FÖRSTFÖDD

Uttrycket används i Bibeln huvudsakligen om en fars äldste son (alltså inte moderns), hans ”mandoms första frukt”. (5Mo 21:17) Det används också om ett förstfött djur av hankön. (1Mo 4:4)

Den förstfödde sonen har ända sedan urminnes tider haft en ärofull ställning i familjen, och det var han som skulle efterträda fadern som familjeöverhuvud. Han ärvde en dubbel del av faderns egendom. (5Mo 21:17) Vid en måltid anvisade Josef Ruben en plats vid bordet enligt hans rätt som förstfödd. (1Mo 43:33) Men i Bibeln äras inte alltid de förstfödda genom att söner nämns i åldersordning. Det är ofta den mest framträdande eller trofaste sonen som nämns först snarare än den förstfödde. (1Mo 6:10; 1Kr 1:28; jfr 1Mo 11:26, 32; 12:4; se ARV; FÖRSTFÖDSLORÄTT.)

De förstfödda hade en framträdande roll i samband med att Jehova befriade sitt folk från slaveriet i Egypten. Egyptierna helgade sina förstfödda åt solguden Amon-Ra (Amun-Re), som betraktades som de förstföddas beskyddare. Den tionde av de plågor som Jehova lät komma över egyptierna drog vanära över denne gud och avslöjade att han inte förmådde skydda de förstfödda. Israeliterna lydde Guds befallning om att de skulle slakta ett lamm och stryka dess blod på dörrposterna och dörröverstycket på ingången till sina hus, och tack vare det skonades deras förstfödda, medan alla egyptiernas förstfödda, bland både människor och djur, dog. (2Mo 12:21–23, 28, 29) Med de förstfödda menas av allt att döma den förstfödde sonen i varje familj och inte familjeöverhuvudet, även om han också kan ha varit förstfödd. Farao själv var förmodligen förstfödd men miste ändå inte livet. Det är dock möjligt att det inte fanns en förstfödd son i alla egyptiska familjer (somliga par kan ha varit barnlösa, eller också var den förstfödde sonen redan död), men plågan kan i så fall ha drabbat familjeöverhuvudet, den som intog den förstföddes ställning, med tanke på det som sägs i 2 Moseboken 12:30: ”Det fanns inte ett hus där inte någon var död.”

Eftersom israeliternas förstfödda söner skulle bli överhuvuden för de olika familjerna, representerade de hela folket. Jehova omtalade hela folket som sin ”förstfödde”, eftersom det var hans förstfödda folk genom förbundet med Abraham. (2Mo 4:22) Eftersom Jehova hade skonat de förstföddas liv, befallde han att ”allt förstfött av hankön, det som öppnar varje moderliv, bland Israels söner, bland människor och husdjur”, skulle helgas åt honom. (2Mo 13:2) Därmed blev de förstfödda sönerna helgade åt Gud.

Senare tog Jehova ut alla leviter av manligt kön – de 300 förstfödda leviterna tydligen inte medräknade (jfr 4Mo 3:21, 22, 27, 28, 33, 34 med 3:39) – i stället för de förstfödda bland israeliterna från en månads ålder och uppåt. En lösesumma på fem siklar (95 kr) skulle betalas till Aron och hans söner för var och en av de 273 som översteg leviternas antal. Jehova tog också ut leviternas husdjur i stället för de andra stammarnas förstfödda djur. (4Mo 3:40–48) Från och med då skulle en förstfödd son bäras fram inför Jehova i tältboningen eller templet när moderns reningsdagar var fullbordade, och han skulle friköpas med det fastställda värdet för pojkar som var mellan en månad och fem år, nämligen ”fem siklar silver efter den heliga platsens sikel”. (3Mo 12:1–3; 27:6; 4Mo 18:15, 16)

De förstfödda av hankön av de rena djuren, tjurkalvar, bagglamm och bockkillingar, skulle inte friköpas. En sådan tjurkalv skulle inte användas till något arbete, och bagglammet skulle inte klippas. De skulle i stället offras åt Jehova i tältboningen eller templet på den åttonde dagen efter födelsen. (2Mo 22:30; 4Mo 18:17; 5Mo 15:19, 20) Men om djuret hade ett allvarligt lyte skulle det inte offras åt Jehova utan ätas i hemmet. (5Mo 15:21–23)

En förstfödd åsna, som var ett orent djur, kunde inte frambäras som offer och skulle därför friköpas genom att ett får offrades i dess ställe. I annat fall skulle man bryta nacken av den, eftersom den tillhörde Jehova och inte skulle användas av människor. (2Mo 13:12, 13; 34:19, 20) I 3 Moseboken 27:27 sägs det emellertid: ”Om det är bland de orena djuren, så skall han friköpa det enligt det fastställda värdet och lägga till en femtedel av det. Men om det inte köps tillbaka, så skall det säljas enligt det fastställda värdet.” En del kommentatorer betraktar detta som en modifiering av bestämmelsen om friköpandet av en åsna, men 3 Moseboken 27:27 handlar förmodligen om något annat. Orden ”om det är bland de orena djuren” kanske inte betyder att det var ett orent djur, till exempel en åsna, utan ett djur som var orent i den bemärkelsen att det hade något lyte och därför inte lämpade sig som offer.

Varför omtalar Jehova sin tjänare David som förstfödd, när han inte var det?

I Psalm 89 talar Jehova om sin tjänare David och om det förbund om ett kungarike som han hade slutit med honom. Han säger: ”Jag insätter honom som förstfödd, den högste av jordens kungar.” (Ps 89:20, 27) David var inte den förstfödde. (1Kr 2:13–15) Det verkar därför som om Jehova profetiskt omtalade den som David förebildade, nämligen Guds egen ”förstfödde” Son i himlen, vilken han skulle ge ett kungadöme som är mer upphöjt än någon jordisk härskares kungadöme. (Jfr Hes 34:24, där Jehova talar om Messias som ”min tjänare David”.)

Jesus Kristus omnämns som ”den förstfödde av all skapelse” och ”den förstfödde från de döda”. Han är inte bara den mest framträdande av dem som skapats och av dem som blivit uppväckta från de döda, utan han var också den förste som skapades och den förste som uppväcktes från de döda till evigt liv. (Kol 1:15, 18; Upp 1:5; 3:14) På jorden var han Marias förstfödde och bars fram i templet i enlighet med Jehovas lag. (Lu 2:7, 22, 23) De av Jesu Kristi efterföljare som är inskrivna i himlen omtalas av aposteln Paulus som ”församlingen av de förstfödda”, de första som Gud antar som söner på grundval av deras tro på Jesu offer och de första av Jesu efterföljare som uppväcks till odödligt liv. (Heb 12:23)

I Job 18:13 används uttrycket ”dödens förstfödde” om den mest dödsbringande sjukdomen.