OFFER

Ända sedan tidigt i historien har människor framburit offer åt Gud. Det första tillfälle som nämns var när Adams äldste son, Kain, frambar några av markens frukter och den yngre Abel offrade några av de förstfödda bland sin småboskap. De båda bröderna hade tydligtvis olika inställning och motiv, för Gud godkände Abels offer men såg inte med välvilja på Kains. (Under lagförbundet, som instiftades senare, kunde man frambära både djuroffer och sädesoffer.) Abel måste ha haft tro på Guds löfte om befrielse genom den utlovade avkomman. och han förstod troligen att blod måste utgjutas, Han såg att Jehovas uttalande mot hans föräldrar i Eden hade blivit verklighet, och det här ”tydliga beviset” kunde han bygga sin tro på. ”Genom denna tro” frambar han ”åt Gud ett värdefullare offer än Kain”. Båda bröderna frambar offer därför att de insåg att de var fjärmade från Gud, men det var Abels tro som gjorde att Gud godkände hans offergåvor. (Heb 11:1, 4; 1Mo 4:1–4)

I det patriarkaliska samhället. När Noa kom ut ur arken frambar han som familjeöverhuvud ett ”rogivande” (blidkande, lugnande) tackoffer åt Jehova, och därefter slöt Jehova ett förbund, det så kallade regnbågsförbundet, med Noa och hans avkomlingar. (1Mo 8:18–22; 9:8–16) Även längre fram i Bibeln talas det om att trogna patriarker offrade åt Jehova. (1Mo 31:54; 46:1) Som familjeöverhuvud tjänade Job som präst för sin familj och frambar brännoffer åt Gud för dess räkning. (Job 1:5) Det största och viktigaste av alla offren på patriarkernas tid var emellertid det som Abraham var villig att frambära på Jehovas befallning – sin egen son Isak. När Jehova hade fått bevis för Abrahams tro och lydnad, tillhandahöll han i sin godhet en bagge som kunde offras i stället för Isak. Abrahams handling förebildade Jehovas offer av sin egen enfödde Son, Jesus Kristus. (1Mo 22:1–14; Heb 11:17–19)

Under lagen. Alla de offer som var påbjudna enligt lagförbundet pekade fram emot Jesus Kristus och hans offer eller emot välsignelser det skulle medföra. (Heb 8:3–5; 9:9; 10:5–10) Eftersom Jesus Kristus var en fullkomlig människa måste alla offerdjur vara friska och felfria. (3Mo 1:3, 10; 3:1) Både israeliten och den bofaste främlingen som tillbad Jehova skulle frambära de föreskrivna offren. (4Mo 15:26, 29)

Brännoffer. När det gällde brännoffer skulle hela djuret frambäras åt Gud; den som frambar det fick inte själv behålla någon del av det. (Jfr Dom 11:30, 31, 39, 40.) Ett sådant offer var en vädjan till Jehova om att han skulle godta eller visa att han hade godtagit det syndoffer som ibland åtföljde det. Som ett ”brännoffer” gav Jesus hela sig själv.

Tillfällen då man frambar brännoffer och vad som kännetecknade dessa offer:

1) Fasta tillfällen: Varje morgon och kväll (2Mo 29:38–42; 3Mo 6:8–13; 4Mo 28:3–8); varje sabbat (4Mo 28:9, 10); första dagen i månaden (4Mo 10:10); påsken och de sju dagar som de osyrade brödens högtid varade (3Mo 23:6–8; 4Mo 28:16–19, 24); försoningsdagen (3Mo 16:3, 5, 29, 30; 4Mo 29:7–11); pingsten (3Mo 23:16–18; 4Mo 28:26–31); varje dag under lövhyddohögtiden (4Mo 29:12–39).

2) Andra tillfällen: När prästerskapet installerades (3Mo 8:18–21; se INSTALLATION); när leviterna installerades (4Mo 8:6, 11, 12); i samband med att förbund slöts (2Mo 24:5; se FÖRBUND); vid gemenskapsoffer samt vissa skuld- och syndoffer (3Mo 5:6, 7, 10; 16:3, 5); för att fullgöra löften (4Mo 15:3, 8); i samband med rening (3Mo 12:6–8; 14:2, 30, 31; 15:13–15, 30).

3) Offerdjur och tillvägagångssätt: Tjurar, baggar, bockar, turturduvor eller unga duvor. (3Mo 1:3, 5, 10, 14) När det rörde sig om en tjur, bagge eller bock lade den som kom med offret sin hand på djurets huvud (som ett erkännande av att det var hans offer och att det frambars till förmån för honom). (3Mo 1:4) Djuret blev slaktat, blodet stänktes runt om på brännoffersaltaret (3Mo 1:5, 11), djuret flåddes och styckades, inälvorna (inget avfall fick brännas på altaret) och underbenen tvättades; huvudet och de andra kroppsdelarna lades sedan på altaret (den tjänstgörande prästen fick huden; 3Mo 7:8). (3Mo 1:6–9, 12, 13) Om det rörde sig om en fågel avlägsnade man krävan och fjädrarna, och huvudet och kroppen brändes på altaret. (3Mo 1:14–17)

Gemenskapsoffer (fridsoffer). Gemenskapsoffer som var välbehagliga för Jehova betecknade frid med honom. Den som frambar offret och hans hushåll fick själva ta del av det (i tältboningen: på förgården, där det enligt traditionen fanns hyddor uppsatta strax innanför omhänget runt förgården; i templet: i särskilda matsalar som fanns för det ändamålet). Den präst som förrättade offret fick en andel, och de andra prästerna som var i tjänst fick en andel. Jehova tog själv emot den välluktande röken av det brinnande fettet. Blodet, som representerade livet, gavs till Gud som något som tillhörde honom. Den som kom med offret tog således del i en måltid tillsammans med Jehova och hans präster, vilket var ett tecken på att det rådde ett fridsamt förhållande mellan parterna. Om någon deltog i en sådan måltid medan han var oren (i någon av de bemärkelser som nämndes i lagen) eller åt köttet efter att ha förvarat det längre än tillåtet (i det varma klimatet började det snart ruttna), skulle han utrotas ur sitt folk. Han befläckade eller vanhelgade måltiden genom att antingen själv vara oren eller äta något som var orent inför Jehova Gud, och det visade att han saknade respekt för heliga ting. (3Mo 7:16–21; 19:5–8)

Herrens kvällsmåltid (Åminnelsen) är en gemenskapsmåltid. (1Kor 10:16) Medlemmarna av ”det nya förbundet i kraft av ... [Jesu] blod” är delaktiga med varandra i tron och tar tillsammans del av brödet och vinet, som symboliserar Jesu kropp och blod. De har också delaktighet med Jehova, anordningens upphovsman. De söker Jehovas godkännande och har frid inte bara med varandra, utan också med Jehova genom Jesus Kristus. I enlighet med kravet att den som deltog i en gemenskapsmåltid skulle vara ren påpekar Paulus att en kristen bör rannsaka sig själv före åminnelsemåltiden. Att ta lätt på denna högtid eller att inte behandla vinet och det osyrade brödet med tillbörlig respekt skulle vara detsamma som att vanhelga heliga ting, och det skulle medföra en ogynnsam dom. (1Kor 11:25, 27–29; se HERRENS KVÄLLSMÅLTID.)

I samband med ett tackoffer, som var ett gemenskapsoffer som man frambar för att lovprisa Gud för hans omsorg och kärleksfulla omtanke, åt man kött och både syrat och osyrat bröd. Den som frambar ett sådant offer använde alltså det man kan kalla det dagliga brödet. (Syrat bröd fick dock aldrig läggas på altaret som ett offer åt Gud.) Vid denna tacksägelse och lovprisning av Gud skulle köttet ätas samma dag – det fick inte bli liggande över natten. (Vid andra gemenskapsoffer kunde köttet ätas dagen efter.) (3Mo 7:11–15) Detta för tankarna till den bön Jesus Kristus lärde sina efterföljare: ”Ge oss i dag vårt bröd för denna dag.” (Mt 6:11)

Tillfällen då man frambar gemenskapsoffer och vad som kännetecknade dessa offer:

1) Tillfällen: När man slöt förbund (2Mo 24:5); vid högtider och vid början av varje månad (4Mo 10:10; 2Mo 12:2–14; 3Mo 23:15–19; 4Mo 29:39) samt vid andra tillfällen.

2) Syften: Att vinna Guds godkännande; att rikta en bön eller vädjan till Gud i svåra tider. (3Mo 19:5; Dom 20:26; 21:4; 1Sa 13:9; 2Sa 24:25)

3) Offerdjur och tillvägagångssätt: Han- eller hondjur av nötboskapen eller småboskapen (inte fåglar, eftersom en fågel inte ansågs ge tillräckligt med mat för en offermåltid). (3Mo 3:1, 6, 12) Den som kom med offret lade sin hand på djurets huvud; djuret blev slaktat; prästen stänkte blodet runt om på brännoffersaltaret (3Mo 3:2, 8, 13); fettet (även fårets fettrika svans) skulle läggas på brännoffersaltaret (3Mo 3:3–5, 9); bringan gavs åt prästerna, och det högra lårstycket tillföll den tjänstgörande prästen (2Mo 29:26, 28; 3Mo 7:28–36).

4) Kategorier: Tacksägelse eller lovprisning; löften (se 4Mo 6:13, 14, 17); frivilliga gåvor.

Syndoffer. Syndoffren frambars för ouppsåtliga synder, synder som berodde på det ofullkomliga köttets svaghet och inte hade begåtts ”med upplyft hand”, dvs. i öppet trots, uppsåtligt eller med berått mod. (4Mo 15:30, 31, not) Olika offerdjur kunde frambäras, från tjur till duva, beroende på syndarens ställning eller omständigheter. Det är värt att lägga märke till att den som var inblandad i någon av de synder som nämns i 3 Moseboken, kapitel 4, hade gjort ”något av det som man enligt Jehovas bud inte får göra” och därigenom dragit skuld över sig. (3Mo 4:2, 13, 22, 27) De syndoffer som frambars på försoningsdagen behandlas i artikeln FÖRSONINGSDAGEN.

Tillfällen då syndoffer krävdes och vad som kännetecknade dessa offer:

1) Om översteprästen syndade så att han drog skuld över folket (3Mo 4:3), skulle han föra fram en tjur och lägga sin hand på tjurens huvud; tjuren blev sedan slaktad; blodet bars in i det heliga i helgedomen och stänktes framför förhänget; något av blodet ströks på hornen på rökelsealtaret, medan resten hälldes ut vid foten av brännoffersaltaret; fettet brändes (som vid gemenskapsoffren) på brännoffersaltaret (3Mo 4:4–10); den döda kroppen (huden inbegripen) brändes upp på en ren plats utanför staden där askan från altaret tömdes ut (3Mo 4:11, 12).

2) Vid synder som begåtts av hela menigheten (synder som begåtts av menigheten men som folkets ledare fick kännedom om först senare) (3Mo 4:13) skulle församlingen föra fram en tjur; de äldste lade sina händer på tjurens huvud varefter en av dem slaktade den; tillvägagångssättet i övrigt var detsamma som för en synd som begåtts av översteprästen (3Mo 4:14–21).

Om översteprästen begick en synd i sin officiella ställning som nationens representant inför Jehova, drog han skuld över hela menigheten. Det kunde röra sig om en felbedömning, en oriktig tillämpning av lagen eller en felaktig behandling av en fråga som berörde hela nationen. För en sådan synd och för en synd som begåtts av hela menigheten måste man frambära det värdefullaste offerdjuret, en tjur. (3Mo 4:3, 13–15)

När det gällde syndoffer för enskilda individer bland folket skulle blodet inte bäras längre än till brännoffersaltaret. Men när det rörde sig om en synd som översteprästen eller hela menigheten hade begått bars blodet också in i det heliga, den första avdelningen i helgedomen. Något av blodet stänktes framför förhänget som dolde det allra heligaste, den innersta avdelningen i helgedomen, där Jehovas närvaro var representerad av ett mirakulöst ljus över förbundsarken. (Det var bara i samband med de syndoffer som frambars på den årliga försoningsdagen som blod fördes in i det allra heligaste; 3Mo 16.) Ingen präst fick äta något från ett offerdjur vars blod bars in i helgedomen. (3Mo 6:30)

3) När en hövding hade begått en synd följde man ett liknande tillvägagångssätt, förutom att offerdjuret var en bock, och blodet bars inte in i det heliga. Något av blodet skulle strykas på hornen på brännoffersaltaret; resten skulle hällas ut vid foten av det; fettet skulle brännas på altaret (3Mo 4:22–26); liksom vid andra syndoffer fick prästerna tydligen en andel att äta (3Mo 6:24–26, 29); kärl som köttet kokades i skulle skuras (eller krossas, om det var lerkärl), så att inget ”högheligt” blev vanhelgat, vilket skulle ske om rester av offerdjuret satt fast i kärlet och kärlet sedan användes till vardagligt bruk (3Mo 6:27, 28).

4) Om en enskild israelit begick en synd, skulle man offra en honkilling av getterna eller ett tacklamm, och tillvägagångssättet var detsamma som vid offer för synder begångna av en hövding. (3Mo 4:27–35)

De synder som omtalas under nästa punkt skiljer sig från de föregående på så sätt att överträdarna hade begått en missgärning genom att inte följa alla Jehovas bud och alltså hade gjort sig skyldiga till underlåtenhetssynd. (4Mo 15:22)

5) För hela menigheten skulle man offra en getkilling (4Mo 15:22–26); för enskilda individer skulle man offra en årsgammal get av honkön (4Mo 15:27–29).

När prästerna i vissa fall åt en andel av syndoffret, ansågs de tydligen ”svara för” deras missgärning som frambar syndoffret och ”bringa försoning för dem inför Jehova” i kraft av sitt heliga ämbete. (3Mo 10:16–18; 9:3, 15)

Skuldoffer. Även skuldoffret frambars på grund av synd, eftersom skuld hänger samman med synd. Det frambars när någon hade ådragit sig skuld genom särskilda synder, och det skilde sig från andra syndoffer genom att det av allt att döma skulle kompensera för att en rättighet hade kränkts eller göra så att någon kunde få tillbaka en rättighet. En rättighet som tillkom antingen Jehova eller hans heliga nation hade blivit kränkt. Skuldoffret skulle ge Jehova en kompensation för att rättigheten hade kränkts eller ge den ångrande syndaren vissa förbundsrättigheter tillbaka och mildra straffet för hans synd. (Jfr Jes 53:10.)

I 3 Moseboken 5:1–6, 17–19 behandlas fall där någon hade syndat omedvetet, av tanklöshet eller av vårdslöshet och ville ställa saken till rätta när han blev uppmärksammad på den. De synder som omtalas i 3 Moseboken 6:1–7 är däremot inte synder som begåtts omedvetet eller genom vårdslöshet, men det rör sig ändå om synder som beror på köttsliga svagheter och önskningar, inte uppsåtliga synder som begåtts i medvetet uppror mot Gud. Den skyldige hade fått dåligt samvete och därför självmant ändrat sinne och bekänt sin synd, och efter att ha gjort rätt för sig sökte han nu barmhärtighet och förlåtelse. (Mt 5:23, 24)

Dessa lagar understryker att den mosaiska lagen var sträng mot dem som syndade uppsåtligt och utan att ångra sig men att man kunde ta hänsyn till motiv, omständigheter och sinnesinställning, så att det fanns rum för barmhärtighet, precis som i den kristna församlingen. (Jfr 3Mo 6:1–7; 2Mo 21:29–31; 4Mo 35:22–25; 2Kor 2:5–11; 7:8–12; 1Ti 1:2–16.) Den som begick någon av dessa överträdelser kunde emellertid inte gå fri från straff. Han var tvungen att betala ersättning till den drabbade parten, och han skulle frambära ett skuldoffer åt Jehova. Tillvägagångssättet vid skuldoffer var med några få undantag detsamma som vid syndoffer, och prästerna fick en andel som de skulle äta. (3Mo 7:1, 5–7)

Tillfällen då skuldoffer krävdes och vad som kännetecknade dessa offer:

1) När någon blev vittne till en överträdelse men inte vittnade eller rapporterade om det efter att ha hört en offentlig uppmaning till det; när någon omedvetet hade blivit oren genom en död kropp eller någon annan som var oren; när någon förhastat eller tanklöst hade avlagt en ed om att göra eller inte göra något. (3Mo 5:1–4) Först måste personen bekänna på vilket sätt han hade syndat. (3Mo 5:5) Vilket slag av skuldoffer som skulle frambäras berodde på personens ekonomiska omständigheter. (3Mo 5:6–10) Rörde det sig om ett sädesoffer skulle man inte tillsätta olja eller virak, eftersom det var ett syndoffer, ett sädesoffer som var påbjudet, inte frivilligt. Ett frivilligt sädesoffer frambars av någon som hade en god ställning inför Gud och var därför förknippat med glädje. (3Mo 5:11–13)

2) När någon ouppsåtligt syndade mot något som var helgat åt Jehova (till exempel genom att ovetande använda säd som var avsatt som tionde till helgedomen [om något helgat användes för vardagliga ändamål blev det vanhelgat]). (3Mo 5:15a; jfr 3Mo 22:14–16.) Syndaren skulle ge ersättning åt helgedomen och lägga till en femtedel av värdet. (3Mo 5:16) En bagge skulle frambäras som skuldoffer. (3Mo 5:15)

3) När någon omedvetet (troligen av oaktsamhet) gjorde något som Jehova hade förbjudit. Överträdaren skulle offra en bagge ”enligt det fastställda värdet”. (3Mo 5:17–19)

4) När någon bedrog sin landsman genom att ta värdesaker som lämnats i hans vård, genom att röva från honom, genom att behandla honom svekfullt eller genom att behålla något upphittat och sedan ljuga om det. (3Mo 6:2, 3; jfr 2Mo 22:7–13; lägg märke till att det inte rör sig om att avlägga ett osant vittnesmål mot sin nästa, som i 5Mo 5:20.) Syndaren måste först bekänna sin synd, och sedan måste han ge full ersättning och lägga till en femtedel av värdet. (3Mo 6:4, 5; 4Mo 5:6, 7) Om den förorättade parten hade dött skulle närmaste manliga släkting få ersättningen, och om det inte fanns någon nära släkting skulle prästen få den. (4Mo 5:8) Sedan skulle en bagge frambäras som skuldoffer.

Sädesoffer. Sädesoffer frambars tillsammans med gemenskapsoffer, brännoffer och syndoffer och även som förstlingsoffer, men det kunde också frambäras helt separat. (2Mo 29:40–42; 3Mo 23:10–13, 15–18; 4Mo 15:8, 9, 22–24; 28:9, 10, 20, 26–28; kap. 29) Genom sådana offer visade man tacksamhet för att Gud hade välsignat sitt folk så rikligt och hade gett det stort välstånd. Man frambar dem ofta med olja och virak. Sädesoffer kunde utgöras av fint mjöl, rostad säd eller ringformade kakor eller tunnkakor som var bakade i en ugn eller tillredda på en bakplåt eller i en flottyrkittel. Något av sädesoffret lade man på brännoffersaltaret och något åts upp av prästerna, och om det var ett gemenskapsoffer åt även den som kommit med offret av det. (3Mo 6:14–23; 7:11–13; 4Mo 18:8–11) Inget sädesoffer som lades på altaret fick innehålla surdeg eller ”honung” (syftar uppenbarligen på den tjockflytande saften eller sirapen av fikon eller andra frukter), som kunde orsaka jäsning. (3Mo 2:1–16)

Dryckesoffer. Dryckesoffer frambars tillsammans med nästan alla andra slags offer, särskilt efter det att israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet. (4Mo 15:2, 5, 8–10) Ett sådant offer bestod av vin (”stark dryck”) och utgöts på altaret. (4Mo 28:7, 14; jfr 2Mo 30:9; 4Mo 15:10.) Aposteln Paulus skrev till de kristna i Filippi: ”Om jag också utgjuts likt ett dryckesoffer över det slaktoffer och den offentliga tjänst som tron har fört er till, så är jag glad.” (Flp 2:17) Han använde här dryckesoffret som en bild av sin egen villighet att ge ut av sig själv till nytta för sina medkristna. Kort före sin död skrev han till Timoteus: ”Jag håller ... redan på att utgjutas likt ett dryckesoffer, och den bestämda tiden för mitt uppbrott är nära förestående.” (2Ti 4:6)

Viftoffer. När ett viftoffer frambars lade prästen tydligen sina händer under händerna på tillbedjaren, som höll i offret, och rörde dem fram och tillbaka, eller också viftade han själv offret fram och tillbaka. (3Mo 23:11a) Det verkar som om Mose, som medlare för lagförbundet, gjorde detta när Aron och hans söner helgades till att vara präster. (3Mo 8:28, 29) Handlingen var ett uttryck för att offergåvorna frambars åt Jehova. Vissa viftoffer tillföll prästerna. (2Mo 29:27)

Den kärve (eller det gomermått) av förstlingen av kornskörden som offrades den 16 nisan var ett viftoffer som frambars av översteprästen. Det var på denna dag år 33 som Jesus Kristus blev uppväckt från de döda som ”förstlingen av dem som har somnat in i döden”. (1Kor 15:20; 3Mo 23:11b; Joh 20:1) På pingstdagen viftade man två syrade bröd som bakats av förstlingen av veteskörden. (3Mo 23:15–17) Det var på pingstdagen som Jesus, som den himmelske översteprästen, kunde framställa de första av sina andliga bröder för Jehova, de första medlemmarna av den kristna församlingen. De hade utvalts från den syndiga mänskligheten och blivit smorda genom att den heliga anden utgjutits över dem. (Apg 2:1–4, 32, 33; jfr Jak 1:18.)

Heliga andelar. Det hebreiska ordet terumạh, som innehåller tanken på att något lyfts upp eller hävs upp, översätts ibland med ”helig andel” när det syftar på den del av offerdjuret som gavs åt prästerna som deras andel. (2Mo 29:27, 28; 3Mo 7:14, 32; 10:14, 15) Ordet återges också med ”bidrag”, när det handlar om det som gavs åt helgedomen och som, med undantag av det man offrade på altaret, också gick till prästernas underhåll. (4Mo 18:8–13, 19, 24, 26–29; 31:29; 5Mo 12:6, 11)