BOCKLIKNANDE DEMON

Det hebreiska ordet sa‛ịr (ordagr.: hårig, luden) syftar vanligtvis på en getabock eller en killing. (3Mo 16:18; 4Mo 7:16) Men i fyra bibelställen (3Mo 17:7; 2Kr 11:15; Jes 13:21; 34:14) anses ordet av de flesta översättare ha en betydelse som går utöver den vanliga betydelsen.

Både i 3 Moseboken 17:7 och i 2 Krönikeboken 11:15 är det tydligt att ordet (plur.: se‛irịm) används om något som tillbes och som man offrar åt i förbindelse med avgudadyrkan. I den grekiska Septuaginta och den latinska Vulgata är det hebreiska ordet därför återgivet med ”de tomma” (LXX) och ”demonerna” (Vg). Nutida översättare och lexikografer har i allmänhet samma syn på dessa två bibelställen och använder ord som ”demoner” (Ro), ”satyrer” (AT, JB, JP, RS), ”bockdemoner” (2000) eller ”bockliknande demoner” (NV; se också Koehler och Baumgartners Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Leiden 1958, sid. 926, och A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 972). Robert Youngs översättning och American Standard Version skiljer sig dock från detta genom att använda de ordagranna återgivningarna ”get(ter)” respektive ”getabockar”.

Josuas ord i Josua 24:14 visar att israeliterna i viss utsträckning hade varit påverkade av Egyptens avgudadyrkan när de levde där, men Hesekiel visar att detta hedniska inflytande bestod lång tid därefter. (Hes 23:8, 21) Somliga forskare menar därför att den befallning Gud gav i vildmarken om att israeliterna inte fick frambära slaktoffer åt ”bockliknande demoner” (3Mo 17:1–7) och den anordning Jerobeam gjorde med präster ”för offerhöjderna och för de bockliknande demonerna och för kalvarna som han hade gjort” (2Kr 11:15) tyder på att det bland israeliterna förekom någon form av getdyrkan, som var vanlig i Egypten, särskilt i Nedre Egypten. Herodotos (II, 46) hävdar att det var från egyptierna som grekerna hämtade sin tro på Pan och även på satyrerna, liderliga skogsgudar som ibland avbildades med horn, bocksvans och bockben. En del menar att de här hedniska gudarnas djurliknande utseende är förklaringen till att Satan har avbildats med svans, horn och hovar, särskilt av de så kallade kristna under medeltiden.

Det sägs dock inte uttryckligen vad ”de håriga” (se‛irịm) egentligen var. Några menar att de var bokstavliga bockar eller avgudar formade som bockar, men det är inte nödvändigtvis det som avses, eftersom varken sammanhanget eller andra bibelställen styrker den uppfattningen. Uttrycket som används kan helt enkelt betyda att i tillbedjarnas sinnen uppfattades dessa falska gudar som bockliknande eller håriga till utseendet. En annan möjlighet är att ordet användes bara för att uttrycka förakt för avgudar och gudabilder i allmänhet, precis som ordet för avgudar i många bibelställen är avlett av ett uttryck som ursprungligen betydde ”dyngkulor” utan att man fördenskull menade att avgudarna bokstavligt talat var gjorda av dynga. (3Mo 26:30; 5Mo 29:17)

När det gäller de två andra bibelställena (Jes 13:21; 34:14) är man inte lika överens om att sa‛ịr och se‛irịm har med falsk tillbedjan att göra. I de här verserna beskrivs Babylons och Edoms öde ruiner som tillhåll för vilda djur, däribland se‛irịm. En del översättningar återger uttrycket med ”get(ter)” (Yg) eller ”vildget(ter)” (AS) enligt grundbetydelsen, medan Rotherhams översättning, som har ”demoner” i Tredje Moseboken och Andra Krönikeboken, har ”raggiga skapelser” i Jesajas bok. De som föredrar sådana återgivningar i dessa verser framhåller att ordet här förekommer tillsammans med ord som man vet betecknar bokstavliga djur. Ordet sa‛ịr i Jesaja 34:14 har av vissa återgetts med ”satyr”, något som professor G. R. Driver invänder mot. Han framhåller att satyren aldrig används i mytologin som en symbol för ödeläggelse utan för liderlighet och festande. Han menar att något som talar för att sa‛ịr betecknar en bokstavlig get är att getter trivs på öde platser och att vildgetter enligt uppgift är vanliga vid södra änden av Döda havet, dvs. i riktning mot det ödelagda Edom, som Jesajas profetia (34:14) handlar om. (Palestine Exploration Quarterly, London 1959, sid. 57)

De som menar att det hebreiska ordet skall återges på samma sätt i Jesajas bok som i Tredje Moseboken och Andra Krönikeboken hänvisar till att Septuaginta använder ”demoner” för se‛irịm i Jesaja och att Johannes använder samma uttryckssätt som Septuaginta (Jes 13:21) när han beskriver det stora Babylon som ödelagt och ett tillhåll för orena fåglar och ”demoner” (Upp 18:2). Det går naturligtvis inte att slå fast att aposteln Johannes här verkligen citerar Septuaginta. Men följande kommentar i en biblisk ordbok är intressant: ”LXX använder med all säkerhet ... [daimọnion, som återges med ”demon”] som en föraktlig beteckning för hedniska gudar.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av Gerhard Kittel, 1935, bd II, sid. 12)

Man kan alltså inte uttala sig helt säkert i den här frågan. Jesaja kan ha nämnt demoner bland de bokstavliga djur han räknar upp utan att fördenskull ha menat att det var fråga om demoner som hade materialiserat sig som bockar. Han kan i stället ha syftat på att de hedniska folken i de här områdena föreställde sig att öde platser beboddes av sådana demoniska väsen. Historien visar att folken i Syrien och Arabien länge har förknippat skrämmande varelser med öde ruiner, och arabernas jinner skildras som håriga odjur. Men det kan mycket väl vara så att de se‛irịm som höll till i Edoms och Babylons öde ruiner var verkliga djur, raggiga och kanske med ett utseende som fick iakttagare att tänka på demoner.