med de lokala förhållandena. En forskare säger: ”I fråga om formen, konstruktionen och materialet hör tabernaklet helt och hållet hemma i vildmarken. Det träslag som användes vid uppförandet finns i överflöd där.”d Vare sig de många yttre vittnesbörden gäller namn, seder och bruk, religion, platser, geografi eller material, bekräftar de den inspirerade redogörelsen i Andra Moseboken, som nu är omkring 3.500 år gammal.

8. Vad visar att Andra Moseboken är en inspirerad och nyttig bok som är nära förbunden med resten av Skriften?

⁸ Andra bibelskribenter hänvisar gång på gång till Andra Moseboken och påvisar dess profetiska betydelse och värde. Över 900 år senare skrev Jeremia om ”den sanne Guden, den store, den väldige”, vars namn är ”härars Jehova” och som grep sig an med att föra sitt folk Israel ut ur Egypten ”med tecken och med under och med stark hand och med uträckt arm och med stor förskräckelse”. (Jer. 32:18—21) Mer än 1.500 år senare grundade Stefanus mycket av sitt gripande vittnesbörd, som ledde till hans martyrdöd, på upplysningar i Andra Moseboken. (Apg. 7:17—44) I Hebréerna 11:23—29 nämns Mose som ett exempel på tro, och vid många andra tillfällen hänvisar Paulus till Andra Moseboken, när han tar fram exempel och varningar som också gäller oss i denna tid. (Apg. 13:17; 1 Kor. 10:1—4, 11, 12; 2 Kor. 3:7—16) Allt detta hjälper oss att inse hur de olika delarna i Bibeln griper in i varandra och hur varje del bidrar till uppenbarandet av Jehovas uppsåt på ett sätt som är till nytta för oss.

BOKENS INNEHÅLL

9. Under vilka omständigheter föds och uppfostras Mose?

⁹ Jehova ger Mose hans uppdrag, framhäver sitt åminnelsenamn (1:1—4:31). Sedan Andra Moseboken har angett namnen på Israels söner som kom ner till Egypten, berättar den om Josefs död. Med tiden uppstår en ny kung över Egypten. När han ser att israeliterna fortsätter att ”föröka sig och att bli mäktigare med osedvanlig snabbhet”, tillgriper han undertryckande åtgärder, vilka inbegriper tvångsarbete, och försöker minska Israels manliga befolkning genom att befalla att alla nyfödda gossebarn skall dräpas. (1:7) Det är under dessa omständigheter som en son föds åt en israelit av Levis hus. Detta barn är det tredje i familjen. När han är tre månader gammal, gömmer hans mor honom i en ark eller kista av papyrusgräs i vassen vid Nilens strand. Faraos dotter finner honom; hon tycker om pojken och adopterar honom. Hans egen mor blir hans amma, och han växer följaktligen upp i ett israelitiskt hem. Senare förs han till Faraos hov. Han får namnet Mose, som betyder ”uppdragen [dvs. den ur vattnet uppdragne (räddade)]”. — 2 Mos. 2:10; Apg. 7:17—22.

10. Vilka händelser leder till att Mose får i uppdrag att utföra en speciell tjänst?

¹⁰ Denne Mose är intresserad av sina medisraeliters välfärd. Han dödar en egyptier för att denne har misshandlat en israelit. Till följd av detta måste han fly, och så kommer han till Midjans land. Där gifter han sig med Sippora, dotter till Jetro, prästen i Midjan. Med tiden blir Mose far till två söner, Gersom och Elieser. Sedan Mose har tillbringat 40 år i vildmarken, får han, i en ålder av 80 år, i uppdrag av Jehova att utföra en speciell tjänst för att helga Jehovas namn. En dag, medan Mose vaktar Jetros småboskap nära Horeb, ”den sanne Gudens berg”, ser han en törnig buske som brinner utan att bli förtärd. När han går fram för att undersöka den närmare, talar en av Jehovas änglar till honom och underrättar honom om att det är Guds uppsåt att föra sitt folk, ”Israels söner, ut ur Egypten”. (2 Mos. 3:1, 10) Mose skall vara det redskap som Jehova använder för att befria Israel ur slaveriet i Egypten. — Apg. 7:23—35.

11. I vilken särskild bemärkelse gör Jehova nu sitt namn känt?

¹¹ Mose frågar sedan hur han skall förklara för Israels söner vem Gud är. Det är här som Jehova för första gången gör sitt namns verkliga innebörd känd, i det han förbinder det med sitt särskilda uppsåt och tillkännager att han skall göra det till ett namn som skall bli ihågkommet. ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’JAG KOMMER ATT VISA MIG VARA har sänt mig till er. ... Jehova, era förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.’” Hans namn, Jehova, visar att han är den som genomför sitt uppsåt i förbindelse med det folk som hans namn är nämnt över. Till detta folk, Abrahams avkomlingar, skall han ge det land som utlovades åt deras förfäder, ”ett land som flyter av mjölk och honung”. — 2 Mos. 3:14, 15, 17.

12. Vad förklarar Jehova för Mose beträffande befriandet av israeliterna, och hur reagerar folket på de tecken som Mose och Aron utför?

¹² Jehova förklarar för Mose att kungen i Egypten inte kommer att låta israeliterna dra ut i frihet och att Han därför först måste slå Egypten med alla sina underbara gärningar. Mose får lov att använda sin bror Aron som talesman, och de får tre tecken, som de skall utföra för att övertyga israeliterna om att de kommer i Jehovas namn. På färden till Egypten måste Moses son omskäras för att ett dödsfall inte skall inträffa i familjen, och detta påminner Mose om Guds krav. (1 Mos. 17:14) Mose och Aron församlar de äldre männen bland Israels söner och underrättar dem om att det är Jehovas uppsåt att föra dem ut ur Egypten och leda dem till det utlovade landet. Mose och Aron utför tecknen, och folket tror på dem.

13. Vad blir resultatet av Moses första möte med Farao?

¹³ Plågorna över Egypten (5:1—10:29). Mose och Aron går nu in till Farao och tillkännager att Jehova, Israels Gud, har sagt: ”Sänd i väg mitt folk.” I hånfull ton svarar den stolte Farao: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst och sända i väg Israel? Jag känner över huvud taget inte Jehova, och vad mera är, jag ämnar inte sända i väg Israel.” (5:1, 2) I stället för att frige israeliterna pålägger han dem tyngre bördor. Jehova förnyar emellertid sina löften om befrielse och förbinder återigen befrielsen med helgandet av sitt namn: ”Jag är Jehova. ... Jag kommer verkligen att visa mig vara Gud för er. ... Jag är Jehova.” — 6:6—8.

14. Hur blir egyptierna tvingade att erkänna ”Guds finger”?

¹⁴ Det tecken Mose utför inför Farao genom att han låter Aron kasta sin stav på marken, så att den blir en stor orm, lyckas Egyptens magiutövande präster göra efter. Fastän deras ormar blir uppslukade av Arons stora orm, förblir Faraos hjärta ändå förstockat. Jehova riktar nu tio svåra slag mot Egypten, det ena efter det andra. Först förvandlas deras flod, Nilen, och allt vatten i Egypten till blod. Sedan kommer en plåga med grodor över dem. När det gäller dessa båda plågor, kan de magiutövande prästerna åstadkomma samma sak, men inte när det gäller den tredje plågan, som består av mygg som kommer på människor och djur. Egyptens präster måste erkänna att detta är ”Guds finger”. Farao sänder emellertid inte i väg Israel. — 8:19.

15. Vilka plågor drabbar endast egyptierna, och vilken är den enda orsaken till att Jehova låter Farao bestå?

¹⁵ De tre första plågorna drabbar egyptierna och israeliterna i lika mån, men från och med den fjärde är det bara egyptierna som drabbas medan israeliterna går fria, eftersom de står under Jehovas beskydd. Den fjärde plågan består av väldiga svärmar av styngflugor. Sedan kommer pest över all Egyptens boskap, och därnäst bölder med blåsor som bryter ut på människor och djur, så att inte ens de magiutövande prästerna förmår träda fram inför Mose. Jehova låter återigen Faraos hjärta bli förstockat och kungör för honom genom Mose: ”Men i själva verket har jag av denna orsak låtit dig bestå: för att visa dig min makt och i syfte att få mitt namn förkunnat på hela jorden.” (9:16) Mose tillkännager nu för Farao nästa plåga, ”ett mycket svårt hagel”, och här anger Bibeln för första gången att några bland Faraos tjänare fruktar Jehovas ord och handlar i enlighet med det. Åttonde och nionde plågan — en invasion av gräshoppor och ett tjockt mörker — kommer i snabb följd, och den förstockade, uppretade Farao hotar Mose med döden, om han försöker se hans ansikte igen. — 9:18.

16. Vad befaller Jehova beträffande påsken och de ojästa kakornas högtid?

¹⁶ Påsken och de förstföddas död (11:1—13:16). Jehova låter nu kungöra: ”En plåga till ämnar jag låta komma över Farao och Egypten” — de förstföddas död. (11:1) Han påbjuder att månaden abib skall vara den första av Israels månader. På tionde dagen skall de ta ett felfritt årsgammalt djur av hankön bland fåren eller getterna och slakta det på fjortonde dagen. Den kvällen måste de ta djurets blod och stänka det på båda dörrposterna och dörröverstycket, och sedan måste de stanna kvar inne i huset och äta det stekta djuret, på vilket inget ben får slås sönder. Det får inte finnas någon surdeg i huset, och de måste äta med hast, fullt påklädda och redo för uppbrott. Påsken skall tjäna som en åminnelse, en högtid åt Jehova, i generation efter generation. Den skall följas av en sju dagar lång högtid, de ojästa kakornas högtid. De måste också utförligt förklara innebörden av allt detta för sina söner. (Senare ger Jehova ytterligare anvisningar beträffande dessa högtider, och han befaller att alla Israels förstfödda av hankön, både människor och djur, måste helgas åt honom.)

17. Vilka händelser gör detta till en natt att minnas?

¹⁷ Israel gör som Jehova befaller. Sedan slår olyckan till! Vid midnatt dräper Jehova alla förstfödda i Egypten, men han går förbi Israels förstfödda och befriar dem. ”Gå bort från mitt folks mitt”, ropar Farao. Och egyptierna börjar driva på folket för att snabbt få dem i väg. (12:31, 33) Israeliterna drar inte i väg tomhänta, för de begär av egyptierna föremål av silver och guld jämte kläder, vilket de också får. De tågar ut ur Egypten i stridsformering, till ett antal av 600.000 kraftfulla män tillsammans med sina familjer, en stor blandad hop av icke-israeliter och ett talrikt djurbestånd. Detta markerar slutet på de 430 åren som sträcker sig från det att Abraham gick över Eufrat för att dra in i Kanaans land. Det är sannerligen en natt som är värd att minnas. — 2 Mos. 12:40, andra fotnoten i NW, studieutgåvan; Gal. 3:17.

18. Vilken höjdpunkt når helgandet av Jehovas namn vid Röda havet?

¹⁸ Jehovas namn helgat vid Röda havet (13:17—15:21). Jehova vägleder israeliterna om dagen i en molnpelare och om natten i en eldpelare. Han för dem nu ut på vägen över Sukkot. Återigen blir Faraos hjärta förstockat, och han förföljer dem med sina bästa stridsvagnar och tror sig ha fångat dem i en fälla vid Röda havet. Mose förmanar folket och säger: ”Var inte rädda. Stå fasta och se Jehovas räddning, som han kommer att utföra för er i dag.” (14:13) Jehova får sedan havet att dra sig tillbaka, så att vattenmassorna står som murar och bildar en fri passage, genom vilken Mose leder israeliterna i trygghet över till östra stranden. Faraos väldiga skaror rusar ut efter dem, men blir fångade i en fälla och dränkta då vattenmassorna vänder tillbaka. Vilken höjdpunkt på helgandet av Jehovas namn! Vilken stor orsak att glädjas i honom! Denna glädje uttrycks sedan i Bibelns första stora segersång: ”Låt mig sjunga till Jehova, för han har blivit högt upphöjd. Hästen och dess ryttare har han vräkt i havet. Min styrka och min makt är Jah, för han tjänar mig till räddning. ... Jehova kommer att härska som kung till obestämd tid, ja för evigt.” — 15:1, 2, 18.

19. Vilka händelser inträffar under vandringen till Sinai?

¹⁹ Jehova ingår lagförbundet vid Sinai (15:22—34:35). Under Jehovas ledning färdas Israel i etapper, från lägerplats till lägerplats, mot Sinai, den sanne Gudens berg. När folket knotar på grund av det bittra vattnet i Marah, gör Jehova det sött åt dem. När de längre fram knotar över bristen på kött och bröd, förser han dem med vaktlar om kvällen och sött manna, som ligger som dagg på marken, om morgonen. Detta manna skall tjäna som bröd åt israeliterna under de följande 40 åren. För första gången i historien påbjuder Jehova också att man skall fira en vilodag eller sabbat, och därför låter han israeliterna samla dubbelt så mycket manna den sjätte dagen men låter inget manna falla den sjunde dagen. Han skaffar också fram vatten åt dem i Refidim och strider för dem mot Amalek, och han låter Mose skriva ner hans domslut att Amalek skall bli fullständigt utplånat.

20. Hur blir Israel bättre organiserat?

²⁰ Moses svärfar, Jetro, kommer nu till honom med hans hustru och hans två söner. Tiden har nu kommit då Israel måste bli bättre organiserat, och Jetro bidrar med några goda, praktiska råd. Han råder Mose att inte själv bära hela bördan, utan att förordna dugliga, gudfruktiga män till att döma folket som föreståndare för skaror på tusen, hundra, femtio och tio. Mose följer hans råd, och nu är det bara de svåra rättssakerna som dras inför honom.

21. Vilket löfte ger Jehova därefter, men på vilka villkor?

²¹ Inom tre månader efter uttåget slår Israel läger i Sinais vildmark. Där ger Jehova dem följande löfte: ”Och nu, om ni noggrant lyder min röst och verkligen håller mitt förbund, då kommer ni sannerligen att bli min särskilda egendom ur alla andra folk, för hela jorden tillhör mig. Och ni, ni kommer att bli mig ett kungarike av präster och en helig nation.” Folket lovar: ”Allt vad Jehova har talat är vi villiga att göra.” (19:5, 6, 8) Efter det att Israel har helgat sig, stiger Jehova på tredje dagen ner på berget och får det att ryka och skälva.

22. a) Vilka befallningar inbegrips i de Tio Orden? b) Vilka andra lagar föreläggs Israel, och hur förs nationen in i lagförbundet?

²² Jehova ger sedan israeliterna de Tio Orden (också kända som de tio budorden eller tio Guds bud). De betonar odelad hängivenhet för Jehova och förbjuder andra gudar, bilddyrkan och att man tar upp Jehovas namn på ett ovärdigt sätt. Israeliterna blir befallda att utföra tjänst i sex dagar i veckan och sedan hålla en sabbat åt Jehova och att ära sin far och sin mor. Lagar mot mord, äktenskapsbrott, stöld, falskt vittnesmål och begärelse fullbordar de Tio Orden. Jehova förelägger dem sedan en rad lagar, ett rättesnöre som skall gälla den nya nationen i frågor som rör slaveri, överfall, skador, ersättningsskyldighet, stöld, brandskada, falsk tillbedjan, förförelse, oriktig behandling av änkor och faderlösa, lån och många andra angelägenheter. Sabbatslagar utfärdas, och det ges förordningar om tre årliga högtider för tillbedjan av Jehova. Mose skriver sedan ner Jehovas ord, offer frambärs, och hälften av blodet stänks på altaret. Förbundsboken föreläses för folket, och sedan de återigen har intygat att de är villiga att lyda, stänks resten av blodet på boken och på allt folket. På så sätt ingår Jehova lagförbundet med Israel genom medlaren Mose. — Hebr. 9:19, 20.

23. Vilka anvisningar ger Jehova Mose på berget?

²³ Mose går sedan upp till Jehova på berget för att ta emot Lagen. Under loppet av 40 dagar och nätter får han detaljerade anvisningar om vilka material som skall användas till tältboningen och exakt hur inventarierna skall vara utformade, samt noggranna beskrivningar beträffande själva tältboningens delar och mått och mönstret till prästernas kläder, däribland Arons turban med en plåt av rent guld som skall ha inskriften ”Helighet tillhör Jehova”. Prästerskapets installation och tjänst beskrivs i detalj, och Mose blir påmind om att sabbaten skall vara ett tecken mellan Jehova och Israels söner ”till obestämd tid”. Mose får sedan Vittnesbördets två tavlor, som det är skrivet på med ”Guds finger”. — 2 Mos. 28:36; 31:17, 18.

24. a) Vilken synd begår folket, och vad blir följden? b) Hur uppenbarar Jehova därefter sitt namn och sin härlighet för Mose?

²⁴ Under tiden blir folket otåligt och begär att Aron skall göra en gud som kan gå framför dem. Aron går med på det och formar en guldkalv, som folket tillber vid vad han kallar ”en högtid åt Jehova”. (32:5) Jehova talar om att utrota Israel, men Mose lägger sig ut för israeliterna, fastän han själv är så vred att han slår sönder tavlorna. Levis söner träder nu upp på den rena tillbedjans sida och dödar 3.000 av de festande avgudadyrkarna. Jehova låter dessutom en plåga drabba folket. Sedan Mose har bönfallit Gud om att fortsätta att leda sitt folk, får han veta att han kan få se en glimt av Guds härlighet, och han får anvisning om att hugga ut två andra tavlor, på vilka Jehova återigen kommer att skriva de Tio Orden. När Mose går upp på berget för andra gången, förkunnar Gud sitt namn Jehova för honom medan Han går förbi: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden.” (34:6, 7) Sedan tillkännager han sitt förbunds villkor, och Mose skriver ner dem, såsom vi har dem i våra dagar i Andra Moseboken. När Mose kommer ner från berget Sinai, utsänder hans ansiktes hud strålar på grund av Jehovas uppenbarade härlighet. Därför måste han sätta en slöja över sitt ansikte. — 2 Kor. 3:7—11.

25. Vad säger berättelsen om tältboningen och det ytterligare uppenbarandet av Jehovas härlighet?

²⁵ Uppförandet av tältboningen (35:1—40:38). Mose sammankallar sedan israeliterna och överlämnar Jehovas ord till dem. Han berättar för dem att de som har ett villigt hjärta har privilegiet att få bidra till tältboningen och att de som är visa i hjärtat har privilegiet att få utföra arbete på den. Snart meddelas det Mose: ”Folket kommer med mycket mer än vad tjänsten kräver för det arbete som Jehova har befallt skall utföras.” (36:5) Under Moses ledning börjar arbetare som är fyllda av Jehovas ande att förfärdiga tältboningen, dess utrustning och alla kläderna åt prästerna. Ett år efter uttåget är tältboningen fullbordad och uppsatt på slätten framför berget Sinai. Jehova visar sitt godkännande av detta mötestält genom att övertäcka det med sitt moln och genom att uppfylla det med sin härlighet, så att Mose inte kan gå in i det. Genom detta moln, som om natten lyser som en eld, tillkännager Jehova att han vägleder israeliterna under alla deras vandringar. Vi har nu kommit fram till år 1512 f.v.t., och här slutar Andra Mosebokens redogörelse. Jehovas namn har på ett storslaget sätt blivit helgat genom de underbara gärningar han har utfört till nytta för Israel.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

26. a) Hur befäster Andra Moseboken vår tro på Jehova? b) Hur förökas vår tro av de hänvisningar till Andra Moseboken som finns i de kristna grekiska skrifterna?

²⁶ Andra Moseboken uppenbarar först och främst Jehova som den store Befriaren och Organisatören och den som fullbordar sitt storslagna uppsåt. Den befäster därigenom vår tro på honom. Denna tro stärks ytterligare, när vi studerar de många hänvisningarna till Andra Moseboken i de kristna grekiska skrifterna. Vi blir uppmärksammade på uppfyllelsen av många drag i lagförbundet. Vi får uppståndelsehoppet bekräftat och blir påminda om Jehovas föranstaltningar för att uppehålla sitt folk; vi får riktlinjer för kristen hjälpverksamhet och vägledning om barns respekt för föräldrar; vi får också reda på kraven för att vinna liv och den rätta synen på rättvis vedergällning. Lagen sammanfattades slutligen i två bud om att älska Gud och nästan. — Matt. 22:32; — 2 Mos. 4:5; Joh. 6:31—35 och 2 Kor. 8:15; — 2 Mos. 16:4, 18; Matt. 15:4 och Ef. 6:2; — 2 Mos. 20:12; Matt. 5:26, 38, 39; — 2 Mos. 21:24; Matt. 22:37—40.

27. Till vilken nytta för den kristne är den historiska redogörelsen i Andra Moseboken?

²⁷ I Hebréerna 11:23—29 läser vi om Moses och hans föräldrars tro. Genom tro lämnade han Egypten, genom tro firade han påsken, och genom tro ledde han Israel genom Röda havet. Israeliterna blev döpta till Mose och åt andlig mat och drack andlig dryck. De såg framåt mot den andliga klippan, Kristus, men de fick likväl inte Guds godkännande, eftersom de satte Gud på prov och blev avgudadyrkare, bedrev otukt och knotade. Paulus förklarar att detta utgör ett varnande exempel för de kristna i våra dagar: ”Nu fortsatte dessa ting att hända med dem såsom exempel, och de blev nerskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit. Följaktligen må den som menar att han står se till att han inte faller.” — 1 Kor. 10:1—12; Hebr. 3:7—13.

28. Hur har de skuggbilder som Lagen och påskalammet utgjorde blivit verklighet?

²⁸ Mycket av den djupa andliga innebörden i Andra Moseboken och många av bokens profetiska drag förklaras i Paulus’ skrifter, särskilt i Hebréerna, kapitel 9 och 10. ”Ty eftersom Lagen har en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens själva gestalt, kan människor aldrig med samma slaktoffer år efter år, som de ständigt frambär, göra dem som träder fram med dem fullkomliga. (Hebr. 10:1) Vi är därför intresserade av att få lära känna skuggan och förstå verkligheten. Kristus ”har framburit ett enda slaktoffer för synder för beständigt”. Han beskrivs som ”Guds Lamm”. Inte ett enda ben på detta ”Lamm” slogs sönder, något som exakt svarade mot förebilden. Aposteln Paulus gör följande kommentar: ”Vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens ojästa kakor.” — Hebr. 10:12; Joh. 1:29; och 19:36 — 2 Mos. 12:46; 1 Kor. 5:7, 8 — 2 Mos. 23:15.

29. a) Påvisa kontrasten mellan lagförbundet och det nya förbundet. b) Vilka offer frambär nu de andliga israeliterna till Gud?

²⁹ Jesus blev medlaren för ett nytt förbund, liksom Mose hade varit medlare för lagförbundet. Kontrasten mellan dessa förbund förklaras också tydligt av aposteln Paulus, som talar om det ”handskrivna dokumentet ... , vilket bestod av förordningar”, och säger att det har tagits ur vägen genom Jesu död på tortyrpålen. Den uppståndne Jesus är såsom överstepräst ”en offentlig tjänare på den heliga plats och i det sanna tält, som Jehova har uppfört och inte någon människa”. Prästerna utförde enligt Lagen ”helig tjänst till en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”, enligt den mönsterbild som gavs genom Mose. ”Men nu har Jesus erhållit en förnämligare offentlig tjänst, så att han också är medlaren för ett i motsvarande grad bättre förbund, som blivit lagligt stadfäst på bättre löften.” Det gamla lagförbundet blev föråldrat och avskaffades som en lagsamling som förrättade tjänst till död. Om de judar som inte förstår detta sägs det att de har fått sina uppfattningsförmågor avtrubbade, men de troende, som inser att det andliga Israel har kommit in under ett nytt förbund, kan ”med obeslöjat ansikte” återspegla Jehovas härlighet, eftersom de har gjorts tillräckligt kvalificerade att vara detta nya förbunds tjänare. Med ett renat samvete kan dessa frambära sitt ”lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. — Kol. 2:14; Hebr. 8:1—6, 13; 2 Kor. 3:6—18; Hebr. 13:15; 2 Mos. 34:27—35.

30. Vad utgjorde israeliternas befrielse och upphöjandet av Jehovas namn i Egypten förebilder till?

³⁰ Andra Moseboken upphöjer Jehovas namn och suveränitet och pekar mot en härlig befrielse för den kristna nationen, det andliga Israel. Till denna nation sägs det: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom, för att ni vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. En gång var ni ju inte ett folk, men nu är ni Guds folk.” Den makt Jehova har visat genom att församla sitt andliga Israel ut ur världen för att upphöja sitt namn är inte mindre mirakulös än den makt han visade till förmån för sitt folk i det forntida Egypten. När Jehova lät Farao förbli vid liv för att visa honom sin makt och för att Hans namn skulle bli förkunnat, skildrade han profetiskt ett långt större vittnesbörd som hans kristna vittnen skulle avlägga. — 1 Petr. 2:9, 10; Rom. 9:17; Upp. 12:17.

31. Vilka profetiska bilder av ett kungarike och av Jehovas närvaro finns i Andra Moseboken?

³¹ På grundval av Skriften kan vi således säga att den nation som bildades under Mose pekade framåt mot en ny nation under Kristus och mot ett kungarike som aldrig skall skakas. Med tanke på detta uppmuntras vi att ”ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och vördnad”. Liksom Jehovas närvaro uppfyllde tältboningen i vildmarken, lovar han att för evigt vara närvarande hos dem som fruktar honom: ”Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. ... Skriv, därför att dessa ord är trovärdiga och sanna.” Andra Moseboken är sannerligen en viktig och nyttig del av den bibliska redogörelsen. — 2 Mos. 19:16—19 — Hebr. 12:18—29; 2 Mos. 40:34 — Upp. 21:3, 5.

[Fotnoter]