HÅNANDE, SKYMFANDE

Ringaktning som består i att man gör narr av någon, ofta på ett sårande sätt, eller utsätter någon för förakt. Det är flera hebreiska och grekiska ord som uttrycker hån av varierande grad, och ordvalet beror på omständigheterna. I Bibeln talas det om människor som hånar, förlöjligar, gör sig lustiga över, gör narr av, skrattar åt, gycklar med eller driver med andra.

Substantivet blasfēmịa och verbet blasfēmẹō i den grekiska grundtexten avser i sin grundbetydelse kränkande, nedsättande, skymfligt tal. Som det påpekas i artikeln HÄDELSE kan ordet blasfēmịa användas om sådant tal, oavsett om det är riktat mot Gud eller mot någon av hans skapelser. På svenska är det endast när sådant skymfande är riktat mot Gud eller mot något heligt som det med rätta kan kallas ”hädelse” eller ”blasfemi”. (Mt 12:31) När det är riktat mot någon av Guds skapelser, återges grundtextens ord därför med sådana uttryck som ”skymford”, ”skymfande” och ”i skymfliga ordalag” i Nya världens översättning.

Ordet gadhạf används på motsvarande sätt i de hebreiska skrifterna. Ursprungligen syftade det tydligen på att tillfoga någon en fysisk skada, men överfört används det i betydelsen ”skymfa”, dvs. skada någon med kränkande ord. (4Mo 15:30; 2Ku 19:6; Hes 20:27) Det hebreiska ordet naqạv har grundbetydelsen ”borra”, ”genomborra” (2Ku 12:9; 18:21), men i berättelsen om en israelitisk kvinnas son, som började ”skymfa” Jehovas namn, har det innebörden ”smäda”, ”skymfa”. (3Mo 24:11, 16) I ett sådant fall avses ett grovt eller oförskämt tal som riktas antingen mot Jehova Gud själv eller mot hans folk. En granskning av sammanhanget klargör vilken form av ”skymfande” som avses. (Se FÖRBANNELSE; FÖROLÄMPNING.)

Hånare är i allmänhet avskyvärda för andra. (Ord 24:9) Om de inte tar emot tillrättavisning kommer de att drabbas av olycka. (Ord 1:22–27) De som hånar de fattiga eller ser hånfullt på sina egna föräldrar är verkligen föraktliga. (Ord 17:5; 30:17) De hånfulla vill oftast inte lyssna till förebråelse (Ord 13:1), och de älskar inte dem som tillrättavisar dem (Ord 9:7, 8; 15:12). Trots det bör de tillrättavisas för andras skull. (Ord 9:12; 19:25, 29; 21:11) I stället för att umgås med sådana gudlösa personer bör man driva bort dem; de som ”inte sitter på de hånfullas säte” blir mycket lyckligare. (Ps 1:1; Ord 22:10)

Guds tjänare hånas. Jehovas trogna tjänare utsätts för obefogat hån av alla slag. Job blev med orätt anklagad för att håna andra (Job 11:3), men det var i själva verket han som blev hånad och gjord till åtlöje på grund av att han höll fast vid sin ostrafflighet (Job 12:4; 17:2; 21:3). David blev hånad. (Ps 22:7; 35:16) Elisa (2Ku 2:23), Nehemja och hans medarbetare (Neh 2:19; 4:1) och många andra ”fick sitt prov genom hån” (Heb 11:36). När kung Hiskia i Juda sände bud till städerna i Efraim och Manasse och uppmanade invånarna att komma till Jerusalem för att fira påsken, var det många som gjorde sig lustiga över löparna och hånade dem. (2Kr 30:1, 10) Avfälliga israeliter i både Juda och Israel behandlade Guds profeter och budbärare på det här sättet tills Jehovas raseri ryckte bort dem alla. (2Kr 36:15, 16)

Jesus och hans lärjungar. Som Guds tjänare och profet blev Jesus Kristus hånad under sin jordiska tjänst. Man skrattade åt honom, gycklade med honom, behandlade honom oförskämt och spottade på honom. (Mk 5:40; Lu 16:14; 18:32) De judiska prästerna och styresmännen var särskilt hatiska i sitt hån. (Mt 27:41; Mk 15:31; Lu 23:11, 35) Även de romerska soldaterna gycklade med honom när han överlämnades till dem. (Mt 27:27–31; Mk 15:20; Lu 22:63; 23:36) När han hängde på pålen blev han skymfad av dem som gick förbi. De sade: ”Ha! Du som skulle riva ner templet och bygga upp det på tre dagar, rädda dig själv genom att stiga ner från tortyrpålen.” En av brottslingarna som hängde bredvid honom sade något liknande. (Mk 15:29, 30; Mt 27:39, 40; Lu 23:39)

Jesu lärjungar blev också hånade av dem som var oupplysta och av icke troende. (Apg 2:13; 17:32) Paulus och hans medkristna skymfades av dem som hade en felaktig uppfattning om deras avsikt, budskap och kristna samvete (Apg 18:6; Rom 3:8; 14:16; 1Kor 10:30; 1Pe 4:4), men själva skulle de inte smäda någon, och genom sitt uppförande gav de inte andra någon berättigad anledning att skymfa deras arbete eller budskap. (Ef 4:31; Kol 3:8; 1Ti 6:1; Tit 2:5; 3:2; jfr 2Pe 2:2.) Inte ens änglarna ”framför någon skymflig anklagelse ..., av respekt för Jehova”. (2Pe 2:11) Men sådant skymfande är just vad man kan vänta sig av den som ägnar sig åt tygellöshet, som är högmodig och ”sjuk i sinnet på grund av spörsmål och debatter” och som visar bristande respekt för eller föraktar Guds förordnade tjänare. (1Ti 6:4; 2Pe 2:10–12; Jud 8–10)

När aposteln Paulus talade om det hån som hans medkristna utsattes för från judarnas sida, hänvisade han till hur Isak i femårsåldern blev hånad av sin 19-årige halvbror Ismael, som i svartsjuka ”skämtade hånfullt” med Isak. (1Mo 21:9) Paulus visade att detta hade profetisk innebörd. Han sade: ”Vi, bröder, är löftets barn på samma sätt som Isak. Men alldeles som på den tiden den som var född på köttets sätt började förfölja den som var född på andens sätt [Isak föddes genom Guds ingripande], så är det också nu.” (Gal 4:28, 29) Senare skrev Paulus: ”Ja, alla som önskar leva i gudhängivenhet i gemenskap med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” (2Ti 3:12)

Hån uthärdas med rätt inställning. Jesus Kristus var hela tiden medveten om att han skulle utsättas för hån och att det skulle kulminera i att han blev dödad. Men han insåg att smädelserna egentligen var riktade mot Jehova, som han representerade, och detta vållade honom ännu mer smärta, för han gjorde alltid det som behagade hans Fader (Joh 8:29), och det som låg honom varmast om hjärtat var helgandet av hans Faders namn (Mt 6:9). Aposteln Petrus skrev därför om Kristus: ”När han blev förolämpad, förolämpade han inte tillbaka. När han led, svarade han inte med hotelser, utan överlämnade sig åt honom som dömer rättvist.” Detta skrev Petrus i samband med att han förmanade medkristna, i synnerhet dem som var slavar, att inte ge igen om de utsattes för sådan behandling. Kristus efterlämnade nämligen ”en förebild” åt dem, för att de skulle ”följa tätt i hans fotspår”. (1Pe 2:18–23; Rom 12:17–21)

Vid en tidpunkt under sin tjänst sade Guds profet Jeremia: ”Jag blev till åtlöje hela dagen; alla hånar mig.” För ett ögonblick blev han svag och tänkte sluta upp med att profetera, eftersom det hela tiden vållade honom spott och spe. Men han insåg att det var på grund av ”Jehovas ord” som han blev hånad, och i hans hjärta blev Jehovas ord som en brinnande eld som han inte kunde ”hålla igen”. På grund av Jeremias trofasthet var Jehova med honom ”som en väldig man som injagar skräck”, och han blev styrkt att lojalt fortsätta i sin tjänst. (Jer 20:7–11)

Job var en rättrådig man som bevarade sin ostrafflighet trots att han utsattes för mycket hån. Men han utvecklade en orätt inställning och begick ett fel, och det blev han tillrättavisad för. Elihu sade: ”Vilken kraftfull man är som Job, som dricker hån som vatten?” (Job 34:7) Job blev alltför upptagen av att rättfärdiga sig själv i stället för att rättfärdiga Gud, och han hade en tendens att göra sin egen rättfärdighet större än Guds. (Job 35:2; 36:24) När han hånades av sina tre ”vänner” tog han det personligt, som om deras hån var riktat mot honom själv och inte mot Gud. Han var alltså som en som utlämnar sig åt spott och spe och njuter av det, alldeles som en som tycker det är uppfriskande att dricka vatten. Gud förklarade senare för Job att dessa hånfulla män i själva verket hade talat osanning om Gud. (Job 42:7) När Israel begärde att få en kung sade Jehova likaså till profeten Samuel: ”Det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.” (1Sa 8:7) Och Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni skall vara föremål för hat från alla nationerna [inte för er egen skull, utan] för mitt namns skull.” (Mt 24:9) Om den kristne håller detta i minnet, kommer han att kunna uthärda hån med den rätta inställningen och se fram emot att bli belönad för sin uthållighet. (Lu 6:22, 23)

Berättigat hån. Hån kan vara berättigat och något som man gjort sig förtjänt av. En person som inte är förutseende eller som avvisar goda råd kan slå in på en dåraktig kurs som gör honom till föremål för hån. Jesus gav ett exempel på detta när han berättade om en man som började bygga ett torn utan att först ha räknat ut kostnaden. (Lu 14:28–30) Jehova Gud gjorde med rätta israeliterna ”till smälek bland ... [deras] grannar, till spott och spe för dem runt omkring” dem, därför att de var så egensinniga och olydiga mot honom att de drog vanära över hans namn bland nationerna. (Ps 44:13; 79:4; 80:6; Hes 22:4, 5; 23:32; 36:4, 21, 22) Det var rätt av profeten Elia att gyckla med baalsprästerna för att de trotsade Jehova. (1Ku 18:26, 27) Sedan assyrierkungen Sanherib hade smädat och skymfat Jehova inför kung Hiskia och Jerusalems invånare blev rollerna ombytta: den högmodige assyriern och hans här blev hånade och led ett vanärande och försmädligt nederlag. (2Ku 19:20, 21; Jes 37:21, 22) På liknande sätt blev Moab till hån. (Jer 48:25–27, 39) Jordens nationer har i högsta grad hånat Jehova Gud, men han ler åt dem och gör narr av dem när de skördar frukterna av sitt skamlösa motstånd mot hans universella suveränitet. (Ps 2:2–4; 59:8; Ord 1:26; 3:34)

Hånare i ”de sista dagarna”. Ett drag i tecknet på ”de sista dagarna” skulle vara att det skulle komma ”hånfulla människor [ordagr.: ”sådana som leker (skämtar, driver gäck)”] med sitt hån och löje, vilka vandrar efter sina egna begär [”ogudaktiga begär”, Jud 17, 18] och säger: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.’” (2Pe 3:3, 4) Sådana människor följer tydligtvis inte uppmaningen i Jesaja 28:21, 22, där det varnas för de allvarliga följder det får att håna Jehova.

”Gud lurar man inte.” Aposteln Paulus påminner om hur allvarligt det är att försöka lura Gud, ja hur farligt det är att tro att man ostraffat kan ringakta eller kringgå de principer Guds styre bygger på. Han skriver till de kristna i Galatien: ”Om någon menar att han är något, när han ingenting är, bedrar han sitt eget sinne. ... Bli inte vilseledda: Gud lurar man inte [”Man kan inte ostraffat driva gäck med Gud”, Hd, 1965]. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; eftersom den som sår med tanke på sitt kött skall skörda förgängelse av sitt kött, men den som sår med tanke på anden skall skörda evigt liv av anden.” (Gal 6:3–8)

Här visar aposteln att man inte bör bedra sig själv genom att tänka så högt om sig själv att man lämnar Gud och hans ord utan avseende. Man bör ordna upp sitt liv och låta sig ledas av Guds ande, så som Bibeln säger. Om man inte gör detta, utan i stället fortsätter att ”så” med tanke på köttsliga begär, förfelar man syftet med att man har ”tagit emot Guds oförtjänta omtanke”, och man visar förakt för Guds vägledning. (2Kor 6:1) Man kanske kan bedra sig själv och tro att det inte är någon fara, men Gud känner människans hjärta och kommer att döma henne i enlighet med det.