Bibelbok nr 3 — 3 Moseboken (Leviticus)
Skribent: Mose
Platsen där den skrevs: Vildmarken
Boken fullbordad: 1512 f.v.t.
Omfattar tiden: 1 månad (1512 f.v.t.)
1. a) Varför är namnet Leviticus passande? b) Vilka andra namn har man gett Tredje Moseboken?
TREDJE MOSEBOKEN, som är den tredje boken i Bibeln, kallas också Leviticus, som kommer av Leu·i·ti·kọn i den grekiska Septuaginta-översättningen via den latinska Vulgata-översättningens Levịticus. Detta namn är passande, även om leviterna bara nämns i förbigående (i 25:32, 33), eftersom boken huvudsakligen består av förordningar beträffande det levitiska prästerskapet, som utvaldes från Levis stam, och av de lagar som prästerna lärde folket: ”Ty det är en prästs läppar som bör bevara kunskap, och lagen bör man söka av hans mun.” (Mal. 2:7) På hebreiska har boken fått namn efter det inledande ordet Waj·jiq·rạʼ, som betyder: ”Och han kallade (började kalla).” Bland judarna i senare tider kallades boken också Lagen om prästerna och Lagen om offer. — 3 Mos. 1:1, fotnot i NW, studieutgåvan.
2. Vad bekräftar att Mose har skrivit Tredje Moseboken?
2 Det är inget tvivel om att Mose har skrivit Tredje Moseboken. I kolofonen, dvs. slutskriften, heter det: ”Dessa är de bud som Jehova gav Mose.” (27:34) Ett liknande uttalande förekommer i 3 Moseboken 26:46. De bevis som tidigare anförts för att Mose har skrivit Första och Andra Moseboken bekräftar också att han har skrivit Tredje Moseboken, eftersom Pentateuken från början uppenbarligen var en enda rulle. Dessutom sammankopplas Tredje Moseboken med de föregående böckerna genom konjunktionen ”och”. Det kraftigaste vittnesbördet är att Jesus Kristus och andra av Jehovas inspirerade tjänare ofta citerar från eller hänvisar till lagarna och principerna i Tredje Moseboken och tillskriver Mose dem. — 3 Mos. 23:34, 40—43 — Neh. 8:14, 15; 3 Mos. 14:1—32 — Matt. 8:2—4; 3 Mos. 12:2 — Luk. 2:22; 3 Mos. 12:3 — Joh. 7:22; 3 Mos. 18:5 — Rom. 10:5.
3. Vilken tidsperiod omfattar Tredje Moseboken?
3 Vilken tidsperiod omfattar Tredje Moseboken? Andra Moseboken avslutas med uppsättandet av tältboningen (tabernaklet) ”i första månaden, i andra året, på första dagen i månaden”. Fjärde Moseboken (som följer omedelbart efter redogörelsen i Tredje Moseboken) börjar med att Jehova talar till Mose ”på första dagen i andra månaden av det andra året sedan de hade kommit ut ur Egyptens land”. De få händelser som omtalas i Tredje Moseboken måste därför ha inträffat inom en månmånad. Det mesta av boken består nämligen av lagar och förordningar. — 2 Mos. 40:17; 4 Mos. 1:1; 3 Mos. 8:1—10:7; 24:10—23.
4. När skrevs Tredje Moseboken?
4 När skrev Mose Tredje Moseboken? Det är rimligt att dra den slutsatsen att han gjorde uppteckningar om händelserna allteftersom de ägde rum och skrev ner Guds anvisningar allteftersom han mottog dem. Detta antyds genom Guds befallning till Mose att skriva ner straffdomen över amalekiterna omedelbart efter det att Israel hade besegrat dem i strid. Vissa upplysningar i boken talar också för att den skrevs i ett tidigt skede. Israeliterna blev till exempel befallda att föra fram de djur som de önskade äta till mötestältets ingång för att slakta dem där. Denna befallning måste ha getts och upptecknats kort efter prästerskapets installation. Det ges många anvisningar till vägledning för israeliterna under deras vandring genom vildmarken. Allt detta pekar på att Mose skrev Tredje Moseboken under året 1512 f.v.t. — 2 Mos. 17:14; 3 Mos. 17:3, 4; 26:46.
5. Vilket syfte tjänade lagarna beträffande offer och ceremoniell orenhet?
5 Varför skrevs Tredje Moseboken? Det hade varit Jehovas uppsåt att frambringa en helig nation, ett folk som var helgat och avskilt för att tjäna honom. Alltifrån Abels tid hade trogna Guds män framburit offer åt Jehova, men det är i förbindelse med Israels nation som Jehova nu för första gången ger detaljerade anvisningar beträffande syndoffer och andra offer. Dessa offer, som beskrivs så utförligt i Tredje Moseboken, gjorde israeliterna medvetna om det ytterligt syndiga i synden och inpräntade i deras sinnen vilket misshag deras synder väckte hos Jehova. Som en del av Lagen tjänade dessa förordningar som en uppfostrare som ledde judarna till Kristus och visade dem behovet av en Räddare, och samtidigt tjänade de till att hålla dem avskilda som ett folk från den övriga världen. Särskilt Guds lagar beträffande ceremoniell renhet tjänade detta senare syfte. — 3 Mos. 11:44; Gal. 3:19—25.
6. Varför var det nu ett särskilt behov av detaljerad vägledning från Jehova?
6 Som en ny nation, som var på vandring mot ett nytt land, behövde israeliterna rätt vägledning. Det hade ännu inte gått ett år sedan uttåget, och de hade egyptiernas levnadssätt och religiösa seder och bruk i färskt minne. I Egypten kunde bror och syster gifta sig med varandra. Falsk tillbedjan utövades till ära för många gudar, av vilka en del var djurgudar. Nu var denna stora församling på väg mot Kanaan, där människornas levnadssätt och religiösa seder var ännu mer fördärvade. Men betrakta återigen Israels läger. Församlingen hade utökats genom många som helt eller delvis var av egyptiskt ursprung, en blandad hop av människor som levde mitt ibland israeliterna och som var födda av egyptiska föräldrar, uppfostrade och undervisade enligt egyptiernas levnadssätt, religion och patriotism. Många av dessa hade utan tvivel ägnat sig åt avskyvärda handlingar i sitt hemland bara en kort tid dessförinnan. Det var därför ytterst nödvändigt att de nu fick detaljerad vägledning från Jehova.
7. Hur visar förordningarna i Tredje Moseboken att den måste ha gudomligt upphov?
7 Tredje Moseboken bär alltigenom den gudomliga inspirationens prägel. Blott och bart människor skulle inte ha kunnat formulera dess visa och rättfärdiga lagar och förordningar. Dess stadgar beträffande kost, sjukdomar, karantän och behandling av döda kroppar uppenbarar en kunskap om förhållanden som den världsliga läkarvetenskapen fick kännedom om först tusentals år senare. Guds förbud mot att äta orena djur skulle skydda israeliterna under deras vandring, till exempel mot trikinos från svin, tyfus och paratyfus från vissa fiskarter och infektioner från självdöda djur. Dessa praktiska lagar skulle leda dem i deras religionsutövning och deras livsföring, så att de kunde förbli en helig nation, komma fram till det utlovade landet och bosätta sig i det. Historien visar att Jehovas förordningar gav judarna en avgjord fördel framför andra folk när det gällde hälsan.
8. Hur visar Tredje Mosebokens profetiska innehåll ytterligare att den är inspirerad?
8 Uppfyllelsen av Tredje Mosebokens profetior och förebilder bevisar ytterligare att den är inspirerad av Gud. Både den bibliska historien och profanhistorien berättar om hur Tredje Mosebokens varningar beträffande följderna av olydnad gick i uppfyllelse. Bland annat förutsade den att mödrarna skulle äta sina egna barn på grund av hungersnöd. Jeremia visar att detta uppfylldes vid Jerusalems ödeläggelse år 607 f.v.t., och Josephus berättar om att samma sak hände vid den senare förstöringen av staden, år 70 v.t. Det profetiska löftet att Jehova skulle komma ihåg dem, om de ångrade och bättrade sig, gick i uppfyllelse när de återvände från Babylon år 537 f.v.t. (3 Mos. 26:29, 41—45; Klag. 2:20; 4:10; Esr. 1:1—6) Något som ytterligare bekräftar att Tredje Moseboken är inspirerad är att andra bibelskribenter citerar från den som en del av de inspirerade Skrifterna. Förutom de skriftställen som tidigare anförts för att styrka att Mose har skrivit Tredje Moseboken kan det hänvisas till Matteus 5:38; 12:4; 2 Korinthierna 6:16 och 1 Petrus 1:16.
9. Hur upphöjer Tredje Moseboken Jehovas namn och helighet?
9 Tredje Moseboken upphöjer Jehovas namn och suveränitet. Inte mindre än 36 gånger tillskrivs dess lagar Jehova. Själva namnet Jehova förekommer i genomsnitt tio gånger i varje kapitel, och gång på gång inskärps lydnaden för Guds lagar genom påminnelsen: ”Jag är Jehova.” Helighet är det tema som löper genom hela Tredje Moseboken; kravet på helighet nämns oftare än i någon annan bibelbok. Israeliterna skulle vara heliga, därför att Jehova är helig. Vissa personer, platser, föremål och tider avskildes som heliga. Försoningsdagen och jubelåret avskildes till exempel som särskilda högtider i förbindelse med tillbedjan av Jehova.
10. Vad betonas i förbindelse med offren, och vilka straff för synd anges?
10 I överensstämmelse med att Tredje Moseboken lägger eftertryck på helighet betonar den också vilken stor betydelse utgjutandet av blod, det vill säga offrandet av liv, har för förlåtelse av synder. Man fick bara offra rena djur, och endast husdjur. I förbindelse med vissa synder krävdes det att syndaren, förutom att han frambar ett offer, bekände vad han hade gjort, gav ersättning eller betalade böter. Andra synder straffades med döden.
BOKENS INNEHÅLL
11. Hur är Tredje Moseboken uppställd?
11 Tredje Moseboken består till större delen av lagar, av vilka många också är profetiska. Boken är i huvudsak uppställd ämnesvis och kan uppdelas i åtta avsnitt, vilka följer logiskt på varandra.
12. Vilka slag av blodiga offer kan frambäras, och hur skall de frambäras?
12 Förordningar om offer (1:1—7:38). De olika offren kan indelas i två huvudkategorier: blodiga offer, bestående av nötkreatur, får, getter och fåglar; och oblodiga offer, bestående av säd. De blodiga offren skall frambäras endera som 1) brännoffer, 2) gemenskapsoffer, 3) syndoffer eller 4) skuldoffer. Följande tre ting är gemensamma för alla fyra slagen av offer: den offrande skall själv föra fram offret till mötestältets ingång, han skall lägga händerna på det, och sedan skall djuret slaktas och blodet frambäras. Därefter måste den döda kroppen skaffas undan, och slaget av offer avgör på vilket sätt det skall göras. Låt oss nu i tur och ordning betrakta de blodiga offren.
13—16. a) Beskriv kraven i förbindelse med 1) brännoffer, 2) gemenskapsoffer, 3) syndoffer och 4) skuldoffer. b) Vilket förbud upprepas gång på gång i förbindelse med blodiga offer?
13 1) Brännoffren kan bestå av en ungtjur, en bagge, en bock, en turturduva eller en ung duva, beroende på den offrandes tillgångar. Offerdjuret skall delas i stycken, och med undantag av huden skall det helt och hållet förbrännas på altaret. I fråga om en turturduva eller en ung duva skall huvudet knipas av, dock utan att avskiljas från kroppen, och krävan och fjädrarna skall avlägsnas. — 1:1—17; 6:8—13; 5:8.
14 2) Gemenskapsoffret kan vara antingen ett handjur eller ett hondjur av nötkreaturen eller av småboskapen. Bara djurets fettstycken skall förbrännas på altaret; en viss del av djuret tillfaller prästen, och resten äts av den offrande. Beteckningen gemenskapsoffer är mycket lämplig, för den som frambär ett sådant offer intar så att säga en måltid tillsammans med Jehova och prästen och har på så sätt gemenskap med dem. — 3:1—17; 7:11—36.
15 3) Ett syndoffer krävs för ouppsåtliga synder, dvs. synder som begås av misstag. Vilket slag av djur som skall offras är beroende av vem det är som har syndat — om det är en präst, folket som helhet, en hövding eller en vanlig människa. I motsats till de frivilliga bränn- och gemenskapsoffren för enskilda individer är syndoffren påbjudna i lagen. — 4:1—35; 6:24—30.
16 4) Skuldoffer skall frambäras för att sona personlig skuld på grund av otrohet, bedrägeri eller röveri. I en del fall krävs det att den som har ådragit sig skuld skall bekänna sin synd och frambära ett offer i enlighet med sina tillgångar. I andra fall krävs det att överträdaren ersätter hela förlusten plus 20 procent och dessutom offrar en bagge. I denna del av Tredje Moseboken, som handlar om offer, förbjuds eftertryckligt och upprepade gånger all förtäring av blod. — 5:1—6:7; 7:1—7, 26, 27; 3:17.
17. Hur skall de oblodiga offren frambäras?
17 De oblodiga offren skall bestå av säd. Dessa sädesoffer skall frambäras i form av hela, rostade ax, grovmalet mjöl eller fint mjöl, och de kan vara tillredda på olika sätt, till exempel bakade i ugn eller tillredda på bakplåt eller i flottyrkittel. Sädesoffren skall frambäras med salt och olja och ibland med virak, men de måste vara helt fria från surdeg och honung. Av några offer får prästen en andel. — 2:1—16.
18. Med vilket trosstärkande skådespel når installationen av prästerskapet en höjdpunkt?
18 Prästerskapets installation (8:1—10:20). Tiden har nu kommit för en stor händelse i Israel: prästerna skall installeras i sitt ämbete. Mose förrättar installationen till alla delar alldeles som Jehova har befallt honom. ”Och Aron och hans söner grep sig an med att göra alla de ting som Jehova hade befallt genom Mose.” (8:36) Efter de sju dagar som installationen varar börjar ett mirakulöst och trosstärkande skådespel. Hela menigheten är närvarande. Prästerna har just framburit offer. Aron och Mose har välsignat folket. Men se! ”Då visade sig Jehovas härlighet för allt folket, och eld gick ut från platsen inför Jehova och började förtära brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket fick se det, brast de ut i höga rop och började falla ner på sina ansikten.” (9:23, 24) Ja, Jehova är sannerligen värd deras lydnad och tillbedjan!
19. Vilken överträdelse begås, och vad sker därefter?
19 Det förekommer dock överträdelser av Lagen. Arons söner Nadab och Abihu frambär till exempel olovlig eld inför Jehova. ”Då gick en eld ut från platsen inför Jehova och förtärde dem, så att de dog inför Jehova.” (10:2) Både folket och prästerna måste utan åtskillnad följa Jehovas anvisningar för att de skall kunna frambära godtagbara offer och få åtnjuta Jehovas godkännande. Omedelbart efter detta ger Gud prästerna befallning att inte dricka alkoholhaltiga drycker medan de gör tjänst i tältboningen, vilket tyder på att berusning kan ha bidragit till Arons två söners orätta handlingssätt.
20, 21. Vilka förordningar har med renhet och tillbörlig hygien att göra?
20 Lagar om renhet (11:1—15:33). Detta avsnitt handlar om ceremoniell och fysisk renhet. Vissa djur, både av husdjuren och av de vilda djuren, är orena. Alla döda kroppar är orena, och alla som rör vid dem blir orena. Ett barns födelse medför också orenhet och kräver avskildhet och särskilda offer.
21 Vissa hudsjukdomar, till exempel spetälska, förorsakar också ceremoniell orenhet, och den rening som måste företas skall inte bara gälla personer, utan också kläder och hus. Det krävs karantän. Menstruation, sädesutgjutning och flytningar medför också orenhet. De som har detta måste hålla sig avskilda, och när de har blivit renade och reningstiden har löpt ut, måste de bada sig eller frambära offer eller göra båda delarna.
22. a) Varför är kapitel 16 anmärkningsvärt? b) Vad händer på försoningsdagen?
22 Försoningsdagen (16:1—34). Detta är ett viktigt kapitel, eftersom det innehåller anvisningar för Israels mest betydelsefulla dag, försoningsdagen, vilken infaller på tionde dagen i sjunde månaden. Det är en dag då israeliterna skall späka sin själ, utsätta den för betryck (sannolikt genom att fasta), och det är inte tillåtet att utföra något världsligt arbete den dagen. Dagen börjar med att en ungtjur offras för de synder som Aron och hans hus, Levis stam, har begått, och därefter offras en bock för resten av folket. Sedan rökelse har bränts, skall en del av blodet från vartdera djuret i tur och ordning bäras in i det Allraheligaste i tältboningen och stänkas framför arkens lock. Senare skall de döda djurens kroppar föras utanför lägret och brännas upp. Samma dag skall också en levande bock föras fram inför Jehova, och över den skall folkets alla synder uttalas, varefter den skall föras ut i vildmarken. Sedan skall två baggar offras som brännoffer, den ena för Aron och hans hus och den andra för resten av folket.
23. a) Var finner vi ett av Bibelns tydligast formulerade uttalanden om blod? b) Vilka andra förordningar följer?
23 Stadgar om blod och andra angelägenheter (17:1—20:27). Detta avsnitt innehåller många stadgar för folket. Ännu en gång ges förbudet mot att äta blod, denna gång i ett av de tydligast formulerade uttalanden om blod man över huvud taget kan finna i den Heliga skrift. (17:10—14) Blod kan med rätta användas på altaret, men det får inte ätas. Avskyvärda handlingar, till exempel incest, sodomi och tidelag, förbjuds. Det ges förordningar till skydd för den betryckte, den ringe och främlingen, och befallningen lyder: ”Du skall älska din medmänniska som dig själv. Jag är Jehova.” (19:18) Nationens sociala och ekonomiska intressen skyddas. Förehavanden som utgör en fara för andligheten, till exempel dyrkan av Molek och spiritism, är vid dödsstraff förbjudna. Återigen betonar Gud att hans folk skall hålla sig avskilt från de andra folken: ”Och ni skall visa er vara heliga för mig, därför att jag, Jehova, är helig; och jag griper mig an med att avskilja er från folken för att ni skall bli mina.” — 20:26.
24. Vad säger Tredje Moseboken om prästernas kvalifikationer och de årliga högtiderna?
24 Prästerskapet och högtiderna (21:1—25:55). De tre följande kapitlen handlar huvudsakligen om Israels formella tillbedjan: stadgarna beträffande prästerna, deras fysiska kvalifikationer, vem de får gifta sig med, vem som får äta av de heliga tingen samt kravet att de djur som offras skall vara felfria. Befallning ges om att hålla tre nationella högtider vid bestämda tider på året, vilka kommer att ge folket tillfälle att glädja sig inför Jehovas, sin Guds, ansikte. (23:40) Som en man skall nationen på så vis vända sin uppmärksamhet till Jehova, lovprisa och tillbe honom och stärka sin samhörighet med honom. Detta är högtider åt Jehova, årliga, heliga sammankomster. Påsken jämte de ojästa kakornas högtid förläggs till tidigt på våren, pingsten eller veckohögtiden till senare på våren och försoningsdagen och den åtta dagar långa lövhyddohögtiden eller insamlingshögtiden till hösten.
25. a) Hur visas det att ”Namnet” måste hållas i ära? b) Vilka förordningar inbegriper talet ”sju”?
25 I kapitel 24 ges anvisningar beträffande brödet och oljan som skall användas vid tjänsten i tältboningen. Det berättas om en händelse som leder till att Jehova bestämmer att var och en som skymfar ”Namnet” — ja, det största av alla namn, namnet Jehova — skall stenas till döds. Han tillkännager sedan lagen om straff enligt principen lika för lika, ”öga för öga, tand för tand”. (24:11—16, 20) I kapitel 25 finns det förordningar om att vart sjunde år skall vara ett sabbats- eller viloår och att vart 50:e år skall vara ett jubelår. Under detta 50:e år skall frihet utropas i hela landet, och en arvsbesittning som har sålts eller lämnats under de gångna 49 åren måste återlämnas. Lagar ges som skyddar de fattigas och slavarnas rättigheter. I detta avsnitt är talet ”sju” framträdande — den sjunde dagen, det sjunde året, högtider om sju dagar, en period på sju veckor och jubelåret, som skall komma efter sju gånger sju år.
26. Vad är Tredje Mosebokens höjdpunkt?
26 Följderna av lydnad och olydnad (26:1—46). Tredje Moseboken når sin höjdpunkt i detta kapitel. Här anger Jehova belöningarna för lydnad och straffen för olydnad. Samtidigt framhåller han vilket hopp det finns för israeliterna om de ödmjukar sig, i det han säger: ”Jag skall till förmån för dem komma ihåg förbundet med anfäderna som jag förde ut ur Egyptens land inför nationernas ögon, för att visa mig vara deras Gud. Jag är Jehova.” — 26:45.
27. Hur avslutas Tredje Moseboken?
27 Andra stadgar (27:1—34). Tredje Moseboken avslutas med anvisningar om hur man skall förfara med löftesoffer, med det förstfödda som tillhör Jehova samt med den tiondel som helgas åt Jehova. Sedan följer den korta kolofonen: ”Dessa är de bud som Jehova gav Mose som befallningar till Israels söner på berget Sinai.” — 27:34.
VARFÖR DEN ÄR NYTTIG
28. Till vilken nytta är Tredje Moseboken för de kristna i våra dagar?
28 Som en del av de inspirerade Skrifterna är Tredje Moseboken till stor nytta för de kristna i våra dagar. Den hjälper oss att få den rätta uppskattningen av Jehova, hans egenskaper och hur han handlar med sina skapelser, något som han så klart visade i förbindelse med Israel under lagförbundet. Tredje Moseboken innehåller många grundprinciper, som alltid kommer att vara tillämpliga, och många profetiska mönster och direkta profetior, som det är trosstärkande att undersöka. Många av dess principer upprepas i de kristna grekiska skrifterna, och en del av dem är direkt citerade. Sju framträdande punkter behandlas här nedan.
29—31. Hur betonar Tredje Moseboken respekten för Jehovas a) suveränitet, b) namn och c) helighet?
29 1) Jehovas suveränitet. Jehova är Lagstiftaren, och som hans skapelser är vi ansvariga inför honom. Med rätta befaller han oss att känna fruktan för honom. Som den universelle Suveränen tål han ingen rivalitet, och han förbjuder därför avgudadyrkan, spiritism och andra former av demonism. — 3 Mos. 18:4; 25:17; 26:1; Matt. 10:28; Apg. 4:24.
30 2) Jehovas namn. Hans namn måste hållas heligt, och vi får inte dra någon smälek över det genom ord eller handlingar. — 3 Mos. 22:32; 24:10—16; Matt. 6:9.
31 3) Jehovas helighet. Eftersom han är helig, måste hans folk också vara heligt, det vill säga helgat eller avskilt för att tjäna honom. Detta inbegriper att vi måste hålla oss avskilda från den gudlösa världen som omger oss. — 3 Mos. 11:44; 20:26; Jak. 1:27; 1 Petr. 1:15, 16.
32—34. Vilka principer anges beträffande a) synd, b) blod och c) skuld?
32 4) Det ytterligt syndiga i synden. Det är Gud som fastställer vad som är synd, och vi måste kämpa emot den. Synd kräver alltid ett försonande offer. När vi syndar, måste vi bekänna vår synd, ändra sinne och gottgöra skadan i den utsträckning det är möjligt. För vissa synder finns det ingen förlåtelse. — 3 Mos. 4:2; 5:5; 20:2, 10; 1 Joh. 1:9; Hebr. 10:26—29.
33 5) Blodets helgd. Eftersom blodet är heligt, får det inte tas in i kroppen i någon som helst form. Det får endast användas till försoning för synd. — 3 Mos. 17:10—14; Apg. 15:29; Hebr. 9:22.
34 6) Förhållandet mellan skuld och straff. Inte alla synder och syndare betraktades på samma sätt. Ju högre ställning en person hade, desto större ansvar hade han, och desto större var straffet för den synd han begick. Uppsåtlig synd medförde strängare straff än ouppsåtlig synd. Straffet fastställdes ofta efter förmågan att betala. Denna princip gällde också på andra områden än synd och straff, till exempel vid ceremoniell orenhet. — 3 Mos. 4:3, 22—28; 5:7—11; 6:2—7; 12:8; 21:1—15; Luk. 12:47, 48; Jak. 3:1; 1 Joh. 5:16.
35. Hur sammanfattar Tredje Moseboken våra skyldigheter gentemot våra medmänniskor?
35 7) Rättvisa och kärlek. Tredje Moseboken 19:18 sammanfattar våra skyldigheter gentemot våra medmänniskor och säger: ”Du skall älska din medmänniska som dig själv.” Detta inbegriper allting. Det utesluter partiskhet, stöld, lögn och förtal, och det kräver att man visar hänsyn för missgynnade, fattiga, blinda och döva. — 3 Mos. 19:9—18; Matt. 22:39; Rom. 13:8—13.
36. Vad bevisar att Tredje Moseboken är nyttig för den kristna församlingen?
36 Något som också visar att Tredje Moseboken i högsta grad är ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet” i den kristna församlingen är att Jesus och hans apostlar, särskilt Paulus och Petrus, gång på gång hänvisade till den. De riktade uppmärksamheten på de många profetiska mönstren och skuggorna av kommande ting. ”Lagen har”, som Paulus konstaterade, ”en skugga av de goda ting som skall komma.” Den ger ”en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. — 2 Tim. 3:16; Hebr. 10:1; 8:5.
37. Vilka verkligheter som motsvarar förebilderna i Tredje Moseboken beskrivs i Hebréerbrevet?
37 Tältboningen, prästerskapet, offren och särskilt den årliga försoningsdagen hade förebildlig innebörd. Paulus hjälper oss i sitt brev till hebréerna att identifiera de andliga motsvarigheterna till dessa ting i förhållande till det ”sanna tältet” för tillbedjan av Jehova. (Hebr. 8:2) Översteprästen Aron utgör en förebild till Kristus Jesus, som ”kom som överstepräst för de goda ting som har blivit till genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer”. (Hebr. 9:11; 3 Mos. 21:10) Djuroffrens blod förebildar Jesu blod, som vinner ”en evig befrielse för oss”. (Hebr. 9:12) Det innersta rummet i tältboningen, det Allraheligaste, i vilket översteprästen gick in endast på den årliga försoningsdagen för att frambära offerblodet, är ”en efterbildning av verkligheten”, ”själva himlen”, till vilken Jesus for upp för att ”träda inför Guds person för oss”. — Hebr. 9:24; 3 Mos. 16:14, 15.
38. Vad utgör motbilden till de förebildliga offren?
38 De bokstavliga offren — friska, felfria, obefläckade djur som frambars som brännoffer eller syndoffer — representerar det fullkomliga, obefläckade offer som Jesu Kristi mänskliga kropp utgjorde. (Hebr. 9:13, 14; 10:1—10; 3 Mos. 1:3) Paulus förklarar också på ett intressant sätt det förhållandet att de döda kropparna av syndoffersdjuren på försoningsdagen fördes utanför lägret och brändes upp. (3 Mos. 16:27) ”Därför led Jesus också utanför porten”, skriver Paulus. ”Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och bära den smälek han bar.” (Hebr. 13:12, 13) Genom en sådan inspirerad uttydning får de ceremoniella tillvägagångssätt som beskrivs i Tredje Moseboken ökad betydelse, och vi kan börja förstå att Jehova i den här boken på ett storslaget sätt har framställt märkliga skuggor som pekade fram emot verkligheter som kan klargöras endast genom den heliga andens hjälp. (Hebr. 9:8) En sådan rätt förståelse är av livsviktig betydelse för dem som skall få nytta av den föranstaltning för liv som Jehova gör genom Kristus Jesus, som är en ”stor präst över Guds hus”. — Hebr. 10:19—25.
39. Hur förenar sig Tredje Moseboken med ”hela Skriften” i att kungöra Jehovas uppsåt i förbindelse med hans kungarike?
39 I likhet med förhållandet i Arons prästerliga hus har Jesus Kristus som överstepräst också underpräster som är förbundna med honom. De omtalas som ”ett kungligt prästerskap”. (1 Petr. 2:9) Tredje Moseboken pekar klart och tydligt fram emot och förklarar vilket syndförsonande verk som Jehovas store överstepräst och kung utför och vilka krav som ställs på dem som är medlemmar av hans hus. De omtalas som lyckliga och heliga och sägs vara ”Guds och Kristi präster” som skall ”härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren”. Vilka välsignelser detta prästerliga verk kommer att medföra för lydiga människor, efter hand som de lyfts upp till fullkomlighet! Och vilken lycka detta himmelska kungarike kommer att skänka genom att återinföra fred och rättfärdighet på jorden! Vi bör alla tacka den helige Guden, Jehova, för att han har insatt en överstepräst och kung och ett kungligt prästerskap som vitt och brett förkunnar hans dygder till helgande av hans namn! Tredje Moseboken förenar sig sannerligen på ett underbart sätt med ”hela Skriften” i att kungöra Jehovas uppsåt i förbindelse med hans kungarike. — Upp. 20:6.