HELIGHET

En helig ställning eller ett heligt tillstånd; religiös renhet. Det hebreiska ordet qọdhesh förmedlar tanken på att vara avskild eller vigd åt Gud, som är helig; det att vara avskild för Guds tjänst. Också i de kristna grekiska skrifterna betecknar de ord som återges med ”helig” (hạgios) och ”helighet” (hagiasmọs [även: ”helgelse”], hagiọtēs, hagiōsỵnē) att vara avskild åt Gud. De används också om Guds helighet och om renhet och fullkomlighet i en människas uppförande.

Jehova. Helighet är en egenskap som tillhör Jehova. (2Mo 39:30; Sak 14:20) Kristus Jesus kallade honom ”helige Fader”. (Joh 17:11) Himmelska skapelser förklarar: ”Helig, helig, helig är härarnas Jehova”, vilket innebär att de tillskriver Jehova den högsta graden av helighet och renhet. (Jes 6:3; Upp 4:8; jfr Heb 12:14.) Han är ”den Allraheligaste” och är överlägsen alla andra i helighet. (Ord 30:3; här utgör det hebreiska ord som har översatts med ”den Allraheligaste” en majestätsplural för att ange överlägsenhet och storhet.) Varje gång israeliterna såg den glänsande guldplåten på översteprästens turban med graveringen ”Helighet tillhör Jehova” blev de påminda om att Jehova är källan till all helighet. Plåten kallades ”det heliga överlämnandetecknet”, vilket visade att översteprästen var avskild för en särskilt helig tjänst. (2Mo 28:36; 29:6) I Moses segersång, som israeliterna sjöng efter befrielsen genom Röda havet, sades det: ”Vem bland gudarna är som du, Jehova? Vem är som du, som visar dig mäktig i helighet?” (2Mo 15:11; 1Sa 2:2) Som en ytterligare garanti för att Jehovas ord skall uppfyllas har han svurit vid sin helighet. (Am 4:2)

Guds namn är heligt, avskilt från all orenhet. (1Kr 16:10; Ps 111:9) Hans namn, Jehova, skall hållas heligt, helgas, framför alla andra namn. (Mt 6:9) Ringaktning för hans namn medför dödsstraff. (3Mo 24:10–16, 23; 4Mo 15:30)

Eftersom Jehova Gud är upphovet till alla rättfärdiga principer och lagar (Jak 4:12) och själv är grundvalen till all helighet, är det bara genom att stå i förbindelse med Jehova och hans tillbedjan som personer och ting kan bli heliga. Man uppnår inte förstånd eller vishet utan kunskap om den Allraheligaste. (Ord 9:10) Jehova kan bara tillbes i helighet. De som hävdar att de tillber honom men bedriver orenhet är avskyvärda i hans ögon. (Ord 21:27) När Jehova förutsade att han skulle bereda vägen för att hans landsflyktiga folk skulle kunna återvända till Jerusalem från Babylon sade han: ”’Helighetens väg’ skall den kallas. Den orene skall inte dra fram på den.” (Jes 35:8) Den lilla kvarleva som återvände 537 f.v.t. gjorde inte detta av politiska eller själviska motiv, utan de drevs av en helhjärtad, ren och helig önskan att återställa sann tillbedjan. (Jfr profetian i Sak 14:20, 21.)

Helig ande. Jehovas verksamma kraft, hans ande, står under hans kontroll och utför alltid hans avsikt. Den är ren, helig och avskild för Guds bruk. Den kallas därför ”helig ande” och ”helighetens ande”. (Ps 51:11; Lu 11:13; Rom 1:4; Ef 1:13) När den heliga anden verkar på en människa är den en kraft som främjar helighet och renhet. Alla orena eller orätta handlingar innebär motstånd mot den anden och ”bedrövar” den. (Ef 4:30) Den heliga anden är inte en person, men den kan ändå bedrövas, eftersom den är ett uttryck för Guds heliga personlighet. Alla orena handlingar har en benägenhet att släcka ”andens eld”. (1Th 5:19) Om man upproriskt fortsätter att bedriva det som är orätt, ”sårar” man Guds heliga ande, vilket kan göra att Gud förvandlas till ens fiende. (Jes 63:10) Den som bedrövar den heliga anden kan gå så långt att han hädar den, en synd som Jesus Kristus sade att det inte finns någon förlåtelse för, varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma. (Mt 12:31, 32; Mk 3:28–30; se ANDE.)

Jesus Kristus. Jesus Kristus är Guds Helige i ett särskilt avseende. (Apg 3:14; Mk 1:24; Lu 4:34) Hans helighet kom från hans Fader, Jehova, då han skapade honom som sin enfödde Son. Han bevarade sin helighet som den som stod sin Fader närmast i himlen. (Joh 1:1; 8:29; Mt 11:27) När hans liv överfördes till jungfrun Marias moderliv föddes han som en helig jordisk Son till Gud. (Lu 1:35) Han är den ende som har bevarat en fullkomlig, syndfri helighet som människa och som vid slutet av sitt jordiska liv fortfarande var ”lojal, sveklös, obefläckad, skild från syndarna”. (Heb 7:26) Han gjorde sig förtjänt av att bli förklarad rättfärdig. (Rom 5:18) Andra människor kan bara bli heliga i Guds ögon på grundval av Kristi helighet, genom tro på hans återlösningsoffer. Om man står fast i denna ”allra heligaste tro” bevaras man i Guds kärlek. (Jud 20, 21)

Andra människor. Hela Israels nation betraktades som helig, eftersom Gud hade utvalt den och helgat den och fört folket in i ett särskilt förbundsförhållande till honom som hans särskilda egendom. Han sade till israeliterna att de skulle bli ”ett kungarike av präster och en helig nation” om de lydde honom. (2Mo 19:5, 6) Genom lydnad skulle de visa sig ”vara heliga” för sin Gud. Han uppmanade dem: ”Ni skall visa er vara heliga, ty jag, Jehova, er Gud, är helig.” (4Mo 15:40; 3Mo 19:2) De lagar om kost, hygien och moral som Gud gav dem påminde dem ständigt om att de var avskilda och heliga för Gud. Dessa lagar begränsade i hög grad deras umgänge med de hedniska grannfolken, vilket var till skydd för dem och hjälpte dem att förbli en helig nation. Nationen skulle mista sin heliga ställning inför Gud om den var olydig mot hans lagar. (5Mo 28:15–19)

Enskilda individer i nationen betraktades som heliga i ett särskilt avseende. Prästerna, särskilt översteprästen, var avskilda för tjänst i helgedomen och representerade folket inför Gud. I detta ämbete var de heliga, och de måste bevara sin helighet för att kunna utföra sin tjänst och för att fortsätta att vara heliga för Gud. (3Mo 21; 2Kr 29:34) Profeterna och andra inspirerade bibelskribenter var heliga män. (2Pe 1:21) Kvinnor i förkristen tid som var trogna mot Gud kallas ”heliga” av aposteln Petrus. (1Pe 3:5) Israelitiska soldater som drog ut i krig betraktades som heliga, eftersom de krig som de utkämpade var Jehovas krig. (4Mo 21:14; 1Sa 21:5, 6) Allt förstfött av manligt kön bland israeliterna var heligt för Jehova, eftersom han hade skonat deras förstfödda under påsken i Egypten; de tillhörde honom. (4Mo 3:12, 13; 8:17) Därför måste varje förstfödd son friköpas vid helgedomen. (2Mo 13:1, 2; 4Mo 18:15, 16; Lu 2:22, 23) Om en man eller en kvinna hade avlagt ett löfte om att leva som nasir, var han eller hon helig under den period som löftet gällde. Nasirtiden skulle ägnas helt åt särskild tjänst för Jehova. Nasiren måste uppfylla vissa krav som ställdes i lagen. Om han inte följde kraven, blev han oren och måste då frambära ett speciellt offer för att bli helig igen. Därefter måste han börja om igen med att uppfylla sitt nasirlöfte; de dagar han hade tjänat innan han blev oren räknades inte. (4Mo 6:1–12)

Platser. Platser görs heliga genom att Jehova är närvarande. (När han visade sig för människor tillkännagav han sin närvaro genom änglar som representerade honom; Gal 3:19.) Mose stod på helig mark då han såg på den brinnande törnbusken ur vilken en ängel som representerade Jehova talade till honom. (2Mo 3:2–5) Josua blev påmind om att han befann sig på helig mark när en ängel, fursten över Jehovas här, materialiserade sig och ställde sig framför honom. (Jos 5:13–15) När Petrus skrev om Kristi förvandling och om det Jehova sade vid det tillfället kallade han platsen ”det heliga berget”. (2Pe 1:17, 18; Lu 9:28–36)

Förgården till tältboningen var helig mark. Enligt traditionen var prästerna barfota när de utförde tjänst vid helgedomen, som var förknippad med Jehovas närvaro. Den första avdelningen i helgedomen kallades ”det heliga” och den andra avdelningen ”det allra heligaste”; graden av helighet bestämdes av hur nära förbundsarken stod. (Heb 9:1–3) Det tempel som senare byggdes i Jerusalem var också heligt. (Ps 11:4) Sions berg och Jerusalem tillskrivs också helighet, eftersom helgedomen och ”Jehovas tron” fanns där. (1Kr 29:23; Ps 2:6; Jes 27:13; 48:2; 52:1; Dan 9:24; Mt 4:5)

Israels här påmindes om att lägret skulle hållas rent från människoavföring och annan förorening, för, som Jehova sade: ”Jehova, din Gud, vandrar omkring inne i ditt läger. ... Ditt läger skall vara heligt, så att han inte ser något anstötligt hos dig och vänder sig bort och inte går med dig.” (5Mo 23:9–14) Här förknippas fysisk renhet med helighet.

Tidsperioder. Vissa dagar eller tidsperioder var avskilda från annan tid som heliga i Israel, inte för att det var något heligt med dem i sig själva, utan för att man då särskilt skulle göra sådant som hörde ihop med tillbedjan av Jehova. Gud fastställde dessa tidsperioder med folkets välfärd och andliga uppbyggelse i tankarna. Bland annat höll man sabbaten varje vecka. (2Mo 20:8–11) De dagarna kunde folket koncentrera sig på Guds lag och på att undervisa sina barn i den. Det fanns också speciella sabbatsdagar, heliga sammankomster: den första dagen i sjunde månaden (3Mo 23:24) och försoningsdagen, som inföll på tionde dagen i sjunde månaden (3Mo 23:26–32). Högtiderna, och då särskilt vissa dagar under högtiderna, firades som ”heliga sammankomster”. (3Mo 23:37, 38) Dessa var: påsken och det osyrade brödets högtid (3Mo 23:4–8), pingsten (veckohögtiden) (3Mo 23:15–21) och lövhyddohögtiden (insamlingshögtiden). (3Mo 23:33–36, 39–43; se SAMMANKOMST.)

Dessutom var vart sjunde år ett sabbatsår, ett heligt år, då jorden inte skulle brukas. Som i fallet med veckosabbaten gav denna anordning israeliterna mer tid till att studera Jehovas lag, meditera över den och undervisa barnen i den. (2Mo 23:10, 11; 3Mo 25:2–7) Slutligen kallades vart femtionde år ett jubelår, och även detta år betraktades som heligt. Också jubelåret var ett sabbatsår, men dessutom återställde det nationen i ekonomiskt avseende till det teokratiska tillstånd som Jehova hade infört vid fördelningen av landet. Det var ett heligt år då man fick frihet, vila och ny styrka. (3Mo 25:8–12)

Jehova befallde att israeliterna skulle ”späka” sina själar på försoningsdagen, som skulle vara en ”helig sammankomst”. Detta innebar att de skulle fasta och inse och bekänna sina synder och även visa uppriktig sorg över dem. (3Mo 16:29–31; 23:26–32) Men en dag som var helig för Jehova skulle aldrig präglas av att hans tjänare grät och var ledsna. Nej, under dessa dagar skulle man glädja sig och lovprisa Jehova för de storslagna anordningar han hade gjort i sin kärleksfulla omtanke. (Neh 8:9–12)

Jehovas heliga vilodag. Bibeln visar att Gud började vila från sin skaparverksamhet för omkring 6 000 år sedan och att han helgade den sjunde ”dagen”. (1Mo 2:2, 3) Aposteln Paulus visar att Jehovas stora vilodag är en lång tidsperiod, när han säger att möjligheten fortfarande står öppen för de kristna att komma in i Jehovas vila genom tro och lydnad. Eftersom det är en helig dag, är detta en tid av befrielse och glädje för de kristna, trots att de befinner sig mitt i en bedrövlig och syndig värld. (Heb 4:3–10; se DAG.)

Föremål. Vissa föremål avskildes för att användas i tillbedjan. De blev också heliga därför att de hade helgats i syfte att användas i Jehovas tjänst. Föremålen hade ingen inneboende helighet och kunde alltså inte användas som amuletter eller fetischer. Det visade sig till exempel att förbundets ark, ett av de viktigaste heliga föremålen, inte var någon lyckobringare när Elis två ondskefulla söner tog den med ut i krig mot filistéerna. (1Sa 4:3–11) Till det som Gud hade förklarat heligt hörde: offeraltaret (2Mo 29:37), smörjelseoljan (2Mo 30:25), den speciella rökelsen (2Mo 30:35, 37), prästernas kläder (2Mo 28:2; 3Mo 16:4), skådebrödet (2Mo 25:30; 1Sa 21:4, 6) och alla inventarier i helgedomen, bland annat rökelsealtaret av guld, skådebrödsbordet och lampställen med tillhörande redskap. Mycket av detta nämns i 1 Kungaboken 7:47–51. Föremålen var heliga också i en större bemärkelse, eftersom de var symboliska framställningar av himmelska ting och tjänade som förebilder till nytta för dem som skall ärva räddning. (Heb 8:4, 5; 9:23–28)

Guds skrivna ord kallas ”de heliga Skrifterna”. De skrevs ner under den heliga andens inflytande och har kraft att helga dem som lyder Guds bud. (Rom 1:2; 2Ti 3:15)

Djur och jordbruksprodukter. Jehova betraktade de förstfödda tjurarna, bagglammen och getterna som heliga, och de fick inte friköpas. Dessa djur skulle frambäras som offer, och en del av köttet tillföll prästerna, som var helgade. (4Mo 18:17–19) Det första av skörden och tiondet var något heligt, och det var också alla offer och alla gåvor som var helgade för tjänsten vid helgedomen. (2Mo 28:38) Man fick inte ta lätt på det som var helgat åt Jehova och använda det till allmänna eller världsliga ändamål. Ett exempel på detta ses i lagen om tionde. Om någon tog undan en del, till exempel av veteskörden, för att ge som sitt tionde, och han själv eller någon i hans hushåll sedan oavsiktligt använde något av det, till exempel till matlagning, begick han ett brott mot Guds lag om heliga ting. Lagen krävde att han skulle ge den aktuella mängden som ersättning till helgedomen plus 20 procent och att han dessutom skulle frambära en felfri bagge av småboskapen som offer. Detta skapade djup respekt för det heliga som tillhörde Jehova. (3Mo 5:14–16)

Kristen helighet. Guds Son, de kristnas ledare, var helig då han föddes som människa (Lu 1:35), och han bevarade sin helighet under hela sitt jordiska liv. (Joh 17:19; Apg 4:27; Heb 7:26) Hans helighet var genomgripande och fullkomlig; den fyllde alla hans tankar och allt han sade och gjorde. Genom att bevara sin helighet ända till sin offerdöd gjorde han det möjligt för andra att uppnå helighet. De som kallas till att följa i hans fotspår kallas därför med ”en helig kallelse”. (2Ti 1:9) De blir Jehovas smorda, Jesu Kristi andliga bröder, och kallas ”de heliga”. (Rom 15:26; Ef 1:1; Flp 4:21) De uppnår helighet genom tron på Kristi återlösningsoffer. (Flp 3:8, 9; 1Jo 1:7) De har alltså inte en inneboende helighet för att de förtjänar det, utan blir heliga genom Jesus Kristus. (Rom 3:23–26)

Det framgår tydligt av de många bibelställen där församlingens levande medlemmar betecknas som ”heliga” att man inte görs helig (eller till ett helgon) av människor eller av en organisation. Det är inte heller först efter sin död som man kan bli helig. En person är ”helig” i kraft av att Gud har kallat honom till att bli en Kristi medarvinge. Han är helig i Guds ögon medan han är på jorden med hoppet om himmelskt liv i andevärlden, där Jehova Gud och hans Son bor tillsammans med de heliga änglarna. (1Pe 1:3, 4; 2Kr 6:30; Mk 12:25; Apg 7:56)

Ett rent uppförande är nödvändigt. De som har en sådan helig ställning inför Jehova Gud strävar med hans andes hjälp efter att uppnå Guds och Kristi helighet. (1Th 3:12, 13) Det fordrar att de studerar Guds sanningsord och tillämpar det i sitt liv (1Pe 1:22) och dessutom att de tar emot den tuktan som Jehova ger. (Heb 12:9–11) En helig person lever därför på ett heligt, rent och moraliskt riktigt sätt. De kristna förmanas att frambära sina kroppar åt Gud som ett heligt slaktoffer, i likhet med de godtagbara slaktoffer som frambars vid helgedomen i forntiden. (Rom 12:1) Helighet i uppförandet är en befallning: ”I överensstämmelse med den Helige som har kallat er skall också ni själva bli heliga i allt ert uppförande, eftersom det står skrivet: ’Ni skall vara heliga, ty jag är helig.’” (1Pe 1:15, 16)

De som blir lemmar i Kristi kropp är ”medborgare tillsammans med de heliga och är medlemmar av Guds hushåll”. (Ef 2:19) De liknas vid ett heligt tempel för Jehova, byggt av levande stenar, och utgör ”ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1Pe 2:5, 9) De måste rena sig från ”varje förorening av kött och ande och i gudsfruktan fullkomna heligheten”. (2Kor 7:1) Om en kristen har vanor som förorenar eller skadar hans kropp eller om han handlar i strid med Bibelns läror eller moralprinciper, då älskar han inte Gud, och han fruktar honom inte, och han förlorar då sitt heliga tillstånd. Man kan inte bedriva orenhet och förbli helig.

Det som är heligt skall behandlas respektfullt. Om någon som tillhör tempelklassen använder sin kropp på ett orent sätt, befläckar och fördärvar han inte bara sig själv, utan också Guds tempel, och ”om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet”. (1Kor 3:17) Han har friköpts med blodet av Guds Helige. (1Pe 1:18, 19) Om någon missbrukar något som är heligt för Jehova Gud, antingen sin egen kropp eller något annat som är överlämnat åt Gud, eller om han syndar mot eller skadar någon som är helig för Gud, kommer Gud att straffa honom. (2Th 1:6–9)

Gud uppenbarade för Israel hur han ser på en sådan vanhelgande behandling av det som är heligt för honom. Detta framgår av att hans lag förbjöd israeliterna att ta något som var helgat åt honom, till exempel förstlingen och tiondet, för vanligt eller profant bruk. (Jer 2:3; Upp 16:5, 6; Lu 18:7; 1Th 4:3–8; Ps 105:15; Sak 2:8) Det är också värt att lägga märke till hur Gud straffade Babylon för att babylonierna vanhelgade kärl från hans tempel och behandlade hans heliga folk illa. (Dan 5:1–4, 22–31; Jer 50:9–13) De kristna får därför flera gånger beröm för att de behandlar Jehovas heliga, Jesu Kristi andliga bröder, på ett kärleksfullt och vänligt sätt, och de påminns om hur viktigt det är att göra detta. (Rom 15:25–27; Ef 1:15, 16; Kol 1:3, 4; 1Ti 5:9, 10; Flm 5–7; Heb 6:10; jfr Mt 25:40, 45.)

Räknade som heliga i Guds ögon. Redan innan Jesus kom till jorden och blev en förelöpare som öppnade vägen till himmelskt liv fanns det trogna män och kvinnor som räknades som heliga. (Heb 6:19, 20; 10:19, 20; 1Pe 3:5) På samma sätt kan ”en stor skara” som inte hör till de sigillförsedda 144 000 ha en ställning som innebär att Gud räknar dem som heliga. Det sägs att de har rena kläder som har tvättats i Kristi blod. (Upp 7:2–4, 9, 10, 14; se STOR SKARA.) En dag kommer alla som lever i himlen och på jorden att vara heliga, för ”skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:20, 21)

Helighet välsignas av Jehova. När en människa är helig i Guds ögon medför detta att hon får Guds gillande, något som kommer hela familjen till del, även om äktenskapspartnern och barnen inte själva är överlämnade tjänare åt Gud. Därför ger aposteln Paulus följande råd: ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon är med på att bo tillsammans med honom, får han inte överge henne; och om en kvinna har en icke troende man och han är med på att bo tillsammans med henne, får hon inte överge sin man. Den icke troende mannen är nämligen helgad i förbindelse med hustrun, och den icke troende hustrun är helgad i förbindelse med brodern; annars skulle ju era barn vara orena, men nu är de heliga.” (1Kor 7:12–14) Den rena, troende äktenskapspartnern blir alltså inte oren på grund av sin icke troende äktenskapspartner, och Gud betraktar inte familjen som oren. Dessutom ger förbindelsen med den troende de icke troende familjemedlemmarna den bästa tänkbara möjligheten att bli troende, att förnya sin personlighet och att framställa sina kroppar som ”ett levande och heligt slaktoffer som är välbehagligt för Gud”. (Rom 12:1; Kol 3:9, 10) Den rena, heliga atmosfär som en troende Guds tjänare kan skapa blir till välsignelse för familjen. (Se HELGANDE [I äktenskapet].)