HUS

Ordet ”hus” (hebr.: bạjith; grek.: oikos el. oikịa) används i flera betydelser i Bibeln. Det kan bland annat beteckna 1) ett hushåll eller en mans avkomlingar (1Mo 12:1; 17:13, 23; Ob 17, 18; Mik 1:5), 2) ett boningshus (1Mo 19:2–4), 3) ett fängelse eller, i överförd bemärkelse, ett land där man är i slaveri (1Mo 40:3, 14; 2Mo 13:3), 4) fåglars och andra djurs bon (Job 39:6; Ps 104:17), 5) en spindelväv (Job 8:14), 6) ett kungligt residens eller ett palats (2Sa 5:11; 7:2), 7) en prästsläkt (1Sa 2:35), 8) en kunglig dynasti (1Sa 25:28; 2Sa 7:11), 9) Jehovas tältboning eller tempel, både i bokstavlig och i bildlig bemärkelse (2Mo 23:19; 34:26; 1Ku 6:1; 1Pe 2:5), 10) Jehovas boning, själva himlen (Joh 14:2), 11) en avgudahelgedom (Dom 9:27; 1Sa 5:2; 1Ku 16:32; 2Ku 5:18), 12) människans förgängliga fysiska kropp (Pre 12:3; 2Kor 5:1–4), 13) den oförgängliga andliga kroppen (2Kor 5:1), 14) den gemensamma graven (Job 17:13 [bạjith är här återgivet med ”hem”]; Pre 12:5), 15) en sammanslutning av hantverkare som har samma yrke (1Kr 4:21) och 16) ett statsarkiv, en byggnad där statshandlingar förvaras (Esr 6:1).

En form av det hebreiska ordet för hus (bạjith) utgör ofta en del av ett egennamn, som i ”Betel” (som betyder ”Guds hus”) och ”Betlehem” (som betyder ”brödhus”).

Byggnadsmaterial och byggmetoder. I forntiden fanns det olika typer av boningshus, liksom det finns i dag. Byggmetoderna varierade från period till period och i förhållande till byggarens ekonomiska situation och de material han hade tillgång till. När Babel byggdes använde man till exempel tegel i stället för sten, och ”asfalt tjänade som murbruk”. (1Mo 11:3)

Många av israeliterna flyttade in i de hus som kanaanéerna hade drivits bort från och använde troligen kanaanéernas byggmetoder i många år. (5Mo 6:10, 11) Man föredrog tydligtvis stenhus (Jes 9:10; Am 5:11), eftersom de var stabilare och gav bättre skydd mot inkräktare än hus som var byggda av lertegel, som inbrottstjuvar lätt kunde ta sig in i genom att göra hål i väggen (jfr Job 24:16). I låglandet, där det var ont om kalksten och sandsten av god kvalitet, byggde man dock bostäder av soltorkat eller ugnsbränt tegel. Till bjälkar och sparrar använde man sykomorträ, enträ och, i synnerhet i de finare husen, cederträ. (HV 1:17; Jes 9:10)

Arkeologer har grävt ut ruiner av åtskilliga typer av gamla palestinska boningshus. Ofta fanns det en ugn på gården och ibland också en brunn eller en cistern. (2Sa 17:18) Ruinerna visar att husen varierade mycket i storlek. Ett av husen var bara 5 × 5 m, men ett annat var 32 × 30 m. Rummen var ofta kvadratiska, med väggar på mellan 3,5 och 4,5 m.

En del hus byggdes ovanpå breda stadsmurar. (Jos 2:15) Men helst byggde man på klippgrund (Mt 7:24), och i regel lade man först två, tre lager av natursten innan man byggde vidare med lertegel. Om ett hus inte kunde byggas på klippgrund lade man ofta en solid grund som gick lika långt ner i marken som grundmuren gick ovanför marken. Vissa grunder gjordes av stora, ohuggna stenar, och mellanrummen fylldes med småsten; andra gjordes av huggen sten. Ett lertegelhus som grävts ut hade en grundmur av sten som var över 50 cm hög; ett annat hade en grundmur som var ca 1 m hög. I några fall var husväggarna ca 1 m tjocka. Ofta putsades ytterväggarna med ett slags vit kalk (Hes 13:11, 15), och lertegelväggar som vette ut mot gatan kläddes ibland med småsten för att ytan skulle skyddas.

Byggnadsstenarna lades i rak linje med fint avjämnade och noga inpassade hörnstenar och hölls ihop av dessa. (Jfr Ps 118:22; Jes 28:16.) Som murbruk använde man i regel en blandning av lera och halm. Ibland tillsattes också kalk, aska, pulvriserade lerskärvor, krossade snäckskal eller krossad kalksten. Denna blandning användes för att foga samman stenarna och som puts på innerväggar. (3Mo 14:41, 42) Ibland var stenarna så fint avjämnade att murbruk inte behövdes.

Golv. Golv och gårdsplaner bestod av hårt stampad jord, eller också hade de en beläggning av sten, tegel eller kalk. En fördjupning i golvet tjänade vanligtvis som eldstad; finare hus värmdes upp med kolpannor. (Jer 36:22, 23) Röken steg upp genom ett hål i taket. (Hos 13:3) I praktfullare hus kunde rummen ha trägolv, som i fallet med templet. (1Ku 6:15)

Fönster. Rektangulära öppningar i väggarna tjänade som fönster, och åtminstone några av dessa var så stora att en människa kunde komma igenom dem. (Jos 2:15; 1Sa 19:12; Apg 20:9) En del fönster, i synnerhet de som vette ut mot gatan, var försedda med galler. (Dom 5:28; Ord 7:6)

Dörrar. Dörrar var vanligtvis gjorda av trä och vände sig på tappar (Ord 26:14) inpassade i tapphål i överstycket och tröskeln av trä eller sten. De två upprättstående dörrposterna var av trä. (2Mo 12:22, 23) Vissa hus hade två ingångar, men vanligtvis fanns det bara en dörr från gatan in till gården, och från gården kunde man nå alla rummen i huset.

Interiör. I finare hem var väggarna ofta panelade med cederträ eller andra dyrbara träslag och bestrukna med cinnober. (Jer 22:14; Hag 1:4) I de rikas ”elfenbenshus” hade rummen tydligtvis träpanel med inläggningar av elfenben. (1Ku 22:39; Am 3:15) Förutom olika slags köksredskap, kärl, korgar och andra hushållsföremål hörde också möbler som sängar, stolar, bord och lampställ till husets inredning. (Jfr 2Sa 4:11; 2Ku 4:10; Ps 41:3; Mt 5:15.) I vissa välbärgade hem hade möblerna inläggningar av elfenben, guld och silver. (Jfr Est 1:6; Am 3:12; 6:4.)

Tak och takkamrar. De flesta tak var platta, och i den mosaiska lagen krävdes det att israeliterna skulle sätta ett räcke kring taket för att förhindra olyckor. (5Mo 22:8) En svag lutning på taket gjorde att regnvattnet rann av. Taket vilade på starka träbjälkar som gick från den ena väggen till den andra. Mindre sparrar av trä låg tvärs över bjälkarna och var täckta av grenar, vass och liknande. Ovanpå detta var det ett flera centimeter tjockt jordlager som bestod av ett tjockflytande lerbruk eller en blandning av lera och kalk. I ett sådant jordtak kunde man lätt göra en öppning, så som några män gjorde för att fira ner en lam man till Jesus, så att han kunde bli botad. (Mk 2:4) Takbjälkarna hölls ofta uppe av trästolpar som vilade på stenfundament. Det kunde växa gräs på sådana tak (Ps 129:6), och de läckte ofta (Ord 19:13; 27:15; Pre 10:18). Innan regntiden började reparerade man troligen taket och jämnade till det, så att vattnet lättare skulle rinna av.

Både i fredstid och i svåra tider var det mycket som försiggick på taken. (Jes 22:1; Jer 48:38) Från dem kunde man komma med kungörelser, och det man gjorde där kunde snabbt bli känt bland folket. (2Sa 16:22; Mt 10:27) På taken lade man linstjälkar på tork (Jos 2:6), och man kunde samtala där (1Sa 9:25), gå omkring i den svala kvällsluften (2Sa 11:2), ta del i sann eller falsk tillbedjan (Jer 19:13; Sef 1:5; Apg 10:9) och även sova (1Sa 9:26). Under insamlingshögtiden reste man lövhyddor på taken och på gårdarna. (Neh 8:16)

Ofta byggde man en kammare på taket. En sådan takkammare var ett behagligt, svalt rum som ofta tjänade som gästrum. (Dom 3:20; 1Ku 17:19; 2Ku 1:2; 4:10) Det fanns naturligtvis också tvåvåningshus med en vanlig övervåning. Det var i ”en stor sal i övervåningen”, antingen i ett rum på taket eller i en övervåning, som Jesus firade den sista påsken tillsammans med sina lärjungar och därefter instiftade Herrens kvällsmåltid. (Lu 22:11, 12, 19, 20) Och det var tydligtvis i ett ”rum på övervåningen” i ett hus i Jerusalem som 120 lärjungar var samlade på pingstdagen år 33, då Guds ande utgöts över dem. (Apg 1:13–15; 2:1–4)

Det fanns i regel en utvändig trappa eller, i de fattigare husen, en stege som ledde upp till taket från gården. Därför kunde man om det var nödvändigt lämna taket utan att gå in i själva huset. Eftersom många hus låg tätt, var det ofta möjligt att gå från det ena hustaket till det andra. Dessa förhållanden gör det lättare att förstå Jesu råd i Matteus 24:17 och Markus 13:15. I mer välbärgade hem hade man en invändig trappa som ledde upp till övervåningen.

Lagen skyddade äganderätten. Det var Jehovas avsikt att hans lydiga tjänare skulle få glädjen att bo i sina egna hus. (Jfr Jes 65:21.) Att någon annan än den som hade byggt ett hus tog det i besittning beskrevs som en olycka som skulle drabba de olydiga. (5Mo 28:30; Klag 5:2) En man som ännu inte hade invigt sitt nya hus var fritagen från militärtjänst. (5Mo 20:5, 6)

Guds lag till Israel innehöll bestämmelser som skyddade äganderätten. Lagen förbjöd israeliterna att ha begär till någon annans egendom, däribland hans hus (2Mo 20:17), och genom sina profeter fördömde Jehova dem som olagligen tog andras hus (Mik 2:2; jfr Neh 5:1–5, 11). En fordringsägare kunde inte tvinga sig in i låntagarens hus och ta en pant. (5Mo 24:10, 11) En israelit som helgade sitt hus åt Jehova kunde köpa tillbaka det genom att betala 120 procent av det beräknade värdet till helgedomen. (3Mo 27:14, 15) De som var tvungna att sälja sina hus hade också återköpsrätt, i varje fall en tid. Hus som låg i byar som inte hade murar kunde köpas tillbaka av de ursprungliga ägarna, och under jubelåret skulle de lämnas tillbaka till dem. Men hus i muromgärdade städer förblev köparens egendom, om de inte återköptes under det år som återköpsrätten varade. När det gällde hus som låg i muromgärdade levitstäder kvarstod återköpsrätten för alltid. Alla hus som tidigare hade tillhört leviter skulle lämnas tillbaka till de ursprungliga ägarna under jubelåret om de inte hade återköpts tidigare. (3Mo 25:29–33)

En plats för andlig undervisning. Hemmet har i alla tider varit en plats för undervisning i den sanna tillbedjan. I Guds lag till israeliterna befalldes fäderna uttryckligen att undervisa sina söner när de satt i huset och vid andra tidpunkter. (5Mo 6:6, 7; 11:19) Guds lag skulle också, tydligtvis i bildlig bemärkelse, skrivas på dörrposterna till deras hus (5Mo 6:9; 11:20), och inget som hade med avgudadyrkan att göra fick föras in i huset (5Mo 7:26). Eftersom hemmen tjänade ett sådant heligt syfte, skulle man riva hus som blev angripna av ”elakartad spetälska”. (Se SPETÄLSKA.) Lagen om spetälska på hus skulle påminna israeliterna om att de bara fick bo i hus som var rena i Guds ögon. (3Mo 14:33–57)

I och med att kristendomen grundades blev förkunnande och undervisning från hus till hus en viktig del av den sanna tillbedjan. (Apg 20:20) Jesu efterföljare tog emot den gästfrihet som visades av den som var ”värdig” eller av ”en fridens vän”, och de stannade i sådana människors hus tills de hade fullgjort sin tjänst i en viss stad. (Mt 10:11; Lu 10:6, 7; se PREDIKANDE [”Från hus till hus”].) Grupper eller församlingar av kristna kom ofta tillsammans regelbundet i privata hem för att begrunda Guds ord. (Rom 16:5; 1Kor 16:19; Kol 4:15; Flm 2) De som vände sig bort från Kristi lära var dock inte välkomna i de kristnas hem. (2Jo 10)