HELGANDE

Den handling eller process som består i att göra eller hålla något heligt eller avskilja det för att användas av Jehova Gud eller för hans tjänst. Det rör sig i första hand om den handling varigenom helighet uppnås, tillkännages och bevaras. (Se HELIGHET.) Ord som är avledda av det hebreiska verbet qadhạsh och ord som är besläktade med det grekiska adjektivet hạgios har återgetts med ”helig”, ”helgad”, ”avskild”.

Man kan få en bättre förståelse av vad som ligger i begreppet genom att undersöka hur orden har använts på originalspråken. De används i Bibeln om 1) Jehova Gud, 2) Jesus Kristus, 3) änglar, 4) människor och djur, 5) ting, 6) tidsperioder eller särskilda tillfällen och 7) jordegendomar. I några fall har det hebreiska ordet använts i betydelsen ”förbereda sig”, ”göra sig redo” eller ”bringa sig själv i ett rätt tillstånd”. Jehova uppmanade Mose att säga till de klagande israeliterna: ”Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta.” (4Mo 11:18) Innan israeliterna gick över Jordan sade Josua: ”Helga er, för i morgon skall Jehova göra under mitt ibland er.” (Jos 3:5) På alla ställen har uttrycket en religiös, andlig och moralisk betydelse. Det kan beteckna att man vänder sig bort från eller avskiljer sig från allt som misshagar Jehova eller är ont i hans ögon, däribland fysisk orenhet. Gud sade till Mose: ”Gå till folket, och du skall helga dem i dag och i morgon, och de skall tvätta sina mantlar ..., ty på den tredje dagen skall Jehova stiga ner inför allt folkets ögon på berget Sinai.” (2Mo 19:10, 11) Ordet används också i betydelsen ”rena sig”, som i 2 Samuelsboken 11:4, där det sägs att Batseba ”höll på att helga sig från sin orenhet”.

Jehova sade till israeliterna att de skulle avskilja sig från världens nationer och att de inte fick orena sig med deras seder och bruk. Han gav dem lagar som skulle hjälpa dem att hålla sig avskilda, däribland lagar som angav vad som var rent och vad som var orent som föda. Och han talade om vad grunden till detta var: ”Ty jag är Jehova, er Gud. Ni skall helga er, och ni skall visa er vara heliga, ty jag är helig.” (3Mo 11:44)

Jehova Gud. Jehova Gud är helig och absolut ren. Som Skaparen och universums suveräne härskare har han rätt att kräva att alla hans skapelser tillber endast honom. Han säger därför att han skall visa sin helighet genom att helga sig själv och sitt namn inför ögonen på alla skapelser: ”Jag skall visa min storhet och helga mig och göra mig känd inför många nationers ögon; och de skall inse att jag är Jehova.” (Hes 38:23) De som önskar vinna hans ynnest och få evigt liv måste ”helga” honom och hans namn – de måste ge namnet dess rätta plats, avskilt från och upphöjt över alla andra namn. (3Mo 22:32; Jes 8:13; 29:23) Jesus lärde sina efterföljare att de först och främst skulle be: ”Vår Fader i himlarna, låt ditt namn bli helgat [el.: ”må ditt namn hållas heligt”, ”må ditt namn behandlas som heligt”].” (Mt 6:9, not)

Jesus Kristus. Jehova Gud utvalde sin enfödde Son och sände honom till jorden för att han skulle utföra ett särskilt verk för att upphöja Guds namn och för att ge sitt liv som en lösen för mänskligheten. Men den judiska nationen ville inte ta emot honom och respektera honom som Guds utsände. Folket bestred att han var Guds Son och att han stod i ett speciellt förhållande till sin Fader. Han svarade dem: ”Hur kan ni då säga till mig som Fadern har helgat och sänt till världen: ’Du hädar’, därför att jag sade: Jag är Guds Son?” (Joh 10:36)

Aposteln Petrus skriver till de kristna: ”Ni skall hålla Kristus helig som Herre i era hjärtan.” Han visar att den som gör detta håller sig borta från det som är ont och gör det som är gott. Folk av nationerna hyser fruktan och vördnad för människor och annat. Men de kristna bör ge Kristus den rätta platsen i sitt hjärta, sätet för deras känslor och motiv. Det innebär att de erkänner Kristus som Guds främste förmedlare av liv, den messianske kungen, Guds överstepräst och den som gett sitt liv som en lösen. De bör också efterlikna Kristi goda uppförande och bevara ett gott samvete när det gäller sitt eget uppförande som kristna. En kristen som på det sättet håller Kristus helig i sitt hjärta är beredd att komma med ett försvar med mildhet och djup respekt om någon, till exempel en myndighetsperson, i hårda ordalag kräver ett skäl för det hopp han har. (1Pe 3:10–16)

Änglar. Jesus kallar Guds änglar ”heliga änglar”; de är helgade, avskilda för Jehovas heliga tjänst. (Mk 8:38; Lu 9:26; jfr Ps 103:20.) De befinner sig i Jehovas heliga närhet och ser hans ansikte. (Mt 18:10; Lu 1:19)

Människor och djur. I forna tider utvalde Gud vissa personer som han ville använda i särskild tjänst, och han helgade dem. När han beslöt att låta männen i Levis stam ta hand om den heliga tältboningen och tjänsten där sade han till Mose: ”Se, jag tar härmed ut leviterna från Israels söner i stället för allt förstfött som öppnar moderlivet bland Israels söner; leviterna skall tillhöra mig. Ty allt förstfött tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, av både människor och djur. De skulle tillhöra mig. Jag är Jehova.” Israeliterna skulle ge alla manliga medlemmar av Levis stam åt Jehova för att friköpa de förstfödda av de övriga 11 stammarna. Och för varje förstfödd av manligt kön som översteg de manliga leviternas antal skulle de ge fem siklar (95 kr) till helgedomen. På så sätt blev de förstfödda friköpta; de avskildes alltså inte för särskild tjänst åt Jehova. (4Mo 3:12, 13, 46–48)

Därefter blev alla förstfödda av manligt kön, de som öppnade moderlivet, betraktade som helgade åt Jehova, men de bars fram i templet och friköptes genom att man betalade fem siklar (95 kr). (2Mo 13:2; 3Mo 12:1–4; 4Mo 18:15, 16) De som hade avlagt ett nasirlöfte var helgade för den period som deras löfte gällde. (4Mo 6:1–8) De förstfödda av hankön bland husdjuren blev också helgade åt Jehova och skulle frambäras som offer eller i vissa fall friköpas. (5Mo 15:19; se FÖRSTFÖDD.)

Prästerskapet. Jehova beslöt också att avskilja en släkt av Levis stam som skulle tjänstgöra som präster åt honom och frambära offer, nämligen Aron och hans söner och deras manliga avkomlingar. (2Mo 28:1–3, 41) De blev sedan helgade genom lämpliga offer i en rad symboliska handlingar som beskrivs i 2 Moseboken, kapitel 29. Jehovas evige överstepräst, Jesus Kristus, och hans med- eller underpräster, de som följer i Kristi fotspår och blir smorda av Gud till att vara lemmar i Kristi kropp, blir också helgade. (2Th 2:13; Upp 1:6; 5:10)

Helgandets process. De som skall bli helgade som Kristi efterföljare måste genomgå en viss process. Aposteln Paulus använde ordet ”helga” i betydelsen rena från det som i Guds ögon är synd när han skrev: ”Om nämligen blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på dem som har blivit orenade, helgar så långt som till köttets renhet, hur mycket mera skall då inte blodet från Kristus, som genom en evig ande frambar sig själv som ett oklanderligt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden?” (Heb 9:13, 14)

”Blodet från Kristus” står för värdet av hans fullkomliga människoliv, och det är detta som tvättar bort syndaskulden hos dem som tror på honom. Det helgar därför den troende i egentlig mening (inte bara bildligt [jfr Heb 10:1–4]), så att han blir ren i Guds ögon och får ett rent samvete. Gud förklarar dessutom en sådan troende rättfärdig och gör honom lämpad att vara en av Jesu Kristi underpräster. (Rom 8:1, 30) Dessa kallas hạgioi, ”heliga”, personer som är helgade åt Gud. (Ef 2:19; Kol 1:12; jfr Apg 20:32, där det talas om ”de helgade [tois hēgiasmẹnois]”.)

De som skall bli Kristi medarvingar måste alltså först dras till Jesus Kristus genom tro på Guds ords sanning, och det är Jehova Gud som drar dem. (Joh 6:44; 17:17; 2Th 2:13) När de har godkänts av Jehova tvättas de rena, helgas och förklaras rättfärdiga ”i vår Herre Jesu Kristi namn och med vår Guds ande”. (1Kor 6:11) På så sätt blir Kristus för dem ”till vishet ..., rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen”. (1Kor 1:30) Aposteln Paulus sade om dessa: ”Både han [Kristus] som helgar och de som helgas stammar alla från en enda, och av den orsaken skäms han inte för att kalla dem ’bröder’.” (Heb 2:11) De blir ”Guds söner” och ”bröder” till Guds främste Son genom att de blir avlade eller pånyttfödda av anden. (Rom 8:14–17; Joh 3:5, 8)

Det heliga tillståndet måste bevaras. Helgandet är inte en ensidig process. När den troende har blivit helgad måste han själv göra något för att bevara detta heliga tillstånd. Han kan antingen hålla fast vid det eller förlora det.

Kristus Jesus har gett dem som blir helgade ”mönstret”. (Joh 13:15) Han sade i bön till Gud: ”Jag helgar mig nu till förmån för dem, för att också de skall vara helgade med hjälp av sanning.” (Joh 17:19) Jesus förblev klanderfri och avskild för att kunna helga sina efterföljare. De å sin sida måste bevara sin helighet ända till slutet av sitt jordiska liv. För att göra detta måste de hålla sig undan från sådant som är vanärande och från personer som gör det som är vanärande, så att de kan vara ”ett kärl för ett ärofullt ändamål, helgat, till nytta för sin ägare, berett till allt gott verk”. (2Ti 2:20, 21) De måste inse att de har blivit köpta med Kristi eget blod och att det är i kraft av Guds vilja som de har ”blivit helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla”. (Heb 10:10) De uppmanas att ”jaga ... efter den helgelse utan vilken ingen skall se Herren”. (Heb 12:14)

Även om de som har blivit helgade fortfarande befinner sig i det ofullkomliga köttet med dess syndiga böjelser, är det möjligt för dem att bevara sin helighet. I samband med att Paulus varnar de heliga för att de kan förlora sitt heliga tillstånd påminner han dem om att det var med det nya ”förbundets blod” som de helgades. (Heb 10:29; Lu 22:20) Som medlare för det nya förbundet hjälper Kristus dem att uppfylla förbundets villkor, som innefattar lydnad och ett rent uppförande, så att de kan bevara sin helighet. ”Genom ett enda offer har han gjort dem som blir helgade fullkomliga för beständigt.” (Heb 10:14) Som medlare och överstepräst kan Kristus ”också fullständigt rädda dem som närmar sig Gud genom honom”. (Heb 7:25) Men om de börjar bedriva synd igen finns det inte något nytt offer för dem, utan bara en väntan på dom och tillintetgörelse. (Heb 10:26, 27)

De som har blivit kallade och helgade kan alltså inte fortsätta att leva som de gjorde innan de blev helgade eller börja leva på det sättet igen. Aposteln förmanar dem: ”Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt; att var och en av er skall veta hur man blir herre över sitt eget kärl i helighet och ära.” ”Gud har ju inte kallat oss med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helighet.” (1Th 4:3, 4, 7)

Guds ord och Guds ande. Guds ord spelar en viktig roll i förbindelse med helgandet och måste noga följas om heligheten skall bevaras. (Apg 20:32) Gud ger också den troende och helgade sin heliga ande, som är en stark kraft som verkar i honom och främjar renhet. Den hjälper honom att vara lydig och leva ett rent liv. (1Pe 1:2) Om han låter sig ledas av Guds ande kan hans offer vara helgat, rent och välbehagligt för Gud. (Rom 15:16) All orenhet innebär förakt för Guds ande och bedrövar den. (Ef 4:30; 1Th 4:8; 5:19) Det kan gå så långt som till hädelse mot den heliga anden, något som inte skall förlåtas. (Mt 12:31, 32; Lu 12:8–10)

Helgandet av platser. Jehovas boning och varje plats där han i bildlig bemärkelse bor är en helgad eller helig plats, en helgedom. Tältboningen i vildmarken och senare Salomos tempel och Serubbabels tempel (som sedan byggdes om och utvidgades av Herodes den store) betecknades som miqdạsh eller qọdhesh, platser som var ”avskilda” eller ”heliga”. Eftersom dessa platser låg mitt ibland ett syndigt folk, måste de regelbundet renas (i bildlig bemärkelse) genom att blodet från offerdjur stänktes på dem. (3Mo 16:16)

Jerusalem. Jerusalem, den store Kungens stad (Ps 48:1, 2; 135:21), och den plats där staden låg betraktades också som helgade. (Jes 48:1, 2; 52:1; Neh 11:1; Dan 9:24) På motsvarande sätt är det nya Jerusalem, den himmelska staden, en helgedom som bara helgade personer får komma in i; ingen som utövar någon form av orenhet (t.ex. spiritism, otukt, mord, avgudadyrkan eller lögn) får komma in där. (Upp 21:2; 22:14, 15, 19)

Edens trädgård, en helgedom. Jehova visade sig (genom sin representant) i Edens trädgård för att tala med och undervisa Adam och Eva; det var en ren, syndfri och fullkomlig plats där människorna hade frid med Gud. (1Mo 1:28; 2:8, 9; 3:8, 9; 5Mo 32:4) Därför blev Adam och Eva utdrivna ur trädgården när de gjorde uppror. Detta paradis var en plats avskild eller helgad av Gud för rena, rättfärdiga människor. Nu när Adam och Eva hade syndat drevs de ut, så att de inte skulle kunna äta av livets träd och leva för evigt trots att de var syndare. (1Mo 3:22–24)

Den brinnande busken och berget Sinai. När Jehova Gud skulle ge Mose i uppdrag att vända tillbaka till Egypten för att i Jehovas namn, Guds eget åminnelsenamn, befria hans folk från slaveriet (2Mo 3:15, 16) sände han sin ängel, som visade sig för Mose i en brinnande buske och talade på Jehovas vägnar. När Mose närmade sig befallde ängeln honom att ta av sig sandalerna, för, som han sade: ”Den plats du står på är helig [qọdhesh] mark.” (2Mo 3:1–5)

När folket senare hade samlats vid foten av berget Sinai för att ta emot lagförbundet gav Jehova Mose befallningen: ”Sätt en gräns runt berget och helga det”, för Jehova var där, representerad av sina änglar. (2Mo 19:23; Gal 3:19) Den som överskred gränsen skulle dödas, för ingen obehörig får komma i Jehovas närhet. (2Mo 19:12, 13) Som Guds förordnade medlare kunde Mose dock gå närmare. I detta avseende var Mose en profetisk förebild till Jesus Kristus, den store medlaren för de smorda kristna som kommer till det himmelska Sions berg. (Heb 12:22–24)

Tillflyktsstäder och militärläger. Vissa städer i Israel avskildes som tillflyktsstäder för den som ouppsåtligt hade slagit ihjäl någon. De helgades eller gavs ”helig status”. (Jos 20:7–9)

Israels militärläger var helgade platser, för, som det sades: ”Jehova, din Gud, vandrar omkring inne i ditt läger.” Den moraliska, andliga och fysiska renheten måste därför upprätthållas. (5Mo 23:9–14; 2Sa 11:6–11)

Helgandet av ting. Eftersom tältboningen och templet var helgade, måste det som fanns i dem också vara heligt, helgat. Förbundets ark, rökelsealtaret, skådebrödsbordet, lampstället, brännoffersaltaret, karet, alla redskap, rökelsen och smörjelseoljan och även prästkläderna var helgade. Allt detta fick endast hanteras och transporteras av helgade personer – prästerna och leviterna. (2Mo 30:25, 32, 35; 40:10, 11; 3Mo 8:10, 11, 15, 30; 4Mo 4:1–33; 7:1) Prästerna som tjänstgjorde i tältboningen utförde ”helig tjänst som en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen, i överensstämmelse med vad Mose fick gudomlig befallning om, när han skulle fullborda tältet. ’Se till’, säger han nämligen, ’att du gör allting efter den mönsterbild som visades dig på berget.’” (Heb 8:4, 5)

Offer och mat. Slaktoffren och offergåvorna helgades genom att de frambars på det helgade altaret på det sätt som var föreskrivet. (Mt 23:19) Den andel som prästerna fick var helig. Ingen som inte tillhörde det prästerliga hushållet fick äta av det heliga; inte heller prästerna fick äta av det medan de var i ett ”orent tillstånd”. (3Mo 2:3; 7:6, 32–34; 22:1–13) Skådebrödet var också heligt, helgat. (1Sa 21:4; Mk 2:26)

Liksom den mat som Jehova gav sitt prästerskap blev helgad blir också den mat som han ger sina kristna tjänare helgad. Allt annat som hans helgade tjänare tar del av eller ägnar sig åt bör också vara helgat. Aposteln Paulus varnar för samvetslösa män som ger sken av att vara heliga; ”sådana som förbjuder att man gifter sig och kräver att man skall avhålla sig från vissa sorters mat som Gud har skapat till att ätas med tacksägelse av dem som har tro och exakt kunskap om sanningen. Ty allt som Gud har skapat är gott, och ingenting behöver förkastas, om det tas emot med tacksägelse, ty det helgas genom Guds ord och bön över det.” (1Ti 4:1–5) Om Guds ord säger att något är rent, är det rent, och när den kristne tackar för det i bön tar han emot det som något som är helgat, och Gud betraktar honom som ren när han äter det.

Tionde. Den tiondel av säden, frukten och boskapen som israeliterna avskilde betraktades som något som var helgat och fick inte användas till något annat. (3Mo 27:30, 32) Ingen kan därför förbli utan skuld inför Gud om han missbrukar det som är helgat eller talar illa om eller skadar personer som Gud har helgat, däribland Kristi smorda bröder. Jesus framhöll detta för judarna när de anklagade honom för hädelse. (Joh 10:36) Aposteln Petrus varnade för den tillintetgörelse som skall drabba onda människor, som han beskriver på följande sätt: ”Fräcka och egensinniga bävar de inte för sådana som är härliga [som Jehova har helgat], utan talar skymfligt.” (2Pe 2:9–12; jfr Jud 8.)

Tidsperioder eller särskilda tillfällen. Bibeln berättar vad Gud gjorde när han hade fullbordat sitt skaparverk i förbindelse med jorden: ”På den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk ..., och han började vila. ... Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den.” (1Mo 2:2, 3) Människorna skulle därför låta ”den sjunde dagen” vara en ”dag” av helig tjänst och lydnad för Jehova. De fick inte orena den genom själviska gärningar. Adam och Eva vanhelgade därför denna ”dag” då de började bestämma själva och göra som de ville på jorden, oberoende av Jehova, den suveräne härskaren. Enligt Hebréerna 3:11, 13; 4:1–11 pågår Guds vilodag fortfarande. Eftersom Gud helgade den ”dagen”, avskilde den för det som var hans avsikt, kommer hans avsikt med jorden att bli helt genomförd i rättfärdighet innan ”dagen” är slut. (Jfr Jes 55:10, 11.)

Sabbatsdagar och särskilda högtidsdagar och andra perioder, till exempel jubelåret, helgades också. (2Mo 31:14; 3Mo 23:3, 7, 8, 21, 24, 27, 35, 36; 25:10)

Helgandet av jordegendomar. En israelit kunde helga en del av sin arvedel åt Gud genom att låta avkastningen från den åker det gällde tillfalla helgedomen eller genom att betala till helgedomen det belopp som efter prästens värdering motsvarade värdet på åkern (fastställt efter hur mycket utsäde som kunde sås på den). Om han bestämde sig för att köpa tillbaka åkern, skulle han lägga till en femtedel av det belopp som prästen värderade den till (i förhållande till hur många år som var kvar till jubelåret). På jubelåret skulle åkern naturligtvis återgå till ägaren. (3Mo 27:16–19)

Nästföljande verser handlar tydligtvis om hur det förhöll sig då ägaren inte köpte tillbaka åkern, utan sålde den till någon annan. Enligt lagen skulle åkern i så fall tillfalla helgedomen som permanent egendom på jubelåret. I verket Das Alte Testament Deutsch (Neues Göttinger Bibelwerk) heter det om lagen i 3 Moseboken 27:20, 21: ”[Med dessa ord] avses ett fall där någon bedrägligt säljer sitt jordstycke till någon annan, det jordstycke som han lovat åt helgedomen, och tar emot pengarna för det utan att ha friköpt det och därmed utan att förfoga över det.” En annan möjlighet är att de här orden avser ett fall då en man behöll åkern och fortsatte att bruka den och infriade sitt löfte en tid genom att varje år betala en lämplig del av återköpspriset i ett slags arrendeavgift men senare sålde åkern för att få reda pengar. En sådan åker betraktades som ”vigd åt heligt bruk”, eftersom ägaren hade behandlat det som var helgat åt helgedomen som sitt eget och hade visat brist på respekt för det helgade genom att göra det till en handelsvara.

Principen kan ha varit densamma som den som låg till grund för lagen i 5 Moseboken 22:9: ”Du skall inte beså din vingård med två slags grödor. Gör du det kommer den fulla avkastningen av säden som du sår och frukten från vingården att tillfalla helgedomen.” Överträdelse av lagen i 3 Moseboken 19:19 skulle få samma konsekvenser.

Skillnaden mellan det som var ”helgat” och det som var ”vigt åt heligt bruk” var att det som var ”vigt åt heligt bruk” inte kunde friköpas. (Se BANN, BANNLYSNING.) Hus kunde helgas åt Jehova enligt samma förfaringssätt. (3Mo 27:14, 15) Men om någon helgade en åker som han hade köpt och som tillhörde någon annans arvsbesittning, återgick den till den ursprunglige ägaren på jubelåret. (3Mo 27:22–24)

I äktenskapet. Aposteln Paulus skriver till gifta kristna: ”Den icke troende mannen är ... helgad i förbindelse med hustrun, och den icke troende hustrun är helgad i förbindelse med brodern; annars skulle ju era barn vara orena, men nu är de heliga.” Av hänsyn till den kristne betraktar inte Jehova hans eller hennes äktenskap med en icke troende som något orent. Genom den troende partens renhet blir den icke troende parten visserligen inte helgad så som en av Guds heliga, men förhållandet är rent och ärbart. Den icke troende parten kan iaktta den troendes levnadssätt, och det kan bli till välsignelse och leda till räddning för honom eller henne. (1Kor 7:14–17) På grund av den troende betraktas deras minderåriga barn inte som orena utan som heliga och får Guds omsorg och beskydd, men barn som inte har någon troende förälder betraktas inte som heliga. (Se HELIGHET [Helighet välsignas av Jehova].)